Det har varit en sagolikt vacker dag! Runt 10 kallgrader och klart. Ja, plötsligt känns det som att den är här på riktigt. Vintern!
Vi låg kvar under täcket till strax efter 9. Sedan var jag för hungrig för att det skulle vara skönt att fortsätta dra mej. Käkade gröt (varför ändra ett vinnande koncept?) och drack min mugg kaffe. Efter att samtliga familjemedlemmar fått frukost hjälpte jag Ella att plocka fram varma kläder. Hon och Erik stack sedan ut och körde snowracer.
Själv hoppade jag i mina löparkläder och stod strax redo för en skön tur i skogen!
Idag använde jag dock mina Icebugs med metalldubb för sista gången. Det var längesen nu så jag kom inte alls ihåg hur de kändes. Men redan efter en kilometer hade jag krampkänning under fötterna och borde ha vänt hemåt.
Det valet gjorde jag dock inte, utan fortsatte istället turen i riktning mot Gruvered. Så länge jag befann mej på trixig och ojämn stig var det uthärdligt (vilket oxå var det som fick mej att gnugga vidare) men så fort underlaget blev mer av den planare sorten kom krampkänningarna under fötterna tillbaks. Strax innan avfartsvägen till höger, mot "Postiljonmordet" (ja, det är faktiskt en historisk plats!) anande jag dessutom ett skoskav.
Satan i gatan!! Det verkar inte vara meningen idag!
Nu tog jag beslut om att vända hemåt.
Väl hemma hade jag ynka fem kilometer i benen, sparsamt med njutning pga obehaget från fötterna. Så jag bytte helt sonika till mina Speedcross och gjorde ett nytt försök.
Först gjorde skoskavet attans så ont, men lagom till att jag passerat masten släppte det. Jippi!! NU snackar vi njutning! Trädgrenar tyngda av snö, vintersol i ansiktet, glitter och ja, lite snö som slank innanför buffen när jag råkade komma åt någon av grenarna. Nästan tillbaks vid masten möter jag plötsligt fru Sjöholm! Det komiska är att vi krockade på nästan exakt samma plats i söndags. Vi skrattade båda två åt sammanträffandet, kramade om varandra och önskade god fortsättning! Härligt! Jag log hela vägen hem sedan. Av tacksamhet över alla bekantskaper och vänskaper som mitt aktiva liv berikat mej med!
En mil blev det totalt. Vad bra att jag var så envis och bytte skor så jag fick komma hem leende!
Eftermiddagen bestod av besök! Marcus, Martina, Isa och Ebba kom förbi på lite pulkaåkning och fika. Så trevligt! Det är aldrig krångligt eller svårt att umgås med dem och jag blir lite irriterad över att vi inte spontanträffar dem oftare. Nu kommer de dock att vara i Björnrike samtidigt som vi och det ser jag fram emot. Då kanske vi kan hänga lite i all enkelhet, åtminstone nån av dagarna!
Så var det det här med att blotta sej. När gjorde du det senast? Jag tänkte göra det nu. I allafall litegrann. Och om inte annat så bjuder jag sannolikt på lite igenkänningsfaktor!
Det är många år sedan jag "satte diagnos" på mej själv. Ja faktum är att jag har gjort det många gånger. Satt olika diagnoser då alltså. Ibland har faktiskt till och med professionella satt diagnos på mej. En gång var det (helt felaktigt dock) tvångssyndrom. Tvångssyndromet var nämligen inget annat än en reaktion på att jag levde i en sjuk relation. Men det ville jag inte se. Inte då.
Ja, det har varit en resa sedan dess. En resa jag nog inte skulle vilja vara utan. För det är väl vägen, som är mödan värd...
Utan tvekan har jag mina speciella små kvaliteter som jag oxå lärt mej leva med. Ibland tänker jag att jag faktiskt har någon "bokstav"! Men nä, jag kvalar inte in där fullt ut. Att vi alla har någon "bokstav", more or less, är ju ett uttryck vi slarvigt slänger oss med nuförtiden. Säkert är vi många i gränslandet, med mer eller mindre både för oss själva och omgivningen besvärliga egenskaper.
Jag har en egenskap som stundtals är ganska tröttsam. Bland annat beroende på hur mycket stress jag har i mitt liv, så är jag mer eller mindre känslig för olika intryck. Många av er känner nog igen er i detta, men utan att försöka väcka någon ömkan skulle jag vilja säga att det är förstärkt hos mej.
Det är precis som om min hjärna inte kan sortera alla intryck och bestämma vilket som är typ viktigast. Så det blir kaos och går åt massor av energi till att försöka bringa någon ordning i intrycken. Det är min egen tolkning av vad som händer.
Jag tror att detta fenomen är ganska vanligt i samband med utmattningsdepression och i någon mån kan jag nog koppla ihop att min sårbarhet här faktiskt har sin grund i den tid då jag mådde väldigt psykiskt dåligt.
Så är det med den saken. Jag funderar och analyserar mycket. Har ett onödigt stort behov av att bli förstådd, bekräftad och omtyckt. Det har inte tonats ned med åren. Något jag annars hoppats på.
Däremot har många pusselbitar fallit på plats och bidragit till den jag är idag.
För idag är jag hel. Jag är unik.
Så är även du.
Be who you are dear!
Kunde inte sagt det bättre själv!
Puss!
PS Tack Anita och Pernilla. Älskar kommentarer! Bekräftelse!! DS
