Julbrev 2016

Det är verkligen inte mycket liv i bloggen numera men tamejtusan, när julen närmar sej börjar jag nästan per automatik att klura på årets julbrev. Sen slår jag bort de tankarna ett tag. Jag har ju inte tid. Så slutar det ändå med att jag kapitulerar och ja, här sitter jag nu och gör ett försök att sammanfatta året som gått. 

Året som gått ja. Det har inte varit det bästa året i mitt liv eftersom jag varit framme och sniffat på den berömda väggen. Inte så att jag sprang rätt in i den alltså (tack och lov) men det har ändå varit och är  irriterande segdraget. Trots mitt norrländska lugn besitter jag inte riktigt det tålamod som krävs men jag jobbar på det. Eftersom en stor del av hela den här grejen är jobbrelaterad och jag har som princip att inte skriva om sånt kommer jag inte utveckla det mer än så här. 

Björn däremot verkar stå pall det mesta. Inte nog med att han får ta mycket av min frustration. Han har haft riktigt mycket att göra på jobbet mer eller mindre hela hösten känns det som. Det är tur han har sin cykel att trampa loss på emellanåt. Jag vet ju väldigt väl vad träningen betyder för välbefinnandet och hur man därigenom liksom boostar sej så man bättre står pall för pressen från olika håll. 

Det är nog en smula uttjatat att säga att barnen vuxit mycket det gångna året. Så brukar det nämligen alltid kännas och det stämmer förstås. Numera har vi en ung man och jag tror nästan man kan säga en tonårstjej i huset. Erik 15 år och Ella 9 år. 

För Eriks del närmar sej val till gymnasiet med stormsteg och även om jag anar vartåt det lutar har han inte till hundra procent bestämt sej för vad det blir. Min älskade son fortsätter att imponera genom att gå helt och hållet sin egen väg. Ärligt talat, jag känner ingen så stark som han! Det han gått igenom kunde han allra helst fått slippa men det är förstås en fantastisk lättnad att se att det går så bra för honom! Han har ett fortsatt stort engagemang i MAIS och däremellan blir det mycket dator men också en och annan löprunda. Jag tyckte nog han nämnde Mullsjö x-trail 2017 som målsättning. Fan! Bara han inte slår min tid... 

Ella har tagit ett stort steg i och med att hon slutat på fritids i samband med att skolan började om efter sommarlovet. Jag vet att det kanske låter lite dumt, men jag trodde inte riktigt på det, så då är det extra härligt att den utfasningen faktiskt gått helt friktionsfritt. Det blir mer och mer viktigt med kompisar så det är ganska vanligt med kompishäng efter avslutad skoldag. Hon har slutat på dansen och hunnit testa på innebandy som inte var nån höjdare. Ibland pratar hon om att börja rida igen men det har än så länge inte blivit mer än prat. Däremot har hon börjat spela saxofon och det är ju självklart jättekul men inte alltid klockrent när man kommer hem efter en arbetsdag. Haha... Hon är dock riktigt grym på sax! Att bara få ljud (annat än skrik) i den är långt ifrån självklart men Ella spelar Leende guldbruna ögon till en CD med massa instrumentala låtar så det står härliga till! Jadå. Jag är sprickfärdig av stolthet även över henne! 

Nu tänkte jag avsluta årets julbrev med ett gäng foton och eftersom vi inte skickar några julkort tar jag tillfället i akt och önskar er alla en riktigt riktigt GOD JUL och ett GOTT NYTT 2017! 

Ta hand om er och om varandra ❤

 

  

 

                  

Julbrev 2015

Så var det än en gång dags att försöka sammanfatta året som gått för att dela det med er. Bloggen är som ni säkert noterat mer död än levande men definitivt inte begraven och så här till julbrevet passar det fint att damma av den.

I vanlig ordning känns det som att tiden flugit fram. Tillvaron är ju för det mesta så intensiv att man emellanåt nästan glömmer bort att andas. Jag återkommer ständigt till det här på bloggen. Att tempot överallt numera är så skrämmande högt. Jag reflekterar nästan varje dag över just det och undrar på allvar hur det ska sluta. För mig. För dig. För mina barn. Och andras barn. Ja, för alla. Tills trenden vänder, för det vill jag ändå tro att den gör, får jag fortsätta förhålla mej till den. Hitta mina andningshål och oxå försöka lära mina barn att hitta sina. Men nog om detta. Här kommer några rader om det gångna året.

Vi har vanan trogen spenderat v7 i Björnrike. Självklart i Bill's stuga. Mycket härlig skidåkning blev det! 

Sommaren höll vi oss hemma och gjorde lite små utflykter när det inte regnade... Kände dock aldrig någon stress över vädret eftersom vi hade en resa till Gran Canaria bokad på höstlovet. Lyx!

Eriks år inleddes med ett skolbyte. Det högstadie han gått på fram till då hade haft en lååååång historia av problem med fukt som gjorde att elever och lärare reagerade med bl a huvudvärk, nästäppa eller för den delen rinnsnuva och andningsbesvär. En av dem som mådde dåligt var Erik. Han som aldrig reagerat på något fick både besvär från luftvägarna och hudutslag. Som om inte detta var nog var den lösning skolan erbjöd inte alls bra för honom och hela situationen blev väldigt långdragen. Så pass att vi valde att byta till en skola i Huskvarna. 

Skolbyte mitt i 7:e klass är inte direkt vad man önskar men det har gått otroligt bra. Första halvåret innebar pendlingen med tåget extremt tidiga mornar men inte en enda dag gnällde Erik. Nu har han fått en justering på schemat som gör att han slipper åka i svinottan och säg den tonåring som inte glatt tackar ja till att sova nästan timme längre om morgonen.

Tonåring ja. Erik är sannerligen mitt i denna både påfrestande och härliga tid. De mesta som han inte valt själv är jobbigt, töntigt, tråkigt, ja rent av plågeri eller åtminstone något nödvändigt ont. Det är tydligt att han håller på bryta sej loss men Ibland är det riktigt jobbigt att tackla.

Datorer är fortfarande hans huvudsakliga intresse men han lägger också ned en hel del tid på MAIS och deras hemmamatcher där han såvitt jag vet sköter ljuset. Eller iaf en del av ljuset. Riktig fest är det om de tv-sänder för allt som har med att filma och sända live är Eriks passion. 

Ella går nu i andra klass och trivs som fisken. Jag vet inte riktigt varför, men hon tappade intresset för att rida i våras så nu ligger hästprylarna tills vidare på hyllan. Dock pratar hon nu åter om att gå på ridskola men jag vet inte hur mycket "allvar" det ligger bakom snacket. Hästar är fantastiska men det är ingen billig sysselsättning och dessutom väldigt tidskrävande. 

Intresset för dans håller dock i sej. Hon går på Kulturskolans dans en gång i veckan och jag måste skryta och säga att hon är väldigt duktig på att röra sig till musik. Ibland försöker hon blanda in mej i det där men jag har inte en chans att hänga med... De hade en kanonfin uppvisning i Nykyrka k:a i samband med julkonsert och man är ju så stolt att man nästan spricker när man ser henne. 

Björn har tillbringat oräkneliga timmar på sin MTB. Vintertid är det dubbdäck och grusvägsrally. Sommartid mycket stig av mer eller mindre teknisk karaktär. I våras köpte han sig en ny MTB och på den har det i sommar blivit några tävlingar där det förutom att han haft kul även gått riktigt bra. Jag har dessutom lurat med honom på lite styrketräning och det tror jag gjort honom väldigt gott."Familjegym" antingen i gymet vid MSOK eller hemma i trädgården och med kontinuitet är ett bra recept för att förebygga skador och förbättras på hojen. 

Han jobbar kvar på SEW och kommer nog göra så till pension... Visst har det blivit någon hotellnatt men jag vet att det skulle kunna vara betydligt fler så jag är bara tacksam. 

För min egen del har jag åter bytt jobb och är nu sedan 3/8 på en vårdcentral där jag verkligen trivs jättebra. Det har varit och är fortfarande en utmanande resa men jag är en del av ett jättehärligt gäng som jag känner mej trygg med och det är oftast ren njutning att få lära sej så mycket. Jag behövde sannerligen den här "omstarten" för att vilja fortsätta arbeta som sjuksköterska. Nu är jag på god väg att hitta tillbaks till min yrkesstolthet. Den som tyvärr försvann där jag var anställd tidigare när jag samtidigt som förvandlades till en extremt osäker liten varelse. 

Min träning har gått som på räls ända till i höst. Mycket skidor i början av året. Jag fick ta revansch på Stockholm marathon och med marginal komma in under 4 timmar. Efter det blev det fokus på triathlon inför säsongens stora utmaning som bestod av Vätter Challenge, en halv IM, på hemmaplan. Vilken fest! Överhuvudtaget kan jag säga att kroppen har känts omättlig på träning. Den har svarat på tuff belastning och förutom maran och Vätter Challenge levererat en tid en bra bit under 50 minuter på milen och 2.43 på Lidingöloppet. För att nämna något. 

Kanske jag borde begripit att jag behövde en längre vila både mentalt och fysiskt efter en sådan säsong. Jag var nämligen snubblande nära att gå i väggen med träningen under hösten. Plötsligt kände jag mej konstant seg och trött. Värk i benen. Nerverna utanpå kroppen. Ja, hela den här episoden är värd ett inlägg för sig själv men jag har ju valt att inte blogga längre så jag stannar vid att beskriva det med ett ord. Överträning. 

Passar oxå på att höja ett varningens finger till alla er som liksom jag älskar att träna men samtidigt ska få livet att gå ihop med man, barn, hem och ett krävande heltidsjobb... 

Men precis som moster skrev till mej en gång. Det är i motvind, inte medvind, en drake lyfter. Och visst har jag luft under vingarna igen. Jag har oxå lärt mej lite mer om mej själv. Vuxit lite. Så får vi se hur det blir med tränings- och tävlingsplanerna för 2016. Missförstå mej rätt, men plötsligt är det inte så viktigt. Iaf inte så viktigt som att jag och min familj mår bra. Allt hänger ihop. Och när det kommer till kritan är det totala situationen räknas. Det måste vara balans i den. 

Till sist vill jag förstås ta chansen att önska er alla en riktigt god och avkopplande jul och ett gott nytt 2016! Livet är här och nu! 

Varma kramar

/Lisa 

Idag var namnet Piggelina

Ja jösses vad jag väntat på att få känna den där sköna känslan när benen bara springer på, nästan som av sej själv. När man liksom är trött och stark på samma gång. Känslan under ett bra långpass! 

Jag hade inte laddat för att kuta långt idag. Det blev liksom bara så. Lite längre än milen var planen men när jag väl började byta om kände jag för att springa en del av Mullsjö runt och sa oxå till maken att jag blir borta lite mer än en timme. Kanske en och en halv. 

Två timmar senare var jag tillbaks på Solstugevägen med 20 km löpning i benen. Det var lite trögt i början och efter backen upp mot Havstenshult var jag ordentligt stum i benen. Passerade klubbstugan men sen! Sen lossnade det och jag hade verkligen inte minsta lilla svacka efter det. Benen bara sprang. Ju mindre stig desto lättare gick det. Helt underbart! 

Trötthetskänslan i hålfoten finns där och påminner mej om att ta det varligt. Men efter ordentlig stretch mår fötterna genast bättre. Jag har fortfarande skräcken över att få tillbaks plantarfasciiten och försöker lyssna på kroppen när den säger att jag ska välja nån annan träning än löpning. Och den biten känns faktiskt mer än okej nu även om jag har stunder när jag är trött på att jämt behöva ta hänsyn till fötterna. Fast det är väl egentligen inte mer än rätt att inte ta tassarna för givet! 

Dagens pass blev nummer sju. Så här har jag tränat i veckan:

Måndag: MTB och simning

Tisdag: Löpning (intervaller + löpskolning) och styrketräning (fitcamp)

Onsdag: vila

Torsdag: Löpning (distans, trail)

Fredag: Spinning 

Lördag: Löpning långpass 20 km 

Morgondagen är vigd åt cykling. Det ryktas om 8 mil landsväg så då får rumpan bekänna färg... 

Som många av er förstått så somnade min fina mormor in i måndags kväll. Det var och är tungt. Även om hon var gammal (hon skulle fyllt 85 år i maj, samma dag som Erik) och långt gången i sin demens är det jobbigt. Man kan tycka att riktiga mormor inte funnits med oss på länge men nu är hon dessutom fysiskt borta. För alltid. De där obeskrivligt mjuka händerna och kinderna kan ingen här på jorden stryka längre. Men jag unnar henne samtidigt innerligt att få släppa taget nu. Att hon som alltid haft en sån stark integritet skulle förlora sin person i en demenssjukdom är under all värdighet. Jag kommer minnas din energi mormor! De brunbrända kinderna du alltid hade på våren efter alla mil på skidor. Undrar just hur många ggr du åkt t o r Perjassatjärn? 

Och när vi ändå är på det spåret... Undrar hur många paltar du kokat i dina dar?? Och hur många mjukkakor du bakat? Så många ggr jag stannade hos dej på väg hem från skolan och åt mjukkaka med falukorv och specialchoklad. Så många Snipp snapp vi löst i Året runt och så många Chicago vi spelat. Och så många ggr du smög iväg in till garderoben i morfars och ditt sovrum, senare matrummet, för att hämta en "liten slant" till mej. 

Du var aldrig omöjlig även om du oftast lät lite motvalls till en början. Jag ler faktiskt nu när jag tänker på det... 

Älskade mormor! Nu får du ro och nu kan du se oss alla! Jag tror att du är mäkta stolt där du är, med morfar i ena handen och Bertil i andra. Det är skönt att tänka på och det är skönt att ha så många UNDERBARA minnen med dej. Nu går livet vidare på jorden tills det är min tur och då blir det härligt att se dej igen!

Ja... Ni fattar att nu rinner oxå tårarna här. Jag har gått igenom massor av minnen från mormor den här veckan och ögonen fylls av tårar varenda gång. Men jag antar att det är så det är.

Nu ska vi fixa lite kvällsmat! Som sagt, livet går vidare! 

Bakis å skakis

Jag har gått omkring och känt mej bakis idag. Helt obefogat alltså. Blir lite sån när jag slarvat med sömnen. 

Det var nattorientering vid klubbstugan igår och jag hjälpte till som sjukvårdare tillsammans med Jessica. 

Inte en enda insats behövdes och det är förstås extremt skönt! Det visste vi dock inte här på bilden men vi var så här glada ändå! 

Hann med en löprunda innan tävlingen drog igång och hade turen att pricka in härlig kvällssol som gjorde skogen extra tjusig. 

På tal om kvällssol så förgyllde den min kväll även i torsdags. Jag åkte upp till simhallen när Ella lagt sej och ensam i snabbanan fick jag njuta av hur solen sken in och lyste upp i vattnet så precis ALLA hårbollar och ALLA små partiklar typ naglar, öronvax, sårskorpor och hudavskrap syntes perfekt. Terapi kallas det. Fostrande träning typ. 

Idag har Björn varit i Isaberg och cyklat MTB med två kompisar. Stackarn åkte på två punkteringar men var jättenöjd ändå. Jag har myst med Ella och Erik under tiden. Och de hann minsann bråka lite med varandra oxå. Allt i sin ordning alltså.

När Björn kom hem stack jag ut på italienaren. Bakis hela vägen... Så jag tog det bara lugnt och njöt av vitsippor och lukten av gödsel. Jo, bönderna jobbar hårt nu. Med att sprida ut dynga. Det gör mej absolut inget så länge jag inte är väldigt andfådd och åker rätt in i ett moln av skitstank. När det händer känner jag nästan smaken. Och det kan jag klara mej utan. Sist jag körde landsväg hamnade jag bakom en traktor med skittunna på. Då visade det sej att jag hade oanade krafter i benen för swisch så låg jag före honom. 

Imon kan det nog bli lite mer cykel. Eller löpning. Eller kanske cykel OCH löpning. Får se vad annat som ska inrymmas under dagen helt enkelt!  

Nu ska jag iaf sova bort bakfyllan. 

Sweet dreams.

Jag anar vårkänslor

Jag kan utan att överdriva säga att min återhämtningsjogg i förmiddags inte blev så där skön som jag tänkt mej. Jag slängde i nyaste inläggen i mina Fellraiser och tänkte att det var ett perfekt tillfälle att börja vänja fötterna. Likadana löparstrumpor och alltså inga nya skor men efter några kilometer hade jag blåsor i hålfoten på båda fötterna. Märkligt!! När jag började använda de som nu är ca halvåret gamla hade jag aldrig känningar nånstans. 

Men ska ge de nya inläggen nån runda till innan jag vänder mej till min expert på Team Olmed. 

Bortsett från detta kändes benen förvånansvärt bra. Det var ju intervalltisdag igår och efter avslutat pass löpskolning och intervaller körde vi fitcamps program utanför klubbstugan. Vi missade dock klubbkompisarna (som köttade 70/20...) eftersom vi startade en halvtimme före MSOK:s pass. Allt för att tajma in det till styrkepasset!

Det var en fantastisk uppslutning däruppe igår förresten. När jag låg där och körde magövningar önskade jag mej ett ovanifrån foto! Vad coolt liksom! 

Det var nämligen runt 15 barn/ungdomar som tränade orientering. På fitcamp kämpade uppskattningsvis ett 30-tal. Och samtidigt sprang alltså ett gäng om ca 10 MSOK:are intervaller fram och tillbaks! 

Det sjuder av liv i lilla Mullsjö alltså och det är verkligen härligt att se!

Kan det rent av vara så att vi fått vårkänslor? 

Försummar jag mina närmaste när jag lever min dröm?

Om jag sitter i soffan för att koppla av är det väl lika bra att jag också gör det. Kopplar av alltså. 

Jag blir lite tokig på mej själv ibland. Jag har så svårt att varva ned och ta det lugnt. 

Den senaste tiden är det där nåt jag funderat en hel del på. 

Om jag ska vara krass så består mitt liv av jobb, familj och träning. Jobba gör jag för att jag måste (ja, mest av allt är det så även om jag för den delen har ett rätt trevligt jobb) och de andra två älskar jag mer än alla stjärnor på himlen.

När jag återupptog träningen efter att Ella var född kändes det extremt svårt att få ihop tillvaron. Målet var att jag skulle träna två ggr i veckan men jag minns hur evigt svårt det var att se VAR i schemat jag skulle kunna klämma in dessa pass. Så småningom blev två pass till tre, sedan fyra och på den vägen är det. När jag var upp i en dos om fyra ibland fem pass i veckan kände jag att (och jag vet att jag uttalat det till mina närmaste) att jag nått mitt max i hur mycket träning som ryms i mitt liv. 

Nu är det inte så att jag gillar att mäta träningsdos i antal pass. Tvärtom så tycker jag att det är det sämsta måttet på hur mycket jag tränar. Kvalitét före kvantitet gäller. Men det ger ändå en fingervisning om ökningen som skett och jag vet inte ens om jag vågar göra en jämförelse av hur mycket tid jag numera lägger på att svettas... 

Idag landar jag oftast på runt sju pass i veckan. Och som jag antydde i stycket ovan så är det dessutom avsevärt mycket mer tid i träningskläder vi pratar om. Hatar vilodagarna. Tvingar mej till dem. Tvingar.

Jag begriper inte riktigt själv att det ser ut så och vad som är än mer anmärkningsvärt är att jag numera har en aktiv man här hemma. Alltså "konkurrerar" jag lite med honom om tid till träning. Eller hur man nu väljer att se på det. Styrketräningen kör vi ofta tillsammans dock och allt som oftast är även Ella med på ett hörn.

Nu till min fundering.

När tillvaron ser ut som den gör hos oss måste det såklart vara så att vi gör avkall på något. Vi prioriterar annorlunda. 

Det som gror i mej är om jag faktiskt försummar mina barn i och med all träning. Det sitter långt inne och är svårt att ta orden i min mun men jag tänker på det en hel del. Var går gränsen för när det blir för mycket ego i det hela? Eller är det så att man som förälder alltid har dåligt samvete när man inte ägnar 100% av sin tid åt barnen? Jag vill verkligen tro på att om jag mår bra så gör även mina barn det. 

Hur tänker du?

Den insikt som kom till mej igår kväll när jag satt där som på nålar i TV-soffan var iallafall den att jag bara måste lära mej att koppla av emellanåt. Vare sig det handlar om att slappa en timme framför Skavlan eller ta en vilodag (kanske t o m vilodagar) från träning måste jag öva på att faktiskt tillåta mej själv att ta det lugnt. Förvalta den tiden lika bra som den då jag svettas.

Bjussar på lite bilder som avslutning. Vi hade åtminstone en strålande fin början på helgen. Men igår försvann värmen och ersattes av spöregn och iskalla vindar. April it is...

Fredagsfys i korta brallor! Fru Wiberg vid min sida!

Lördagmorgon simmade jag en timme. Kände mej lite sliten och då är simningen sååååå bäst. Nästan enbart jobba med armar/axlar passade perfekt! Märken efter simglasögon i timmar efter avslutat pass dock...

Björn och Ella hängde med på en promenix på stigar kring lusthuset och Stråkens bro på lördag eftermiddag. Mysigt med kaffe utomhus men jag blev påmind om att det är säsong för paddor nu. Ja, efter mitt skrik lär det väl inte undgått någon som var ute i skogen den dagen.

Just det! Stråkens bro! 

Glad! Behöver jag nämna att detta togs BEFORE paddan??

...och på söndag åkte mysse på igen. Men trots friska vindar var kroppen stark och glad när vi tillsammans susade fram genom skogen!

Time to go home!

Egentligen har jag ingen lust alls. 

Att imorgon packa ihop, städa ur stugan och återvända hem. 

För ovanlighetens skull har ingen hemlängtan smugit sej på. Det här är ju som ett andra hem för hela vår familj. Vi älskar Björnrike och vi älskar att vara i precis samma timrade lilla stuga med touch av 80-tal. Vi pysslar och plockar nästan som om den vore vår egen numera. Ja, vi har definitivt lite extra omsorg om boendet numera. Helt naturligt efter att ha återvänt x antal ggr! Låt oss hoppas att vi får möjlighet att hyra den även nästa år! 

Samtidigt som vi nu delvis är lite trötta i kroppen efter skidåkningen är vi utvilade till max och har tankat massor med frisk luft och dagsljus! 

Jag har inte åkt utför mer än ett par dagar. Tanken var att åka även idag men Ella kroknade ihop och hade ont än här än där, det drog ut på tiden efter mitt pass på längdskidorna och till sist ställde jag in helt. Det var lika härligt att bara vara ute och lulla runt kring skidåkarna i Björnvallen! Men när Isa och Ebba visade sej i backen fick hon minsann nytt liv! Ja, min kära tremänning Marcus och hans Martina är trevligt nog oxå här!

Familjen däremot har verkligen varit uthålliga i backarna. Jag är imponerad av hur ffa Erik och Ella i det närmaste är outtröttliga! Bortsett från Ellas lilla dipp idag då:) Inga våldsamma vurpor heller och det tackar jag för. Jag är konstant lite sådär typiskt mamma-orolig att nåt ska hända dem för de kör verkligen inte sakta utför pisterna... 

Mitt mål med längdskidåkningen under veckan var att skrapa ihop ca 15 mil. Efter söndag och måndag när jag mådde skräp trodde jag det var kört men jag gjorde en hyfsat fin upphämtning och landar ändå på drygt 13 mil. 

Ja, jag har åkt varje dag. Drygt 2 mil i snitt. Absolut klart godkänt! När jag kände mej lite risig i början av veckan gjorde jag en revidering av mitt mål och hoppades istället på 12 mil. Med den vetskapen har jag ju faktiskt skjutit över målet. Bra Lisa. Klapp på axeln. Dessutom har jag samlat ihop de beryktade 30 mil som Vasaloppet rekommenderar inför Halvvasan. Mentalt mycket viktigt för mej. 

Grymt grymt jäkla sugen på ett pass tidigt imorgonbitti. Men nej, nu behöver jag en vilodag. Vi försöker komma iväg så fort vi kan istället. 

Tack bästa Björnrike för i år! Välskötta backar och nykörda skidspår VARJE morgon (tidigt!) gör att kärleken till det här stället växer ytterligare lite till. Puss och vi kommer tillbaks!