Mitt självförtroende på längdskidor är kass

Jag är fullt medveten om att min längdskidåkning inte är så katastrofal som jag ger sken av när jag pratar om den. Men jag har totalkass självförtroende i spåren. Så är det bara. Visst lever jag allra mest på kondition och pannben men förnuftsmässigt vet jag att det inte kan kompensera tekniken hur långt som helst. Så egentligen borde jag inte alls vara så osäker på min skidåkning som jag är. 

Glädjen när jag får staka fram är jag dock väldigt säker på. Jag blir nästan smått manisk och vill bara åka skidor hela tiden! Jag älskar det! Det är så jäkla grymt att känna hur hela kroppen jobbar och ORKAR! Endorfiner upp över öronen! 

I torsdags när jag kom upp till klubbstugan var det nyspårat och med en alldeles magisk skatebädd. Eftersom jag inte hade nåt fäste att skryta med (orkade inte valla om efter tisdagens pass) blev det nästan bara skate. På mina klassiska skidor, ja. Hittade nån slags teknik där jag körde på ganska bra och ffa hade underbart roligt! Där och då bestämde jag mej för att jag bara MÅSTE  investera i en skateutrustning. ASAP. Efter drygt 20 km (bl a tre varv på Stråkenloppsbanan) var spagettiarmar ett faktum och jag var dessutom hyfsat tom på energi. Nästan två timmar hade jag harvat runt och i princip glömt tid och rum... 

Lycka!

Efter det passet var det kanske inte så konstigt att löprundan igår eftermiddag gick i ultrarapid på typ jordens segaste ben. Fredag eftermiddag (efter en fullgjord arbetsvecka) kommer väl aldrig att bli den optimala tidpunkten för ett löppass iofs. Men jag trodde faktiskt det skulle gå lättare än det gjorde. Hade ju inte kutat sen söndag! Bara åkt skidor och suttit på trainern. Ja ja, jag sprang där och tänkte löpteknik istället. Det är ett bra knep för att "vilseleda" tankarna från det som känns tungt. Tunga dagar har vi alla och det bästa med dem är väl att det med största säkerhet känns bättre nästa runda! 

Idag klev jag upp ganska tidigt. Strax före 9 var jag uppe vid klubbstugan för att köra lite skidor igen. Yes! 

Det hade snöat lite sista dygnet och jag mitt lata stycke hade inte orkat valla om skidorna. Vad gör man då? Jo, lite nervöst smyger man in i vallaboden och lånar ett par av MSOK:s skateskidor. Undrar hur det känns liksom? Med skidor som är avsedda för skate?? Jag behövde stilla min nyfikenhet. 

Visste att det inte skulle bli så långt pass idag eftersom Vårdcentralerna Bra Liv hade en skidstafett och jag erbjudit  Lotta min hjälp. Jag var dessutom fortfarande trött i armar och överkropp sen torsdagen. 

Men!! Nu knäppte jag på mej skateskidorna och lånade ett par lite längre stavar. Så bar det av! 

Vilket party! Nån kilometer så var jag ganska kompis med skidorna och sen var det bara alldeles fantastiskt härlig skidåkning i drygt en timme. Skidlycka! 

Jag undrar om det är katastrof ifall jag kör en hel del skate inför halvvasan. Just nu vill jag liksom inget annat! Jag bör ju öva balansen iaf?? Och Vasaloppsspåren är ju mycket stakning? 

Nån som vet? 

För övrigt lockar det mycket att testa min nya racer som nu sitter monterad på trainern i garaget. Det kan nog funka. Jag trampar ju inte med armarna!

 

Med bara en vecka kvar på Lernia överraskade chefen med en ljuvlig tulpanbukett. Jag kommer sakna flera fina människor från detta halvåret. Det står klart. Men jag är så trygg i och nöjd med mitt beslut att även om jag uttrycker det som att jag backar tillbaks till min tjänst kommunen, känns det som ett stort steg framåt. Jag antar att det är en bra början! 

Puss på er😘

Mullsjös Marcialonga

Just den här söndagen i januari är speciell. Det är söndagen när Mullsjö SOK:s Stråkenloppet går av stapeln och en dag då en stor del av byn sluter upp för att tillsammans hjälpas åt att ro detta i land. 

Energin är i hela det här arrangemanget är så jäkla grym alltså! Alla dessa människor som ploppar upp från ingenstans och vet exakt vad de ska göra och dessutom gör de det med BRAVUR! 

Med tanke på att det så sent som i måndags var mycket ovisst om loppet skulle kunna komma att genomföras, till att idag ha tillgång till en varvsslinga om drygt 6 km. Det säger endel om att det snöat såklart. Men ffa om att det finns människor som gör ett sånt hästjobb för att tävlingen ska kunna genomföras. Hjältar säger jag bara. Ni är hjältar! 

Knappt 500 åkare kom till start och spåren på natursnö höll förstås inte måttet riktigt, medan de på konstsnön faktiskt var okej även mot slutet av loppet. Betänk att då hade de som åkte långa banan (dvs flertalet av skidåkarna) kört sju (!) varv... 

Grymt stolt över allas insats. Såväl i spåren som på funktionärssidan. Men okej... Kanske lite extra stolt över Erik då, som för andra året var med och körde live-sändning. Inga stora missöden nånstans och nästan bara breda leenden när vi hejade på åkarna! 

Själv hjälpte jag Jeanette med prisutdelningen och vi hann till och med med att springa en sväng i väntan på vår uppgift! 

Men om allt annat gick bra idag så gjorde löpningen INTE det. Nåt i kroppen ropade "vila istället!!" när jag slet i princip varje steg av den drygt 11 km långa runda vi kutade. Jeanette surrade och surrade och jag grymtade mest till svar. Hungrig som en varg och äckelsliten i ljumskar och ben. Troligen ett resultat av att jag åkt skidor både igår och i förrgår och använt "nya" muskler. Dessutom körde vi ett snabbdistanspass på torsdagslöpningen. Simning imon skulle sitta som en smäck även om jag nog helst skulle vilja köra skidor igen. Får känna av dagsformen helt enkelt och prioritera efter den! 

Nu lite bilder från dagen! 

Starten har gått!

Sjukt fina priser från CRAFT, Enervit och Team Sportia. Ja och från Tidaholms sparbank! 

I motionsklassen lottades en Garmin 310 XT ut. Nummer 248 hade turen på sin sida! 

Tur med vädret! Och ja... Världens bästa CRAFT är en viktig sponsor av spektaklet! Grymt!

Trött och frusen när vi kom hem... Skönt att krypa i sin onepiece och blunda lite.

Imorgon tar en ny vecka vid. Eriks skolbyte kommer att bli av så snart som möjligt, troligen redan under denna vecka. Han är taggad till tänderna för uppgiften. Det drar oxå ihop sej för mej att knyta ihop säcken på nuvarande jobbet och såvida inte tusen saker kommer emellan så ska jag kunna lämna ganska snyggt efter mej i mina kurser. Det känns viktigt. Det är MAIS-match i Nyhemshallen på onsdag och som vanligt ridskola för Ella imon. Ja, det snurrar rätt friskt. Vardagen. Livet. 

Men mitt i allt står det oxå stilla. Tankarna är nämligen ofta hos Anders och hans familj. 

Livet tar och livet ger. 

Ta hand om er! 

En grym investering

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Simningen (och jag syftar på frisim, crawl) är bland det bästa jag lärt mej när det gäller träning. Jag är riktigt kär i att räkna kakelplattor och kan finna mej själv njuta stort av att ligga där i bassängen och nöta. Jag älskar när jag har en bra rytm och kör i en jämn lite hårdare takt. (Nu låter det som att jag beskriver nåt helt annat...jag vet.) Det är ansträngande men ändå inte så ansträngande att det blir för jobbigt med andningen. På den nivån kan jag hålla på riktigt länge... 

Ikväll anslöt jag till crawlskolan (nytt år betyder många nya tappra deltagare under några veckor) men körde ett eget upplägg. Det bestod av insim 300 m blandat fritt och bröst. Därefter en intervallstege om 300-200-100-100-200-300 meter i sånt tempo att det skulle hålla ända in i mål. 90-120 sekunders vila för att få ned pulsen lagom. Efteråt varvade jag bröst och fritt ytterligare några längder innan jag hängde med kursen på avslutande idioten med bröstsim. In i kaklet bara. Därefter trampade vi vatten med Roger som hejade på oss. Darrade i både ben och armar efteråt. Underbart!

Möttes av lite mer snö när jag kom ut från simhallen.

Hoppas nu det räcker till Stråkenloppet på söndag! Erik ser så fram emot det (de ska livesända isf) och med den uppförsbacke han precis hamnade i unnar jag verkligen honom det. Ja, det är faktiskt så att han kan behöva det. Heja Erik!!

Med de orden önskar jag er en skön natts sömn. 

Fred. 

Vi reser oss igen

Ja helt klart är det så att det förflutna då och då blir väldigt "idag" och det var precis vad som skedde igår. 

Själen är öm och allt blir inte precis som vanligt med en gång efteråt. Det sitter i litegrann, både hos Erik och hos mej. 

Jag satt länge på sängkanten inne hos Erik ikväll. Det började med att han var ilsken och obstinat. Men förbyttes efter ett tag till att bli ännu ett av våra fina förtroliga snack. För några år sedan var det tätt mellan dessa samtal och jag antar att behovet av dem oxå var ett annat då. Dessutom var de på en annan nivå. Men jag minns att jag ofta kände en enorm tillfredställelse efteråt. När Erik så uppenbart liksom "klättrat ett pinnhål" i och med vår pratstund. Nu är killen snart 14 år och förstår mycket av livet utan mej som tolkar, vrider och vänder. Men på nåt vis tog han sej ytterligare ett pinnhål upp ikväll. Finaste Erik. 

En dag ska jag skriva en bok om allt. En naken bok som inte förskönar eller utelämnar några detaljer. Jag ska inleda med att det inte är en opartisk berättelse utan min version, min upplevelse jag återger. 

Det som är och förblir min sanning. 

Men här och nu tuggar vi vidare framåt. Både Erik och jag. Stolta, starka och med rak rygg! 

Jag har svettats på trainern idag. Men plötsligt finns det lite kraft i benen. Sista fyran gick på högsta belastningen och jag slet och njöt samtidigt. Vissa pass på trainern är verkligen såna där jag verkligen bara känner för att pressa ur precis allt ur benen. Som att vrida ur en trasa. Otroligt skönt! 

Sedan gräddade jag pannkakor till familjen innan vi åkte in till Jönkan. Erik och William var på bio och såg nya Jönssonligan medan Ella och Kerstin gick på Paddington. Under tiden passade jag och Björn på att inhandla ett nytt soffbord som inte alls blev ett i ek utan ett runt i stål och glas. Otroligt nöjd! 

Imorgon är det stallet efter jobbet och om Jeanette inte vill annat så blir det sim sim sim framåt 19.30. 

Sussa gott go vänner. 

En bajsdag snart till ända

Att jag ens orkar försöka vara rolig efter den här dagen. Bajs... Ända... 

Bråk med Ella. Nej, hon är inte alltid så lätt att tas med. Om nu någon trodde det.

En (indirekt!) kontakt med Eriks pappa fick mina murar att rasa. Så olika vi tänker... Stundade byte av skola för Erik (dags att inse att det tar för lång tid att rätta till miljön på Trollehöjd, han har missat massor hittills) måste godkännas av båda vårdnadshavarna. Jag har inget att invända mot att han inte bara säger ja tack och amen. Men att vi (som bor 2 km ifrån varandra) ska SKICKA pappret till honom. Fan vad lågt. B erbjöd sej åka upp med det men nej... Till sist enades de om att B iaf skulle åka upp med det och lägga det i hans brevlåda. Så kan han fundera, skriva på och meddela när B kan hämta det. I brevlådan.

Den där lilla episoden rev upp såret på nolltid. Så ont det gör att bli varse att inte ett skit har förändrats. Jag vill verkligen inte fira jul med honom men FAN vad jag skulle vilja att vi kunde mötas och prata med varandra som två vuxna människor. Som föräldrar till Erik. 

Simmade av mej en del av min frustration. Sorgen. Kilometern jag la på slutet tog 22 minuter. 

Det kändes bättre efteråt. Absolut. Men det är väl ingen underdrift att säga att nerverna på nåt sätt varit utanpå resten av dagen. Jag tål ingenting. 

Det verkar tyvärr som om tiden inte alls läker alla sår. 

Imorgon är en ny dag. Då tar jag nya tag.

Godnatt. 

Fys och mys, same same

Fredag är här. Man tackar. En smula trött är jag allt. Du?

Maken har varit på hockey ikväll. Det var hans way of fredagsmys... Eller nja, det var ju en jobbgrej. I och för sej.

Här hemma har jag hängt med Erik och Ella. 

Först hämtade jag Ella på fritids. Åkte hem för lite mellis innan gymet. Möttes av en påse med semlor från Jessica... Jag som försöker mej på 100 dagar utan godis, snacks och bakverk! Intressant nog hade jag tidigare under eftermiddagen fått ett meddelande från Sara som inte kunnat motstå två bett av en morotskaka. Japp, en upp på bästa kompisen alltså! Hehe... Dessvärre vet jag inte om de 2/3 som jag moffade i mej av semlan för bara en liten stund sedan kan sägas motsvara två bett av en morotskaka. Eller visst var det väldigt STOOOORA bett? 

Vi hade mysigt i gymet, lilla snufsan och jag. Hon hoppade hopprep, rockade rockring, stakade i stakmaskinen, rodde en stund och sprang på löpbandet. Totalt genomblöt i svett efteråt. Åh min älskade prinsessa. Alla dessa funderingar och kommentarer. Ett alldeles underbart sällskap! 

Jag är förvånad över att mitt pass blev så bra ändå. "Trots" lilla surrpinnen. Roddmaskin som uppvärmning, 5 x 500 m stakning, mage plus fyra set kettlebellsvingar som avslut. Inte det tyngsta passet jag gjort men fint fokus i alla övningar. Kvalitet. 

Jag har känt mej lite trött i hålfoten i veckan och därför planerat att ge fötterna löpvila till tisdag. Om det bara kunde tajma med lite skidföre tänker jag! Men annars har jag trainer, simhall och gym till förfogande. 

Har förresten en ny racer på gång! Ska testa den i helgen och känna om det kan vara nåt för mej! Gamla Bettan ska så småningom få glädja Jessica och jag tror det kommer bli kanonbra! Varför tänker jag ens tanken att byta egentligen... Men absolut. Det vore så sjukt kul att köra lvg på en modernare hoj. Helt klart. Skjut mej. Det är ju bara bedrövliga i-landsproblem. Egentligen.

Nattkram. Till var och en av er<3

Precis som vanligt ett rasande tempo

Nä det är väl ingen som tänker att rubriken har samband med mina träningspass. 

Och det är helt korrekt isf.

Högst (upplevd) fart har helt klart tiden. Märkligt det där. Man stönar över måndag men vips så är det torsdag kväll och man inser att imorgon är det faktiskt fredag. Igen! 

Den här veckan har jag kämpat med en hel del rättning på jobbet. Försjunken i ett av de prov som eleverna hade under kursen. Har haft som målsättning att vara helt klar med proven under denna vecka för att kunna fortsätta med resterande bedömningsuppgifter från och med måndag. Men det känns som att det blir en stunds helgjobb om jag ska lyckas! 

Under veckan som gått har jag så meddelat berörd person att jag inte vill gå vidare till ytterligare ett nytt jobb. Det kändes rätt men sorgligt på nåt sätt. Arbetsuppgifterna lockade mycket i sej men arbetstiderna var väldigt tuffa (långa dagar) och helt ärligt så kände jag inte den där energin som man vill ha i ryggen när man ska byta jobb! Det är trots allt bara ett halvår sedan jag sist gjorde det och jag orkar helt enkelt inte upprepa den proceduren.

En bra träningsvecka tycker jag hittills att det varit. Söndag styrka i MSOK:s gym, måndag trainer, tisdag löpning MSOK, onsdag vila, torsdag löpning MSOK, onsdag vila (möte om Eriks skola plus styrelsemöte), torsdag löpning/snöpulsning. Funderade på fredagsfys imon men vi går väl se om Ella följer med.

Nu väntar skönhetssömn...

Framåtanda-gemenskap-stolthet

Dessa tre ord är Mullsjö AIS värdegrund. Och Mullsjö AIS är något av Mullsjös stolthet! Inte så konstigt när man tänker på att de vuxit fram i en kommun med ca 7000 invånare och sedan några år tillbaks spelar i innebandyns superliga. MAIS är såklart mycket mer än herrlaget i superligan. Det finns både damlag och en stor ungdomsverksamhet. Erik har ju sedan förra säsongen hjälpt till med TV-sändningar från hemmamatcherna (när MAIS-TV stått för produktionen alltså) och han fixar oxå med ljus och lite annat. Björn och Ella har varit på ett antal matcher men själv har jag pinsamt nog inte lyckats masa mej iväg en enda gång. Det skulle krävas att det var gratis för att lura dit mej...

Det blev i princip utklassning idag! Vinst för MAIS och många mål! Skitkul! Det gick så snabbt att det var svårt å hänga med. Ärligt talat. Grymt bra underhållning! Det får bli omtag på det hela!

Det var oxå otroligt härligt att se Erik sitta där nere vid speaker m fl och sköta sin del. Jädrar vad stolt mamma jag är! Min 13-åring liksom! 

9-2 målet, matchens sista, och orden framåtanda, gemenskap, framåtanda tänds när laget hyllas och samtidigt klappar om varann!

Jo, jag tyckte lite lite synd om Granlo... 70 mil för en sån brakförlust. Ger inte WO bara förlust med 0-3??? 

Dagen för övrigt har innehållit ett lätt löppass medan marken ännu var täckt av snö. Mycket velig kring huruvida jag skulle ge mej ut eller ej (kass i magen, frusen och småont i kroppen FORTFARANDE!!) gjorde jag iaf ett försök. Näe, det kändes verkligen som att jag lika gärna kunde struntat i det idag. Mina starka ben är bara kraftlösa och kroppen matt. Blä:( Nu blir det uteslutande av laktos igen för att se om jag kan få rätsida på kistan och kroppen i allmänhet. 

Passet gav iaf energi till själen. Det var nämligen magiskt vackert på stigarna! 

Efter dusch åkte jag ned till Modelinn för att kolla in deras rea... Då stod regnet som spön i backen!! Så förtrollningen är bruten kan man säga. Nu är skogen blöt, slaskig och dessutom är stormen Egon på ingång. Det blåser otäckt mycket ute! 

Jag tror faktiskt jag bäddar ner mej under varma sköna täcket.

Imon beställes härmed avtagande vind, ingen nederbörd och viktigast av allt. Mage i balans. 

Sussa sött!

Magkänslan är chef

För ett par dagar sen när jag satt i bilen på väg till jobbet pratade de om magkänsla på radion. Ska man lyssna på den eller inte? 

Just det här med magkänsla ska få sista ordet när det gäller valet mellan att återgå till min gamla tjänst eller att än en gång kasta mej ut på relativt okänd mark.

Jag har varit på "anställningsintervju" idag. 

Under tiden vi var i Sundsvall fick jag ett spännande telefonsamtal och idag var det alltså avtalat tid för att ses. Viktigt för att få ta del av vad som förväntas av mej och berätta lite mer om vem jag är! 

Det kändes som att det blev ett bra möte. Enkla människor att prata med och en lättsam stund men som gav mej lite mer att grunna på.

Valet som till att börja med kändes givet är med ens inte riktigt så självklart. 

Och nu ska magkänslan få avgöra fortsättningen. 

När jag gav mej ut i undervisningsdjungeln och gästspelade lite på nuvarande jobbet före sommaren hade jag ingen vidare känsla i maggropen. Men jag trodde att den bara berodde på att jag var så ny i en helt ny värld! Verkligen dubbelnovis!! Den kommer minska vartefter... 

Övertygad om att jag skulle kunna jobba bort den gav jag mej så på allvar in i svängen efter sommarsemestern. 

Och smekmånad är smekmånad! Eller hur! 

Men sen. Upp som en sol och ned som en pannkaka. 

Vill inte att det ska hända igen! 

Förnuft och känsla. Vilket styr över vad? 

Jag vet vad jag tror på!

Beslutet växer så sakteliga fram där inne i maggropen. Hehe, gravid med ett val typ (hemskt tur att det inte heter "en val" förresten...) och när det är färdigbakat ska det se dagens ljus! Det kommer vara lika skönt när det är över som vilken förlossning som helst! En sista krystvärk och så... Lättnad! 

Men innan det är dags. Jag vill ha din åsikt. Dina tankar. 

Vilket förhållande har DU till din magkänsla? Hur mycket låter DU den få styra i DITT liv? 

Det var dagens uppgift till dej. Fundera och återkom! Jag väntar med spänning.

God fredagskväll till dej❤️

PS Soffhäng ikväll såklart. Är fortfarande inte helt kry oavsett anledning till det. Men det var riktigt skönt att krypa upp i nya soffan med den här utsikten! DS 

Hej och hallå!

Det är som om tiden inte räcker till! Jag har så många saker jag vill göra men dygnet verkar inte ha några planer på att utöka till fler än 24 timmar. Synd! 

Det är ekorrhjul big time här igen. Men det känns skönt att veckan ändå mjukstartade med bara två skoldagar. Det tror jag nog både Erik och Ella instämmer i. 

Jag mår inte helt bra i magen men tänka sej, jag tror det är stressrelaterat efter en höst i en ny intensiv arbetsmiljö där jag inte hittat min plats. Har aaaaaldrig haft problem med magen i samband med stress förut dock men nån gång ska väl vara den första:). Det kanske förresten är åldern? 

Vilodag måndag. Tisdag en lätt löprunda i mina Salomon sense mantra. Onsdag vilodag och idag blir det nog trainer i garaget. Är nämligen hemma själv med barnen eftersom Björn är på hockey. Grymt att ha ett alternativ där jag inte behöver lämna Ella ensam! Tror att Erik ska åka upp till klubbstugan och köra skate så jag kan definitivt inte räkna med att han håller ställningarna om jag smiter ut! 

Imorgon är en spännande dag. Om allt går som det ska blir det nya utmaningar från början av mars! 

Jag litar på att ni håller tummarna! 

Spana in nya soffan förresten! Bordet är bara tillfälligt men planen är att införskaffa ett runt, troligen i ek. Och en ny matta... Tur man skiter pengar!

On the road again

Då så. Sista etappen mot Solstugevägen påbörjad.

Vaknade flera ggr inatt med ont i magen och när det var dags att stiga upp mådde jag som efter en sjutusan till fest. Dessutom lite ont i kroppen. Jag har nog 37,6. Minst... Hursomhelst så blev det optimalt med en vilodag.

Kolla vraket i hissen på väg ned till frulle...

Lyx att göra lunchstopp hos Magnus och Lena. Inte minst Ella jublade! Hon hann mysa ordentligt med Magnus innan vi packade in oss och nu alltså åkte vidare! 

Trots fina dagar på resande fot ska det bli riktigt riktigt skönt att komma hem nu. 

Hemma är hemma❤️

Allting har en ände, men då tar oxå något nytt vid!

Jag har noll och ingen lust att återgå till vardagen igen och det är inte riktigt likt mej. Jag som är ett stort fan av ekorrhjulet liksom! Men det har väl helt enkelt varit för skönt med långledigt. 

Dagarna tillsammans med Sara och Fredrik och deras fina tjejer har verkligen gjort gott för själen. 

Det är så overkligt när man tänker på hur vi vuxit upp och hängt ihop så mycket. Idag har vi två respektive tre barn, varsina liv på varsina orter. 70 mil emellan fysiskt men i hjärtat är avståndet obefintligt. 

Just det är både en sorg och en glädje. Sorg för att 70 mil är 70 mil. Man kan helt enkelt inte träffas när man vill. Glädje för att det betyder mer än alla pengar i världen att faktiskt ändå ha en vän som känner en sen barndomen. Med en sån vän kan man ha tråkigt och man kan ha kul, man kan gå i underställ och hjälmfrilla en hel dag och man kan både vara liten och man kan vara stor. Ingen yta, ingen förställning. Man kan bara vara. Fullt ut. 

Bonus med familjen Söderholm är att de har så goa tjejer som funkar toppen med Erik och Ella. Om vi inte träffar hela familjen i sommar hoppas jag att åtminstone Agnes kommer ned och hälsar på!

Det har blivit någon träning varje dag. Löpning, längdskidor, simning, löpning... Idag hade jag vila på agendan men vi bestämde oss för en hotellnatt i Stockholmsområdet och jag längtar ju konstant efter Tomtetågskompisarna så...  Lycka att jag fick med mej Fredrik och Henrik på en sväng i Ursvik! 

(Foto: Fredrik Hjorth, Henrik Pehrson)

Den gode renen (eller är det en Hjorth?) satte dessutom griller i huvudet på mej vad gäller framtida utmaningar. 

Och eftersom jag fick ett grymt spännande telefonsamtal i fredags har jag nu två häftiga saker att grunna på och agera i om jag ska ha en chans att vara med på tåget!

Det borde väl ha gjort åtminstone någon av er lite nyfiken... 

Dag ett

Jaha. Jag undrar hur många nyårslöften som avlagts inför detta 2015. Eller ska jag säga "mål" som ju andas en mer sund inställning till hela påfundet. Jag har nog bara uppfyllt ett enda nyårslöfte/mål i mina dagar. Det var när jag som barn avhöll mej helt från godis under ett år. Detta upprepades två år i följd (om jag minns rätt) och inbringade 400 kr vid första årets slut och till året därpå hade summan stigit till hela 500 kr. På den tiden (början av 80-talet) var det MYCKET pengar! Ja sporren i det hela var nog till största delen pengarna. Om jag rannsakar mej själv. Men eftersom både lillebror och sysslingen Marcus oxå deltog så låg det ju även en del stolthet i att inte vika ned sej under året... Haha, vilka minnen! 

Nyårsafton i Juniskär var lugn och stillsam. Efter att Sara och jag kutat en sväng med pannlampor på mysiga stigar bland nedfallna träd, tog en ljuvlig middag vid. Skålade in det nya året och blev sittandes och prata lite till. I säng så vi slocknade runt kl 02 för att vakna ganska pigga vid 09.30 imorse. Rester av förrätten (just det, löjrom) avnjöts till frukost innan vi fattade beslut om att åka till en slalombacke några kilometer härifrån. 

Nja, inte tråkiga jag då... Jag prövade

skidspåren på golfbanan under tiden!

Så här fina var de faktiskt bitvis, trots flera dagar med plusgrader. Men det var oxå stråk med ordentligt med genomslag och en och annan mindre "sjö". Det sög med andra ord bra under skidorna stundtals! Jag var faktiskt på väg att kasta in handduken efter första varvet på långa banan (5 km) men så började jag köra runt på enbart en del av den slingan. Gissa vad?? Nu var det svårt att sluta! Men mörkret som föll och det faktum att familjen skulle hämtas kl 16 innebar att jag fick avbryta efter drygt 15 km. 15 km härlig stakåkning! Inget klister eller annan fästvalla under laggen. Bara kötta på med armar och bål! Så roooooligt!

Ätit grymmaste lasagnen made by Fredde, lite rött till, soffhäng och nu sänghäng!

Juniskär levererar!

God fortsättning folk!