På hemmaplan igen

Sedan onsdag eftermiddag.

Det känns skönt att ha varit uppe och träffat både mamma och pappa. Jätteskönt och märkligt och jobbigt.

Allt på en gång.

I motsats till vad jag trott kom jag iaf hem utvilad för ett par dagar sedan. Ja, jag hade massor av energi faktiskt. Härligt. Och det var förstås ljuvligt att träffa familjen igen.

Igår var jag ute och kutade en runda i skogen kring Stråken. Benen bar inte ett spår av lördagens tremilare. Men visst, det är tuff terräng så jag var förstås inte oberörd. När jag kom ut på hygget innan Trollsjön kände jag en sån tacksamhet till naturen där jag tuffar fram var och varannan dag. Jag har fått mycket ''gratis'' efter att ha tränat i skogarna hemikring. Bättre miljö för ett löparhjärta är svår att finna.

Upplevelsen Lidingöloppet bär jag med mej. Det var fantastiskt. Jag är helhjärtat nöjd med förberedelserna, upplägg och genomförande av loppet.

DESSUTOM.


Dessutom har jag än en gång fått uppleva min kropps osannolika förmåga till återhämtning. Två dagars vila efter loppet och dag tre gav jag mej ut sju kilometer utan minsta lilla känning i benen eller huvudet för den delen. Amazing.

Bestämde mej dock för att hoppa över en detaljerad beskrivning av loppet. Däremot fick jag bilderna från marathon photo igår. De togs vid målgången och jag var totalt omedveten om det där jag flög fram. Ljuvligt. Självklart vill jag dela de med er. Bara att klicka på länken.

http://www.marathon-photos.com/scripts/event.py?event=Sports/GKDE/2011/Lidingoloppet&match=62310&name=Lisa

Ha en fin dag!

Hoppla!

Den här tjejen var inte alls så pjåkig'

Published with Blogger-droid v1.7.4

Det kan hända att jag kräks

Sitter på X2000 och håller tummarna för att jag ska slippa må illa. Drog iaf en lättnadens suck när jag konstaterade att jag sitter med näsan i tågets färdriktning.

Sovit som en gris inatt. Känner mej riktigt utvilad vilket inte alls är nån självklarhet efter 13 timmar på nattåget.

I eftermiddag väntar killen i mitt liv på mej. Längtar!

På återseende

Nu rullar tåget och därmed är jag på väg hemåt. Det blir fint att återse de mina men fy fan för att ha så långt till mor och far. Speciellt nu.

Vistelsen i Norrbotten avslutades med ett varv i löparskorna. Det första sedan Lidingöloppet och som jag skrev i föregående inlägg var det ett sjuhelsikes väder. Men inget stoppar mej och döm om min förvåning när jag stack iväg utan minsta lilla känning av 3-milaren i terräng. 7.5 kilometer återhämtning i 5.34-fart. Var kom farten ifrån? Jag borde haft ben av bly enligt den ekvation jag ställt upp. Tack träningsguden.

Moster A och kusinerna S och M hann också smita förbi hemma hos mor innan det var dags att åka till tågstationen. Därmed fick jag förmånen att snosa lite på minstingen, Tove. Så liiiiiten... Väldigt lik sin storasyster men dock inte den kopia av densamma som jag föreställt mej. Utan en egen alldelens ljuvligt fin liten prinsessa! Underbart!

Av moster A fick jag som vanligt lite pepp och bekräftelse på mina funderingar kring den andra och kanske största varbölden i mitt liv, som i detta nu naturligtvis tenderar att vara lite öm och infekterad. Taskig tajming? Eller inte? Jag fortsätter på samma linje utan några planer på att byta inriktning. Istället är jag benägen att kalla mitt spår för en övertygelse. Starkare än nånsin.

Nu är jag så sanslöst trött. Måste försöka bädda upp min säng...

God nattkramar till er alla!

Vädergudar på dåligt humör

Scheisse vilket höstrusk! Det blåser och regnar från typ alla håll samtidigt! Och vet ni vad? Jag hade ju tänkt ge mej ut på en liten runda i löparskor!!! Jag har längtat sedan igår. Varför detta väder just IDAG???

Regn brukar normalt sett inte stoppa mej. Jag minns en gång när jag var ute och det verkligen forsade uppifrån. Så pass att mina hörlurar till MP3:n liksom rann ur mina öron när jag var halvvägs... Då började jag garva för mej själv. Det var helt sinnessjukt.

Idag är sista dagen här uppe i Boden. Jag har lite att fixa med innan det är dags att sätta sej på tåget vid 21-tiden ikväll. Ska t ex sticka och krama pappa hej-då och fixa en överraskning till min prins där hemma. Prinsessan har jag redan köpt lite kläder åt. Sedan kommer mina ena moster hit en snabbis ikväll, liksom kusin Stina med lilla bebis Tove och numera storasyster Tilde. Jag har inte bemödat mej ett dugg med att fara runt och hälsa på någon denna gången. Förutom pappa förstås.

Men fan vet hur det blir med den här löprundan...

Noteringar på morgonpromenix med mor

Tog en tidig promenad med fina mamma i den tregradiga morgonluften.

Vi gick över ''broarna'' och när vi kom till kraftstation var jag bara tvungen att fota. Jisses vilken snurr det var på vattnet. Det dånade verkligen.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Tungt men skönt

Ungefär så känns det att vara hemma och uppleva kaoset på nära håll.

Jag har träffat både mamma och pappa. Faktiskt redan igår.

Märklig situation. Minst sagt. Men jag försöker anpassa mej så gott det går.

Jag var så samlad första timmarna men framåt kvällen hade nog mycket sjunkit in och det kändes som att bröstet skulle sprängas av sorgen.

Bara att bryta ihop och gå vidare. Ja.Ungefär så.

Mina fina

Mina underbara familjemedlemmar passade på att hälsa på i Motala samtidigt som jag roade mej kungligt på Lidingö.

Post Lidingö

Att sova på tåg efter ett 30 km långt pass i löparskor kanske inte är helt optimalt. Jag har inte sovit så värst långa stunder i taget och följdaktligen inte heller så djupt. Men det funkar när jag bara har mej själv att ta hand om. Jag får ju sova i en riktig säng ikväll.

Jag har precis ätit frukost i restaurangvagnen och läst tidningen Blossom som delades ut på Lidingöloppet igår. Det satt fint. Det är bara drygt två timmar kvar nu tills jag är framme i Boden. Ska bli skönt med en dusch och kanske en till kopp kaffe hos lilla mamma!

Ellas nya tänder

Jag nästan dog av skratt när maken skickade deb här bilden ikväll. Sicken spjuver hon är lilla Ella!

Published with Blogger-droid v1.7.4

Tack!

Tack kroppen.
Tack träningsguden.
Tack väderguden.
Tack Anders för bästa sällskapet.
Tack Beata för lånet av Anders.
Tack alla som haft mej i sina tankar idag och tack för alla lyckönskningar.

Det tog 3.17.57 och jag mår prima.

Vilken fantastisk dag. Vilken helt otroligt fantastisk dag.

Vi nådde våra mål.

Det här var häftigare än varvet och jag törs redan lova, att om ett år står jag på startlinjen igen.

Wow!

Löparmagar som ska tömmas

Inte titta ned i holken. Inte titta ned i holken. Inte titta ned i holken.

Jag går omkring med ett leende på läpparna

Det här är fantastiskt!

Published with Blogger-droid v1.7.4

God Lidingöloppsmorgon!

Jag är vaken. Jag är nervös men kanske mest av allt förväntansfull.

Sovit som en stock hos min söta kusin Louise på Tyresö. Jag är glad att jag frågade om jag fick lov att stanna över här en natt. Det är speciellt att träffa sina släktingar. Trots att man inte umgåtts nåt nämnvärt och det skiljer några år så är det enkelt och känns hemtrevligt liksom.

Nu är det dock dags att smyga upp och börja klä sej...

Det är en stor dag idag!

Sitt mitt i båten och andas genom näsan

Ett mycket opsykologiskt telefonsamtal har fått ge inlägget dess rubrik. Vissa människor tenderar visst att skriva under sin dom om och om igen. Jag häpnar. Faktiskt.

Ett annat telefonsamtal var däremot glädjande och vittnade om sann omtanke! Jag blev mycket överraskad när ingen mindre än självaste herr tandläkare var i andra änden av telefonlinjen. Ville bara kolla om det gått bra efter dagens ingrepp...eftersom det är fredag imorgon. Herregud. Ni fattar att jag är nöjd med att ha en sån tandläkare va?

Nu blir det några timmar i snarklådan innan en hel dag av föreläsande tillsammans med Camilla väntar!

Sov gott med er<3.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Höst ute och jag är fattig

Men varför deppa. Jag gillar ju alla årstider. Hösten innebär inte så mycket förväntningar och det tycker jag är väldigt skönt. Allting backar typ. Som nån slags förberedelse för vintern.

Den här dagen inleddes med ett besök hos tandläkaren. Detta som varit min skräck i alla år känns nuförtiden snudd på mysigt. Men så har jag förmånen att få gå till världens goaste och skickligaste tandläkare. När jag gjorde mitt första besök där för typ 12 år sedan hade jag inte träffat en tandläkare på NIO ÅR! Som ni förstår har jag turen att ha utrustats med bra tänder (eller vad det nu är som gör att det inte så lätt blir några hål) och jag gick igenom den besiktningen för 12 år sedan utan anmärkning. Efter det, och jag skyller på mina graviditeter där illamående och kräkningar varvades med småätande, har jag dock åkt på att laga hål både fyra och fem gånger. Ja idag var nog femte gången jag låg där och hörde borren vina i min mun. Lika lättad som när jag var barn och tvåtusen spänn fattigare kom jag så småningom därifrån. Ses om ett år Frank!

Det känns skitjobbigt att jag inte ska springa på två dagar nu. Hur viktigt jag än vet att det är inför lördagens utmaning så är det surt. Jag har numera svårare att motivera mej till att vila än till att knyta på mej dojjorna och riva av några kilometer. Det är ju så himla tokroligt att springa! Nåväl. Jag låter förnuftet styra. Jag vet vid det här laget när det är dags att prioritera förnuft och låta känslorna få stå tillbaks.

Resorbdrickandet inleddes igår. Fr o m idag laddar jag dessutom på med extra vatten och kolhydrater. Planerar för den underbara Lammfärs som i Orienten ikväll.

Vad laddar ni andra upp med?

Published with Blogger-droid v1.7.4

Sista rundan, check!

Kände mej som ett miffo där jag stod bland gran och tall och spelade in en hälsning. Ni märker nog hur jag tittar mej nervöst omkring ungefär var femte sekund.

Men kära vänner. Vad gör jag inte för er skull?

So long i regnet!

Published with Blogger-droid v1.7.4

Näst sista och grattis på namnsdagen Lisa

20 september och Lisa har namnsdag. Grattis!

Lufsat runt en runda på sju kilometer... Inte bästa skovalet med tanke på underlaget (blöta rötter och bitvis geggigt) men det funkade. Imorgon när jag kör sista passet inför lördag ska jag ha mina nyaste structure triax. De är precis perfekt insprungna till dagen D. Och jag tror att ägaren till dem är, så att säga, dito. Bättre förberedd än så här kan jag nog inte vara på min nivå. Jag vet ju faktiskt inte exakt vad jag har förberett mej för... Hmmmm... Spännande!

Sju lugna terrängisar idag. Imorgon fem lätta plus 5 x 100 meter stegringslopp. Sedan väntar ett par dagar med påfyllning av bra mat och lite extra kolhydrater. Ingen överdrift åt nåt håll. För mej funkar det bäst att istället fylla på med energi under loppets gång. Och ffa att börja göra det tidigt. För att undvika att köra mej tom. Det är både obehagligt och onödigt.

Men nu. Nu väntar en alldelens underbart skön dusch!

Helg till ända

Äntligen har vi lyckats montera ihop garderoberna som ska rymma mina kläder efter senaste ommöbleringen. Det gick nästan åt en hel (lör-)dag och ändå kan vi inte skylla på att barnen var besvärliga. Nä, de var exemplariska så vi kunde jobba på riktigt bra. Men snabbt går det ju som sagt var aldrig... Det blev iaf himla fint kan jag avslöja!

Jag hade också föresatt mej att under lördagen hinna höstfixa med husvagnen, så att vi kan parkera den i vinterförvaringen i stort sett vilken kväll som helst framöver. Tömma alla vattenledningar inklusive varmvattenberedaren så gott det går. Plocka bort gasolen. Riva ut alla sängkläder (hurra, mer tvätt!) och se till att jag inte glömt några matvaror nånstans. Det känns jätteskönt att ha detta gjort i hyfsad tdl innan den "riktiga hösten" kommit. Husvagnen är väldigt mycket min bebis och jag småpratar nästan med den medan jag går där och pysslar.

Eriks feber har inte velat ge med sej trots antibiotikabehandling sedan i onsdags. Jag har faktiskt varit orolig när jag dessutom sett hur hans dåliga matlust gjort att han snabbt tappat nåt kilo. Usch vad det märks på den redan smala kroppen. Bestämde mej igår att om inte febern ger sej idag så måste vi uppsöka vårdcentralen igen imorgon. Men hur glad blev jag inte idag när han faktiskt hållt sej feberfri hela dagen! Underbart! Tyvärr håller hostan i sej och ikväll hostade han så han faktiskt till och med kräktes. Så med tanke på att det är utomhus idrottsdag (klasskampen) imorgon har jag bestämt att han får stanna hemma en extra dag. Tydligen var han utsedd till att springa 800 meter för sin klass och han blev förkrossad nu när han inte kan/får vara med. Samtidigt tror jag att det gick upp ett Liljeholmens när han i nästa ögonblick hostade så han kräktes som sagt var. Det går ju faktiskt bara inte att utsätta sej för en sån ansträngning så skruttig som han varit ända till i dag.

Ella däremot får räknas som frisk. Ingen feber sedan i fredags men även hon dras med en ganska jobbig hosta.

I fredags tvingade jag ut mej på en 11 kilometers runda. Sista rycket nu inför Lidingö och det har av och till  känts ganska segt att liksom orka ända fram. Mycket tankar i skallen kring det som hänt mamma och pappa och jag drömmer också om loppet i stort sett varje natt för närvarande. De flesta drömmar är såna där jobbiga när allt liksom bara går fel och kärnan i dem har varit att jag står där på lördag och kommer inte att kunna springa. Alla förberedelser åt skogen alltså. Ja, det är laddat det här. Det förstår ni kanske. I natt drömde jag t ex att det var dagen för loppet och jag var med familjen inklusive mor och far i Göteborg (!). Klockan var tio i två och jag kommer på att jag måste ju äta innan starten kl tre. Oj, vad stressigt! Sen kommer jag på att jag inte hämtat ut nummerlappen. Shit! Det börjar bli riktigt körigt... Så hamnar vi på Burger King (som jag inte alls gillar) och mitt när jag står där går det upp för mej... Vänta lite typ. Lidingöloppet. Går inte det i Stockholm??? Och vi är ju i...GÖTEBORG!!! Fan! Fel stad! All träning och uppladdning åt helvete alltså. Så vaknar jag och känner mej grymt illa till mods. Blir spännande att se vad jag ska drömma denna natten... Men ffa ska det bli spännande att se om jag kommer stå där på startlinjen på lördag och hur isf jag mår när jag kliver över mållinjen!

Sista långa passet inför racet gick iaf av stapeln i eftermiddag. Det var så mycket lättare att komma iväg idag eftersom jag visste att jag skulle ha sällskap på rundan som var planerad till 13 km. Plockade upp Beata (längesen sist) och vi började direkt uppdatera varandra på vad som skett sen sist. Helt underbart trevlig och vips så var vi tillbaks utanför hennes med ca 13 km i benen. Jag stannade inte utan fortsatte uppför backen, mest för att jag inte ville bli kall eftersom vi var ganska blöta. Och benen gick så sjukt lätt att jag bara inte kunde låta bli att ta svängen runt Ruder. Prick 16 km blev distansen och döm om min förvåning när jag inte känner av detta mer än efter en "vanlig" sju kilometers runda. Jag bugar och bockar och tackar kroppen. Hoppas vid träningsguden att detta håller så jag får en fin upplevelse på lördag!

Fred på jorden!

PS Varje gång jag kollar min mail blir jag förvånad...och SKITRÄDD! Där ligger nämligen i inkorgen ett bekräftelsemail med texten "Tack för din anmälan till ASICS Stockholm Marathon 2012". Hjälp! Hur gick detta till egentligen? DS

Livet är som en bok

Du kan inte ändra det som redan är skrivet, men du kan börja på ett nytt kapitel.

Introdag och föreläsning

Sådär. Nu har jag nog krokat upp Camilla på det här med läkemedelsutbildningar. Känns gott att det inte blir lika sårbart hädanefter. Jag menar, både jag och Anders kan ju faktiskt vara iväg på annat och det är tufft att t ex köra heldagsutbildningen själv. Dessutom är Camilla sugen att testa på detta och kommer säkert att kunna tillföra en del nytt i materialet. Kommer bli kanon!

Nu i eftermiddag väntar delegeringsutbildning för bemanningens personal. De tillfällena är alltid givande eftersom de ser så mycket ute i våra verksamheter som de har behov att dela med sej av.

Få se vad denna eftermiddagen har att erbjuda!

Längtar till torsdag

För då.

Då får jag lyssna på de här goa brudarna när de föreläser på Team Sportia i Jönköping.

Suss och Mirre.

Jag behöver så mycket motivation jag bara kan få. Även om kvällens pass var ren och skär njutning.

Och det är exakt vad dessa två är så duktiga på att förmedla.

Målgång i Gränna 300

Lyrisk Lisa strax i mål efter Mullsjö X-trail

Den satt där den skulle!

Fan vad mörkt det blev. När jag var färdig att ge mej iväg mot slalombacken strax före kl 20 hade det börjat mörkna. Att det var mulet gjorde inte saken bättre. Jag insåg att det inte skulle funka att köra i slalombacken ikväll och hoppade på makens förslag om att sticka upp till MSOK istället. Det finns en del fina backar där också. Belysta sådana.

Jag hade tänkt mej fem ggr uppför slalombacken. Vill inte kräma ur allt jag har i benen, så här nära dagen D. Den här typen av intervaller frestar på och skulle jag dra på mej nån skada vet jag inte vad jag gör. Bäst att träna smart, inte desperat.

Det var för hösten första passet som jag var iklädd långa tights. Dessutom jacka till. Jag var lite osäker på om det skulle bli för varmt, men det visade sej vara helt perfekt. Riktigt höstrusk mötte mej nämligen när jag steg ur bilen på parkeringen.

Men om förmiddagen inte alls gått min väg (med bl a körkort och kontokort kvarglömt hemma när vi åkte in till stan) så vände det med besked nu. Jag märkte knappt inte ens av att det regnade och blåste friskt.

Musik i öronen och så uppvärmning efter gula slingan, alltså femman. Backträningen förlades till den välbekanta backe som kommer strax efter att femman förenats med treochenhalvan. Jag höll fast vid att jag skulle köra fem gånger. Fast inte så länge...

Det blev till sist tio gånger med riktigt bra känsla. Jag häpnar över hur jag med lätthet och bra tankar kutar upp och ned för backen. Jag orkar hålla samma tempo igenom alla tio intervaller och jag orkar dessutom fokusera på tekniken när jag vänt och rullar nedför backen.

Jag behövde verkligen ett sånt här pass. Tack träningsguden.

God natt till er!

Saknar mental styrka. Eller inte.

Just nu längtar jag faktiskt efter att inte ha nåt lopp av Lidingötyp framför mej. Visserligen går Billingehusloppet av stapeln två veckor efter, men det är dryga 10 km och kräver inte alls de förberedelser som Lidingöloppet itself gör.

Sedan bomben släpptes har jag haft en märklig känsla på mina pass. Det har varit tyngre att komma ut och dessutom tyngre att springa. Mest av allt är det huvudet som haft fullt upp och helt enkelt inte varit närvarande under stora delar av löpningen. Helt naturligt med tanke på omständigheterna. Det är "före och efter" på nåt vis. Jag kände mej ju unstoppable innan allt uppdagades. Men varje gång jag är ute noterar jag att efter en sisådär fem kilometer, börjar kroppen svara bättre på ansträngningen. Nånstans långt inne i dimman känner jag att jag är fruktansvärt jäkla stark fysiskt. På den fronten är jag väl förberedd inför uppgiften. Mycket väl. Jag oroar mej dock lite för den mentala. För det är det är så grymt mycket pannben i långa tuffa lopp. Jag har svårt att visualisera och verkligen känna mina mantran. Huvudet pysslar som sagt med annat och är lite smått dränerat just nu.

Hur förbereder jag den mentala delen då?

Svaret är att jag inte vet.

Kanske det enda rätta är att skruva ned förväntningar och målsättning.

Det kanske inte kommer att vara så där fantastiskt kul denna gången som jag hoppats på?

Nä, jag vet inte.

2011 kommer kanske Lidingöloppet att tillfälligt döpas om.

Till Lidingöloppet med smolk i bägaren. Eller Lidingöloppet i resterna av terrorattack.

I så fall vet man ju redan från start att förutsättningarna är annorlunda.

Fram till nu har jag liksom inte ens tänkt tanken att sänka ribban. Jag har bara tänkt på hur jag ska kunna ha lika kul som jag föreställt mej trots rådande omständigheter.

Nu är det annorlunda.

Och vet ni. Under tiden jag suttit här och skrivit har en plan utkristalliserats i min hjärna. En jävla bra plan. Redan nu vet jag att den håller.

Men jag behåller den för mej själv ett tag till. Måste fila lite på detaljerna innan jag delger er den.

Häng med nu!

(Det blev nio kilometer igår. Sneglade inte på klockan en enda gång förrän jag var hemma. I kväll ska jag bråka lite med slalombacken och på onsdag är sista långpasset inplanerat.)

Ta hand om er allihopa. Å glöm inte kommentarerna. Latmaskar.

Helg snart till ända

Tack mysiga Magnus och Lena med grabbs för trevligt sällskap. Det är svårt att inte stormtrivas tillsammans med er. Extra härligt att vi dessutom äntligen fick bjuda igen lite.

Imorgon väntar vardagen med jobb och skola igen. Fast om det blir skola för Erik återstår att se. Han har fortfarande jätteont i halsen och kanske det är bra om han får bli riktigt okej innan han ska tillbaks till verkligheten. Ellas dagis är stängt imorgon och jag och maken har planerat att vara hemma halva dagen var.

Ja, ni hör att livet rullar på ungefär som vanligt. Åtminstone utåt sätt. Riktigt så upplever dock inte jag det. Det känns som att jag lever i resterna av terroristattacken i N.Y. Som att man fumlar i nån slags dimma och allt är bara så oerhört overkligt. Hur många gånger hittills har jag inte hunnit tänka "väck mej ur den här mardrömmen". Säkert är det inte sista gången de orden dykt i mitt huvud.

Jag ska sparka upp mej själv på banan igen i eftermiddag. På med skorna och ut i skogen bara. Bästa terapin alla kategorier. Det står 20 kilometer på programmet, men jag vet inte. Jag tror jag måste skjuta fram detta sista långpass inför Lidingö till mitten av veckan. Bara sticka ut helt kravlöst idag istället. Försökte locka ut Ewa, men hon hade annat på programmet. Undrar om Beata är i form för en sväng. Värt att checka av.

Hoppas ni haft en härlig helg!

PMS i slalombacken

Jag tror aldrig att det slår fel. Inför varje tävling längre än en mil drabbas jag av PMS. Pre Marathon Syndrom/Stress. Det är ett synnerligen otrevligt tillstånd när man vaknar med tungt huvud, lite sträv känsla i halsen och lätt sjukdomskänsla i resten av kroppen. PRECIS som att man är på väg att bli sjuk! Anfäkta och anamma!

Det märkliga är att det aldrig liksom bryter ut, utan det känns bara som att man "har nåt i kroppen" ni vet...

De här dagarna (det är ca 2 veckor kvar till Lidingö och jag är precis i sluttampen av mina förberedelser) är jag närmast paranoid. Jag käkar Esberitox 3 x 3 tabletter varje dag, dricker C-vitamin brus och försöker rent allmänt att undvika att utsätta mej för en massa baciller, med allt vad detta innebär. Det är skitjobbigt!

Samtidigt överväger jag inför varje pass om jag verkligen ska ge mej ut och köra idag. Har jag inte nån skit i kroppen... Tänk om det bryter ut när jag ansträngt mej osv osv. Och det slutar alltid med att jag ger mej ut och känner ingenting av en eventuell analkande förkylning. Skrattretande. Ändå är det för mej högst verkligt och rent av omöjligt att urskilja från RIKTIG förkylning (ni vet den som män alltid drabbas av) när den här PMS-perioden pågår.

Så jag var inte översvallande motiverad till ett löppass idag. Nä, det kändes hur surt som helst att byta om och ta på sej träningskläderna. Frös och höll på innan jag till sist tog tag i saken och gjorde mej klar.

Jaha, vad ska jag köra för nåt då? Hade nämligen ungefär 45 minuter att spela på så det gällde ju att hitta på något tidseffektivt. Samtidigt kände jag bara för att snigelspringa med min ömma kropp.

Ja, så började jag också... Ända tills jag plötsligt fick en lysande idé. Slalombacken!!! Jag värmer upp dit, kör några gånger upp och ned för att sedan jogga ned hem. Perfekt. Sticker pulsen iväg är det ju bara att lägga ned. Då vet jag också att jag verkligen HAR nåt i kroppen.

Det här resulterade hur som haver i ett riktigt bra pass. Lagom tufft med fyra gånger uppför. Pulsen höll sej under 165 (!) och jag kände i benen när jag lufsade hemåt att backen gjort nytta. Gött!

Att springa i backe är verkligen något att rekommendera. Du får snabbt valuta för ansträngningen! Plus att du har kul under tiden.

Bättre kan det väl knappast bli?

Vilket är DITT favoritpass?

De rätta orden

Ni har hört mej mala om att det är i inställningen till löpning som hela hemligheten ligger. Nu kan jag inte låta bli att länka till Mirandas blogg där hon skriver om inställningen till löpning, efter att en annan bloggare blivit föremål för riktigt hårda och elaka kommentarer av en läsare. Miranda lyckas så jävla bra och träffsäkert att ni bara måste läsa.

Hope she doesn´t mind...

http://mirandakvist.se/2011/09/om-att-ge-och-ta/

För övrigt kan jag varmt rekommendera er att lyssna på henne och Susanne när de föreläser i Jönköping 15 september.

http://mirandakvist.se/2011/08/forelasning-i-jonkoping/

Ledig

Och jag behöver det.

Idag ska jag göra ingenting. Jag har världens ljuvligaste varelse bredvid mej i soffan som med jämna mellanrum kryper upp och gosar in sej i  min famn. Jag får pussar på kinderna, halsen och mitt på munnen samtidigt som hon säger "mmmmmmmmmmmm"... Älskade Ella.

Jag hann med en runda i skogen igår. Det blev sju kilometer terräng i 6-fart. Gelébenen kunde trampa ifrån ganska bra stundtals och jag hade till och med ett "hallelujah-moment" när löparlyckan rusade genom kroppen på det där välbekanta sättet som kan göra att håret reser sej på armarna. Tack träningsguden. Även om jag just nu springer i något slags töcken så var det guld att få uppleva den där passionen ett litet ögonblick.

Jag undrar, hur skulle ni andra beskriva er löparlycka?

Och bomben som briserat i min familj... Min mor och far går skilda vägar. Det är inget hemligt på nåt sätt men av hänsyn till de inblandade väljer jag att inte skriva mer utförligt än så här på bloggen. Men det är fritt fram att höra av sej om någon så önskar.

Kramen!

Svettig söndag

Inte konstigt att det är jobbigt att kuta när en bit av marken jag står på rämnat...

Dags för distanspass. Övriga familjen på väg till Flygkalaset släpper av mej vid Prinserydsmacken. Tanken är att jag ska ta mej hem på småvägarna över Klerebo, förbi Habo kyrka, Perstorp och slutligen hoppa på Mullsjörunt-spåret i höjd med Mosseslätt för att få ihop en dryg halvmara.

Visst gjorde jag det även denna gången.

Jovisst. 

Men det var det tyngsta distanspass jag genomfört de sista åren. Fick börja med att skita (förlåt) vid macken. Inför ett längre pass bara måste min mage tömma sej fullständigt. Jag tror den har fått en fix idé. Jorå, jag hade papper med mej (har ju varit med förut som sagt) men på nåt vis lyckades ett liiiiitet liiiiitet grässtrå fastna mellan skinkorna och låg där och skavde hela vägen hem. Jag försökte ignorera och lyckades hyfsat men tänkte att fan, nu har jag nog fått hemorroider också. Drog en lättnadens suck när jag några timmar senare skådade ett hur ett grässtrå sköljdes ned i golvbrunnen tillsammans med rester av schampoo och duschkräm.

Efter sju kilometer var jag gråtfärdig och lekte med tanken på att ringa efter hämtning. Tuggade i mej druvsocker och sköljde ned med vatten från vätskebältet. En fot framför den andra. Herregud! Har jag verkligen sprungit fyra mil bara för några veckor sedan? Kraftprovet förra lördagen? Det som jag för övrigt hotat med att ni inte ska slippa läsa om... Tar härmed tillbaks hotet. Livet kom emellan. Skit också.

Sen kommer några kilometer av lite bättre flyt iaf men den outtröttliga löparmaskinen lekte kurragömma med mej under i stort sett hela passet. Jag sniglade mej fram och trodde jag skulle snitta på över 7 minuter per kilometer men landade på 6.34 och är riktigt nöjd. Jag gick nämligen uppför fyra långa backar.

Vid nåt tillfälle mitt ute i skogen fick jag nästan lite panik. Tänkte på bomben som briserat i torsdags och blev rädd att jag bara skulle bryta ihop där på vägen. Helt ensam. Men jag höll ihop. Funderade och la pussel och förstod varför jag inte dansade fram och bara var så där löparlycklig på dagens runda.

Här är några av pusselbitarna...

Mullsjö x-trail, förra helgens kraftprov tillika genrep inför Lidingöloppet
Värme, drygt 23 grader och under 3/4 av passet varken vind eller skugga
Konflikt av modell större med fina sonen precis när vi ska åka iväg mot Flygkalaset/löprundan
Spillda tårar, efter den bomb som briserat inom familjen så sent som för tre dagar sedan

Inte konstigt att det är jobbigt att kuta när en bit av marken jag står på rämnat...

Klätterapa

Published with Blogger-droid v1.7.4

<3

Published with Blogger-droid v1.7.4

Fredagsfrågan

Varför?

Jag förstår fortfarande inget. Jag försöker förlika mej med tanken på att jag aldrig kommer att förstå. Livet måste gå vidare ändå. Jag lever i övertygelsen att allt ordnar sej. Jag vet också att det människan ställs inför, det klarar hon. Så hur tungt och mörkt det än är just nu, kommer det att ljusna.

Jag ska försöka förmå mej att komma ut i löpardojjorna i eftermiddag. Snällaste maken har lovat fixa fredagsmaten under tiden. Det känns inte lekande lätt att byta om och sticka ut. Men det är terapi och det får gå i snigelfart och det räcker med fem kilometer. Bara jag gör det.

Varför. Frågan kommer eka i mitt huvud länge till. Men jag är beredd. Det här ska levas igenom.

Trevlig helg.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Besviken

Utförligare än så blir det inte.

Published with Blogger-droid v1.7.4