Stiftar bekantskap med Zadar

Kvart i sju vaknade lilla fröken Grönlund imorse. Undrar om det var fortsatt mycket fjärilar i magen?? Kusiner i lägenheten mitt emot och allt.

Medan hon högg tag i närmsta iPhone för att spela nåt av alla spel hon laddat ned hoppade jag i löparmundering och gav mej iväg på en liten runda. 

Usch det var sega ben idag. Sprang längs med havet och memorerade diverse punkter för att kunna utöka rundan framöver. Det är både spännande och en smula frustrerande att vara på ett nytt ställe och kuta. Att inte hitta hem oroar mej alltid lite men hittills (peppar peppar) har jag inte sprungit vilse. 

Annat är det hemma i skogarna kring Mullsjö... 

Efter 8 km morgonjogg, dusch och frukost satte jag mej nere vid poolen tillsammans med barnen. Som de längtat efter att få bada! Mysigt att se dem tillsammans. Verkligen!

Efter en stund fick vi kontakt med mormor som tillsammans med Kenneth bor på ett hotell en bit härifrån. Vi bestämde oss för att åka dit och det var tur att vi tog bilen eftersom det var en bra bit ifrån vårt boende! 

Lycklig mormor/farmor fick massa kramar och snabbt en liten hand i sin. Sött...

Vi åt en god lunch på restaurang Bruschetta innan vi skiljdes åt och våra båda familjer åkte för att handla.

Dopp i havet för ungdomarna har det blitt och nu väntar vi på att grillen ska bli klar så vi kan njuta av varsin god köttbit!

Imorgon är det Carolines födelsedag och vi har planerat en överraskning till henne. Mer om det imorgon! 

På plats

Klart att det är fantastiskt härligt att komma fram till slutdestinationen i Kroatien! 

Förväntansfulla kusiner har återförenats och hunnit leka och gå på upptäcktsfärd.

Men nu. 

Nu sussar de så sött i sina sängar och jag ska krypa ned i min säng jag med. 

Hoppas kunna komma upp till en tidig löprunda imorgon. 

PS Ella klagade på halsont... DS

Regensburg vid Donau

Igår kväll anlände vi efter många mil i bil till en stad i södra Tyskland som heter Regensburg. Lite kris på hotellrum visade det sej vara men med hjälp av en hygglig kille i receptionen på Best Western hamnade vi till sist på ett fräscht Ibis Hotell precis intill Donau. Innan dess hade vi ägnat en god stund åt att snurra runt och leta själva och bland annat hamnat mitt i gamla Regensburg som var jättemysigt. Tror att det finns en hel del historia här och staden är väldigt välbevarad.

Glufsade i oss pizza i hotellrestaurangen innan vi kröp ned i våra sängar för att försöka sova. Björn som är lite förkyld har dock för andra natten ägnat sej åt att dra timmerstockar. Jättetunga sådana dessutom. Jag petade på honom ungefär tusen gånger men det hjälpte bara i tio sekunder så var han igång igen. Suck. Överväger att boka in honom på ett enkelrum kommande natt...

Hade ställt alarmet på 06.30 för att smita ut och springa en sväng längs Donau. Det kändes som att halva Tyskland var ute och kutade under tiden vi käkade i restaurangen igår kväll så jag ville inte missa det. Vem vet när man passerar här igen liksom?

Som vanligt vaknade jag före alarmet. Redan före kl 06 slog jag upp mina bruna. Men jag var så otroligt trött och seg att jag inte kom upp förrän efter kl 07. Snubblande nära att strunta i löprundan idag. Magen krånglar efter för mycket laktos och större intag av kolhydrater än vanligt och huvudet kändes tungt efter andra natten med för lite sömn. 

Turligt nog lyckades jag övertala mej till att jag skulle må sämre av att inte röra lite på mej, så strax efter 07 guppade min svullna mage iväg med mej längs Donau. Bara fem lugna kilometer. Det är så mycket bättre än att inte göra nåt. 

Det var jävligt tunga kilometrar idag (snacka om skillnad mot igår!) men efter dusch och frukost (äggröra, bacon och smoothie, plus två muggar kaffe) och ett toabesök var jag som ny!

Man ångrar aldrig den löprunda som blev av. Bara den som inte blev av. 

Sant!!

Och vi rullar igen!

Ett par veckors upplevelselöpning på schemat

Nu när vi är på semester blir det en liten utmaning att få ihop min träning. Egentligen borde det vara tvärtom eftersom man är ledig från morgon till kväll. Men för mej funkar det inte så. I min vanliga vardag är träningen väl integrerad och en naturlig del. Och eftersom semester innebär att man släpper det mesta av sina rutiner blir det något av ett omtänk vad gäller planering av träningspass. Dessutom har jag som bekant en familj att ta hänsyn till.

Förra sommarens bilresa till Italien innebar flertalet löprundor och samtliga var förlagda till tidig morgon. Det där med att kuta på morgonen före frukost har jag aldrig tidigare funnit nån njutning i men i och med den resan upptäckte jag en helt ny värld! 

Jag hade ägnat en hel del tid åt att visualisera mina morgonpass. Jag såg framför mej hur jag steg upp och hoppade i mina träningskläder. Sedan hur jag sprang och att det kändes lätt och fint. 

Jag tror att min "mentala förberedelse" (visualiseringen menar jag) bidrog mycket till att jag tränade så bra som jag gjorde under semestern. Jag kan oxå vara mycket beslutsam och stark (envis och tjurskallig rent av) när jag bestämt mej för något. Egenskaper som kommer väl till pass exempelvis i detta sammanhang.

Inför sommarens resa känner jag mej helt trygg i att det kommer funka fint att köra mina pass innan övriga familjen ens vaknat. Visst krävs det en rejäl dos självdisciplin för att verkligen hoppa upp ur sängen när alarmet ljuder, men det är SÅ VÄRT DET!

Jag känner oxå att det är både nyttigt och skönt att köra ganska så kravlöst en period. I regel gör den inställningen att det i slutändan ändå blir rätt så okej träning. Att springa på nya ställen innebär att upptäcka och uppleva och insupa intryck. Jag gillar't!

Inledde denna dagen med 7 km behaglig morgonjogg i ett mulet och ganska blåsigt Rostock. Kroppen blev jublande glad och benen kändes pigga. Dusch och frukost och sedan kändes det helt okej att ta plats i bilen igen!

Vi rullar!

Hälsning från ett regnigt Rostock

Efter ett fint midsommarfirande i Motala och Ljungsbro har vi så kommit första etappen på vår väg mot Kroatien. Inatt sover vi på ett mindre hotell mitt i Rostock, en stad som vi faktiskt gillar skarpt. 

Ett mindre missöde så långt. Björn hade glömt färjebiljetten Gedser-Rostock på sitt kontor... 

Men som ni märker så löste det sej ändå och nu har vi precis krupit ned i våra sängar efter att ha käkat mat på ett ställe en bit härifrån. Mest nöjd med det är han som missade biljetterna. Han har nämligen njutit av "knäskål" och öl från lokala bryggeriet. 

Själv fick jag stålsätta mej efter bästa förmåga för att inte barnen skulle känna hur äcklad jag var av att se honom sitta och slita loss köttbitar från ett knä. Ett knä liksom. Brrrrrrr... Till viss del blev jag genomskådad av Erik, men jag måste glädjas med maken som var helt lyrisk.

Låt oss hoppas att jag inte drömmer mardrömmar om dessa knän, va?

God natt.

Vill ha mer!

Sjukt nöjd med att jag igår tog mod till mej och hängde med Anders till Axamo för att testa på triathlon. Det var ju precis hur kul som helst! 

Riktigt kass väder (spöregn och åska) hade vi lyckats pricka in och när det var dags att krypa i våtdräkten var det riktigt varmt och gosigt. Vad som var mindre gosigt var dock att hoppa i plurret och låta lite vatten få rinna in i dräkten. Jag ylade faktiskt. 

Att simma iklädd våtdräkt på öppet vatten var jävligt läskigt. Eftersom jag aldrig varit i närheten av denna företeelse tidigare hade jag inte en susning om vad som väntade. Att jag skulle reagera som jag gjorde hade jag inte kunnat drömma om för jag fick faktiskt panikkänslor när det var dags att börja simma. Tappert drog jag igång med några tag crawl, men fick nästan omgående byta till bröstsim eftersom paniken infann sej så fort jag körde ned skallen under vattenytan. Jag kan meddela att jag känner mej oerhört revanschsugen på simmomentet och kommer att ta första bästa tillfälle att få testa detta igen! 

Växlingen till cykel tog förstås onödigt lång tid. Men just den biten brydde jag mej faktiskt inte om. Viktigare att allt blev rätt med linne, skor och hjälm. 

På cyklingen försökte Anders vara lite schysst så han sa till mej att lägga mej nära bakom honom för att få lite draghjälp. Det var bara det att det i stort sett vräkte ned just då och cyklarna har ju inga skärmar så... Resten kan ni räkna ut:) 

Ett kedjehaveri efter halva cykeldistansen gjorde att vi tappade onödigt mycket tid. Här var väl Anders typ Gud himself när han lyfte på min kedja på rätt plats igen. Puh! 

Efter ca 12 km var vi tillbaks på Axamo igen och det var dags att växla till löpning. Äntligen nåt jag kände mej lite hemma i! Men ack vilka stappliga ben som kutade iväg på sista sträckan. Inte helt oväntat gick dock denna delen bäst. Efter ca en kilometer kändes det inte som att jag cyklade längre, och faktum är att vi snittade på 4.43/km. Det är jag väldigt nöjd med.

Blöta, nöjda och jätteglad efteråt! Tack för gott stöd Anders! Ser mycket fram emot vår kommande utmaning! Ska se till att träna på simningen fram till dess!

Kanske var det gårdagens batalj som gjorde att mina ben vägde bly när jag i sällskap av Pia körde ett lätt löppass kring Ryfors ikväll. Benen vägde nämligen bly. Men när vi avslutade med ett svalkande dopp efteråt piggnade jag till! 

Nu återstår bara för mej att sova några timmar. Imorgon är det midsommarafton och husvagnen står i princip färdig för att rulla mot Motala.

I helgen väntas nämligen massa släkt- och kompismys! Härligt!

Sweet dreams gott folk!

PS Sa jag att jag har semester?? :) DS

Mogen

Hemma sedan lunchtid igår. Inser att uttrycket "borta bra men hemma bäst" är en sanning man skulle kunna rista in i sten. Kanske till och med tatuera in på lämplig plats? Nja.

Hann med ett lätt löppass och på kvällen var det avslutning på crawlkursen. Lite ledbruten kände jag mej när jag sprang men väl i plurret var allt som vanligt. Tack för det bästa kroppen!

Idag har det varit jobb i vanlig ordning. Hade bestämt mej för en vilodag och så fick det bli.

Vad som händer imorgon vet jag inte om jag vågar berätta.

Fast jo.

Jag ska testa på triathlon.

Tiden är mogen nu.

Wish me luck!

Niliterrängen 2013

För ungefär ett år sedan slank jag via Thomas in på Sofie Lanttos blogg. Ett av de första inläggen jag läste handlade om Niliterrängen. Oj! Det där är ju jag! 

Det klack alltså till i mej direkt och idén om att åka upp och vara med föddes där och då. 

2013 skulle det definitivt inte bli nåt Stockholm marathon. Det skulle bli Niliterrängen istället. 

Jag var hundratioprocent inställd på att jag skulle åka till Nilivaara själv och uppleva detta. Min kusin Jenny och hennes Jan var anmälda men hade meddelat att de av olika anledningar skulle avstå. Så jag var mentalt förberedd på att köra 25+25 mil (Boden-Nilivaara-Boden) med mej själv som sällskap och det kändes helt okej! Väl framme visste jag ju att jag skulle träffa flera likasinnade (kanske oxå Sofie själv?) så det oroade mej inget.

Dock måste jag säga att när Jenny på fredagen deklarerade att "jo men va tusan, jag ska ju ändå träna imorgon, jag följer med dej till Gällivare" var det bland det bästa som kunde hänt! Jag tror inte riktigt jag vågade tro att det var sant förrän jag plockade upp henne kl 06 på lördag morgon. 

Mmmm... Jag ville vara ute i god tid så kl 06 rullade vi från Boden. Beräknad restid var ca tre timmar och så lite marginal för felkörning ett matstopp och eventuella toabesök kändes det lagom eftersom starten för mina 30 km skulle gå kl 11.00. 

En och annan ren mötte vi förstås.

Jag vet inte hur långt vi kört innan vi började skratta. Men inte speciellt långt tror jag. Sedan skrattade vi typ 75% av tiden. Det är märkligt hur den ena galenskapen kan avlösa den andra. Min knasiga mage som fått fnatt pga vad jag tror ha laddat med vad min kropp ansåg var alldeles för mycket kolhydrater, blev en följetong. Jag tvingades till och med göra en SOS under loppet. (För dej som inte hört förkortningen tidigare så betyder den Stanna Och Skita.) Vi hade pratat om detta i bilen och jag hade med stolthet sagt att jag aldrig tvingats till detta under pågående lopp. Däremot både före och efter. Men det är ju nåt helt annat. :) Jag kan säga att jag bara bröt ihop av skratt efter målgång, när jag skulle berätta om det inträffade för min kära kusin. Helt sjukt. 

Vi var definitivt först på plats av löparna när vi strax efter kl 09 rullade in på idrottsplatsen i Nilivaara. Satte oss för att äta medhavd matsäck mellan skrattsalvorna. Vi blev hälsade välkomna av tanter som förberedde mackor på hembakad mjukkaka. En kvinna kom fram och konstaterade att "det var en av oss som varit först med att anmäla sej". Öh, jooo... Det var jag. Förstås. Dessutom först på plats på raceday! (Ja, vi skrattade hysteriskt åt detta oxå.) 

Det blev sedan en ganska lång stunds väntan på starten. När det sedan var dags var jag för första gången med om ett deltagarupprop innan startskottet brann av. Lite snick-snackande med Sofie hann jag med. Alltid trevligt att få en annan bild av folk än den man får när man läser deras bloggar. Och jag hoppas vid gud att hon inte lägger ut bilden hon tog innan start för jag såg sannolikt ut som ett vrak. 

Spana in nummerlappen. Nostalgi! Domus Sport liksom! 

Jag hade inte tänkt ta med mej någon energi under loppet utan siktade på att dricka en mugg sportdryck vid var och en av de åtta vätskekontroller som vi skulle passera. Jag blev lite orolig när jag tittade mej omkring och insåg att jag var typ den enda i startfältet som inte hade nån gel eller liknande med mej. Men vad skulle jag göra? Det var bara att intala mej om att jag kommer klara detta galant ändå och sedan bita ihop och köra. 

Första tio kilometrarna sprangs i hasorna på Sofie och delar av hennes kompisgäng. Dessutom sällskap av en skittrevlig kvinna från Gällivare. Något äldre än jag. Vid 15-16 km hade jag och Gällivarekvinnan passerat Sofies gäng och vi matade på i ett lagom tempo. Delar av banan visade sej innehålla näst intill obanad terräng och genast tänkte jag på både Pia och Emelie. Ni skulle älskat detta! Det var ett äventyr att trixa sej fram över stock och sten och bitvis gällde det verkligen att hålla tungan rätt i munnen för att inte råka snubbla eller halka. 

Men jävlar vad kul det var! Och väldigt väldigt overkligt! 

Något som däremot var högst verkligt var min galna mage som var uppsvälld som om jag var gravid i v 16 eller nåt. Usch. Kände hur tarmarna längtade efter att få...ja ni vet vad...och efter ganska exakt 20 km hade jag kommit till insikt med att jag måste ta tag i detta. Men hur skulle jag säga till Gällivarekvinnan? Det kändes jävligt jobbigt att dra till med att jag håller på att skita ned mej, även om hon med x antal maror i bagaget säkert skulle förstått med precis. Så jag sa att jag måste kissa...

Spring vidare du, bedyrade jag, men Gällivarekvinnan blev jätteglad och sa att hon gärna promenixade en bit medan jag "kissade". 

Ut i riset och riva upp två miljarder knott och mygg alltså. 

Men gode värld vad skönt det var. Och nej, det finns inget papper att torka sej med i skogen. Och ärligt talat så brydde jag mej inte. Jag hade liksom inget val. Även om magen fortfarande var som en ballong efteråt så var det en enorm lättnad. Hade INTE fixat tio kilometer med det trycket.

Jag tror det var runt 22-23 km som benen började kännas lite tröttare och tendens till ostyriga. Plötsligt var de meckigare att sätta fötterna rätt i spåret. Men jag kände mej ändå på nåt sätt pigg i kroppen och ffa i skallen. Väntade in min vän från Gällivare vid ett par tillfällen men vid 25 km släppte hon och jag var ensam.  Passerade en yngre tjej strax efteråt och fick lite extra kraft av det. 

Vid sista vätskekontrollen bjöds det på vindruvor och jag slet med mej ett par stycken som smakade fantastiskt gott. En hyfsad stigning sista biten innan det planade ut och jag kunde rulla på in mot mål. Mycket krut kvar i kroppen och löpsteget kändes inte alls som om det betat av 30 km när jag drog på lite sista biten in mot mål. Bjöd på ett litet skutt strax innan jag passerade mållinjen. Vi får väl se om fotografen fångade det. 

Och så möttes jag av Jenny och bröt alltså ihop av skratt när jag förstås omgående berättade om min SOS.

Jenny som sprungit 10 km var nöjd över sin prestation och vi hämtade våra väskor och smet in i duschen. Skönt att få tvätta av sej efter episoden i skogen kan jag lova. 

Efter duschen fick vi mat. Hemgjorda köttbullar (många!), potatis, sås och lingon serverat på en engångstallrik på orange bricka à la skolmatsal från 1985. Så mysigt och hemtrevligt. 

Vi lämnade Nilivaara vid 15-tiden. Naturligtvis med ett leende på läpparna. Kanske kanske kommer vi åter nästa år! 

Som den stjärna (😊) jag är vill jag passa på att framföra några tack. 

Först till dej Jenny! När jag säger att dagen inte hade blivit detsamma utan dej så menar jag det verkligen. Det blev så mycket kvalité som man bara kan drömma om. Vilken klok och härlig människa du är kära kusin! Och fina Jan som uppmuntrade dej till att följa med. Tack!

Tack Birgit, för att du lånade ut Bettan. Hon gick som ett spjut!

Tack Björn för att du glatt stannade hemma och tog hand om barnen, medan jag (jävla egoist...) stack iväg på ännu ett äventyr. 

Tack mor och far som på varsitt håll pysslat om mej under mina dagar hemma. Att se att ni har det bra betyder väldigt väldigt mycket. 

Jag hade oxå förmånen att hinna träffa väldigt många släktingar under mina dagar i Boden. Bland annat dök jag på lördagkväll objuden upp på kusin Stinas 30-års fest. Jag trodde verkligen hon anat ugglor i mossen, men hennes min när jag steg in genom dörren ihop med Jenny sa allt. Åh, vad lyckat! Alla kusiner (förutom nyblivna pappa Per) var där och det är inte mycket som slår att få hänga med dem. Båda mina fräscha mostrar med respektive har jag fått träffa och dessutom min ena faster. Och min kära makes kusin med sambo! 

Så det är kanske inte så konstigt att jag är alldeles lycklig i hela kroppen efter en helg som denna. Och bäst av allt är att det bara är en månad tills vi åker upp igen. 

Jag längtar redan!

Jag har verkligen haft fantastiska dagar uppe i mina hemtrakter. Nu när jag sitter på tåget och är på väg söderut igen gör jag det med en jättego känsla i kroppen. 

Jag har träffat väldigt många av dem som betyder allra mest för mej. De som står mej närmast, förutom min egen lilla familj hemma i Mullsjö då förstås. 

Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på det. 

Äventyret Niliterrängen blev verkligen en dag att minnas, mycket tack vare mitt härliga sällskap. Mer om det i ett separat inlägg. 

Jag säger tack för den här gången och vi ses igen! Ganska snart faktiskt! 

Intet öga torrt

Eriks skolavslutning i Pingstkyrkan. Samma känslostorm som vanligt. Tårar som stiger upp i ögonen och gråtklumpen i halsen. Så fort barnen tågar in och tar plats på sina respektive bänkar sätter jag igång. De är så fina och förväntansfulla där de sitter! 

Ett helt sommarlov framför fötterna! Älskade ungar. Måtte det bli precis så härligt som ni önskar!

De är tamejfan efter mej!

Uppe vid klubbstugan borde jag inte behöva oroa mej över att möta nån orm iaf.

Jo tjena! Var nästan klar med mina fartökningar/intervaller när en liten rackare tyckte det var lämpligt att slingra sej över spåret. Mitt framför mina fötter! Inte lika fet och äcklig som huggormen jag och Patrick såg vid Stråkens bro i lördags. Och jag gastade heller inte lika högt. 

Men snälla nån. Måste jag se orm på var och varannan runda nuförtiden? Det värsta är att jag blir så störd efteråt (värre än vanligt menar jag) så jag kan knappt se en pinne på marken utan att pulsen höjs. Och det sitter i nån dag. Så efter persen i lördags hade det väl börjat lugna ned sej hyfsat och jag trodde som sagt att spåren vid klubbstugan var trygga. Där rör sej liksom folk hela tiden. Ack vad jag bedrog mej. 

Å nu tänkte jag bjuda på en bild av fanskapet.

Eller alltså. Inte av DEN. Men av en likadan. Varsågod. Lite terapi.

Benen var piggare än i söndags iaf, även om jag skulle beskriva dem som sega. Rätt eller fel vet jag inte, men jag körde en lättare variant av de planerade intervallerna. 

Låt oss istället kalla dem fartökningar.

Uppvärmning i knappt 3 km. Därefter 5 x 400 m fartökning (ca 5-fart) med 2 minuters lugnare löpning mellan varje. Sedan 8 minuters nedjogg. 

Det var inte så jag kräktes precis, men det kändes inte heller som att det fanns så mycket mer att plocka ur kroppen för dagen. Jag glömmer lätt bort att det är segt att springa morgonen efter ett simpass och brukar ofta tänka nåt i stil med att simningen tar mer på kroppen än vad man tror! 

Ett pass kvar innan två dagars helvila. Det kör jag imorgon kväll!

Puss å kram hela dan!

Swimmer's high

Träningsvärken har i stort sett släppt och jag känner mej hemskt sugen på att träna. Antagligen har jag ett uppdämt behov efter veckan med förkylning. Men att försöka ta igen träning som "gått förlorad" pga sjukdom finns inte på kartan. Jag läser ibland kompisars statusuppdateringar på Facebook där det klart och tydligt framgår vilket förhållande till träning de har. Det är nåt slags tvång för att kunna äta si eller så och är alltså starkt förknippat med hur de ser ut. Eller kanske snarare hur de skulle önska att de såg ut. Efter sjukdom eller vila av annan orsak måste det tränas dubbelt så hårt. Nästan som att de straffar sej själv.

Jag kan ärligt säga att jag tycker det är nåt sorgligt över ett sånt förhållningssätt. Tycker det säger så mycket om människors självkänsla. 

Men det är ett gräsligt energislöseri att hetsa upp sej över sånt som jag ändå inte kan förändra. Så jag försöker låta bli så gott jag kan. Det är inte hundraprocentigt. Jag får jobba lite med det. Det får jag faktiskt. Och vet du? Det beror bara på att jag bryr mej om och så in i hoppsan mycket önskar att så många som möjligt, helst alla, fick hitta glädjen i träning. Det är så oändligt mycket mer än något som ska "avklaras" och med rätt inställning är det faktiskt oerhört mycket njutning även under träningspasset! 

Som ikväll till exempel. Tog sällskap med Emil och åkte upp till simhallen. Det var ett tag sedan jag var där men simningen kändes väldigt väldigt bra ändå. Ungefär 300 meter behöver jag för att hitta en bra rytm. Sedan är det "bara" att mata på. Känner mej oerhört fri och faktiskt snudd på outtröttlig när jag ligger där och simmar längd efter längd. Funderade på om jag kunde koppla ihop frisim och frihetskänsla i nån träffsäker formulering. Men tyvärr, jag kom inte på nåt... 

Det blev totalt 1500 meter med de sista 300 meter i form av 25 m hårt/25 m löst. Armarna blev rätt möra så jag fixade faktiskt bara tre pull ups när jag kom hem. Nej, man kan ju inte vara på topp överallt! 

Var har du varit på topp idag?

Skön söndag

Idag har jag ägnat en stor del av dagen åt att förbereda husvagnen inför sommaren. Precis som förra året blir det bara enstaka turer med vagnen och vi hade ju egentligen bestämt oss för att sälja den. Just med anledning av att vi nästan inte använder den. 

Nu gjorde vi ett noggrant övervägande för några veckor sedan och beslutade oss för att ge husvagnen en säsong till så får vi se var vi landar. Och faktum är att när jag steg in i den efter att vi hämtat den från vinterförvaringen, andades in husvagnslukten (och den luktar fortfarande nytt!), så kändes vårt beslut helt rätt. 

Nu står den städad, bäddad och påfylld med handdukar och bara väntar på resterande packning och att få rulla mot Motala på midsommarafton! Det kommer bli mysigt!

Jag har haft sällskap av Ella hela dagen och hon har minst sagt njutit av att vara i husvagnen. 

Grabbarna har varit på orientering på Skara sommarland idag. Det blev verkligen en heldag med bus och bad efter tävlingen så jag anar att det kommer vara skönt att krypa ned i sängen alldeles strax.

Jag har fått ihop två bra löppass i helgen dessutom. 24 km terräng ihop med Patrick igår morse och drygt 7 km asfalt ikväll där jag tryckte på litegrann. Har haft en massiv träningsvärk och den blev inte direkt mildare efter terrängen igår. Imorgon blir det simning, tisdag löpning (intervaller av nåt slag) och onsdag ett mycket lätt distanspass. Därefter två vilodagar för att på lördag njuta av 30 km. Söndag kan det nog bli några lättlätta kilometrar om kroppen så vill. (Eller jag har myror i brallan)

 

Gör du oxå en plan för veckans träning? Eller har du en plan för en länge period? Eller planerar du inte alls utan tar dagen som den kommer? 

Failed

Inte en chans. Jag var så kosmiskt trött när klockan ringde kl 06 imorse att jag bara stängde av alarmet, vände på mej och somnade om. 

Till strax efter klockan åtta. Semesterfeelingen jag hade igår har helt klart följt med till idag! Bara två veckor kvar nu. Futtiga sex arbetsdagar för min del, eftersom jag är ledig en hel del nästa vecka i samband med resan till Boden, Gällivare och NILITERRÄNGEN!! Vilket jobb jag har, som möjliggjort att jag kunnat arbeta intensivare en period, för att nu ta det lite lugnare. Det enda som är lite synd är att det är väldigt högt tempo på jobbet för närvarande så jag skulle behöva vara där lite mer än vad jag är. Men det ska nog lösa sej med allt i slutändan ändå. Jag är ju inte ensam! 

Idag mår jag bra. Lagom ont i lår och ljumskar efter utfallsstegen igår. Dessutom lyckades jag med sju pull ups (inga chins igår!) i ett lite snabbare tempo och det känns oxå i musklerna idag. Ett pass i simbassängen hade egentligen suttit som en smäck imorse. Men ni ser, även jag gör avsteg från planen ibland. Vi får se om jag kör löpning ikväll igen, eller ett pass på cykeln. Det är sannerligen fantastiskt cykelväder!

Men allra först blir det en tur till Jönkan. Klippning står på schemat både för mej och Ella. Dessutom har vi några ärenden att uträtta. 

Ha en fin dag därute!

Lite upp och ned

Galen huvudvärk hela dagen igår. Hann tänka tanken att jag kanske var på väg att få ytterligare ett bakslag men nej, det verkar tack och lov inte så. Även om kroppen inte riktigt är sej lik ännu.

Idag var jag ute och sprang en runda. Knappt 8 km och stekande sol. Så det tror fan att det gick tungt. Hursomhelst. Avvaktar med backpass och andra intervaller tills jag inte alls känner av förkylningen längre. 

Viss oro för nästa helgs 30 kilometer måste jag medge kommer över mej då och då. Men jag måste tro att det håller. Jag får väl lufsa runt på rutin om inte annat. Bara det inte blir för varmt...

Efter dagens löpning var jag disciplinerad nog att köra ett styrkepass hemma i trädgården. Plankor av olika slag, fällknivar och utfallssteg. Kändes inte som att jag tappat så mycket trots att jag inte styrketränat lika frekvent som i vintras. Skönt. Avslutade med att ta av skor och strumpor och springa barfota på gräset i fem minuter. Styrketräning för fossingarna alltså! Vilken härlig känsla!

Imorgon bitti står väskan packad för ett pass i simhallen. Bästa att blunda lite nu alltså!

Ett bra pass på racern

Med Suss episod från Stockholm marathon i färskt minne beslutade jag mej för en vilodag igår. En mjukstart efter förra veckans förkylning och sju dagars uppehåll från träning borde vara en rätt god idé.

Men idag fick jag chansen att cykla landsväg med sällskap. Det är både tryggt, trevligt och blir bättre kvalité när man cyklar tillsammans med någon. Tack Emil!

Tempot höjdes ett par snäpp och jag känner mej nöjd trots att det inte blev mer än 30 km. 

Väl hemma hade jag verkligen behövt köra lite bålstyrka men hungern tog överhanden och det blev dusch direkt istället och därefter ugnsstekt lax med avocado och en god sallad till. 

Skjuter fram styrketräningen till imorgon...

Föga överraskande

Jag visste det redan 2012, när jag premiärsprang Stockholm marathon.

Känslan av att springa in på stadion efter 42 km är så galen och härlig och smärtsam att den nästan kan liknas vid barnafödande. 

Jag minns hur jag slogs av tanken "jag kommer inte kunna hålla mej från att göra om det här" precis när jag tog de första löpstegen inne på självaste Stockholms stadion. Sista 12 km hade inte varit nådiga mot mitt vänstra knä men där och då släppte allt det onda och jag kunde till och med öka farten.

Jag har sagt det massor av gånger. Jag är ingen asfaltsråtta. Och jag är ingen marathonlöpare. 

Men Stockholm marathon alltså. Det måste jag uppleva igen!

Så livrädd för att bli snuvad på en startplats gjorde jag det tidigt imorse. 

Och det känns så jävla rätt! 

Vi ses på stadion!

PS Om du orkar får du gärna läsa mitt inlägg efter Stockholm Marathon 2012. Du hittar det här. DS

Supersöndag

Efter en veckas vila har jag idag äntligen testat att springa en sväng! 

Det var dags för det tredje gemensamma långpasset med MSOK och planen för dagen 22 km längs leden Mullsjö Runt. 

Att det inte skulle bli några 22 km för min del hade jag förstås tvingats inse, men jag kände mej tillräckligt bra för att våga hänga på en bit iaf. Körde med pulsband för att se så att inte pulsen stack iväg. 

Det gick stabilt och bra i 6-tempo och jag fick verkligen bita ihop för att inte hänga med även efter vätskestoppet uppe vid klubbstugan. 

En veckas utebliven löpning och genomgången förkylning går såklart inte obemärkt förbi, men det var otroligt skönt att känna att jag ganska lätt kunde hänga på i drygt 11 km. Pulsen sa inget annat än att det är grönt att träna igen och jag är lycklig som fan! 

Efter genomfört träningspass har energin flödat och humöret varit på topp. Tålamodet finns där i större utsträckning och ja, det är helt enkelt härligt att leva igen! 😊

Jag har bakat rabarberpaj och frallor och kokat rabarberkräm. Och detta tillsammans med familjens lilla höna. Det säger lite om att jag var på ett glatt humör. Boostad med extra tålamod. Jag är ju ingen bakmorsa egentligen och än mindre den som tar med barnen i baket... 

Men kolla vad vi åstadkommit!

Mysigt och jättegott! 

Innan regnet kom hann vi dessutom med en tur till Furusjö, där Ella tog sej ett dopp. Jag avstod dock, som den badkruka jag är.

Supersöndag var ordet! 

Vitaminer

Jag kan inte låta bli att fundera över det här med betydelsen av vitaminer. 

Länge var jag av den inställningen att vi äter så bra och näringsriktig mat här hemma att vitamintillskott bara är slöseri med pengar. 

Och jag är ju ingen elitidrottare, så...

Sen var det det här med mitt luktsinne. Eller snarare mina luktupplevelser. Och nu kommer jag blotta mej en del faktiskt.

När jag efter att ha fött Ella, kom igång med löpträningen på riktigt var hon ungefär 1 1/2 år gammal. Jag trappade upp försiktigt och hade två pass i veckan som målsättning i början. Allt eftersom jag förbättrades ökade jag både mängd och intensitet. 

Samtidigt fick mitt luktsinne totalt fnatt! Jag blev nämligen helt besatt av lukten av garage, cement och kartong! 

Minns flera episoder när jag egentligen kanske borde tänkt att det här är ett symtom på nåt.

Exempelvis när jag börjat jobba efter föräldraledigheten. På väg till omklädningsrummet på jobbet passerade jag alltid ett ställe där det, enligt mej, luktade såååå gott! Om jag var själv när jag kom dit kunde jag dra ett djupt andetag och liksom bara njuta. Omklädningsrummen låg i närheten av lägenhetsförråd och när jag hade ett ärende dit var jag så nära himmelriket man kunde komma. Mmmmm. Det är sjukt. I know! Now!!

Minns oxå en gång när vi kom till våra kompisar i Ljungsbro och gick in i deras garage för att titta på nåt. Jag blev helt lyrisk när jag kände cementlukten. 

Ja, jag kan lugnt beskriva det som en slags besatthet av dessa dofter och dessutom stundtals lust att tugga (!) på t ex kartong.

Så plötsligt händer det! 

En dag när jag och min kollega som jag föreläser mycket tillsammans med, knatade in i vårat arkiv på jobbet, utbrister jag spontant "aaaaahhhhhhhh vad det luktar gott här inne!". Varpå han omgående svarar "men du har väl B-vitaminbrist". 

Va??

Efter detta uppvaknande inhandlades alltså en burk vitaminer. Och tänka sej! Efter bara någon vecka klingade mitt begär efter dessa dofter av. 

Jag har tackat min kollega för att han ställde diagnosen även om jag förstås skäms rejält över att jag inte knäckte nöten själv. 

Sedan dess har jag varit en trogen konsument av Mitt Val Sport.

Vad har du för förhållande till vitamintillskott? Tar du något? Har du nåt bra att tipsa om?

Dela med dej i så fall!

Hej på en stund!