Veckan i Kroatien var förstås underbar. De första dagarna dessutom något svalare för årstiden, dvs runt 25-26 grader i skuggan mitt på dagen. Det räcker gott, tycker jag. Värmen tilltog allteftersom veckan gick och det var faktiskt bara skönt att sätta sej i bilen och rulla norrut på lördagen. En veckas sol och bad är precis lagom! Förbi är den tid när jag njöt av att ligga still och grilla mej dag ut och dag in. Gärna med så lite solskyddsfaktor som möjligt, eller varför inte insmord med Piz Buin Classic Brown... Galet!! Nu är det skyddsfaktor 30 som gäller och det där med att bli "negerbrun" (obs, uttalas på bred norrbottniska och var en av de finaste komplimanger man kunde få i min ungdom) är av underordnad betydelse.
Kroatien levererade kanske inte fullt ut vad jag förväntat mej. Det är dagens sanning! Tror att det ffa beror på att stränderna och badet inte stämde med vad jag hört innan. Dock hade det många positiva bitar såsom god och bra mat till hyfsat pris. Det kändes oxå tryggt att röra sej i stan. Människorna var trevliga. Så jag kan absolut tänka mej att åka tillbaks, men då väljer jag en annan ort än Zadar.
Det viktigaste var ändå att få umgås med mamma och Kenneth och brorsan och hans familj och det har vi verkligen gjort. Vi firade mammas födelsedag på en bra restaurang och den kvällen blev ett fint minne. Att se kusinerna springa runt tillsammans (småtjejerna hand i hand) blir jag t ex aldrig mätt på!
Men det var oxå riktigt skönt att börja den långa resan hem, förra lördagen. Att få vara bara vår familj är bland det mysigaste som finns!
Hemresan gick via Slovenien och Österrike (där vi övernattade och mötte en tjock gris...). I Tyskland ägnade vi enligt Eriks önskemål en dag åt att besöka koncentrationslägret i Dachau. Övernattade i Augsburg. Dagen efter brände vi av 85 mil Autobahn. Segt.
Sista natten hade jag helt ovetande lyckats boka in oss på samma hotell i lilla Thomsdorf, som vi bodde på 2008, när vi hämtade vår husvagn. Eftersom det var ett otroligt mysigt och personligt ställe blev det en glad överraskning.
Vid 21-tiden i måndags var vi så till sist hemma i Mullsjö. Med massor av minnen och upplevelser i bagaget. Fantastiskt!
Träningen har blivit av. Ja ungefär så ser jag på det hela. Nio pass på fjorton dagar känns som ett bra facit för att åtminstone behålla befintlig form. Åtta av passen genomfördes i arla morgonstund och jag kom faktiskt på mej med att tänka att "jag älskar doften av morgon". För den doften är faktiskt speciell. Frisk och oförstörd på nåt vis!
Det blev några hektiska dagar hemma på Solstugevägen. Med massa tvätt, catch-up i trädgården och egentligen hade jag planerat ett ryck även inomhus.
Men nej. Jag hann helt enkelt inte. Jag har stressat som fasen ändå. Precis så som man INTE ska göra på semestern.
Dagarna hemmavid möjliggjorde att jag kunde jobba vidare på att ta mej över puckeln med att simma i öppet vatten. Något som framkallat lätt ångest vid blotta tanken. Men döm om min förvåning när det istället kändes jättehärligt! Men joooo... Lite obehag stundtals. Absolut. Det blev nog crawl till hälften denna ggn iaf och jag har Anders och Linnea att tacka för att jag lyckades slappna av och njuta lite! Det var faktiskt ascoolt att ligga där i bredd ute på Mullsjön och mata på. Frihetskänsla! 1500 meter simmade vi tillsammans, innan Anders och jag hoppade i löparskor och sprang blå spåret kring Trollsjön. Kände mej salig när jag kom hem. Endorfinhög så det förslog. Belöningen efter ett riktigt bra träningspass!
Fredag och lördag blev det dock två löppass som kändes betydligt tyngre. Rätt åt mej va. En seg mil i terräng och ett pass i slalombacken. Men det betyder förmodligen att nästa pass känns lättare!
Nu har vi packat om och är på väg mot Boden. Första stopp, Motala. Här ska vi sova en natt och i morgon dockar vi i Juniskär utanför Sundsvall för att umgås och övernatta hos min bästa vän och hennes familj. Mysigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar