Kärlek, mellanmjölk och fint besök

Det händer faktiskt att jag på riktigt tror att jag ångrar att jag skaffade barn... Bara för ett väldigt kort ögonblick iofs men det är väldigt obehagligt ändå. Jag som älskar mina barn över allt annat liksom! Som vänder ut och in på mej själv för deras skull och till och med skulle kunna dö för dem. 

Och det är väl just det där eländiga vändandet ut och in på sej själv som ställer till det. För barnen de vet precis hur det ligger till. De är så äckligt slipade helt enkelt. Och jag får spader på alltihop då och då! 

Jag är ingen självutplånande morsa som lever enbart för mina barn. Eller som endel andra genom dem! Det tror jag är en av anledningarna till att jag ibland får känslan av att de kväver mej. När jag inte får göra nåt färdigt utan att de kommer emellan med något. När de gastar efter mamma fast pappa/Björn sitter en meter ifrån dem. Och även om jag inte avbryter allt på studs för att vara dem till lags får jag hybris av hela grejen. Jag kan inte andas! 

Jag försöker lugnt förklara att jag inte accepterar att de kör med mej och att jag t ex behöver göra en viss grej färdigt.

När detta inte fungerar... DÅ BLIR JAG SÅ ARG!!! 

Så arg att jag tänker att jag ångrar att jag skaffade barn. 

För ett ögonblick.

Möjligtvis chockade jag någon av er läsare som i detta nu längtar som mest efter att bli föräldrar. 

Men jag kan garantera att ni kommer känna igen er när det är er tur!

Barn väcker de starkaste känslor. Åt alla håll. 

Det är det där fenomenet ni vet.

KÄRLEK❤️!

Gav mej ut i skogen ganska tidigt imorse. En centimeter snö på marken och temperaturen runt nollan skapade optimala förutsättningar för löpning på stigen. Jag passade därför på att lägga till lite till den tänkta rundan så det blev dryga 13 härliga kilometrar. Någon skulle kanske definierat detta som ett mellanmjölkspass och jag ägnade faktiskt en del av rundan åt att grubbla över vad detta egentligen är. 

Det har en negativ klang. Definitivt. Men är det verkligen så negativt? Klart att om man är löpare som elitsatsar kan man ju inte laja sej genom träningspassen. Då tappar man förmodligen gentemot konkurrenterna. Det är som bekant jämnt i toppen! Men allvarligt. De flesta av oss blir inte sämre av mellanmjölkslöpning!! Tvärtom så utgör väl de passen uppbyggnad och grunden i träningen? Sedan krävs det variation och "nya grepp" beroende på önskad utveckling och målsättning. Men att kunna köra varje pass med maxfokus är en av de stora skillnaderna mellan elit och motionär. 

Kära motionärer (ni vet vilka ni är). Glöm inte att ett mellanmjölkspass är bättre än inget pass! 

Hade Beata och Tyra på snabbvisit idag. Vi har inte setts sedan Ångaloppet eftersom de emigrerade till grannlandet i väster på obestämd tid i somras. Ella och Tyra hittade varandra på mindre än en minut. Sedan kuckliurade de oavbrutet i Ellas rum. Jag och Beata hann uppdatera varandra hyfsat medan jag fixade en variant på Flygande Jakob till lunch. Tack för att ni kom förbi och ta det varligt på väg hem till Oslo! 

God kväll!

Trötter som sej bör efter en arbetsvecka som toppades med en fredag i 190 där jag inte helt hundra kan påstå att jag hade läget under kontroll... Längesen sist men lika obehagligt för det. 

Nu säger vi godnatt från Solstugevägen. 

Jag kommer tillbaka.

Invigning

19 personer (men jag kan ha missat nån) strålade samman nere vid Friluftshotellet ikväll. 

Idel glada miner och nöjda klubbkompisar efter premiärturen på reflexbanan! 

Glögg och pepparkakor och lite snicksnackande efteråt.

Jag tänker att man kan definitivt ha en sämre torsdagkväll.

Tack och tack för att ni kom! 

Och hoppas ni vågar sticka ut på egen hand framöver. Det är nåt speciellt att vara ensam med reflexerna. De blir liksom dina kompisar! 

Testa för tusan!

Kram på er alla mysiga klubbkompisar! 

Skogen, mitt element

Det är både kul och tråkigt att inse att jag springer snabbare upp och ned i skogen än på plan asfalt. Minns en tid när jag ogillade kuperade skogsslingor eftersom jag kände det som att jag aldrig kom in i nån skön rytm. Nu njuter jag stort av att få trixa och traila och slita i terrängen. Då mår jag som bäst och det är inte utan att jag oroar mej lite för träningen inför Stockholm marathon. Det kommer krävas ett antal mil på det underlag som själva loppet går av stapeln på, dvs asfalt. Spontant känner jag usch och blä och ångrar snudd på att jag anmälde mej. Men blir det en lika snörik vinter som det brukar här ute så ger det sej självt. Då kommer jag helt enkelt att under vintermånaderna vara förpassad till vägar och därigenom ett hårdare underlag. Ja vi får väl an se hur det artar sej med förberedelserna. 

Jag var ute och testsprang reflexbanan alldeles nyss. Ett par ställen kräver lite förstärkning med reflexer enligt min bedömning, men det är inte så att det behöver åtgärdas inför morgondagen och invigningen. Det funkar riktigt riktigt bra som det är nu. 

Slängde iväg ett mail till JP (lokala tidningen) med info om spektaklet i förmiddags. Bifogade oxå ett par bilder. Sannolikt tycker de inte att det är nåt att uppmärksamma i tidningen men då tror jag faktiskt de går bet. För jag är rätt säker på att om allmänheten får veta att den finns kommer det inom kort att dyka upp fler reflexbanor i Jönkan och DET skulle vara som att vinna första pris! 

Undrar om det är för tidigt att värma glöggen?

Den är klar!

Efter ungefär fem timmars vandrande i skogen och en hel del oflyt, sitter den nu äntligen uppe. Reflexbanan i Mullsjö. Var ute i kolsvarta skogen själv till kl 20.30 igår. Helt slut när jag väl kom hem. Men jag menar inte att göra mej till martyr genom att säga så, för det är helt och hållet självvalt att jag i slutändan inte bett om hjälp. Så självklart känner jag mej smått nervös över hur projektet ska tas emot av klubbkompisarna.  Men mest är jag dock stolt över det jag åstadkommit. Jag har verkligen gått in helhjärtat för detta och gjort precis så gott jag kunnat. Så det ska bli mycket spännande med invigningen på torsdag! Tänkte göra det lite festligt genom att inhandla nåt band som vi sedan ska klippa och förstås tända ett par marschaller vid starten. Kommer det några barn som vill testa finns oxå en kortare variant på ca 1,5 km. Långa banan är som sagt ca 7,4 km. Träffade löne-Stefan idag förresten och slängde naturligtvis ut en krok till honom. Fick oxå bekräftat att IKHP (med stor säkerhet) inte har någon reflexbana. Det betyder att vi (fortfarande med stor säkerhet) är FÖRST i nejden! Känns lite stort faktiskt! 

Som sagt var. Rigga pannlampan och kom ut och testa! 

Abstinent

Det sämsta med träning är att jag mår så in i vassen pissigt när jag inte får utöva den!

Som nu i helgen exempelvis. 

Halsen sa bestämt nej till ett pass igår och även imorse var jag för sträv eller kärv i halsen för att våga träna. Framåt eftermiddagen blev det dock väldigt mycket bättre. Så mycket bättre att jag var snubblande nära att hänga med Jeanette på en liten löprunda...

Men förnuftet kom ikapp och hejdade mej ungefär samtidigt som jag noterade att utomhustemperaturen var -2.

Nix pix. Andas in kall luft med den halsen. Nope! Ge upp. Okej. Om än motvilligt.

För jag mår ju så dåligt när jag inte kommer ut på mina rundor!

Helgen på jobbet har gått fort. Jag har haft sällskap av en go tjej, tillika duktig sjuksyrra, inte ens fyllda 30. Vi hade lagom mycket att göra och insatser och bedömningar gjordes med gemensam kraft. Utvecklande till tusen både för en ganska nyutexaminerad sjuksköterska och en med 15 års erfarenhet av yrket. 

Men jag har känt mej så GAMMAL! 

Något som jag till stor del skyller den uteblivna träningen för.

Jag brukar nämligen inte fastna i att jag är rynkig, gråhårig, har påsar under ögonen, slapp hud och hängbröst samt ÅTER lagt på mej de där förbannade två extrakilona (hej hej kolhydrater!) runt magen. 

Men jämfört med min kollega blev det så uppenbart liksom... Jämn och slät hy. Bara antydan till rynkor ännu. Liten och nätt. Söt som en karamell typ!

Vi var som Skönheten och Odjuret IRL. (Och jag var alltså inte Skönheten.)

Anyways. Visst reflekterar jag liknande ting även annars. Men bara för ett ögonblick då och då! Och aldrig att nån sorgsen känsla biter sej fast efteråt liksom. 

När jag är fullt frisk och har kunnat träna som jag brukar känner jag mej så stark och oövervinnerlig att såna här "småsaker" liksom inte biter på mej. Då är jag snarare stolt över att jag är fyrtio och jävligt mer fit än när jag var trettio. 

Låt oss hoppas att jag valde rätt som vilade ikväll. I så fall ska jag ut i skogen imorgon och byta häxan surtant mot vanliga Lisa. 

Kommer jag lyckas? 

Missa inte den spännande fortsättningen.

Reflexbana på G

Jag jobbar som sagt i helgen och med anledning av det tog gubbe och barn lite pick och pack och stack till farmor och farfar i Motala. Jag tror att om Björn fick ändra på nåt i min jobbsituation så vore det att helt fimpa jobbhelgerna. Själv tycker jag egentligen att det är helt okej och ffa så är det grymt skönt med en ledig vardag! Men lite smittad av maken, det har jag blivit, och när det dessutom har funkat sådär bra med barnen är en tripp till Korsörvägen en lösning som underlättar för oss alla. 

Efter att familjen rullat iväg drog jag på mej varma kläder och stack iväg ned till Friluftshotellet för att jobba lite på reflexbanan. Börjar ju inte jobba förrän halv fyra idag och förkylningen har satt stopp för all typ av träning, åtminstone idag. Så det kändes lagom att promenera runt i min ensamhet och spraya lite reflexspray på träden. Riktgt mysigt faktiskt. 

Lite otur visade det sej dock snart att jag skulle ha. 

Reflexsprayen tog slut innan jag ens kommit fram till VIP-rondellen. Suck! Odrygt och dyrt är mitt utlåtande. Så jag åkte upp till Pia för att hämta vad jag trodde var reflexpinnar... Jaha, det visade sej då vara såna mindre typ "hängen" och jag insåg att det där blir inte lätt. Ett hänge kräver ju liksom en gren att hängas på. 

Näe. 

Åkte runt på byns tre affärer (haha, ja nästan så är det) och på tredje placet hittade jag vad jag sökte. Reflexband! ModeLinn överraskar!!

Hämta sax och häftpistol hemma och sedan ett nytt försök! 

Och nu jäklar, mina damer och herrar, börjar det likna nåt! Dessutom går det SÅ MYCKET SMIDIGARE!!! Att jag gör lite lite åverkan på träden i form av ett häftklammer i barken får jag alltså leva med. Markägaren har ju godkänt spektaklet så nu vill jag bara få detta färdigt! 

Om du har pannlampa på huvudet och vägarna förbi på torsdag 28/11 kl 18.30 så är du hjärtligt välkommen att provspringa reflexbanan som är ca 7 km och utgår från spårtavlan vid Friluftshotellet. Glögg och pepparkaka efteråt!

Trevlig lördag på er:)

Ineffektiv

Ledig fredag och jag hade tänkt så mycket!

Städa... Jag borde verkligen, men nä. Varför ska jag ägna min lediga tid åt att städa? Jag börjar nog bli lite skitaktig. Fastnade dessutom framför Malous TV-program och trots att jag faktiskt mådde lite illa kunde jag inte slita mej. De pratade om swingers och jag kände mej verkligen SÅ old fashioned som aldrig hört uttrycket tidigare. Det är visst ganska vanligt? Jag ska inte döma men nog fan känns det udda. Hahaha... 

Eller så är det jag som är udda. Vem vet. Så länge jag lever som Lama lär går det ingen nöd på mej iaf. 

Snön ligger kvar och jag riggade mej så småningom för en runda i skogen. (När jag hämtat mej från Malous program) Rotade fram mina gaiters dagen till ära. De är, tillsammans med buffen, vinterns mest oumbärliga löparpryl. Så ni vet. Jag känner mej lite som en ardenner när jag är ute och kutar med dem... Fult men galet funkis!

Inte riktigt lika pigga ben idag men jag njöt lika stort av frisk luft och snötäckta stigar. Tydligen ska minusgraderna hålla i sej över helgen. Sen ser det ut som om snön kommer smälta bort. Förutsatt att prognosen stämmer alltså. Men det där brukar ju kunna ändra sej både två och tre ggr på vägen. Vintern får gärna stanna, om jag får bestämma! Kolla vad fint det var vid Mosseslätt idag till exempel:

Och här är jag nästan hemma:

Imorgon tror jag det sista av reflexbanan åker upp. Har lite dåligt samvete över att det dragit ut på tiden så mycket. Det borde ha varit klart nu! 

Till fredagsmys blev det hembakad pizza. Självklart på fullkornsdinkelmjöl, toppad med pesto, chèvre, parmaskinka och ringlad honung. Missade att köpa ruccola men det funkade iaf. Riktigt gott med ett glad rött till!

Nu ska jag nog jaga på Jeanette lite i hennes grunnande. Idag öppnade nämligen anmälan till en ny swimruntävling. Frågan är om vi ska köra. Jag tror inte vi har tid att grunna så hemskt länge men det känns onekligen som en "något" större utmaning än Ångaloppet... Kom igen Jeanette! Vi gör det! 

http://vimeo.com/79895258

Inte alls så effektiv dag som jag föresatt mej. Nej. Jag gråter inte. Imorgon får jag en ny chans! 

Eller vänta... Jobbar jag inte imorgon??

Gokväll!

Snöpulslycka!

Vaknade inte helt oväntat till ett snölandskap!

Lite smårisig var jag i halsen även imorse. Och inte kändes det bättre när jag kom in till Jönkan och promenerade från parkeringen in till Hoven. Det blåste som fan från Vättern samtidigt som det regnade på tvären. Helt overkligt att fatta att vi hade så fint hemma, när man möts av detta. 

Haft en riktigt go grupp på läkemedelsutbildningen idag. Dock var min parhäst upptagen på annat håll men jag måste säga att hans ersättare skötte sitt uppdrag med bravur! 

Att stå och prata inför en grupp sådär, av och till under en hel dag, är i sej en påfrestning för halsen. Jag blir torr i halsen och liksom trött i stämbanden ju längre dagen går. Skulle förmodligen behöva "träna" på att prata. Så jag vet att jag andas rätt t ex. Och kanske sparar rösten en smula.

Precis när jag skulle börja rulla hemåt sms:ade Jeanette och undrade om jag skulle träna ikväll.

Ja, skulle jag det? 

Jo jag gör ett lugnt försök. 

Och det faktiskt gick långt över förväntan. Vi var ett litet gäng som snöpulsade runt och både jag och fru Wiberg njöt stort av den snötäckta skogen. Magiskt vackert! Och när känslan i benen är bra kan man bara inte bli annat lycklig!

Tusen tack för bästa sällskapet! Jeanette, Sören, Daniel ...och Raven!:)

Nu ska jag klura på morgondagen då jag är ledig. Städa eller städa. Det är frågan! Träna kanske?

Gonatt...

Snö!!!

Ligger och lyssnar på grannen som är ute och skottar undan den första snön...

Hade bestämt mej för att göra en tidig kväll men det var så mysigt att sitta uppe med mina grabbar att det totalsket sej. Men nu har jag som sagt parkerat under täcket. Gött!

Hade faktiskt lite känning i halsen imorse så jag bestämde mej direkt för att ta en vilodag. Ella är desto kraxigare så jag antar att bacillerna kommer från henne. Hon lät som en perkulator när hon hostade imorse och trots att hon inte var febrig och jättehängig lät jag henne stanna hemma från skolan. Jag kunde nämligen delvis modifiera min dag utan att det egentligen drabbade någon. Jo, mej litegrann eftersom jag avstod en information om nya sättet att tänka kring lönesättning. Men jag får försöka läsa om detta istället. Björn är ute på massa kundbesök varje vecka och just nu är jag ensam om vissa utbildningstillfällen och på andra har jag tillfälligt en ny kompanjon. Därför känns sjuka barn så olägligt! (Ja, det gör det väl iofs alltid.) Men jag tänker att det nog funkar nu när hon fick en liten vilodag idag. Hoppas det iallafall! Allt annat visar sej ju.

Undrar om jag måste skotta snö imorgon?

Tvära kast

Från behagligt distanspass i skogen igår till galet intervallpass med klubben ikväll. Det var verkligen inte igår jag körde 70/20. Nä, frågan är om jag ens gjort det sedan jag spelade fotboll? Det är verkligen ett träningspass jag förknippar med just fotboll och dessutom illamående. Det är grisjobbigt! Och ärligt talat trodde jag Erik drev med mej när jag frågade hur många ggr vi skulle köra och han svarade "20". 

Helvete!! 20??? Jag kommer kräkas upp alla inälvor och lite till. 

"Fast man kör ju så många man orkar", la Erik till. 

Ja. Jo. Självklart. Men bjuds det upp till 20 stycken så ska jag minsann göra vad jag kan för att hänga med ända fram. 

Ni har säkert redan gissat att jag inte vek ned mej... Men fy fasen alltså. När vi sprungit åtta stycken och jag "råkade" tänka att det är tolv kvar. Då fick jag lust att hoppa av. 

Och när Sören som inte var med på intervallerna sprang förbi... Åh vad trevligt och skönt det vore att hänga på honom istället. 

Bit ihop! Spring varje intervall som om det vore den sista samtidigt som du ska hålla ett tempo som är realistiskt genom alla 20 sträckorna. 

Inte helt behagligt, nej. Men jisses vad nöjd man är efteråt!! Härligaste känslan!

Åsså 120 sekunder planka. Jag närmar mej mitt pers på 180 sekunder. Men det gör sej banne mej inte av sej själv nu... 

Förresten. På tal om fotboll. Ska det bli nåt VM för Sverige eller??

Härlig helg!

Äntligen dags att få smita iväg på tu man hand med mannen i mitt liv! 

Sist vi gjorde en liknande grej var i februari och om någon minns så slutade den helgen på akuten i Motala efter att Björn vurpat rejält på skidorna i Zinkgruvan. Men bortsett från det så hade vi det otroligt mysigt och vi insåg båda att vi mådde väldigt bra av att få möjlighet att rå om varandra utan att barnen var med. 

Levde länge på den helgen och när jag fyllde 40 i maj och fick en hotellövernattning i present av kollegorna dröjde det inte länge förrän jag bokat in denna helg i Norrköping. 

Vi hade inga direkta planer på vad vi skulle göra men i bilen på väg dit nosade vi reda på att Anders & Måns körde sin föreställning "Primater med topplån" på kvällen. Trodde dock aldrig att vi skulle ha sån tur att det fanns biljetter kvar, men det gjorde det och vilken fullträff alltså! Genomtänkt och träffsäker humor!! Se dem om ni har möjlighet. För vår del fick vi se killarna även imorse eftersom de oxå bodde på Elite Hotell. Haha... 

Inga större missöden har inträffat i helgen. Tack för det...

Om man nu inte ska räkna med att jag hjälpte en illa däran man, förmodligen med ett tungt missbruk, som vurpat på cykeln att kontakta ambulans. Det var en smått surrealistisk situation av flera skäl men först efteråt blev jag lite skakis. Fast kanske allra mest illa berörd. Det var ju trots allt en människa av kött och blod. 

Nu när jag är hemma med hela familjen (okej, katten är fortfarande utlånad) känns det förstås extra skönt. Det är inte självklart att vi lever det liv vi gör. Än mindre att alla runt omkring oss gör det. Att alla är välmående och har en situation de trivs med vad gäller jobb och familj mm ligger högt upp på listan över saker jag är tacksam för. 

Ja idag blev det inte mer träning än 90 sekunder planka, vilket ingick i plankutmaningen. Kan bara säga att det börjar bli tufft nu... Men jag hänger i! Än så länge! 

Sov så gott!

Igår...

...var det fredag och en innehållsrik dag! 

Var på plats i Jönkan strax före kl sju eftersom jag skulle lämna Tom-Tom hos Kerstin innan jobbet. 

Efter det fräste jag till "av arbetsledare anvisad arbetsplats" där passet inleddes med fredagsfika. Inte nån dum start va? Omtänksamt att de bjöd in mej tycker jag! 

Slutade vid kl 12 då det tillsammans med Ulrika bar av till vår kollega som nu sitter hemma ganska justerad (men vid liv!) efter en bilolycka. Vi hade med oss lunch som vi käkade tillsammans och det blev en så otroligt mysig stund. Jag kan verkligen inte annat än beundra kollegan som trots allt lyckats behålla humöret uppe. Hon är så förbaskat klarsynt att jag baxnar. Och jag törs sätta en stor peng på att hon kommer repa sej till hundratio procent. Hon kommer nämligen inte ge sej förr! 

Var ganska slut när jag sedan kom hem. Det var trots allt en känslomässig urladdning att få träffa, hålla om och lyssna på kollegan.

Så det blev maken som fixade fredagsmyset medan jag stack ut och rastade kropp och knopp. Tungt som fan var det att springa men det kändes att det till största delen var fredagströtthet som bromsade mej. Plus att jag faktiskt tränat ganska bra under hela veckan. Totalt sedan måndag nästan 5 mils löpning efter är mycket för mej och det var nästan så jag hade lust att hoppa över plankutmaningens 90 sekunder. Men jag bet ihop och efter duschen kändes det underbart att sätta sej vid matbordet och njuta av oxfilé, klyftpotatis, bea, sallad och ett glas rött vin! 

Somnade gott och hårt i soffan lite senare...

Usch jag har varit två steg efter hela dagen idag. Åkte till jobbet med Eriks biobiljetter först och främst. De som han skulle ha till bion som började 15.45. Innan jag ens slutat mitt pass liksom. Allt för att skaffa mej extra jobb. Fick sedan hjärtat i halsgropen när jag skulle plocka fram mitt USB och skicka över diabetesmaterialet jag gjort till en kollega i hemsjukvården. Var FAN är USB-minnet?? Puts väck!! Glad att det visade sej sitta i datorn på Hoven där jag senast jobbat med materialet... Och strax innan jag ska gå och lägga mej minns jag att havregrynen är helt finito. Underbart. Och ingen müsli heller. Maken slänger sej i bilen och åker upp till Konsum...men har glömt plånboken så han får ta en extrasväng hem innan han kan betala för sej. Mmmmm. Lite lätt motvind för oss båda alltså.

Vet ni vad mer då? Jag gav upp hoppet om att Argi+ funkar på mej. Lämnade tillbaka produkten till världens bästa M redan förra veckan faktiskt. Jag har testat det inför ca 10 träningspass utan att märka någon som helst skillnad. Och lite märkligt är det att sedan dess har känslan i kroppen fullständigt vänt och nu är jag typ omättlig vad gäller träning. Känner mej stark som en oxe! Otroligt! Hinner knappt duscha efter ett pass innan jag längtar till nästa. Hahaha:)

Torsdag är det ju distanspass med MSOK och efter att ha stressat mjälten ur led och haft ett sjuhelvetes bryt på min son (åhhhh han börjar bli tonåring, gaaaaahhh!!!) hamnade vi till sist vid klubbstugan iaf. Trots att mitt humör lackat ur och jag till och med tvärbromsat bilen i ilska. Inte mitt ibland andra bilar och inte i hög fart, men ändå. Ni fattar hur arg jag var. Ville bara skita i träningen när jag egentligen behövde den som mest. Igen. Dessa barn. Grrrrrrrrr.

Benen mina vaknade sent idag. Slet fram till typ 6-7 km. Sen så, POW! Då fattade de galoppen. Hade kunnat fortsätta längre än de 10,5 km som det blev men nej, det fick vara bra så idag. Det är ju en dag imorgon oxå. En intensiv sådan.

Tamejtusan! 

Undrar om det snart ser ut så här i Mullsjö?

Det är nåt visst med att springa med intervalltunga ben. Hahaha... Så jäkla okej att snigelspringa när man vet att man kvällen innan avverkade ett gäng härliga treminutersintervaller. 

Jag har varit ledig idag. Stack ut i löparskor nästan direkt efter att barnen åkt till skolan.

Och det var en sån fin morgon alltså!! Sjuuuukt fin! Var bara tvungen att fota ett par ggr. Dessutom gjorde jag ett kiss-stopp i början. Det är ju så mysigt att krypa ned och kissa i mossan. Hihi. (Ja jag tycker verkligen det oxå)

12 behagliga kilometer, en dusch och lite second breakfast. Det stavas livskvalitet!

Sedan blev det en lååååång eftermiddag/kväll i Jönkan. Erik hos frissan. Behov av att inhandla nya vinterskor till Ella. Hämta biobiljetter. Hämta lite kvarglömda saker på jobbet. En sväng på Media Markt. Ja... Och sen var klockan så mycket och alla vrålhungriga så vi åt på Jensens innan vi styrde hemåt längs den förhatliga väg 26/47. Sedan min kollega frontalkrockade (iofs på en annan väg, men ändå) har min skräck för att det ska hända oss inte direkt minskat.

Missade oxå ett efterlängtat telefonsamtal pga vår "konstiga" kväll. Men det får jag ta igen en annan gång. 

Det blir som det blir ibland. Och det funkar ju faktiskt det med. 

Over and out.

 

Från surmule till eufori. Ja iaf nästan.

Det är det närmaste trolleri man kan komma tror jag. Att känna sej arg, sur och purken från det att man slår upp ögonen. Till att man på kvällen byter om till löparmundering för att i regn och rusk springa intervaller med klubbkompisarna. Jag känner tydligt hur allt skit bara lämnas bakom mej under tiden jag kämpar med våra "treminutrare". Vi kör sex stycken med en minuts ståvila. Självklart noggrann uppvärmning och nedjogg. Alla tillsammans. Hela vägen. 

Efteråt står samma människa (alltså jag) med ett brett leende på läpparna. Har jag haft en dålig dag? Idag? Nä... Inte jag...

Hur tusan gör människor som inte tränar för att hantera (vända) en dålig dag? Hur gjorde jag själv innan träningen var en självklar del av min vardag? 

Sanningen är den att jag inte ens minns riktigt. Men jag tror att jag helt enkelt bara  lät det vara... Istället för att kicka igång endorfinerna i kroppen och må väl accepterade jag att jag mådde skit. Så dumt att det liknar inget. Nu när jag vet att det kan vara annorlunda! Bättre!

Jag har inte för avsikt att slå mej för bröstet och få dem som inte tränar regelbundet att känna sej dåliga. Men jag önskar att alla fick uppleva välbefinnandet som en stunds träning ger. 

Hitta din grej, gör det utifrån dina förutsättningar och på din nivå. Unna dej att njuta av DIN prestation och kom ihåg att den bästa träningen är den som blir av!

Alla kan. Om man vill.

Heja dej. Och dej!! Och dej! Och dej, och dej och dej! HEJA ALLIHOPA!!!

Ingen bra dag

Sömnbrist eller hormoner eller kanske lite av varje. Idag har det hur eller hur varit en skitdag. En dålig känsla rätt igenom bara.

Kryper upp i soffan med prinsessan Ella lite innan det är dags att åka upp till klubbstugan och träna. Förhoppningsvis mår fru Grönlund bättre efter lite intervaller! 

Hur har du haft det idag?

Träningsglädje!

Det är absolut supermysigt och oxå viktigt att familjen delar på sej ibland. Det är jag övertygad om. 

Men känslan när familjen är återförenad igen... Åh, den äger fett alltså! 

Kan inte låta bli att reflektera över att vi, trots att Björn inte är Eriks biologiska pappa, är precis lika mycket familj ändå. En dag som igår, när det var fars dag, gör det dock lite ont i hjärtat. Faktiskt så känner jag för Eriks riktiga pappa... Hur fan det nu är möjligt. Men jag har svårt att vara bitter. 

Mest värker dock hjärtat för Erik. Såklart. Att han ska straffas för att han delade med sej av sina upplevelser. Sviken av en av de viktigaste personerna i hans liv. Det är så jäkla bakvänt som nåt bara kan bli och stavas ORÄTTVISA. 

Fars dag hade vi uppmärksammat lite lagom redan på fredagen, innan grabbarna åkte till Borås. Lyxade med fika (något som är extremt ovanligt hemma hos oss) och så fick "pappa" Winnerbäcks nya skiva i present. Ja, och en bunt prinsessteckningar från Ella. Haha...

Som sagt. Helgen i Borås var lyckad. Att Erik kan ha precis hur kul han vill i löparskor framgår rätt tydligt av bilden nedan. Vi snackar DET löpsteget! Give it to me!!

På tal om löpsteg så kom jag ut på en sån där mysig pannlampstur på kvällen. Jeanette och Raven som sällskap och bortsett från stukad fot på både (!!) fru Wiberg och fru Grönlund var det riktig njutning i skogarna kring Ryfors, Stråken och Trollsjön. 

Idag hade jag en oplanerad förmiddag men fyllde den bl a med ett lätt löppass följt av styrketräning hemma i trädgården. Kroppen kändes pigg och sugen på träning och det slog mej ytterligare en gång att "jag har fått mina ben åter". Det känns som att jag inte kan få nog av träning helt enkelt. Det är ju så himla roligt!

Premiär för vintertights och dessutom snörade jag på mej mina Icebugs med spikar och fasen vad go känsla de är i dem alltså! Fyndade dem på en OL-tävling i somras där de sålde ut en massa skor och om jag minns rätt så gav jag typ 400 spänn för dem... Ibland ska man ha tur helt enkelt.

Efter ett pass nattdelegering och lite käk hemma med övriga familjen var det sedan dags för ett besök i simhallen. Måndag betyder ju simskola! Det var inte min bästa dag vad gäller crawlen, men jag ska inte klaga... Det är flera kursdeltagare som har det värre. Min största svaghet är dock helt klart benspark men jag ursäktar mej med att jag ska använda simningen i ett sammanhang där benen helst ska "vila"... De ska ju jobba på cykeln och löpningen istället. Haha.

Nu ska dock hela jag få vila några timmar. Det är nämligen hög tid att krypa i säng. Så god natt med er allihopa! Sov gott!

Oss tjejer emellan

Vi har det riktigt mysigt på tu man hand, Ella och jag. Enligt rapport från grabbarna så går det ingen nöd på dem heller, på O-Event i Borås. Nattsprinten igår var ingen höjdare tyckte Erik men det var härligt att höra honom berätta om dagens downhill sprint. För den hade rullat på riktigt bra. 

Att helgen inte skulle innehålla så mycket av träning har jag varit mentalt inställd på. Men i förrgår fick jag frågan av Heléne, om jag hade lust att springa en sväng med henne och Poppy på lördag förmiddag. Först svor jag lite eftersom det kändes rätt kört. Men sen tänkte jag att "vad tusan, jag måste ju iaf försöka ordna barnvakt". En dryg timme liksom. Hon kanske kan leka hos nån kompis? Ja jag tänkte till och slängde ut en krok åt två håll. Och tänka sej! Jag fick napp på båda ställena! Underbara människor! 

Så Ella fick leka ett par timmar. Och jag oxå, på mitt vis. Och som grädde på moset blev vi bjudna på sopplunch! Jag måste erkänna att jag kände mej nästan omtumlad av att allt liksom gick i lås. Så TACKSAM! 

När vi åkte från Höganäs (nä inte det med keramik...) stannade vi och i handlade mat för kvällen och en påse lördagsgodis slank oxå med! 

Entrecote, klyftpotatis och bearnaisesås med ett glas rött till (okej, Cola till Ella) framför Så mycket bättre blev en perfekt avslutning på den här lördagen. 

Tack för bästa sällskapet min mysiga prinsessa!

Jag har fått mina ben åter!

Jag lurade med mej Jeanette och Sören på en drygt 11 km lång skogsrunda med pannlampa igår. Så galet mysigt det är att lufsa fram i en kolsvart skog alltså! Helt klart en vanesak att köra med pannlampa. Det är fullt fokus på att sätta fötterna rätt mellan rötter och ojämnheter och inte speciellt bra koll på omgivning för övrigt. Men som sagt en riktig favorit hos mej! Jag grät ju inte precis när jag dessutom kände att min kropp var med på noterna!

Men ikväll förväntade jag mej INTE några löpvilliga ben. Mötte upp klubbkompisarna och vi var ett bra gäng idag! Sjukt skoj alltså! 

Vår lilla maskot Svea var lika uppspelt som vanligt. Svea är för övrigt en väldigt charmig fyrbenting som inte haft ett så kul liv fram tills för en tid sedan. Då omplacerades hon och hamnade alltså hos en MSOK:are som sedan dess haft med henne på ffa torsdagsträningarna. På så sätt blev hon en del av oss! MSOK-kläderna blev nån slags trygghet och så fort hon ser dem mår hon som en prinsessa. En riktig solskenshistoria!

Men åter till dagens pass. Jädrar vad skön känsla i kroppen alltså! Inte för att det gick så rasande fort, men benen var precis mina vanliga ben och det var vansinnigt härligt! Jag hade bestämt mej för max 7 km och var lite nyfiken på hur vaderna skulle reagera om jag snörade på mej mina älsklingar x-talon 212. Döm om min förvåning när de inte protesterar ett skit! Jag var så så lycklig! 

Det har varit flera veckor av tunga pass (både fysiskt och mentalt) där jag litegrann undrat vad som är fel med mej. Dessa toppades med träningsvärk från yttre rymden typ, efter rundan med (eller efter...) Raven. 

Men uppenbarligen har jag hittat igen gammelbenen nu. De som på riktigt älskar att springa. Som njuter mer av träningspassen än raceday liksom. 

Tror fan att jag är glad!! 

Glad blev jag oxå igår, när jag stötte ihop med en person som jag alltid haft ett gott öga till. Och som tyvärr varit svårt sjuk en tid men nu, såvitt jag förstår, friskförklarats. Att det kunde göra mej så varm i hjärtat var jag inte förberedd på. Men åh! Den kramen! Heja dej i fortsättningen! 

Skakades sedan tyvärr om rejält efter att en tragedi inträffat i min hemstad inatt. En kvinna bara några år yngre än jag dog oväntat inatt och lämnade man och två barn efter sej. 

Åter känns det rätt B att haka upp sej på triviala ting som att fönstren är smutsiga här hemma eller på något som en mindre trevlig kollega kläckt ur sej på eftermiddagens möte.

Det finns annat i livet. 

As if you didn't know...

Det tål att upprepas. Hursomhelst.

Så när vår fina lilla prinsessa inte kunde somna nyss för att hon var rädd för vulkaner... Då kändes det jäkligt lätt att krypa ned bredvid henne och bjussa på att hon fick somna med min arm om sej. 

Snart övningskör hon. Då kommer jag sakna de här läggningsprocedurerna. Bombis. 

Hur mår ni då??

Tokeffektiv tisdag

Väldigt stolt över mej själv!! 

Och detta trots att jag försov mej en timme och dessutom nästan missade att jag hade tid hos tandläkaren kl 15. Tack gode Gud för påminnelse via sms! 

Som vanligt när man försovit sej infinner sej nån slags hyperstressad känsla som ofta sitter i hela dagen. Men jag vet inte om det var just den som gjorde att jag hade ett grymt flow på jobbet. Idag har jag suttit och knåpat ihop ett material som ska användas i hemsjukvården inför delegering av insulingivning till hemtjänstpersonal. Helt klart är det inte, men nu behöver jag att andra ska tycka till innan jag kan slutföra det.

Efter att ha fått konstaterat att det inte fanns några hål att laga i mina tänder hämtade jag Ella på fritids och åkte hem för att grädda pannkakor. Som alltid numera gör jag dem på fullkornsdinkelmjöl och barnen älskar det! Till mej själv stekte jag coltingvarianten och hade hallon till. 

Sedan såg jag att vi hade ovanligt gott om tid till löpträningen vid klubbstugan som idag dessutom innebar fika efteråt. Så jag bakade en av mina favoritkakor, nämligen Norrlandskaka. 

Sedan åkte vi upp till MSOK-stugan och jag hoppades Jeanette skulle hinna dit med sina hundar för då hade vi tänkt turas om och springa och låta Ella passa Happy. Björn är nämligen på kundbesök med hotellövernattning. 

Men nix. Inga fyrbenta barnvakter dök upp så jag tog med mej Ella in i gymet istället. Lite surt när vi var så många på träningen!! Men helt klart bättre än ingen träning alls. 

Så det blev 15 min uppvärmning på löpband och sedan 30 minuters styrketräning. Och om sanningen ska fram så tror jag det var precis vad mina ben var mottagliga för! 

Det är för övrigt dag 2 i plankutmaningen och precis som igår 20 sekunder som gäller. Har slarvat lite med bålstyrkan det senaste och även om jag inte har några problem med 20 sekunder så blir det extremt tydligt vad mycket färskvara muskelstyrka och uthållighet är. Mitt pers i plankan är 3 minuter och det ska bli riktigt spännande att se om jag lyckas fullfölja utmaningen. Isåfall kommer det perset att vara historia om bara 28 dagar! 

Nu ska ni få njuta av en bild på min alldeles egenhändigt bakade MSOK-kaka. Någon pysselmorsa blir jag aldrig och jag är allt annat än begåvad med kreativa fingrar. Men ungdomarna tyckte kakan var god iaf och det är ju huvudsaken! 

Klantarsle!!

I mitt arbete får man helt enkelt inte göra fel. Ändå händer det. 

Idag var det jag som gjorde fel. 

Jag har förmodligen gjort fel tidigare i mitt yrkesliv, men utan att jag fått veta det. Den enda gång som jag vet att det blev fel var när jag var student ute på praktik på Med 7 i Eksjö. Då gav jag en slemlösande brustablett till fel patient. Och detta pga att jag inte förstått vem på salen som var 2:3. Åh, vad jag grät. Glömmer det ALDRIG.

Så händer det idag igen. 

Jag kommer in till en patient vid 8-tiden för att iordningställa en dosett. Dosetten är helt tom och jag reflekterar för en tiondels sekund över om hon fått dagens dos. Ungefär samtidigt ber undersköterskan som är inne hos patienten (för övrigt en bemanningskollega) mej att ge morgondosen eftersom hon "inte har några nycklar till medicinskåpet". 

Varför i helvete sa jag inte "nej"?? Det där med att överlämna läkemedel är ju undersköterskornas uppgift!

Nähäpp. Syster duktig plockar fram morgondosen ur dosett samt river också av dospåsen. Kollar på dospåsen. Japp. Rätt patient, antal tabletter i påsen stämmer och idag är det ju tisdag den 5 november och klockan är 8. 

Tar du dina tabletter med vatten? Aha. Okej. Varsågod. 

Sedan vänder jag mej om för att signera på avsedd lista och...

Någon annan har redan signerat att de givit dagens morgondos!!! Det är ju måndag idag! 4 november! Herregud!

Vänder mej igen, mot patienten, och ser hur hon ställer ifrån sej vatten glaset. 

Ungefär i detta ögonblick stannar typ tiden. Det snurrar i huvudet och jag börjar må grymt illa samtidigt som jag säger lite halvhögt "skjut mej, hon har fått dubbel dos, jag gav dubbel dos, skjut mej". 

Tur att de flesta äldre hör illa för patienten reagerade inget på det jag sa. 

Alltså ångesten. 

Ångesten innan man hunnit kolla upp vad hon fått i sej...

Ni anar inte. 

Nu gick det trots allt väldigt bra för patienten. Det gick att justera doserna som hon ska ha imorgon utan att patienten riskerade att komma till skada. Jag är oerhört lättad över det! 

Men jag blev aldrig riktigt mej själv sedan det här hänt. Jag kände ett motstånd mot att träffa patienter hela dagen och jag tror det hängde ihop med att jag var så jäkla rädd. Rädd för mej själv. Och jag kände mej så totalt värdelös! 

Jag kan knappast betraktas som slarvig. Jag vet oxå så väl att ingen är ofelbar. Men att jag skulle göra fel i en sån basal situation där jag för fan LÄR UT till vårdpersonal hur de ska arbeta. Vilka kontroller de ska göra osv. Det kändes riktigt tungt. 

Innerligt tacksam över att hon inte stod på några tyngre läkemedel än hon faktiskt gjorde.

Men så. Nu har jag gjort precis allt jag kunnat efteråt. Både i min yrkesroll och som privata Lisa.

Skrivit av mej här efter avslutat arbetspass.

Dessutom kört ett bra pass på crawlskolan med mycket lindriga känningar av mina onda ben.

Blåser nog ur resten på intervallerna imorgon. Både av ångest och träningsvärk. 

God natt!

För jävla bra!

Precis hemkommen från Mullsjörevyn och snacka om väl investerade pengar! Den var riktigt riktigt bra! Så häftigt att se bybor i en helt ny situation och att de dessutom verkligen kom till sin rätt. Jag är mäkta imponerad! Stolt över att bo här!

Bild lånad från jnytt.se

Med tanke på hur invalid jag var igår känns det nästan overkligt att jag är så bra i benen som jag är idag. Då är det lätt att tänka att "fan, jag skulle kämpat mej runt igår iallafall". Men ärligt talat så tror jag inte att jag känt mej så här idag isf. Och jag hade som jag skrev egentligen inte mycket att välja på... Jag har inget emot att komma sist i en tävling, men att förnedra mej genom att stappla runt en bana "bara för att" och sedan kanske tvingas vila helt en period. Det är inte jag. Det känns alltid så mycket lättare att leva med konsekvensen av något om man varit med och gjort ett medvetet val.

Min plan idag var inköp av Diklofenak och helvila. Men jag känner inte att jag har behov av antiinflammatoriska tabletter, så jag avvaktar. Snarare känner jag att det skulle vara skönt att springa en runda. Ja, faktiskt. Men det är nog inte så troligt att jag kommer ut ikväll. 

Kanske ska göra ett medvetet val och bestämma mej för vila?

DNF

Jag har gjort det. 

Idag bröt jag för första gången ett lopp.

Vaknade och kände mej i fin form. Fortfarande ont i framsida lår, men fullt hanterbart och dessutom var jag riktigt sugen på att springa!

Packade ihop och rullade ned för att plocka upp Kjell och Jessica och i Bottnaryd väntade även Anna. 

Stannade och åt lite lätt strax efter Borås. Kroppen kändes inget sämre än på morgonen.  

Så när vi stigit ur bilen framme vid Skatås och började promenera mot nummerlappsutdelningen ger sej plötsligt sätesmuskeln tillkänna. Aj!

What?? Det var ju framsida lår som bråkat! Och nu hade jag typ svårt att gå uppför!! Tänkte dock mest att det nog berodde på att jag suttit stilla i bilen för länge. 

Gjorde mej iordning och rullade iväg på en liten uppvärmningsrunda med Kjell. Hade bestämt mej för att se till att vara riktigt varm när starten gick. Men direkt som jag började småjogga kände jag en otäck smärta i sätesmuskeln. Allra mest på höger sida. Flaggade lite till Kjell om att jag kände mej VÄLDIGT osäker på huruvida jag skulle kunna ta mej runt den 19 km ganska kuperade och delvis tekniskt krävande banan. Gjorde vad jag kunde när det gäller uppvärmning och lätt stretch. 

Starten gick och jag trippade iväg. Anmäld i tävlingsklass som jag var så stack startfältet iväg rätt snabbt. Jag hade inte en chans att haka på så jag la mej i strax under 6-tempo och försökte känna mej stark i att jag iaf vågade starta även att jag inte kunde springa som önskat. Och med lite tur skulle det onda kanske släppa av successivt. 

Men idag var turen på nån annans sida. För smärtan i sätesmuskeln avtog inte ett dugg. Istället började det stråla ned i baksida lår och jag insåg då att jag kanske inte borde fortsätta. 

Spanade in passerande löpare som jag egentligen borde sprungit ganska jämnt med. Huvudet ville öka farten men samtidigt kände jag att jag verkligen inte sprang med mitt "vanliga" steg. Inte för fem öre faktiskt. 

Alltså.

Inget av det jag ville ha ut av dagen var inom räckhåll.

Jag njöt inte, jag kunde inte "bara mysspringa" och jag hade inte ens kul! 

Saken var biff. Ett förhållandevis enkelt beslut var fattat. 

Jag kliver av.

Så efter drygt 9 km knäppte jag loss nummerlappen och meddelade en funktionär att jag bryter.

Fick skjuts tillbaks till start- och målområdet av en trevlig dalmas. Sedan väntade jag in resten av gänget. Ja, Kjell var ju redan duschad och klar. Han knep f.ö. en skitsnygg andraplats i sin klass när han kommit in på tiden 1.14. Anna dundrade in på 1.32 och Jessica på 2.10 nånting. Fantastiska prestationer som ni hör!

Gläds med dessa människor och har faktiskt vuxit en smula i och med min DNF.

När det tydligt känns att man går illa åt kroppen var det faktiskt inte alls förenat med en så stor besvikelse. Nä, det är precis tvärtom! 

Jag är mycket mycket stolt över att jag lyssnade på min kropp. 

Nu blir det nog en hel del alternativ träning ett tag. Och en kur Diklofenak. Är snart tillbaks på banan. 

Tack!

Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för Lisa

Härmed meddelas att jag idag kan sätta mej ned på en stol utan att hålla emot med armarna. Jag klarar oxå att gå nedför trappan med bara hälften av stödet mot trappräcket, jämfört med gårdagen.

Så det finns hopp! 

Inte för att jag känner mej speciellt taggad för uppgiften. Men imorgon ska 19 km terräng kring Skatås i Göteborg avnjutas. Banan ska tydligen vara helt i min smak men jag har en känsla av att jag inte är tillräckligt förberedd för att kunna plocka fram mina (jämför inte med nån annan än mej själv!) snabba ben. 

Så det ska bli en 19 km lång upptäcksfärd eftersom jag aldrig sprungit loppet förut. 

Och om målsättningen är att ha kul kan man egentligen inte misslyckas. Även om startnumret (199) mest låter som en prislapp. 

Häng med mej på Finalloppet!