Kusiner spanar på fyrverkerier och fnissar ikapp!
Published with Blogger-droid v2.0.2
lördag 31 december 2011
fredag 30 december 2011
Världens duktigaste barn på resande fot
Det är klart att alla medel är tillåtna och också tas till när man ska sitta 125 mil i bil.
Men det skulle ändå kunna vara 200% mer gnäll. 125 mil är 125 mil hur man än gör.
Jag är djupt imponerad av deras tålamod.
Underbara Ella och Erik!
Det är på riktigt den här gången
Efter att ha vaknat typ tusen gånger inatt och svalt och känt efter inser jag nu att jag måste fatta beslut om att avstå från årets Sylvesterlopp.
Sorgligt men sant.
Snyft...
Men ni vet "hälsan framför allt"! Det finns inga genvägar där. Jag är iaf glad att jag inte har feber och är sängliggande. Det verkar nämligen vara en ganska lindrig förkylning.
Nu väntar hotellfrukost!!
torsdag 29 december 2011
Hypokondri eller äkta halsont?
Först av allt, god fortsättning på er!
Efter ett fint julfirande har nu bilen börjat rulla söderut. Vi är mao på väg hemåt. Fast frågan är om det var meningen, för bilen ville inte starta när vi väl var färdiga att åka. Hmmmm... Fram med startkablar i snöyran bara och till sist hoppade den iaf igång.
Vi har som sagt var haft toppensköna dagar uppe i Boden och hunnit med att träffa många släktingar. Dock inte så mycket som jag önskat men så är det alltid. Tiden räcker helt enkelt inte till att träffa alla. Det handlar förstås om prioriteringar till stor del och denna gången blev det kusinerna med deras goa barn som det kändes viktigt att träffa. Det är ju tre i stort sett jämnåriga prinsessor som nu har väldigt roligt ihop. När jag ser dem tillsammans väcks mina funderingar kring att flytta upp direkt och längtan blir så stark att jag till och med fantiserar om var vi isf skulle bo... Vem vet? Kanske vi borde fundera mer i dessa banor?? Det är mycket som skulle behöva falla på plats innan dess men jag tröstar mej med att det åtminstone inte skulle krävas en operation övertalning av maken... Alltid nåt.
Fyra fina träningspass har det blivit häruppe. Jag har haft mycket nytta av mina icebugs eftersom det är riktigt härliga vintervägar. Temperaturen har inte varit under -4 och det tackar jag för. Jag körde 11 km på julafton, 6,2 km på juldagen, 9,5 km 27/12 och igår blev det drygt 6 km med 5 x 100 m stegringslopp som avslut. Jag tror nog benen ställt om sej hyfsat sedan Luciatåget. Tippar att Sylvester kommer att gå på ca 56 minuter. Jag vet dock fortfarande inte om den strävhet jag känner i halsen är hypokondri eller början till en förkylning. Det här med sjukdomskänningar inför ett lopp är ju inget nytt för mej... Nu är det Esberitox 3 x 3 sedan igår iaf, så får jag se om det bryter ut eller ej. Pulsen har än så länge inte skvallrat om nån annalkande förkylning och det brukar den göra om det är for real.
Hoppas att ni också haft en fin jul och förresten, tack för alla fina kommentarer på julbrevet! De värmer!
Nu tuffar vi vidare. Mot Sundsvall, Mullsjö, förhoppningsvis mot Göteborg men helt säkert mot ett nytt år!
Tack alla goa släktingar. Mor och far och ALLA ni andra! Ni är bara the best<3!
lördag 24 december 2011
JULBREV 2011
Kära vänner från norr till söder. Ännu ett år har gått och jag sitter åter här och försöker sammanfatta något av dess innehåll. Det är faktiskt en liten bonus med att skriva julbrev, när man för sej själv går igenom vad som hänt det gångna året. För även om ett år går väldigt fort så hinner det också hända en hel del!
Vintern var en snörik och kall sådan och det föll oss bra i smaken eftersom vi tycker mycket om att åka skidor. Framförallt utför. Redan i januari stack Björn och Erik iväg till Romme för en mini skidsemester. Erik har utvecklats otroligt på skidorna. När vi sedan tog med oss farfar Thure till Björnrike för en hel veckas skidåkning var Erik mogen för även de svåraste pisterna. Han åker snyggt och behärskat och tycker det är hur kul som helst! Vår vecka i Björnrike var jättehärlig. Vi hade tur med vädret och att ha farfar med sej var en riktig win-win situation. Inte trodde vi att han skulle kasta sej utför pisterna, så döm om vår förvåning när han hyrde utrustning och hängde med oss i backarna. Härliga farfar! Vilka fina minnen jag har från den veckan när vi alla fem (ja, Ella också efter att ha varit med på skidskolan för andra året) glider ned i Snobben tillsammans!
Till påsk tog vi bilen upp till min älskade hemort Boden för att njuta av lite vårvinter. Takboxen packad med slalomskidor förstås! Norrbotten den här tiden på året... Det är såååååå härligt!
Vi trodde väl aldrig att snömassorna skulle försvinna men till sist kom i alla fall våren med sin skira grönska. Marken blir vit igen, men inte längre av snö utan av vitsippor. Lagom till min födelsedag i början av maj blommar de som mest. Ganska snart efter min födelsedag var det dags att fira farfar Thure som fyllde 70! Detta gjorde vi genom att sammanstråla med honom och Dagny och familjen Kleveland på ett hotell i Karlstad. Vi hade helt underbara dagar ihop med bubbelbad, god mat och lek. Verklig kvalitétstid med andra ord.
Maj är ju för övrigt en en lång rad av födelsedagar för vår familj. Slumpen eller dålig planering, jag vet inte, men så är det i varje fall.
I slutet av maj blev lilla farmor Dagny riktigt sjuk och det var några veckor då vi pendlade mellan hopp och förtvivlan. Det kunde sluta med en för henne betydligt bättre tillvaro eller det kunde sluta på värsta tänkbara sätt genom att vi förlorade henne. Jag kan inte uttrycka den tacksamhet vi känner med ord, över att farmor fortfarande är med oss och faktiskt nu är riktigt pigg. Det där med gudstro är inte riktigt min grej, men nog tusan är det något/någon som är med och styr vår värld. Absolut.
Sommaren hade vi planerat en resa till Tyskland med husvagnen men eftersom farmors tillstånd inte kändes stabilt ville vi hålla oss på närmare avstånd än så. Tyskland finns kvar... I vilket fall hade vi mycket glädje av husvagnen eftersom vi kunde stå på en camping nära farmor och farfar och både känna att vi semestrade men också hade möjlighet att titta till farmor när helst vi ville. Vi åkte också till vårt favoritställe utanför Kungshamn och stannade 1½ vecka. Det blir liksom ingen riktig sommar för oss utan en rejäl dos av västkusten.
Som bonus hade vi dessutom två helger i Smögen, när vi hyrde bekantas hus tillsammans med familjen Kleveland. En helg i juni och en i oktober. På det sättet har det varit ganska mycket umgänge mellan kusinerna och det uppskattas verkligen av alla!
Sommaren går ju som bekant hiskeligt fort och vips är man tillbaks på jobb, skola, dagis mm. Under hösten släpptes en bomb i familjen eftersom mormor och morfar skilde sej. Något som chockade oss alla och har tagit tid att bearbeta. Ja, jag/vi bearbetar fortfarande. Erik tog detta väldigt hårt, säkert med anledning av situationen med hans egen pappa och när ytterligare en mycket viktig vuxen man i hans närhet sviker blir det förstås kaos. Det är inte lätt att förstå för en 10-åring när inte ens vi vuxna gör det. Jag har dock för min egen del helt lagt det där med att hoppas kunna förstå på hyllan. Kanske det klarnar när tiden får arbeta... Hur som helst är det viktigaste att jag har kvar både mamma och pappa och mina känslor för dem är precis likadana som de alltid varit. Kärlek.
Mmmmm... Ett ganska TUFFT år som i slutändan ändå känns som ett RIKTIGT BRA år. Vi har skrattat, gråtit, prövats och levt igenom men framförallt under tiden detta 2011.
Nu har vi så transporterat oss till Boden för att njuta av julen tillsammans med släkten. För min egen del har jag inlett firandet med en härlig löprunda på 11 km. Min älskade löpning som jag helt utelämnat i detta julbrev. Tror nog mina kära bloggläsare fått nog av detta ändå.
Så mycket mer återstår väl inte då, än att önska er alla ett riktigt härligt julfirande!
Vintern var en snörik och kall sådan och det föll oss bra i smaken eftersom vi tycker mycket om att åka skidor. Framförallt utför. Redan i januari stack Björn och Erik iväg till Romme för en mini skidsemester. Erik har utvecklats otroligt på skidorna. När vi sedan tog med oss farfar Thure till Björnrike för en hel veckas skidåkning var Erik mogen för även de svåraste pisterna. Han åker snyggt och behärskat och tycker det är hur kul som helst! Vår vecka i Björnrike var jättehärlig. Vi hade tur med vädret och att ha farfar med sej var en riktig win-win situation. Inte trodde vi att han skulle kasta sej utför pisterna, så döm om vår förvåning när han hyrde utrustning och hängde med oss i backarna. Härliga farfar! Vilka fina minnen jag har från den veckan när vi alla fem (ja, Ella också efter att ha varit med på skidskolan för andra året) glider ned i Snobben tillsammans!
Till påsk tog vi bilen upp till min älskade hemort Boden för att njuta av lite vårvinter. Takboxen packad med slalomskidor förstås! Norrbotten den här tiden på året... Det är såååååå härligt!
Vi trodde väl aldrig att snömassorna skulle försvinna men till sist kom i alla fall våren med sin skira grönska. Marken blir vit igen, men inte längre av snö utan av vitsippor. Lagom till min födelsedag i början av maj blommar de som mest. Ganska snart efter min födelsedag var det dags att fira farfar Thure som fyllde 70! Detta gjorde vi genom att sammanstråla med honom och Dagny och familjen Kleveland på ett hotell i Karlstad. Vi hade helt underbara dagar ihop med bubbelbad, god mat och lek. Verklig kvalitétstid med andra ord.
Maj är ju för övrigt en en lång rad av födelsedagar för vår familj. Slumpen eller dålig planering, jag vet inte, men så är det i varje fall.
I slutet av maj blev lilla farmor Dagny riktigt sjuk och det var några veckor då vi pendlade mellan hopp och förtvivlan. Det kunde sluta med en för henne betydligt bättre tillvaro eller det kunde sluta på värsta tänkbara sätt genom att vi förlorade henne. Jag kan inte uttrycka den tacksamhet vi känner med ord, över att farmor fortfarande är med oss och faktiskt nu är riktigt pigg. Det där med gudstro är inte riktigt min grej, men nog tusan är det något/någon som är med och styr vår värld. Absolut.
Sommaren hade vi planerat en resa till Tyskland med husvagnen men eftersom farmors tillstånd inte kändes stabilt ville vi hålla oss på närmare avstånd än så. Tyskland finns kvar... I vilket fall hade vi mycket glädje av husvagnen eftersom vi kunde stå på en camping nära farmor och farfar och både känna att vi semestrade men också hade möjlighet att titta till farmor när helst vi ville. Vi åkte också till vårt favoritställe utanför Kungshamn och stannade 1½ vecka. Det blir liksom ingen riktig sommar för oss utan en rejäl dos av västkusten.
Som bonus hade vi dessutom två helger i Smögen, när vi hyrde bekantas hus tillsammans med familjen Kleveland. En helg i juni och en i oktober. På det sättet har det varit ganska mycket umgänge mellan kusinerna och det uppskattas verkligen av alla!
Sommaren går ju som bekant hiskeligt fort och vips är man tillbaks på jobb, skola, dagis mm. Under hösten släpptes en bomb i familjen eftersom mormor och morfar skilde sej. Något som chockade oss alla och har tagit tid att bearbeta. Ja, jag/vi bearbetar fortfarande. Erik tog detta väldigt hårt, säkert med anledning av situationen med hans egen pappa och när ytterligare en mycket viktig vuxen man i hans närhet sviker blir det förstås kaos. Det är inte lätt att förstå för en 10-åring när inte ens vi vuxna gör det. Jag har dock för min egen del helt lagt det där med att hoppas kunna förstå på hyllan. Kanske det klarnar när tiden får arbeta... Hur som helst är det viktigaste att jag har kvar både mamma och pappa och mina känslor för dem är precis likadana som de alltid varit. Kärlek.
Mmmmm... Ett ganska TUFFT år som i slutändan ändå känns som ett RIKTIGT BRA år. Vi har skrattat, gråtit, prövats och levt igenom men framförallt under tiden detta 2011.
Nu har vi så transporterat oss till Boden för att njuta av julen tillsammans med släkten. För min egen del har jag inlett firandet med en härlig löprunda på 11 km. Min älskade löpning som jag helt utelämnat i detta julbrev. Tror nog mina kära bloggläsare fått nog av detta ändå.
Så mycket mer återstår väl inte då, än att önska er alla ett riktigt härligt julfirande!
fredag 23 december 2011
Det går framåt
Det flyter på fint och vi har precis passerat Härnösand. En plusgrad och duggregn höjer inte precis julstämningen men det funkar att köra bil i. Hoppas på bättre vinterväder längre upp i landet!
torsdag 22 december 2011
Uppsala
Vi är på väg!
Jag slet verkligen med packningen hela förmiddagen för att vi skulle kunna komma iväg ganska fort efter att maken kommit hem från jobbet.
Med en önskan om att rulla hemifrån vid tre gällde det att köra hårt.
Jag brukar lyckas i såna här sammanhang och så även idag!
Nu har vi spenderat fyra timmar i bilen, checkat in på Scandic Uppsala nord, ätit hamburgare från Max på hotellrummet (hotellrestaurangen hade julstängt hör och häpna) och nu återstår egentligen bara en sak. Nämligen att försöka sova!
Ses väl imorgon?
onsdag 21 december 2011
En stjärna
Härmed utdelas en stjärna av guld till världens finaste Erik.
Det håller på att växa fram en mycket stark människa i honom.
En person som vågar säga ifrån och stå för sina åsikter. Även (framförallt) gentemot sina föräldrar.
Jäklar vad jag är stolt över dej! Du äger fett!
Vila
För huvudet.
Det är en av fördelarna med löpning. Jag kan känna mej helt slut i huvudet och kräkfärdig på allt i min närhet när jag sticker ut. Som idag t ex. Och så efter ett par kilometer kommer den där känslan av att huvudet rensas på alla negativa tankar. Det är som om skallen sitter där uppe på kroppen "å bare viler sej" som de sa om Emil i Lönnebergas pappa när det skulle kokas palt. En riktigt riktigt häftig känsla.
Tell me, vilka fördelar upplever ni med löpning?
Dagens distans blev som planerat 8 km i lagom lugn fart. Bugsen tog mej runt och såg till att jag höll mej på benen. Tack för det.
Så värst illa var det inte när jag stack ut men nu är det definitivt på topp!
Mullsjö i vinterskrud
Jag blir bara så lycklig av att mötas av en sån vacker vinterdag som denna. Ett getöga på gångbanan och det står klart vilka skor som får rocka på kvällens pass. Just det, bugsen. Tyvärr lär jag inte få sällskap ikväll heller men det måste gå ändå. Jag hade disciplin och körde intervaller i backe igår och dagens pass tänkte jag som sagt i tidigare inlägg skulle innehålla runt 8-9 lugna kilometer. In med MP3-lurarna i öronen bara och så lufsa på med mina funderingar utan att snegla på pulsklockan varannan minut. Nåt åt det hållet får det bli.
Det blev ofrivillig ledig dag denna onsdag. Jag har inte direkt varit effektiv men åtminstone haft rätt mysigt ihop med mina fina barn. Det drar verkligen ihop sej nu och imorgon eftermiddag vid tretiden siktar vi på att börja vår bilfärd mot Boden.
Det grubblas och filas hejvilt på formuleringarna i årets julbrev förresten. Jag räknar med att kunna dela det med er på självaste julafton.
Julmysiga hälsningar så länge!
tisdag 20 december 2011
måndag 19 december 2011
Snölek
Fick en stund ute i snön när jag hämtat Ella på dagis. Jag är ingen kreativ mamma men med Ellas hjälp fick vi ihop den här snölyktan. Erik, som annars varit hemma från skolan idag eftersom han blev superförkyld inatt, kom också ut och fick lite frisk luft.
Det blir jag som är hemma med honom imorgon förresten. Förhoppningsvis är han tillräckligt pigg för att kunna vara hemma själv på onsdag. Men vi får ta det som det kommer.
På träningsschemat står det vila idag. Tror faktiskt att det behövs så jag ska inte gå emot det. Tisdag och onsdag tänkte jag se till att komma ut däremot. Det ultimata vore ett pass med någon form av intervaller. 10 x 200 kanske. Plus ett pass på runt åtta kilometer. Vi får se hur disciplinerad jag är... Fru Olin har tyvärr dragit på sej en ny förkylning så jag har varken sällskap eller draghjälp att komma ut. Lite känns det som att Sylvesterloppet hänger löst i år. Jag börjar smida en plan B för hur jag ska lösa det om inte hennes förkylning släpper taget. Vill helst inte ställa in, ni vet. Ingen som är sugen på att följa? Efteranmälan funkar utmärkt! Det är inte en omöjlig sträcka. Man kan gå om det blir too much! Fundera och hör av er! Det är en jättekul grej!
Filodegsknyten med kycklingfilé
Lovade dela med mej av detta recept som vi lagade i fredagskväll!
4 personer
400 gram kycklingfilé
10 champinjoner
vitlök
500 gram keso
salt
citronpeppar
8 filodegsblad
Fräs kycklingen i små bitar tillsammans med vitlök och champinjoner. Blanda med keso och krydda med salt och citronpeppar.
Gör fyra filodegspaket (alltså dubbla filodegsblad till var och en). Börja med att pensla ytan och lägg på 1/4 av fyllningen. Vik ihop och pensla ytorna så att de fäster mot varandra.
Grädda i 200 grader varm ugn i ca 10 minuter eller tills knytena fått lite färg.
Servera med en stor grönsallad och en kall sås på matlagningsyoghurt eller cremefraiche, vitlök, citronpeppar och salt.
Faktiskt riktigt gott och lite lagom pyssligt!
Hoppas ni gillar´t!
4 personer
400 gram kycklingfilé
10 champinjoner
vitlök
500 gram keso
salt
citronpeppar
8 filodegsblad
Fräs kycklingen i små bitar tillsammans med vitlök och champinjoner. Blanda med keso och krydda med salt och citronpeppar.
Gör fyra filodegspaket (alltså dubbla filodegsblad till var och en). Börja med att pensla ytan och lägg på 1/4 av fyllningen. Vik ihop och pensla ytorna så att de fäster mot varandra.
Grädda i 200 grader varm ugn i ca 10 minuter eller tills knytena fått lite färg.
Servera med en stor grönsallad och en kall sås på matlagningsyoghurt eller cremefraiche, vitlök, citronpeppar och salt.
Faktiskt riktigt gott och lite lagom pyssligt!
Hoppas ni gillar´t!
söndag 18 december 2011
Julmys
Fjärde advent och vi har styrt kosan till Motala för att träffa och mysa lite hos Dagny och Thure. Det blev en tidig morgon och ett pass med snöslungan innan vi kunde få ut bilen. Det har nämligen snöat hela natten. Jag var uppe vid 03 (tantvarning, jag vet det) och fann att det vräkte ned stora snöflingor så jag hade förväntat mej en vansinnesresa denna söndag. Men märkligt nog var det i princip helt snöfritt efter Göteborgsbacken och vägarna var med andra ord riktigt bra. Skönt det! Hemfärden från Eksjö var nämligen allt annat än rolig... Ymnigt snöfall och plogbilar som lyste med sin frånvaro.
Jag var ombytt till löparmundering på resan upp för att kunna hoppa av och springa ett lätt pass när vi kom upp till Motala. Perfekt att ta tillfället i akt! Sju sköna kilometrar i hyfsad fart blev det men benen kändes ärligt talat riktigt sega. Tröstade mej med att jag iaf inte hade ont! Mosa på bara.
Nu är jag duschad och har fått lite glögg. Det satt fint. Erik och Ella har hjälpt till att klä granen och är precis så uppspelta som de ska vara när julen nalkas.
Ha en fin fjärde advent!
Jag var ombytt till löparmundering på resan upp för att kunna hoppa av och springa ett lätt pass när vi kom upp till Motala. Perfekt att ta tillfället i akt! Sju sköna kilometrar i hyfsad fart blev det men benen kändes ärligt talat riktigt sega. Tröstade mej med att jag iaf inte hade ont! Mosa på bara.
Ha en fin fjärde advent!
lördag 17 december 2011
Bästa starten på dagen
Alltså jag har verkligen blivit en vän av att kuta tidigt på morgonen. Jag som förut inte klarade av att träna före lunch föredrar numera morgontimmarna till att träna på. I alla fall när det gäller distanspassen. Jag är inte som Suss som glatt kör tusingar medan solen går upp. Men jag har bevisat för mej själv att det går att vänja om kroppen. Så vem vet, kanske jag om nåt år har styrt om kroppen även till att älska att köra intervallpass i arla morgonstund!
Morgonens lugna pass med fru Olin blev 9,5 km långt och benen kändes jättebra. Det tar några kilometer till de är igång men sen går det som en dans. Steget eller kanske ffa fotisättningen är den "vanliga" så jag räknar mej nu som fullständigt återhämtad från förra helgens luciatågslöpning. Inga ömma kroppsdelar whatsoever. Lycka! Nu ska jag som sagt bara njuta av att inte behöva ladda på med några megadistanser på någon vecka. Om prick två veckor går Sylvesterloppet på 10 km. Sedan är det nytt år och 100% fokus på min stora utmaning Stockholm marathon 2 juni. Och FÖRSTÅS härliga Göteborgsvarvet som går tre veckor dessförinnan!! Sen mina vänner har vi sommarens absoluta höjdpunkt - SOMMARTÅGET 2012! Hösten vet jag inte så mycket om ännu. Jag vill nog känna hur det känns ffa efter maran. Men visst... Lidingöloppet... Kan jag vara utan detta?? Probably not. Den som lever får se.
I eftermiddag ska brorsans mellantjej firas. Ella ska dit på kalas och Erik passar på att umgås med Caroline. Måhända smiter jag och maken ut på stan för att fixa några julisar.
Nyårslöfte by the way. Ska man ha nåt eller?
fredag 16 december 2011
Kan du skicka ut den på bloggen mamma?
Det var precis vad Ella frågade när hon såg detta kort som jag nyss tog.
Lycka
Första klackiskorna. Glittriga strumpbyxor till. Kvitter kvitter... Lyckan är stor! Vad jag njuter av denna lilla varelse!
Vid frukostbordet en fredag
Tittar ut och ser att det snöar. Bredvid mej sitter en rackarkotte. Extra glad idag eftersom vi ska åka till stan och köpa ett par "klackiskor" till lilla damen. Som hon tjatat om detta.
Erik laddar för näst näst sista skoldagen innan det är jullov. Han har blivit så duktig på att stiga upp och göra sej klar på mornarna.
Jag själv har skrapat ihop 8 timmars sömn men känner mej helt groggy. Säkert just därför... Huvudet bad om en Ipren och fick det.
Ja en bra fredag!
torsdag 15 december 2011
Inget skrivet idag
Men mycket uträttat.
Solo med finaste barnen ikväll igen. Funkar bra. De har faktiskt t o m varit ljuvliga.
Lite pre-fredagsmys med hemgjorda hamburgare. Det uppskattas. Själv tycker jag det är grymt gott med avocado på. Har nãstan blivit en favvo!
Ingen träning idag. Hoppas på morgondagen däremot. Och jadå...jag var ute igår. Tänkte köra en mil men snörade på mej nyaste skorna och kände att sju kilometer är lagom.
Lite konstigt känns steget allt efter lördagen. Som om det fastnat i ett visst läge?? Känns igen från i sommar så jag tar det med ro.
Ro ja... Så rofylld som jag känner mej tror jag att John Blund är i närheten...
Sweet dreams!
onsdag 14 december 2011
Lite mer från Luciatåget 2011
Lite bildbevis skadar aldrig. Här är iaf några bilder...
 |
| Full av förväntan tillsammans med ett femtiotal andra löpare inne på stationen i Jönköping |
 |
| Första stoppet, Norrängen, efter ca 10 km |
 |
| Vittring på Pasi Salonen |
 |
| Dagen efter, djupt försjunken i min egen lilla värld... |
Foton lånade av Henrik Pehrson och Susanne Dalsätt
tisdag 13 december 2011
Grymma kropp
Fick chansen att smita ut på en lätt runda imorse och tog den förstås! Lite drygt fem kilometer vid MSOK på snöblaskigt underlag. Inget vidare med andra ord. Fortfarande hög på helgens äventyr var detta inget som fick mej att styra om valet av runda så jag körde på. Var hejdlöst nyfiken på hur benen skulle kännas och om lilltån var redo för lite löpning igen.
Det visade sej omöjligt att tro att jag så sent som i lördags kutat mellan Jönköping och Visingsö. Jag måste nypa mej i armen för att fatta att det är sant. Nästan så jag önskar mej en liten sträckning eller nåt som intygar att jag faktiskt gjorde det. Lilltån var, så att säga, tillbaks på sin post och skvallrade inte heller den om helgens bravader. Det måste vara dansen som transporterat bort alla slaggprodukter ur musklerna? Could be!
Men nu ska jag ta det lite lugnt i veckan för att sedan ladda på lite inför Sylvesterloppet på nyårsafton. Det kommer inte att bli nåt pers på milen, men visst vore det trevligt att passera mållinjen nånstans runt 52 minuter. Undrar vad jag ska lägga in för pass för att snabba på benen lite? Går det överhuvudtaget? Jag tar TACKSAMT emot tips kring detta. Jag menar det verkligen! Går ju fint att maila mej (lisa.gronlund@hotmail.com) om man inte vill lägga upp en kommentar.
Nu! Just nu! Lägger jag dock ned för idag och tar plats i snarklådan. Där ligger redan söt-Göta och sussar sött eftersom pappa är ute på resande fot. Ikväll var det hennes tur. Erik knorrar lite, men redan på torsdag är det hans tur och det vet han. Hemskt vad gubben är på vift nuförtiden...
Natti!
Det visade sej omöjligt att tro att jag så sent som i lördags kutat mellan Jönköping och Visingsö. Jag måste nypa mej i armen för att fatta att det är sant. Nästan så jag önskar mej en liten sträckning eller nåt som intygar att jag faktiskt gjorde det. Lilltån var, så att säga, tillbaks på sin post och skvallrade inte heller den om helgens bravader. Det måste vara dansen som transporterat bort alla slaggprodukter ur musklerna? Could be!
Men nu ska jag ta det lite lugnt i veckan för att sedan ladda på lite inför Sylvesterloppet på nyårsafton. Det kommer inte att bli nåt pers på milen, men visst vore det trevligt att passera mållinjen nånstans runt 52 minuter. Undrar vad jag ska lägga in för pass för att snabba på benen lite? Går det överhuvudtaget? Jag tar TACKSAMT emot tips kring detta. Jag menar det verkligen! Går ju fint att maila mej (lisa.gronlund@hotmail.com) om man inte vill lägga upp en kommentar.
Nu! Just nu! Lägger jag dock ned för idag och tar plats i snarklådan. Där ligger redan söt-Göta och sussar sött eftersom pappa är ute på resande fot. Ikväll var det hennes tur. Erik knorrar lite, men redan på torsdag är det hans tur och det vet han. Hemskt vad gubben är på vift nuförtiden...
Natti!
måndag 12 december 2011
Fullt upp
Jag har fullt upp idag. Fullt upp med att smälta alla intryck från den gångna helgen. Då och då kommer jag på mej själv med att gå omkring med ett leende på läpparna. Ansikten och nya episoder från Luciatåget 2011 kommer hela tiden upp på näthinnan. Jag börjar så smått inse vad jag varit en del av och det är coooooolt! Vill bara ha mer!
Idag har foton från detta oförglömliga event lagts ut på Facebook. Jag har tittat på dem om och om igen... Jag saknar alla...
Mitt i allt ska jag jobba. Och helst göra ett bra jobb också.
Undrar om jag kan springa en pytteliten runda imorgon?
söndag 11 december 2011
Luciatåget 2011
Vart ska jag börja? Det senaste dygnet har bara varit helt jäkla fullspäckat av glädje tillsammans med underbara människor att det nu är svårt att samla tankarna och försöka dela med sej. Jag är snudd på euforisk!
Jag tror jag skiter i att göra en resumé av resan. Det var 42,5 km härlig löpning och 1,5 km helvete. Totalt 44 km alltså med ett helt fantastiskt gäng!
Kroppen höll dubbelt så bra denna gången. Det var bara lilltån på vänster fot som efter drygt 42 km liksom sa upp sej från sin post på ett mycket obehagligt sätt. Det var en smärtsam knäpp som följdes av en ilande smärta längs med fotens utsida. Haltade några hundra meter men kände att det bara inte gick. Benen ville springa ända fram men...nej, det var bara att glömma. Ignorera smärtan var omöjligt. Ur mörkret dök då finaste Miranda upp som på beställning vi promenerade den sista biten ihop. Tack härliga människa! Du betyder mycket.
Kvällen blev helt galen. Julbord, spontansång, tal och oändligt med skratt. Dessutom flera timmars skaka rumpa. Man kan verkligen undra om detta gäng sprungit ända från Jönköping... Var kom energin ifrån liksom? Vi borde ha legat utslagna på våra sängar efter att dessutom ha klämt ett julbord, eller hur!
Några av minnena som kommer upp...
-Suss UNDERBARA förmåga att organisera och få allt att klaffa in i minsta detalj. Vilket hjärta och vilken hjärna! Det är omöjligt att inte må bra i ditt sällskap!
-Detsamma gäller Mirre. Denna ljuvliga varelse kommer gå precis hur långt som helst. Ödmjuk och omtänksam och så proppfull av energi!
-Lina som jag fick förmånen att dela rum med och lära känna lite mer. Kunde verkligen inte fått en bättre rumskompis! Hoppas inte jag snarkade så förfärligt... Vi hörs och ses! Stor kram!
-Alex smile som i vanlig ordning smittade av sej på hela tåget. Vilken kille! Tillsammans med Thomas humor finns det liksom inget slut på galenskaperna. De är ljuvliga. Tack sötaste Alex för glöggen och pepparkakorna. Jag kommer alltid att smula sönder mina pepparkakor innan jag äter dem hädanefter...
-Fantastiskt väl kämpande Cissi som distanspersade med 17 km. Hade tidigare sprungit 15 km och hoppade alltså nu av vid 32 km! Vilken jävlar anamma alltså! Hoppas vi ses igen!
-Dansgolvet som vibrerade av alla sköna moves... John... Mirre... Robin... Alex... ja, alla bjöd så otroligt mycket på sej själva. Och detta från morgon till kväll/natt! Grymt!
-Naturligtvis Pasi Salonen och hans förtjusande Elisabeth som sprang hela sträckan utklädd till pepparkaksgumma. Självklart skulle hon vinna priset för bästa outfit! Grattis! Att ha sprungit jämte Pasi är ju ett starkt minne bara det. Sen att han visade sej vara en skithärlig ödmjuk prick med massor av humor gjorde inte saken sämre. Han får fortsätta vara en av mina idoler...
Hoppas ni hittar lite mer att läsa och kanske även en och annan bild (där jag också är med) när ni klickat på länkarna. Jag hade ingen "egen" fotograf med mej den här gången.
Måhända delar jag med mej av fler minnen från denna helgen.
Men just nu vill jag bara krypa under täcket.
Tusen hjärtligt tack alla underbara människor jag fått umgås med på Luciatåget 2011.
Gemenskap!
Jag tror jag skiter i att göra en resumé av resan. Det var 42,5 km härlig löpning och 1,5 km helvete. Totalt 44 km alltså med ett helt fantastiskt gäng!
Kroppen höll dubbelt så bra denna gången. Det var bara lilltån på vänster fot som efter drygt 42 km liksom sa upp sej från sin post på ett mycket obehagligt sätt. Det var en smärtsam knäpp som följdes av en ilande smärta längs med fotens utsida. Haltade några hundra meter men kände att det bara inte gick. Benen ville springa ända fram men...nej, det var bara att glömma. Ignorera smärtan var omöjligt. Ur mörkret dök då finaste Miranda upp som på beställning vi promenerade den sista biten ihop. Tack härliga människa! Du betyder mycket.
Kvällen blev helt galen. Julbord, spontansång, tal och oändligt med skratt. Dessutom flera timmars skaka rumpa. Man kan verkligen undra om detta gäng sprungit ända från Jönköping... Var kom energin ifrån liksom? Vi borde ha legat utslagna på våra sängar efter att dessutom ha klämt ett julbord, eller hur!
Några av minnena som kommer upp...
-Suss UNDERBARA förmåga att organisera och få allt att klaffa in i minsta detalj. Vilket hjärta och vilken hjärna! Det är omöjligt att inte må bra i ditt sällskap!
-Detsamma gäller Mirre. Denna ljuvliga varelse kommer gå precis hur långt som helst. Ödmjuk och omtänksam och så proppfull av energi!
-Lina som jag fick förmånen att dela rum med och lära känna lite mer. Kunde verkligen inte fått en bättre rumskompis! Hoppas inte jag snarkade så förfärligt... Vi hörs och ses! Stor kram!
-Alex smile som i vanlig ordning smittade av sej på hela tåget. Vilken kille! Tillsammans med Thomas humor finns det liksom inget slut på galenskaperna. De är ljuvliga. Tack sötaste Alex för glöggen och pepparkakorna. Jag kommer alltid att smula sönder mina pepparkakor innan jag äter dem hädanefter...
-Fantastiskt väl kämpande Cissi som distanspersade med 17 km. Hade tidigare sprungit 15 km och hoppade alltså nu av vid 32 km! Vilken jävlar anamma alltså! Hoppas vi ses igen!
-Dansgolvet som vibrerade av alla sköna moves... John... Mirre... Robin... Alex... ja, alla bjöd så otroligt mycket på sej själva. Och detta från morgon till kväll/natt! Grymt!
-Naturligtvis Pasi Salonen och hans förtjusande Elisabeth som sprang hela sträckan utklädd till pepparkaksgumma. Självklart skulle hon vinna priset för bästa outfit! Grattis! Att ha sprungit jämte Pasi är ju ett starkt minne bara det. Sen att han visade sej vara en skithärlig ödmjuk prick med massor av humor gjorde inte saken sämre. Han får fortsätta vara en av mina idoler...
Hoppas ni hittar lite mer att läsa och kanske även en och annan bild (där jag också är med) när ni klickat på länkarna. Jag hade ingen "egen" fotograf med mej den här gången.
Måhända delar jag med mej av fler minnen från denna helgen.
Men just nu vill jag bara krypa under täcket.
Tusen hjärtligt tack alla underbara människor jag fått umgås med på Luciatåget 2011.
Gemenskap!
Jag vill bara säga...
...att det här är livet!
Killen snett mitt emot ställde sej frågan högt mitt under middagen. Varför gör man en sån här grej? Ja, varför?
Därför att man älskar det!
Gemenskapen är mycket speciell.
Jag är så lycklig ända in i märgen.
Alla dessa härliga människor som jag aldrig skulle träffat om det inte vore för löpningen.
Tack alla.
You made my day. Kärlek.
lördag 10 december 2011
fredag 9 december 2011
Hårfix hos Jessica
För både mor och dotter. Alvedon och en liten tupplur på resan hit så orkar Ella ganska bra!
Published with Blogger-droid v2.0.1
Sjukstuga
Halv sex imorse tjoade en skållhet prinsessa från sitt rum.
Redan igår kväll tyckte jag mej höra att den hosta hon dragits med i typ en vecka liksom lät lite rossligare. Men hon var pigg och glad för övrigt så jag tänkte inte mer på det.
38,5 visade termometern och hon klagar på ont i hals och mage.
Vad göra när man har en dag framför sej som är ganska fullspäckad med diverse (mer eller mindre) måsten???
Detta är vad jag har på programmet:
@ Skjutsa Erik till skolan
@ Bädda, ta reda på tvätt, dammsuga
@ Klippa och färga håret och då var det tänkt att även Ella skulle passa på att få håret klippt
@ Lämna in bilen på in- och utvändig tvätt
@ Inhandla färdkost inför morgondagens löparäventyr plus försöka få tag på ett par Newline kompressionsstrumpor
@ Handla mat
Ingen vidare tajming att barnen är sjuka en sån dag. Hur hemskt det än låter så kommer jag att dopa prinsessan med Alvedon och försöka effektivisera mitt besök i stan så mycket det går.
Jag håller tummarna för att det går skapligt.
Själv mår jag bra iaf...
torsdag 8 december 2011
Lisa gör en Gunde
Idag hade jag planerat en mycket lätt runda. Bara för att liksom påminna benen om att det snart är dags...
Men när jag väl kom hem från jobbet var jag så trött och sliten att det gjorde ont. Ja, faktiskt! Min hypokondriska sida oroade sej dessutom för en annalkande förkylning. Svider det inte liiiiite i halsen, eller???
Jag har preppat med halva medicinförrådet plus Resorb och vitamin och krupit under täcket en timme tidigare än jag brukar.
Så jag har gjort som Gunde Svan. Jag VILAR mej i form nu.
Imorgon ska jag inhandla diverse proviant som ska hänga med i löparryggan. Energibars och gel ska få slåss om utrymmet med ombyte i form av extra bh och underställströja och strumpor.
Nu är utmaningen nära. Bara hoppas på bättre väder än det förutspådda.
Go natt!
tisdag 6 december 2011
Snö!
Jag blev mäkta förvånad när jag drog upp rullgardinen igår morse. Under natten hade nämligen ett vitt täcke lagt sej över byn. Vackert!
Runt nollan hela dagen och där under när kvällen kom. Jag spanade in gång- och cykelbanorna när jag körde genom byn på väg hem från jobbet. Plogade men fortfarande mycket snö och is. Yes! Jag ska lufta mina härliga Icebugs!
Så när maken kom hem hoppade jag i löparkläder med en gång och stack iväg. Reflexväst, pannlampa och cykellampa. Shit vad härligt!
Visserligen hade jag musik i öronen men emellan varje låt bröt det där skrapande ljudet av broddar mot is igenom. Återupplevde förra vargavintern och tänkte att jag inte har nåt emot en till likadan.
Jag känner mej snudd på odödlig när jag kör med mina Icebugs. Det är en mäktig upplevelse att sätta ned foten på isigt underlag och känna att man har hundraprocentigt fäste i frånskjutet. Halka har fram till att jag blev med bugsen varit en av få anledningar till att ställa in en planerad löprunda. BUT NOT ANYMORE!! Moahahahaaaahaaaa...
En liten miss bara. Jag hade totalt glömt att jag inte klarar av den framfotspelott som jag klistrade dit när skorna var nyinköpta. Den är nämligen för stor eller har hamnat liiiite liiiiite fel. Detta gav sej tillkänna efter ca fem kilometer genom att tårna på ffa höger fot domnade bort. Jag lättade på snörningen två gånger innan minnet började klarna. Just i helvete... Jag brukar ju flytta över en sula från nån av de andra skorna. Men när denna insikt kom till mej var jag i stort sett hemma så jag körde sommartågsmodellen. Nämligen att ignorera.
Nu återstår bara en lätt fem kilometersrunda på torsdag. Sen smäller det på lördag!
All in på årets Luciatåg!
Published with Blogger-droid v2.0.1
söndag 4 december 2011
lördag 3 december 2011
Undergöraren
Problemen med skav och blåsor på fötterna är som bortblåst sedan jag börjat använda vaselin. Det tog ett par år innan jag fattade vad löpare gjorde med vaselinet (ha ha ha) men så en dag var det någon som delade med sej av detaljerna och jag insåg direkt att jag också kan ha nytta av detta.
Mina fötter är ett kapitel för sej. Oändliga är de blåsor, skav och förhårdnader som besvärat dem genom åren.
Tills jag äntligen fattade vad man kunde använda vaselin till! Det var fantastiskt!
Jag hade en föreställning om att det skulle kännas kladdigt och grisigt i dojjorna men det är faktiskt bara superskönt!
Efter Lidingöloppet (då jag körde MED vaselin) var himmelrike jämfört med Sommartåget (som alltså var UTAN vaselin). Blåsan jag hade på stortån efter Sommartåget var huge! Och detta trots att jag försökt preparera mej med Compeed.
Slutsats! Vaselinera dina tassar inför distanspassen! It's a whole new experience!
En 16 kilometer lång berg- och dalbana
Mitt sista långpass inför Luciatåget blev något av en berg- och dalbana i tvågradig snålblåst med regnet konstant piskande i ansiktet. Det var verkligen upp och ned både vad gäller orken, glädjen och motivationen. Jag vet inte riktigt vad det är med mej just nu, men det där riktiga flytet lyser med sin frånvaro. Pass efter pass.
Självklart blir jag orolig. Jag tvivlar verkligen på att jag ska orka hänga med ända fram till Gränna nästa lördag. Jag vet förnuftsmässsigt att jag fysiskt sett är precis lika bra förberedd som inför Lidingö. Det är bara det att den rätta känslan inte vill infinna sej! Och vill inte huvudet så vill inte benen. Så är det med löpning! Det är jävlaranåda så mycket pannben i den sporten så ni kan inte ana!
Meeeeen... Jag kämpar vidare. Måste plocka fram och pränta in alla mina mantran under kommande veckan. De har ju hjälpt mej förut. Jag ska försöka låta bli att fokusera på att alla andra i gruppen är så mycket både snabbare och bättre än jag utan istället luta mej tillbaks och vila i vetskapen om att jag är tränad för det här. Men det är bara så sinnessjukt att jag igen ska springa tillsammans med alla dessa duktiga människor. Måste nypa mej i armen för att fatta att det är sant... Men jag ska visa er än en gång att ALLA KAN!
Självklart blir jag orolig. Jag tvivlar verkligen på att jag ska orka hänga med ända fram till Gränna nästa lördag. Jag vet förnuftsmässsigt att jag fysiskt sett är precis lika bra förberedd som inför Lidingö. Det är bara det att den rätta känslan inte vill infinna sej! Och vill inte huvudet så vill inte benen. Så är det med löpning! Det är jävlaranåda så mycket pannben i den sporten så ni kan inte ana!
Meeeeen... Jag kämpar vidare. Måste plocka fram och pränta in alla mina mantran under kommande veckan. De har ju hjälpt mej förut. Jag ska försöka låta bli att fokusera på att alla andra i gruppen är så mycket både snabbare och bättre än jag utan istället luta mej tillbaks och vila i vetskapen om att jag är tränad för det här. Men det är bara så sinnessjukt att jag igen ska springa tillsammans med alla dessa duktiga människor. Måste nypa mej i armen för att fatta att det är sant... Men jag ska visa er än en gång att ALLA KAN!
 |
| Det syns i ansiktet hur blöt jag var! |
 |
| Det var underbart när väl SEW (röd skylt) skymtade bakom riset! |
Jag kan meddela att det ska blir jävligt skönt att vila imorgon.
torsdag 1 december 2011
Mörkt och ruggigt
Inte konstigt att jag och många med mej känner sej slitna. Mörkt och ruggigt och idag blåser det dessutom svinkalla hårda vindar. Denna hösten/vintern känns bara värre än värst. Börjar undra om jag inte är skapt för att gå i ide. Det känns nämligen som att jag bara vill kura ihop mej och sova djupt och länge. Jag är iaf evigt tacksam över att jag inte åkt på nån förkylning (ännu!) för det florerar många onda sådana omkring mej just nu. Och som om inte det vore nog, så har kräksjukan brutit ut på skolan... Bara förbereda sej på vår "tur".
Jag undrar verkligen var energin har tagit vägen. Eller kanske är det så att vi ska sakta ned och gå lite mer i slow motion den här tiden på året? Vi kanske är skapta så, vem vet? Hur det än är så rimmar det inte med tillvaron omkring oss, för den snurrar som bekant värre än värst just så här inför julen. Filosofen i mej säger att vi i större utsträckning nog borde lyssna till kroppen och om den nu säger bromsa, är det kanske precis vad vi ska göra. Istället för att forcera den framåt ytterligare.
Inte vet jag. Tror ändå att mitt envisa springande gör att jag mår tvåhundra procent bättre än vad skulle gjort om jag inte haft det. Faktiskt. Men det är lite magert med motivation just nu. Honestly. Att skrapa ihop fyra mil i veckan är tyngre nu än vad det normalt brukar vara. En liten trigger vad gäller motivationen är dock som bekant att förse sej med ny utrustning. Oavsett det gäller ett par vantar, pannlampa eller nya skor får åtminstone jag en kick av att sticka ut med ny utrustning av något slag. Så idag shoppade jag mej ett par nya löparskor! Tyckte att jag behövde det liksom. Fast jag är kanske lite tråkig, för det blev ett par exakt likadana Nike som jag har. Det är femte upplagan av Structure Triax som inhandlas och jag tror jag ska drista mej till att kasta bort de två äldsta paren nu...
Jag har fått preliminärbesked av bästa Suss om vem jag ska snarka ikapp med efter Luciatåget. Pasi Salonen blev det nu alltså inte...utan troligen söta Lina som också var med på förra årets Tomtetåg och stolt medlem i Runner´s Five som för övrigt omfattas av Suss, Miranda, Alex och Thomas. Lina som sprang som en oljad blixt på Berlin marathon! Fy fan vicken speed hon hade! Har ni förresten varit inne på Mirandas blogg och läst om hennes äventyr från Oslo i helgen? Om inte så tycker jag ni ska göra ett besök och det även om ni inte är löpar-nördar. Bruden sprang Bislett 24 h. Runt runt runt på en bana som var typ 550 m lång. Läs hennes berättelse och inspireras och imponeras. Hon delar verkligen med sej frikostigt! AV ALLT!
Å vad ska man käka ikväll tro... Vardagsmat suger... Jag har verkligen gett upp hoppet om att den där Chao-Li någonsin ska komma tillbaks. Hoppas han har det bra där han nu är. I alla fall...
Livet går vidare. Och jag med det. Det är inte så dumt trots allt.
So long!
Jag undrar verkligen var energin har tagit vägen. Eller kanske är det så att vi ska sakta ned och gå lite mer i slow motion den här tiden på året? Vi kanske är skapta så, vem vet? Hur det än är så rimmar det inte med tillvaron omkring oss, för den snurrar som bekant värre än värst just så här inför julen. Filosofen i mej säger att vi i större utsträckning nog borde lyssna till kroppen och om den nu säger bromsa, är det kanske precis vad vi ska göra. Istället för att forcera den framåt ytterligare.
Inte vet jag. Tror ändå att mitt envisa springande gör att jag mår tvåhundra procent bättre än vad skulle gjort om jag inte haft det. Faktiskt. Men det är lite magert med motivation just nu. Honestly. Att skrapa ihop fyra mil i veckan är tyngre nu än vad det normalt brukar vara. En liten trigger vad gäller motivationen är dock som bekant att förse sej med ny utrustning. Oavsett det gäller ett par vantar, pannlampa eller nya skor får åtminstone jag en kick av att sticka ut med ny utrustning av något slag. Så idag shoppade jag mej ett par nya löparskor! Tyckte att jag behövde det liksom. Fast jag är kanske lite tråkig, för det blev ett par exakt likadana Nike som jag har. Det är femte upplagan av Structure Triax som inhandlas och jag tror jag ska drista mej till att kasta bort de två äldsta paren nu...
 |
| Bild lånad från sportamore.se |
Jag har fått preliminärbesked av bästa Suss om vem jag ska snarka ikapp med efter Luciatåget. Pasi Salonen blev det nu alltså inte...utan troligen söta Lina som också var med på förra årets Tomtetåg och stolt medlem i Runner´s Five som för övrigt omfattas av Suss, Miranda, Alex och Thomas. Lina som sprang som en oljad blixt på Berlin marathon! Fy fan vicken speed hon hade! Har ni förresten varit inne på Mirandas blogg och läst om hennes äventyr från Oslo i helgen? Om inte så tycker jag ni ska göra ett besök och det även om ni inte är löpar-nördar. Bruden sprang Bislett 24 h. Runt runt runt på en bana som var typ 550 m lång. Läs hennes berättelse och inspireras och imponeras. Hon delar verkligen med sej frikostigt! AV ALLT!
Å vad ska man käka ikväll tro... Vardagsmat suger... Jag har verkligen gett upp hoppet om att den där Chao-Li någonsin ska komma tillbaks. Hoppas han har det bra där han nu är. I alla fall...
Livet går vidare. Och jag med det. Det är inte så dumt trots allt.
So long!
tisdag 29 november 2011
Orolig sömn
Måste kravla mej upp. Men jag är så trött och huvudet bultar. Det känns som att jag inte sovit ett dugg.
Så mycket oro i kroppen att jag mår illa.
De pengarna finns inte, som jag skulle kunna tänka mej betala för att få slippa vissa bitar i tillvaron.
God morgon Lisa. Nu tar vi oss an den här tisdagen.
måndag 28 november 2011
söndag 27 november 2011
Hälsning från sängen
Söndag och första advent till ända. Tio grader varmt imorse men det struntar tydligen julen i. Kan man förresten köpa julstämning på burk?
Ett långpass i piskande regn och hård vind genomfört. 17 km och jag behöver inte skämmas för tempot. Men det var mycket upp och ned i formen. Hade härliga Miranda i tankarna, sedan jag läst snabbrapporten efter hennes målgång i Bislett 24 h. Femton MIL gjorde damen i fråga. Herregud! Om två veckor kämpar vi ihop ut till Visingsö. Jag hopppas jag håller. Hoppas verkligen det.
Medan jag sprang var Björn och barnen på badhuset. Gissa om det var konstigt men väldigt skönt med en stund hemma helt själv!
Lussebullar har bakats. Och det tillsammans med barnen. Inte speciellt idylliskt, men jösses vad söta de var när de skapade det ena alstret efter det andra.
Nu återstår bara några timmars sömn innan vi kastar oss över en ny vecka. Det känns helt okej när familjen är hel igen!
Hur firade ni första advent?
lördag 26 november 2011
Julpynt
Vad har jag för förhållande till julen egentligen?
Nä, jag vet faktiskt inte riktigt.
Idag skulle julpyntet iaf fram och innan dess en grovstädning genomföras...
Jo nånstans tycker jag att det är helt underbart mysigt med julen och allt som hör därtill. Men jag vill pyssla och pynta IFRED!! Gud förbjude att jag yppar detta. Jag som är mamma och allt. Man måste ju liksom bara älska att göra alla förberedelser tillsammans med sina barn!!!
Jag gör det inte iaf. Inte om jag får välja. Idag hade jag dock inget val så det var bara att utrusta sej med tålamod och ta tjuren vid hornen.
Erik är långt ifrån mån om att vara med. Jo, om jag t ex ska baka lussekatter. Eller pepparkakor. Fast ärligt talat... Vi har inga såna årligen återkommande baktraditioner inför julen. Och jag antar att det är mitt fel. Jag kan bara inte se det mysiga i att det är mjöl och deg överallt. Det går inte.
Så dagens städande och pyntande har varit något av en prövning. Men samtidigt härligt att beskåda och lyssna på husets prinsessa där hon for fram på hoppsasteg. Som en virvelvind. Alltid.
Nu har vi iaf kommit en bra bit på väg men noterade precis att vi saknar stearinljus till adventsljusstaken. Jag får säkert sällskap av Ella till affären...
fredag 25 november 2011
I huvudet denna fredag
Igår kväll somnade jag som en stock strax efter halv nio. På nåt sätt släpper jag fram tröttheten nu när jag vet att målsnöret är precis bakom knuten. Ja det är till och med så att det känns som att jag ska stupa precis innan målet. Fast jag tror det finns en stark psykologisk komponent i detta. För man orkar och klarar så oerhört mycket mer än man kan tro. Om man bara har rätt fokus. Och just fokus har jag sedan ett par dagar fullständigt struntat i. Jag vill bara över mållinjen nu.
Kanske var det en av anledningarna till att det var riktigt jäkla apsegt att ta sej ut på en löprunda i eftermiddag. En annan var vädret. Fy fan vad grinigt!! Blåst och regn. Först en skur från ena hållet. Sedan en skur från andra hållet. Man borde ha medalj för att man överhuvudtaget ger sej ut i sånt här väder, tänkte jag när jag sprang de första stegen.
Kroppen var inte alls med på noterna heller. Det är märkligt hur det kan kännas som att man aldrig sprungit en meter förut. Det känns stelt och onaturligt och flytet jag brukar ha i steget är som bortblåst. Idag gjorde det också ont både här och där vilket är högst ovanligt. Knäna knorrade och vaderna kändes ömma och stela. Typiskt att det händer nu när Luciatåget bara är två veckor bort. Eller är det just därför det händer? Jorå... Jag känner igen mönstret... Men vem vet. Denna gången kanske det inte bara är min hypokondriska ådra som ger sej till känna utan en skada PÅ RIKTIGT!!! Gaaahhhhhh! Fasa!
Så jag lufsade runt och bestämde mej för att släppa all press och stress (som bara kommer från mej själv) i ett försök att lyssna på kroppen.
Det gick aldrig lätt. Men "smärtan" släppte vid Landhs och när jag stoppade klockan hade jag iaf sex kilometer i benen och det hade gått i 6-fart trots att jag upplevde att jag lufsat. Hmmm... Helt okej.
Psykologi var ordet.
Och imorgon blir tre...FYRA!
Ha en toppenfredag!
onsdag 23 november 2011
Filmkväll och mysfrulle-mitt i veckan
Ibland är det på sin plats att sätta guldkant på vardagen.
Som igår t ex. När Ella somnat slog jag och Erik på den första filmen i Twilightserien. Sen satt både han och jag som klistrade i soffan över en skål popcorn. Hade aldrig trott att den var så bra. Tack Erik för att du kommit på att du ville se dessa filmer och tack Camilla, för att du lånat ut dem!
Idag hade vi lite sovmorgon så det blev frukost hemma. Kände för att skämma bort oss lite så jag fixade äggröra, mackor med leverpastej och gurka och ett glas apelsinjuice. Det gillade mina underverk!
Nu kan det väl inte bli annat än en bra dag!
PS Jag rev av milen på Öxnehaga på hemvägen igår. 61 minuter kändes riktigt okej. Var rejält mör i benen efteråt. Det är intensiva kilometrar där uppe! Och när vi ändå snackar löpning. Kolla in Susannes blogg. (kostsusanne.blogspot.com) Jag är med på bild! Nu längtar jag om möjligt ännu mer till 10 december! Undrar om jag får bo med Pasi? DS
måndag 21 november 2011
Ännu en tidig kväll
Och det gör inte ont nånstans.
Turbulens tar på krafterna. Jag saknar mitt fjäll att luta mej mot.
God natt och sussa sött.
söndag 20 november 2011
Skön söndag
Tretton fina med fru Olin efter frukost medan herr Olin hade span på tjejerna när de lekte. Tacksamma ben som dock inte blev lätta förrän efter en sisådär nio kilometer. Jo det är klart att det är en härlig känsla samtidigt som det blir lite långdraget om jag ska behöva vara ute i minst nio kilometer för att kroppen ska fatta att vi är ute och springer, eller hur? Närå. Jag vet att jag kan hamna i såna perioder. Just nu känns det ändå ganska vältajmat eftersom Luciatåget går av stapeln om tre helger. Då hoppas jag kunna göra en favorit i repris och ta mej till Gränna och förhopningsvis även de sista fem kilometrarna ute på Visingsö. Mmmm... Det vore ballt. Sen ett julbord och lite skaka rumpa på det. Jag kan inte beskriva med ord hur mycket jag ser fram emot att träffa alla dessa goa människor igen! Beata skvallrade dessutom om att Pasi Salonen med fru skulle vara med. Och mitt i allt detta...lilla jag!
Nu ska familjen strax styra kosan mot Gränna och se om Camilla har vaknat!
Ha en skön söndag!
lördag 19 november 2011
Paltkoma
Tre paltar senare sitter jag här med ögonen i kors. Erik klämde två. Ella som är under inlärning åt en halv. Bra jobbat mina barn! Det märks att det finns rejält norrbottniskt blod i er båda. Jag är så stolt.
Lite dåligt samvete över att Björn missar kalaset, men det får väl bli favorit i repris ganska snart bara han kommer hem från Tyskland.
Jag blev lite sentimental under tiden jag fixade med palten. Min fina paltslev som Bertil gjort till min födelsedag 950502. Så sorgligt att han inte är med oss längre.
Och mormor...som väl är den som lärt mej koka palt. Inte så att jag direkt gjort det under hennes handledning, men åtskilliga gånger äro de då jag sett henne förbereda och så småningom färdigställa en paltmiddag. Mormor har egentligen aldrig kunnat dela med sej av sina recept eftersom alla ingredienser varit "på en höft". Sötaste lilla mormor. Ändå har jag genom att iaktta henne lyckats få knas på hur en paltsmet ska vara i konsistensen för att paltarna varken ska bli för lösa eller för hårda. Hur jag gör?? Tja, det är såklart "på en höft"! Om jag bara bodde lite närmre dej mormor, så skulle du få smaka!
Nej det blev ingen resa till Motala. Jag vet inte riktigt vad exakt som fällde avgörandet. Men jag tror det var trötthet. Trötthet hos både mej och barnen. Så efter lite överläggningar med mej själv beslöt jag att så får det bli. En hemmahelg. Punkt slut. Och jätteskönt. Ett löppass blir det imorgon iaf, tack vare familjen Olin. Så då blir jag inte helt sinnessjuk nu heller. Ha ha ha...
Saknar maken men njuter så gott det går av två ljuvliga barn!
fredag 18 november 2011
Fredagsmys
Medan Erik roar den rastlöse Tom-Tom kollar en sömnig Ella och jag på Barda.
Vi har köpt pizza ikväll och tjuvstartat med lite julmust.
Pratat några ord med maken som har det kanoners nere i Tyskland.
Imorgon bitti har vi ingen tid att passa. Jävligt skönt.
Första veckan som ensamma mamman-check!
Gymmet
Passade på att föreviga slalombacken när jag passerade den men blev lite besviken när den inte alls framstår som så brant och lång på fotot. För att få det bekräftat tog jag mej en liten avstickare och besteg den.
Den hade inte förändrats ett dugg. Mjölksyran flödade efter 2/3 och jag flåsade och frustade rejält. Jag har igen det här, jag har igen det här ekade i skallen. Ett slags mantra som kom till inför Lidingö. Men då var det förstås med tillägg "på Lidingö" och ärligt talat så är det lite mindre motiverande utan ett avslut. Jag har ju inget lopp av den typen framför mej just nu! Men men... Starka ben har jag nog nytta av iaf.
Nu måste jag fylla på med energi!!
torsdag 17 november 2011
Bättre flyt ikväll
Jag noterar en markant förbättring i flytet här hemma ikväll. Samtidigt ser jag likheterna med hur det funkade förra hösten när Björn var borta i två veckor. Knorr, protester, tårar av saknad och oroliga nätter (vilket vi är annars är förskonade från) nästan hela första veckan. Sedan släppte det liksom.
Mornarna har hittills varit kanon och jag har berömt båda barnen för hur de bitit ihop och skyndat sej utan bråk.
Kvällarna däremot har kunnat urarta rätt stort. Högljudda protester över minsta sak och till sist har jag helt enkelt inte orkat mer...
Men nu ikväll har det varit helt annorlunda. Lugna och harmoniska barn som ätit ordentligt, fått glass med chokladsås som belöning och när bolibompa var slut snällt kröp ner i sin säng alternativt ställde sej i duschen.
Vad skönt.
Jag är typ tusen procent medveten om att deras protester till stor del beror på hur vi vant dem att det brukar fungera här hemma. Och nu är det ganska mycket krock i sammanhanget samt en trött mamma som ändå tycker att vi kirrar det här rätt bra.
I alla fall när vi gör det tillsammans.
Jag kommer fortsätta att beundra alla er som lever ensamma med ett eller flera barn till jag dör.
God natt älskade!
Ensamma mamman är trött
All respekt till alla ensamstående med barn. Wow vilka hjältar. Jag undrar hur ni får ihop era liv...
Nästan en vecka har nu gått och jag har haft minst ett sammanbrott om dagen. Jag konstaterar (skyller på) att vår familj inte är anpassad efter de förutsättningar som ensamstående har, utan vår situation bygger på att vi är två vuxna som hjälps åt. Det känns lite skönt att tänka så.
Jag hade planerat att fly till farmor och farfar i Motala i helgen. Dels för att få ett litet avbrott och kanske gå på badis på lördag men också till stor del för att få möjlighet att ge mej ut och träna. Jag märker att jag blir lite smått tokig av att inte få träna som jag brukar och paniken inför hur jag ska klara 45 kilometer den 10 december växer i takt med att jag inte kan "springa fritt". Fy vad bortskämd jag är. Jämfört med hur jag har det dessa ynka två veckor känns det verkligen som att jag kan "springa fritt" bara maken är hemma. Verkligen.
Tyvärr har farfar åkt på en förkylning så vi får väl se imorgonbitti hur det utvecklats. Lite onödigt att utsätta oss för smitta om han är genomförkyld. Sånt är livet. Man måste gilla läget, gilla gillalala läget...
Nästan en vecka har nu gått och jag har haft minst ett sammanbrott om dagen. Jag konstaterar (skyller på) att vår familj inte är anpassad efter de förutsättningar som ensamstående har, utan vår situation bygger på att vi är två vuxna som hjälps åt. Det känns lite skönt att tänka så.
Jag hade planerat att fly till farmor och farfar i Motala i helgen. Dels för att få ett litet avbrott och kanske gå på badis på lördag men också till stor del för att få möjlighet att ge mej ut och träna. Jag märker att jag blir lite smått tokig av att inte få träna som jag brukar och paniken inför hur jag ska klara 45 kilometer den 10 december växer i takt med att jag inte kan "springa fritt". Fy vad bortskämd jag är. Jämfört med hur jag har det dessa ynka två veckor känns det verkligen som att jag kan "springa fritt" bara maken är hemma. Verkligen.
Tyvärr har farfar åkt på en förkylning så vi får väl se imorgonbitti hur det utvecklats. Lite onödigt att utsätta oss för smitta om han är genomförkyld. Sånt är livet. Man måste gilla läget, gilla gillalala läget...
onsdag 16 november 2011
Statistik
Alltså jag blir så sjukt nyfiken.
Kommentarerna på min blogg skvallrar inte om så där särdeles många läsare.
Statistiken säger däremot något helt annat.
Jag bara undrar.
Vilka är ni?
Det går upp och det går ned
Med det mesta.
Sista veckan har jag t ex nästan inte bloggat alls. Det tycker jag inte om. Jag älskar ju att blogga.
Men ibland är det helt enkelt för mycket annat att fixa med i ekorrhjulet. Jag kommer inte ens dithän att jag kan sätta mej framför datorn på kvällarna. Jag stupar i säng innan helt enkelt.
Förra veckan resulterade i närmare fyra mil i löparskor. Jag kommer dock att ha det lite knöligare med att komma ut de närmsta två veckorna eftersom maken är i Tyskland. Men det ska nog fixa sej. Det gäller bara att se alternativa tillfällen och sedan utnyttja dessa.
Som idag. När jag hade lite tid emellan jobb och utvecklingssamtal. Tro det eller ej men jag kom ut på en superhärlig åttakilometersrunda i glappet! Fortfarande frostigt ute i skogen, men strålande sol. Jag njöt av att minusgraderna medfört att marken nu liksom bär lite bättre och jag slapp komma hem som en sån lortgris.
Ella har egentligen gympa ikväll men kompisens gympastrejk har smittat av sej lite. Eftersom detta inte är likt Ella AT ALL bestämde jag mej för att okej då, vi hoppar gympan idag. Vi får se vad det ger...
Nu väntar ett kök i kaos på mej.
Jag tror inte det dröjer länge tills vi ses igen.
lördag 12 november 2011
tisdag 8 november 2011
Första passet med MSOK
Nu är det genomfört (inte avklarat, det låter så negativt!). Första träningspasset med MSOK. Gissa om jag gillade det? Svar: JAAAAAAA!
Tisdag betyder intervaller och fru Olin och jag var på plats i ganska god tid. Vi blev två grupper. De snabba, lite mer storsatsande grabbarna (gubbarna???) och så den grupp vi kom att haka på, nämligen ungdomsgruppen. Smaka på ordet. Det är värt att åka upp till MSOK-stugan bara för att få hänga med ungdomsgruppen. Eller hur!
Hur som helst. Jag varken dog eller kräktes och dessutom kändes det hur kul som helst att köra i grupp på det här viset. Jag som förr om åren alltid avskytt att springa tillsammans med andra måste nu säga att jag faktiskt föredrar att utöva löpning i grupp eller med sällskap. Åtminstone vill jag ha en övervägande del av den sortens löpträning. Sedan kan en ensamrunda på en dryg mil vara rena meditationen. Så är det förstås också. Men varation i träningen känner jag blir mer och mer viktigt ju längre jag håller på med löpningen. Något som jag tycker känns märkligt är detta att löpning bara blir roligare och roligare hela tiden! Varför blir jag inte less liksom? Nä, jag blir verkligen inte det. Tvärtom! Kära vänner, har ni benen i behåll så borde ni ge det en chans!
Jag har lekt med tanken på att dra igång någon löpargrupp på min arbetsplats. Fan vad det vore skoj! Köra typ en gång i veckan och få dela med mej av min löpglädje. Kanske lyckas inspirera några andra och få coacha dem medan de bygger upp sej de där första månaderna. Hjälpa dem att fastna för denna enkla men effektiva träningsform. Undrar om det skulle gå att genomföra?
Känslan efter massagen igår har hållit i sej även idag. Jag har med andra ord knallat runt med en känsla av att jag är orubblig och det är förstås inte dumt alls. Bugar och bockar för dej som skapade förutsättningarna för mej att få testa detta. Glad och tacksam över att du finns i mitt liv numera!
Mina underbara barn har varit precis så underbara som bara de kan vara idag. Bara det kan man ju glädjas åt en hel kväll. Trots att egentligen inget har förändrats i situationen kring min prins har hans sinnesstämning och humör stabiliserats oerhört mycket. Det är tydligt att han har kommit för att stanna längre än bara någon timme och faktum är att han emellan dipparna faktiskt till och med mår BÄTTRE än på länge. Visst är det fantastiskt?
Och Söt-Göta är Söt-Göta no matter what. Hon är orubblig utan taktil massage den damen. Mycket mamma nu är det dock och det är nästan synd om Björn emellanåt. Som igår kväll när hon skulle nattas... Medan Björn ligger och läser Mamma Mu med jordens inlevelse och de där typiska mamma mu- och kråkanrösterna, ligger Ella bredvid och ylar mammaaaaaa mammaaaaaa i princip konstant. Då gick det bara inte att hålla sej för skratt. Och det gick inte heller att stålsätta sej och låta Björn läsa klart. Nä, jag smög in och avlöste honom lite fint och tio minuter senare (högst) sov hon med min hand i sin. Jag vill gosa med din arm, är något hon kör med i stort sett varje kväll, och då ligger hon och håller i min hand. Mysgumman.
Sådär. Nu tror jag det är dags att runda av med lite Wordfeud innan ögonlocken blir så tunga att de åker igen. Sov gott med er alla! Och hoppas Magnusson och Sandholm hittat hit nu!
Tisdag betyder intervaller och fru Olin och jag var på plats i ganska god tid. Vi blev två grupper. De snabba, lite mer storsatsande grabbarna (gubbarna???) och så den grupp vi kom att haka på, nämligen ungdomsgruppen. Smaka på ordet. Det är värt att åka upp till MSOK-stugan bara för att få hänga med ungdomsgruppen. Eller hur!
Hur som helst. Jag varken dog eller kräktes och dessutom kändes det hur kul som helst att köra i grupp på det här viset. Jag som förr om åren alltid avskytt att springa tillsammans med andra måste nu säga att jag faktiskt föredrar att utöva löpning i grupp eller med sällskap. Åtminstone vill jag ha en övervägande del av den sortens löpträning. Sedan kan en ensamrunda på en dryg mil vara rena meditationen. Så är det förstås också. Men varation i träningen känner jag blir mer och mer viktigt ju längre jag håller på med löpningen. Något som jag tycker känns märkligt är detta att löpning bara blir roligare och roligare hela tiden! Varför blir jag inte less liksom? Nä, jag blir verkligen inte det. Tvärtom! Kära vänner, har ni benen i behåll så borde ni ge det en chans!
Jag har lekt med tanken på att dra igång någon löpargrupp på min arbetsplats. Fan vad det vore skoj! Köra typ en gång i veckan och få dela med mej av min löpglädje. Kanske lyckas inspirera några andra och få coacha dem medan de bygger upp sej de där första månaderna. Hjälpa dem att fastna för denna enkla men effektiva träningsform. Undrar om det skulle gå att genomföra?
Känslan efter massagen igår har hållit i sej även idag. Jag har med andra ord knallat runt med en känsla av att jag är orubblig och det är förstås inte dumt alls. Bugar och bockar för dej som skapade förutsättningarna för mej att få testa detta. Glad och tacksam över att du finns i mitt liv numera!
Mina underbara barn har varit precis så underbara som bara de kan vara idag. Bara det kan man ju glädjas åt en hel kväll. Trots att egentligen inget har förändrats i situationen kring min prins har hans sinnesstämning och humör stabiliserats oerhört mycket. Det är tydligt att han har kommit för att stanna längre än bara någon timme och faktum är att han emellan dipparna faktiskt till och med mår BÄTTRE än på länge. Visst är det fantastiskt?
Och Söt-Göta är Söt-Göta no matter what. Hon är orubblig utan taktil massage den damen. Mycket mamma nu är det dock och det är nästan synd om Björn emellanåt. Som igår kväll när hon skulle nattas... Medan Björn ligger och läser Mamma Mu med jordens inlevelse och de där typiska mamma mu- och kråkanrösterna, ligger Ella bredvid och ylar mammaaaaaa mammaaaaaa i princip konstant. Då gick det bara inte att hålla sej för skratt. Och det gick inte heller att stålsätta sej och låta Björn läsa klart. Nä, jag smög in och avlöste honom lite fint och tio minuter senare (högst) sov hon med min hand i sin. Jag vill gosa med din arm, är något hon kör med i stort sett varje kväll, och då ligger hon och håller i min hand. Mysgumman.
Sådär. Nu tror jag det är dags att runda av med lite Wordfeud innan ögonlocken blir så tunga att de åker igen. Sov gott med er alla! Och hoppas Magnusson och Sandholm hittat hit nu!
måndag 7 november 2011
Hösttrött
Det är bara måndag och jag känner mej så där trött som jag brukar göra på fredagar... Orkar liksom inte ta tag i nåt här hemma. Var hemma efter halv sex och middagen var klar strax efteråt. Strök några skjortor till maken medan han stod vid spisen. Tur att jag tog tag i det så fort jag kommit hem. Annars hade det nog inte blivit gjort.
Har haft en jättebra dag för övrigt. Möte på förmiddagen. Givande och intressant sådant.
Sedan premiär för att få taktil massage. Herregud vad härligt! Jag har känt mej så harmonisk och lugn inombords efter det. Faktiskt! (Kanske den bidrog till tröttheten jag känner ikväll?) Bokade ny tid i början av december men skulle önska att det var imorgon. Alla människor borde få njuta av den sortens beröring. Det var bättre än förväntat!
Efter lunch med två kollegor var det dags att köra utbildning igen. Fint flyt idag och till och med tekniken var med oss. Skönt!
Jag funderade ett tag på att sticka ut och springa en lätt runda, men nej. Idag vilar jag!
Imorgon däremot. Då händer det grejer! Då ska jag nämligen testa att vara med MSOK på deras tisdagsträning. Det vankas intervaller och jag kommer säkerligen att känna att jag lever. Kul ska det bli! Och jo...jag har lurat med mej Beata...förstås... Jag tycker vi är modiga!
Resten av kvällen ska jag bara softa. Det är inte varje dag...
Har haft en jättebra dag för övrigt. Möte på förmiddagen. Givande och intressant sådant.
Sedan premiär för att få taktil massage. Herregud vad härligt! Jag har känt mej så harmonisk och lugn inombords efter det. Faktiskt! (Kanske den bidrog till tröttheten jag känner ikväll?) Bokade ny tid i början av december men skulle önska att det var imorgon. Alla människor borde få njuta av den sortens beröring. Det var bättre än förväntat!
Efter lunch med två kollegor var det dags att köra utbildning igen. Fint flyt idag och till och med tekniken var med oss. Skönt!
Jag funderade ett tag på att sticka ut och springa en lätt runda, men nej. Idag vilar jag!
Imorgon däremot. Då händer det grejer! Då ska jag nämligen testa att vara med MSOK på deras tisdagsträning. Det vankas intervaller och jag kommer säkerligen att känna att jag lever. Kul ska det bli! Och jo...jag har lurat med mej Beata...förstås... Jag tycker vi är modiga!
Resten av kvällen ska jag bara softa. Det är inte varje dag...
söndag 6 november 2011
Fullt frisk?
Ja det är vad man är när man frivilligt ställer klockan på 06 för att hinna få i sej en tallrik gröt innan trogna löparkompisen väntar. Dags för ett distanspass med fru Olin!
lördag 5 november 2011
Gott och blandat passar bra en lördag!
By the way. GUD vad jag är NÖJD med våra nya sängar!!! Det kom över mej när jag (sent omsider) för en liten stund sedan bäddade och plötsligt kände hur jag verkligen längtade tills jag får gå och lägga mej! Galet, eftersom klockan bara är lite efter fem på eftermiddagen. Men sängen är som himmelriket självt och jag är så glad varje morgon jag vaknar utan ha ont någonstans. Ingen risk att vi behöver utnyttja den där "sova-gott-garantin" eller vad de nu kallade den.
Jag vet sannerligen inte var den här veckan tagit vägen. Visserligen har det varit full aktivitet i form av besök här hemma. Men i alla fall...
Söndag kom kusin Caroline på höstlovsvisit. Hon stannade till tisdag eftermiddag. Under måndagkvällen passade hon, Erik och Ella på att klä ut sej och köra lite bus eller godis på vår gata. De fick ihop en ansenlig hög och såvitt jag vet blev det inget bus nånstans. Det känns inte som att jag egentligen gillar den här halloween-grejen ärligt talat och jag kan inte riktigt förklara varför. Det kan vara tanten i mej som håller på att ta över.
Onsdag kväll kom sedan morfar hit. Det var mysigt och barnen var väldigt glada över att få vara tillsammans med honom litegrann. Han stannade till torsdag innan han körde vidare och det var precis att han hunnit rulla ned från uppfarten innan Erik sa att han ville träffa honom igen. Fy fan för att inte bo så nära så att man kan träffa både honom och mamma när andan faller på. Akta er för att hamna i den sitsen säger jag bara.
Igår eftermiddag dök så veckans tredje besök upp. Farmor och farfar anlände strax efter kl 16, precis när jag kom hem från mitt träningspass. Det är, hemska tanke, över ett år sedan de var här så det var verkligen dags. Som vanligt hade de med sej lite av varje och det uppskattar vi enormt! Lingon, kantareller, äppelkaka och en grej till bastun som farfar snickrat enligt makens beställning.
Det har varit lite pusslande för att få till mina löppass i veckan, men jag har lyckats rätt bra ändå. Jag har tre pass hittills. Ett på 7 km i lite snabbare fart, ett lugnt på 9 km och ett backpass (slalombacken, argh!) som slutade på 7 km. Imorgonbitti väntar ett lugnt distanspass med Beata och jag räknar med att veckans totala mängd landar i närheten av 35 km. Lite mindre än föregående veckas men ungefär där jag har som mål att ligga just nu. Det är ärligt talat inte förrän nu som jag tycker att jag helt känner igen kroppen, efter förkylningarna. Fast när jag var i slalombacken igår var jag helt helt helt slut. Det finns liksom tre vägar/stigar att välja på och förut har jag alltid kört de två "längst bort". Den ena upp och den andra ned. Fem gånger har varit max och jag vet inte riktigt hur jag tänkte igår när jag valde stigen allra längst till vänster och hade fem repetitioner i bakhuvudet. Pyttsan! Det kunde jag bara fetglömma. Den stigen visade sej vara så sjukt seg och dessutom lite längre än de andra. Urkkkk. Som om inte detta var nog så var "förlängningen" också lite extra brant. Mjölksyra i låren så det sprutade sista knixen innan jag var uppe. Jajamän. Jag var jävligt nöjd efter tre repetitioner och vände alltså hemåt på ganska matta ben. Längesen jag kände så! Blir intressant att se hur det känns när vi sticker ut imorgon.
Och till sist. Det blev en frisyr med lite attityd... Då är jag nöjd. Tack Jessica!
Jag vet sannerligen inte var den här veckan tagit vägen. Visserligen har det varit full aktivitet i form av besök här hemma. Men i alla fall...
Söndag kom kusin Caroline på höstlovsvisit. Hon stannade till tisdag eftermiddag. Under måndagkvällen passade hon, Erik och Ella på att klä ut sej och köra lite bus eller godis på vår gata. De fick ihop en ansenlig hög och såvitt jag vet blev det inget bus nånstans. Det känns inte som att jag egentligen gillar den här halloween-grejen ärligt talat och jag kan inte riktigt förklara varför. Det kan vara tanten i mej som håller på att ta över.
Onsdag kväll kom sedan morfar hit. Det var mysigt och barnen var väldigt glada över att få vara tillsammans med honom litegrann. Han stannade till torsdag innan han körde vidare och det var precis att han hunnit rulla ned från uppfarten innan Erik sa att han ville träffa honom igen. Fy fan för att inte bo så nära så att man kan träffa både honom och mamma när andan faller på. Akta er för att hamna i den sitsen säger jag bara.
Igår eftermiddag dök så veckans tredje besök upp. Farmor och farfar anlände strax efter kl 16, precis när jag kom hem från mitt träningspass. Det är, hemska tanke, över ett år sedan de var här så det var verkligen dags. Som vanligt hade de med sej lite av varje och det uppskattar vi enormt! Lingon, kantareller, äppelkaka och en grej till bastun som farfar snickrat enligt makens beställning.
Det har varit lite pusslande för att få till mina löppass i veckan, men jag har lyckats rätt bra ändå. Jag har tre pass hittills. Ett på 7 km i lite snabbare fart, ett lugnt på 9 km och ett backpass (slalombacken, argh!) som slutade på 7 km. Imorgonbitti väntar ett lugnt distanspass med Beata och jag räknar med att veckans totala mängd landar i närheten av 35 km. Lite mindre än föregående veckas men ungefär där jag har som mål att ligga just nu. Det är ärligt talat inte förrän nu som jag tycker att jag helt känner igen kroppen, efter förkylningarna. Fast när jag var i slalombacken igår var jag helt helt helt slut. Det finns liksom tre vägar/stigar att välja på och förut har jag alltid kört de två "längst bort". Den ena upp och den andra ned. Fem gånger har varit max och jag vet inte riktigt hur jag tänkte igår när jag valde stigen allra längst till vänster och hade fem repetitioner i bakhuvudet. Pyttsan! Det kunde jag bara fetglömma. Den stigen visade sej vara så sjukt seg och dessutom lite längre än de andra. Urkkkk. Som om inte detta var nog så var "förlängningen" också lite extra brant. Mjölksyra i låren så det sprutade sista knixen innan jag var uppe. Jajamän. Jag var jävligt nöjd efter tre repetitioner och vände alltså hemåt på ganska matta ben. Längesen jag kände så! Blir intressant att se hur det känns när vi sticker ut imorgon.
Och till sist. Det blev en frisyr med lite attityd... Då är jag nöjd. Tack Jessica!
fredag 4 november 2011
Fredag igen
Lite tunt med inlägg på bloggen de sista dagarna. Jag vet. Men kvällarna har plötsligt blivit så korta och jag har fullt sjå med att hinna få vardagens bestyr avklarade innan det är dags att krypa i bingen och ladda för nästa dag. Jag antar att det är hösten i ett nötskal.
Just nu sitter jag hos bästa Jessica och blir lite tuffare i håret. Precis vad jag behöver!
lördag 29 oktober 2011
Bakom varje moln finns solen
Det finns många talesätt som jag tycker liksom är uttjatade... Ja, faktiskt. Men att solen finns bakom varje moln går inte att förneka.
Jag vill inte påstå att det är klarblå himmel men det är i varje fall en och annan lucka i molntäcket just nu! Jag är så innerligt tacksam över detta.
Jag funderar samtidigt på varför det vänt uppåt? Så hejdar jag mej och tänker att, näe...det spelar ingen roll. Jag kommer förmodligen inte att få ett rättvist svar på det hur mycket jag än analyserar. Bara att glädjas istället.
Min dag har helt igenom varit bra.
Den började före kl 07 när Ella tjoade på mej från sitt rum. Jag fattade inte riktigt att klockan var "morgon" så jag försökte först få henne att somna om... Det sket sej. När jag sedan kollade på klockan insåg jag att det var lika bra att masa sej upp för att käka lite gröt inför den stundande löprundan som jag bokat med Beata.
En dryg timme senare bar det av i joggingskorna. Härligt väder och härligt sällskap. Hyfsat lätta ben och helt enkelt fantastisk terräng!
Strax över 15 km blev det. Över rötter, på skrå, uppför, nedför, cykelbana, skogsstig... Gud vad roligt det ÄR att springa! Fatta!! Jag vill bara ha mer! Så fort jag kommer hem längtar jag till nästa pass. Sicken galenpanna jag är...
Efter dusch blev det en tur till Jönköping och lunch på bästa matstället, Picnique. Jag åt en helt gudomlig kronärtskockssoppa med kantareller...och massor av grädde! Så nu får vi se hur magen pallar det.
Rundade av på IKEA för inköp av extrasäng innan det var dags för mej att rulla mot öster där jag skulle tillbringa min kväll. Favorit i repris kan jag väl kalla jobbkvällen eftersom jag fick äran att arbeta ihop med min gamla helgkollega R. Guld!
Nu är det dags att sätta sej i bilen och köra hemåt och hoppas att älgarna inte demonstrerar på vägarna ikväll.
Trevlig lördagkväll!
Jag vill inte påstå att det är klarblå himmel men det är i varje fall en och annan lucka i molntäcket just nu! Jag är så innerligt tacksam över detta.
Jag funderar samtidigt på varför det vänt uppåt? Så hejdar jag mej och tänker att, näe...det spelar ingen roll. Jag kommer förmodligen inte att få ett rättvist svar på det hur mycket jag än analyserar. Bara att glädjas istället.
Min dag har helt igenom varit bra.
Den började före kl 07 när Ella tjoade på mej från sitt rum. Jag fattade inte riktigt att klockan var "morgon" så jag försökte först få henne att somna om... Det sket sej. När jag sedan kollade på klockan insåg jag att det var lika bra att masa sej upp för att käka lite gröt inför den stundande löprundan som jag bokat med Beata.
En dryg timme senare bar det av i joggingskorna. Härligt väder och härligt sällskap. Hyfsat lätta ben och helt enkelt fantastisk terräng!
Strax över 15 km blev det. Över rötter, på skrå, uppför, nedför, cykelbana, skogsstig... Gud vad roligt det ÄR att springa! Fatta!! Jag vill bara ha mer! Så fort jag kommer hem längtar jag till nästa pass. Sicken galenpanna jag är...
Efter dusch blev det en tur till Jönköping och lunch på bästa matstället, Picnique. Jag åt en helt gudomlig kronärtskockssoppa med kantareller...och massor av grädde! Så nu får vi se hur magen pallar det.
Rundade av på IKEA för inköp av extrasäng innan det var dags för mej att rulla mot öster där jag skulle tillbringa min kväll. Favorit i repris kan jag väl kalla jobbkvällen eftersom jag fick äran att arbeta ihop med min gamla helgkollega R. Guld!
Nu är det dags att sätta sej i bilen och köra hemåt och hoppas att älgarna inte demonstrerar på vägarna ikväll.
Trevlig lördagkväll!
fredag 28 oktober 2011
Fint besök
Han var här igår kväll.
Och jag var lyckligast i världen.
Fråga mej inte hur det gick till, men han var definitivt här.
The real Erik. The one and only.
Nångång vid 18-tiden kom han. Och när jag la märke till honom höll jag först andan. Men han stannade så länge att jag ganska snart var tvungen att börja andas igen.
Som jag njöt.
Och som han tycktes mysa.
Jag hoppas innerligt att han stannar länge...
torsdag 27 oktober 2011
Torsdagstankar
Avslutade min arbetsdag i tid så jag hann plocka upp sonen på hemväg. Det uppskattade han. Men jag såg på hans ansiktsuttryck när han gick mot bilen att det inte hade varit en bra dag idag. Mammahjärtat värker. Arg som ett bi har han varit av och till sedan vi kom hem. Varje stund med "den riktiga Erik" tänder förhoppningen om att nu har det vänt. Ända tills något går emot honom (och ofta vet jag inte ens vad) och han tänder på alla sju cylindrar på en gång. Jag erbjöd honom att köra förbi pappas hus på väg hem från skolan, för det pratade han om att han ville tidigare i veckan. Men nej, absolut inte. Han ville bara hem så fort som möjligt.
Väl hemma grät han över att han inte hade någon att vara med. Många negativa formuleringar om sej själv kom över hans läppar där han satt i trappan och snyftade.
Jag dukade iaf fram lite fika. Vi snaskade i oss pepparkakor med smör och det var ganska lugnt. Jag berättade att jag inte fått tag på Monica på Socialtjänsten. Han reagerar inte på mina ord. Idag är pappasaknaden inte lika intensiv. Helt klart. Idag regerar ilskan och frustrationen.
Lyckas motivera honom till att göra läxorna. Det är kartkunskap, skriva en berättelse färdigt plus en engelskauppgift. Det går över förväntan. Han är förbannad för att jag, som han uttrycker det, tvingar honom. Men detta eskalerar inte som det annars kan göra, utan han koncentrerar sej kanonbra och jag tänker det jag tänkt så många ggr förut. Han är smart, killen. Otroligt smart.
Hittade en föräldrasida på bris.se och knåpade ihop ett inlägg på ett forum där. Kanske någon därute ser det och svarar? Att få kontakt med någon som är i samma sits som vi, eller som jobbat med barn som i liknande situationer vore ovärderligt. Det måste ju finnas iaf någon. Eller?
Jag har medvetet avvaktat med att hämta Ella på dagis. Erik behöver verkligen få känna att han får all min uppmärksamhet om än bara för en timme. Men nu har han satt sej framför datorn och förmodligen fått nog av mej så jag tror jag rullar iväg mot dagis.
Ha en riktigt skön höstkväll. Tänd ett ljus!
onsdag 26 oktober 2011
Just nu är det tungt
Att se sina barn må dåligt är det absolut jobbigaste som finns.
Nu är det dags igen och jag lider alla helvetes kval varje gång det sker. Men vad värre är så lider min prins lider tusenfalt. Och eftersom situationen är som den är, är lösningen långt ifrån självklar.
Men tänk vad mycket stöd man får från omgivningen när man bara andas om att det är tungt just nu. Det mail som damp ned i inboxen i eftermiddags värmde oerhört till exempel.
Jag försöker rikta mitt fokus åt "rätt håll" och ta en dag och en sak i taget. Det ljusnar i horisonten. Förr eller senare.
Ikväll blir det intervaller uppe vid MSOK i sällskap av fru Olin. Det blir perfekt att rensa huvudet med det!
Ja, ni som bara dyker in här på bloggen utan att veta nåt om mej och min familj, mitt liv sedan tidigare har nog funnit att den verkligen kan skifta i innehåll. Om det är så att någon skulle önska att komma i kontakt med mej på ett annat sätt än genom att kommentera mina inlägg, går det utmärkt och är bara kul om ni slänger iväg ett mail till lisa.gronlund@hotmail.com!
Tjingeling!
torsdag 20 oktober 2011
Medvetslös men tacksam
Det är den tid på året då många med mej är sådär sjuuuuuukt trötta. För mej är detta mest uttalat på morgonen och idag var det vedervärdigt. Det gör liksom ont i kroppen och jag mår riktigt illa de första minutrarna efter att jag väl masat mej upp. Men när jag sedan kommit upp och duschat av mej, ja då går det faktiskt. Jag är tacksam över att jag åtminstone inte är helt dränerad på ork under eftermiddagarna, när juvelerna i familjen är slitna och det ska fram mat på bordet så fort det bara går. Det är en kritisk stund i vår familj.
Jag är också tacksam över att jag är frisk igen och det firade jag med ytterligare en runda igår kväll. Bästa Beata och jag drog upp till MSOK och rev av 2 x 3,5 km i maklig takt, dvs i en takt som gör det möjligt att lösa världsproblemen samtidigt. Smart att förena nytta med nöje!
Ikväll ska jag packa ned lite kläder inför helgen i huvudstaden, tillsammans med min coola mamma. Det kommer bli fantastiskt!
Hur ser er dag ut?
tisdag 18 oktober 2011
Jätteblött och jättekul
Snäll man jag har...
Regnet vräkte ned hela vägen hem från jobbet. Fy fan. Men ut kom jag tämligen omgående sedan jag parkerat min pärla hemma på uppfarten. Visst kan jag känna ett motstånd mot att sticka ut och kuta när regnet står som spön i backen. Konstigt vore väl annat. Men ärligt talat minns jag bara ett tillfälle under de senaste tre och ett halvt åren som jag backat på en löprunda på grund av regnoväder. Idag var förstås längtan efter att springa stor eftersom jag precis kommit igång efter en förkylning. Så att det regnade kändes inte som ett skäl för att stanna hemma. Med keps och MP3 kan jag koppla bort mycket av faktorer omkring mej som eventuellt skulle kunna ha en negativ effekt på min runda.
Jag var mer än dyngsur när jag efter 10 km klev innanför dörren till vårt hus. Men lycklig ända in i märgen. Helt ärligt. Ni fattar inte hur kul det är att springa! Det gör inget att udden av formen är borta för en motionär som jag. Det är inte på nåt sätt mindre kul med själva löpningen! Och tacksamheten över hur kroppen fungerar finns där hela tiden.
Dagens bästa:
Impulslunch på MAX med en betydelsefull kollega. Tack Teuta! Vi måste ses snart igen!
Regnet vräkte ned hela vägen hem från jobbet. Fy fan. Men ut kom jag tämligen omgående sedan jag parkerat min pärla hemma på uppfarten. Visst kan jag känna ett motstånd mot att sticka ut och kuta när regnet står som spön i backen. Konstigt vore väl annat. Men ärligt talat minns jag bara ett tillfälle under de senaste tre och ett halvt åren som jag backat på en löprunda på grund av regnoväder. Idag var förstås längtan efter att springa stor eftersom jag precis kommit igång efter en förkylning. Så att det regnade kändes inte som ett skäl för att stanna hemma. Med keps och MP3 kan jag koppla bort mycket av faktorer omkring mej som eventuellt skulle kunna ha en negativ effekt på min runda.
Jag var mer än dyngsur när jag efter 10 km klev innanför dörren till vårt hus. Men lycklig ända in i märgen. Helt ärligt. Ni fattar inte hur kul det är att springa! Det gör inget att udden av formen är borta för en motionär som jag. Det är inte på nåt sätt mindre kul med själva löpningen! Och tacksamheten över hur kroppen fungerar finns där hela tiden.
Dagens bästa:
Impulslunch på MAX med en betydelsefull kollega. Tack Teuta! Vi måste ses snart igen!
Published with Blogger-droid v1.7.4
Imorse höll jag andan
Jag var väldigt spänd på hur kroppen skulle kännas idag när jag vaknade. Ytterligare en förkylningsrekyl eller? Det var iaf vad jag var beredd på.
Så jag höll andan ett ögonblick och kände efter när jag stängt av alarmet på klockan...
Och nej! Inga känningar av någon förkylning! Hurra! Inte heller någon träningsvärk. Det hade jag å andra sidan hoppats på. Jag har ju aldrig träningsvärk efter löppassen nuförtiden. Ömma muskler vittnar ju om att kroppen utsatts för träning och jag tycker det finns något skönt i den smärtan. Om jag uttrycker det så.
Det betyder att jag kanske ger mej ut en runda i eftermiddag. Om jag får tillåtelse förstås... Men maken noterade förändringen (förbättringen alltså) i mitt humör redan efter gårdagens runda så jag tror inte han motsätter sej ett litet pass.
Vad härligt att vara frisk!
Så jag höll andan ett ögonblick och kände efter när jag stängt av alarmet på klockan...
Och nej! Inga känningar av någon förkylning! Hurra! Inte heller någon träningsvärk. Det hade jag å andra sidan hoppats på. Jag har ju aldrig träningsvärk efter löppassen nuförtiden. Ömma muskler vittnar ju om att kroppen utsatts för träning och jag tycker det finns något skönt i den smärtan. Om jag uttrycker det så.
Det betyder att jag kanske ger mej ut en runda i eftermiddag. Om jag får tillåtelse förstås... Men maken noterade förändringen (förbättringen alltså) i mitt humör redan efter gårdagens runda så jag tror inte han motsätter sej ett litet pass.
Vad härligt att vara frisk!
måndag 17 oktober 2011
Löparlycka
Jag har just varit ute på första rundan efter förkylningsrekylen jag känt av sedan onsdag förra veckan.
Lycklig som ett barn på julafton när jag fick byta om till löparkläderna. Samtidigt lite orolig för hur tungt det skulle bli. Men mest av allt otroligt sugen på att springa förstås. Otroligt sugen!!
Reflexvästen törs jag inte lämna hemma i dessa älgjaktstider. Jag är ärligt talat jävligt skraj för att skrämma upp nån gammal halvsovande jägare på pass. Förhoppningsvis signalerar västen att jag är en inte-älg. Men säker. Det känner jag mej ändå inte riktigt.
Jag undvek de grymmaste backarna kring Trollsjön och Stråken och försökte hålla farten mellan 6.15-6.30. Bara strutta runt och mysa och njuta och påminna kroppen om denna underbara företeelse. Löpningen.
Klockan sa 6.72 km och 6.18 i snittfart. Benen överraskade men visst, det känns förstås att jag varit sjuk. Jag är inte i samma form och det hade jag inte förväntat mej. Men satan vad kul det känns att få börja om lite från början! Det är ju då man tydligast märker förbättringar. Tja, ni ser. Det går att se nåt positivt i det mesta (allt?).
Det är ju inte hur man har det utan hur man tar det!
Är glaset halvfullt eller halvtomt?
Dagens bästa förresten: Susannes mail med inbjudan till Luciatåget den 10 december. Vem ska med den här gången?
söndag 16 oktober 2011
Nya tag
En hel helg med strålande höstväder till ända. Det har varit surt att inte kunnat utnyttja dagsljuset och ge sej ut på en löparrunda.
Men min hälsa har inte tillåtit någon träning och jag har varit den till viljes.
Törs inte ropa hej riktigt ännu, men visst känns det som att det vänt. Inget halsont. Kroppen pigg. Lite nästäppa bara.
Det är dags att ta nya tag och hitta tillbaks till formen och det känns faktiskt både okej och kul.
Tjoho! Här kommer jag!
lördag 15 oktober 2011
På promenix med mej själv
Tokhärligt att komma ut.
Men ändå. Jag deppar för att jag inte är iklädd full löparmundering. Ja det är klart.
Samtidigt gläds jag åt att jag iaf är ute och rör på mej lite lätt.
Nu måste det väl ändå ha vänt?
torsdag 13 oktober 2011
Losing my mind
Ja, det känns som att jag håller på att bli tokig.
Igår hade jag och Beata planerat att sticka ut en lätt runda efter att små prinsessorna gympat klart. Vad tror ni händer? Jo, medan jag sitter och väntar på att Ella ska bli klar inne i gympahallen börjar jag må skrutt. Vill inte riktigt erkänna det för mej själv utan tänker att det nog bara är mitt lata jag som känner motstånd mot att ge sej ut i mörkret. Men så när jag kommit hem känns huvudet riktigt tungt och nåt säger mej att jag borde kolla så det inte är feber på gång. Halsen känns ju fortfarande så jag ska kanske vara lite försiktigt. Termometern visar 37,9 och jag får lov att ringa bästa Beata och ställa in... FAN!
Ja vi har förmodligen haft oturen att drabbas av ytterligare nån liten bacill eftersom även Erik börjat känna sej dålig med halsont och huvudvärk. Hämtade honom i skolan tidigare på dagen.
Idag har dagis stängt och jag hade planerat att vara ledig med Ella. Så blev det förstås men det var mest fokus på sjuklingen Erik som inte alls mått bra. Han har legat stora delar av dagen, men ändå efter lite doping med Alvedon orkat leka lite med Ella och det har funkat över förväntan.
Själv känner jag mej på gränsen till nervsammanbrott. Jag mådde inte helt bra imorse, med lätt förhöjd kroppstemperatur och tungt huvud. Preppade med Ipren och sedan dess har jag varit i stort sett som vanligt. Ffa efter att vi ätit lunch. Det första som händer i mitt huvud då är att jag börjar fantisera om att ge mej ut och springa. Nej, det är nog inte särskilt smart med tanke på att jag trots allt inte var okej när jag vaknade. Men det är bedrövligt när kroppen känns som vanligt... Vila? Varför? Kroppen är inte med på tänket om att avvakta åtminstone en dag till innan jag snörar på mej skorna igen. Den vill bara uuuuuuuut! Abstinens abstinens abstinens... Jag VET. På ett litet kick känns toppformen så oerhört avlägsen och det medför förstås att jag får lite smått panik.
Nåja. Nu är det som det är med den saken. Nån skit har jag (haft?) i kroppen så det är väl bara att intala sej att den måste få bli kvitt snyltgästande virus innan löpningen kan återupptas. Funderar på om jag gav mej ut för tidigt när jag sprang min lilla runda i tisdags. Men va tusan, jag kände mej ju helt bra!! Nej, jag tror tyvärr att detta är en andra omgång med förkylningsskräp som bråkar med oss. Ber till träningsguden att vi får vara förskonade ett bra tag sedan detta släppt taget!
Tjing!
Igår hade jag och Beata planerat att sticka ut en lätt runda efter att små prinsessorna gympat klart. Vad tror ni händer? Jo, medan jag sitter och väntar på att Ella ska bli klar inne i gympahallen börjar jag må skrutt. Vill inte riktigt erkänna det för mej själv utan tänker att det nog bara är mitt lata jag som känner motstånd mot att ge sej ut i mörkret. Men så när jag kommit hem känns huvudet riktigt tungt och nåt säger mej att jag borde kolla så det inte är feber på gång. Halsen känns ju fortfarande så jag ska kanske vara lite försiktigt. Termometern visar 37,9 och jag får lov att ringa bästa Beata och ställa in... FAN!
Ja vi har förmodligen haft oturen att drabbas av ytterligare nån liten bacill eftersom även Erik börjat känna sej dålig med halsont och huvudvärk. Hämtade honom i skolan tidigare på dagen.
Idag har dagis stängt och jag hade planerat att vara ledig med Ella. Så blev det förstås men det var mest fokus på sjuklingen Erik som inte alls mått bra. Han har legat stora delar av dagen, men ändå efter lite doping med Alvedon orkat leka lite med Ella och det har funkat över förväntan.
Själv känner jag mej på gränsen till nervsammanbrott. Jag mådde inte helt bra imorse, med lätt förhöjd kroppstemperatur och tungt huvud. Preppade med Ipren och sedan dess har jag varit i stort sett som vanligt. Ffa efter att vi ätit lunch. Det första som händer i mitt huvud då är att jag börjar fantisera om att ge mej ut och springa. Nej, det är nog inte särskilt smart med tanke på att jag trots allt inte var okej när jag vaknade. Men det är bedrövligt när kroppen känns som vanligt... Vila? Varför? Kroppen är inte med på tänket om att avvakta åtminstone en dag till innan jag snörar på mej skorna igen. Den vill bara uuuuuuuut! Abstinens abstinens abstinens... Jag VET. På ett litet kick känns toppformen så oerhört avlägsen och det medför förstås att jag får lite smått panik.
Nåja. Nu är det som det är med den saken. Nån skit har jag (haft?) i kroppen så det är väl bara att intala sej att den måste få bli kvitt snyltgästande virus innan löpningen kan återupptas. Funderar på om jag gav mej ut för tidigt när jag sprang min lilla runda i tisdags. Men va tusan, jag kände mej ju helt bra!! Nej, jag tror tyvärr att detta är en andra omgång med förkylningsskräp som bråkar med oss. Ber till träningsguden att vi får vara förskonade ett bra tag sedan detta släppt taget!
Tjing!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)