Jag gjorde det igen!
Jag kom i mål!
Och jag ber om ursäkt för eventuella osmakliga detaljer i inlägget...
Uppladdningen inför årets upplaga av Göteborgsvarvet var inte i närheten av 2011. Mitt knepiga knä hade med besked satt käppar i hjulet för detta. Jag vet att jag tjatar om detta men det har verkligen hängt över mej som ett sånt grått litet ovädersmoln. Jag hade ingen aning om det skulle dra in och börja ösregna över mej under loppet liksom...
Hur som helst var den övervägande känslan inför dagen D
glädje!
Som jag skrivit tidigare så kändes det som en seger i sej att bara komma till start och med tanke på hur det gått de senaste passen trodde jag nog att det skulle komma att funka med 6-fart, eller strax under om jag prickade in en bra dag, genom hela loppet.
Vi samåkte med herr och fru Olin och började med att styra kosan mot Kärralunds camping där Magnus och Didrik hade ställt upp sin husvagn. Vädret var kallt och blåsigt och det regnade av och till hela resan till Götet så det kändes allt annat än lockande att sitta utomhus och inta den traditionsenliga pastasalladen. Tur att vi fick plats i husvagnen! Tack Magnus och Didrik!!
Nummerlappshämtning, ett varv på mässan och så dags att byta om. Lite tidsnöd förstås... Jag var lite bekymrad över att inte tarmtömningen betett sej som den brukar inför ett lopp. Det hade liksom inte vridit om en enda gång i magen och jag tänkte med fasa på att den då kanske skulle komma att göra det någon gång UNDER loppet. Arrrrgghh!! Speciellt med tanke på att jag planerat att inte släpa på några energitabletter utan dricka sportdryck från första vätskekontroll. Ja menar. Man har hört ett antal storys om hur sportdryck påverkar magen. Satt därför på bajamajan med slutna ögon och händerna för öronen och klämde jävlar en stund innan start men utan resultat i holken. Däremot innebar detta att jag fick rusa till min startgrupp eftersom detta lilla besök tog några minuter...
Ja ja ja. Jag bestämde mej för att fullständigt koppla bort det faktum att jag inte "skött magen" innan loppet. Kunde ju inte kuta runt och tänka på det i 21 km liksom. Nähäpp. Ignorera.
När starten gått upplevde jag verkligen hur de flesta i min startgrupp rusade fram och jag fick jobba hårt med att inte dras med av detta. La mej i 5.45 fart och försökte koncentrera mej på att hitta en rytm som passade mej.
Jag tror inte att jag förut upplevt att först 5 km av varvet varit så tunga som de var idag. Urrrkkkk! Det kändes verkligen inte som att jag prickat in en bra dag. Mina fötter började tidigt knorra och jag vet inte om det berodde på att jag sprungit några rundor med mina nya ortopediska inlägg, men det kändes som att jag saknade nåt i skorna! (Nä, det var inte ett alternativ att chansa och köra med dem på varvet. Too soon. Aj aj aj.)
Njöt av utsikten från Älvsborgsbron. Vädret hade vänt och nu sken solen och även om det blåste friska vindar (fick hålla i kepsen!) var det härligt. Vid brofästet på andra sidan passerade jag 6 km och nu började benen rulla lite lättare. Hade en angenäm stund på Eriksberg eftersom det gick fantastiskt, nästan skrämmande, lätt!
Då och då gled dock det där lilla orosmolnet in över mej och påminde mej om hur lite intervaller jag kört under våren och hur oviss min form var. Jag lyckades inte mota bort det helt men hade inställningen att det håller så länge det håller. Jag låg ju mestadels under 5.30 fart och det är SNABBT för att vara mej. Snabbare än snittet från 2011 när jag kom in på 1.58.22 och grät!
Gjorde ett försök att räkna på en eventuell sluttid men gick bet detta. Jag tror helt enkelt inte jag ville veta. Ville inte ha någon press. Bara dansa dansa dansa. Så länge som möjligt.
Och jag passerade Götaälvbron. Mindes hur lätt det gått där förra året. Nu var det segare. Betydligt segare. Nånstans innan krönet började två bussar efter varandra att rulla på min vänstra sida och jag fick en sån obehaglig känsla av att allt gungade. Nästan som att jag blev åksjuk. Vände blicken åt höger och kämpade med att inte låta denna känsla eskalera. Yes. Lyckades!
Rulla utför. Jag är ganska duktig på att rulla utför. Härlig känsla.
Och nånstans här, när det var fem kilometer kvar, insåg jag att jag hade goda chanser på mitt pers från 2011. Jag blev lite omtumlad och illamående på nåt vis av den känslan, för jag trodde aldrig att det skulle vara möjligt! Men fattar ni. Så fort jag kände att jag hade vittring på den tiden var det kört. Finns det chans att persa så bara vägrar man vika ned sej. Borra ned huvudet!
Längtade så efter energitabletten man brukar få på avenyn och blev grymt besviken när de tagit bort den höjdpunkten. Greppade två dyngsura svampar när vi vände och det började slutta utför igen. Kramade ur den ena över ansiktet och halsen. Så skönt. Efter vänstersvängen började jag spana efter kusin vitamin som jag lurat ut för att heja på mej.
Den biten efter avenyn var riktigt grymt seg och det var trångt på banan. Folk hade totalt tappat huvudet och både gick och nästan stod stilla emellanåt och verkade fullständigt glömt att de då ska hålla till höger. Jag hade kraft i benen och ville förstås kräma ur den sista kilometrarna. Men det var svårt. Vässade armbågarna och pendlade lite extra med armarna. Suck. Grymt. Spanade efter kusin Anna. Insåg att jag nog har missat henne i år igen... Men vetskapen om att hon var där i vimlet pushade ändå. Tack fina!
Tre kilometer kvar. Jag kan springa dem i 6-fart och slå mitt pers. Precis som 2011 njuter jag av att veta detta. Jag behöver inte dundra på och välta folk som ligger i snigelfart till vänster. (Fast lusten fanns ska ni veta.) Jag fixar det iaf!
Och i vanlig ordning är det där med spurt i princip bara att glömma. Det är riktigt trångt sista 500 m.
Passerar mållinjen på 1.55.17 detta 2012. Kastar iväg svamp nummer två som fått hänga med sista biten och gör en liten segergest. Jag är såklart glad men inte överväldigad och gråtfärdig och det är jag lite förvånad över. Nästan lite irriterad på mej själv för att jag känner mej lite otacksam. Jag borde väl vara ÖVERLYCKLIG?
Nä vet ni? Jag tror delvis att det är så att jag inte fattat vad jag gjort. Det är ju en fantastisk tid för att vara jag. Och det var ärligt talat helt otippat att jag skulle slå till med ett pers av den digniteten efter denna vår. Så det är svårt att ta in vad det är jag faktiskt har åstadkommit! Jag har aldrig tagit för givet att min kropp ska prestera det ena eller det andra och det tror jag bidrar till att jag kanske närmast befinner mej i nån slags chock över det inträffade...
Efter loppet traskade jag i väntan på Beata och Anders iväg för att duscha och när jag står där avklädd, insvept i handduken och försöker komma ihåg pinkoden till mobilen får jag nåt himla blodtrycksfall, blodsockerfall eller nåt för jag blir yr och börjar må pyton. Sen måste jag rusa till toaletterna och får PANIK när jag ser kön. Detta går åt helvete och jag piper ynkligt till de som står först att jag har lite problem med magen varpå de snällt låter mej gå före. In på toa och formligen tömmer heeeeeela tarmsystemet på en nanosekund. Pustar ut. Jag hade skitit ner mej om jag inte fått gå före alltså. Fy satan. Lite skämmigt att vingla ut från toan men jag tror de insåg vilken god gärning de gjort som släppt mej före i kön, när de såg mitt lyckliga leende och att jag inte längre var grön i fejan.
Jag och min mage. Ett kapitel för sej.
Och telefonen den låste sej, för pinkoden var som bortblåst, så jag fick lite bekymmer när jag skulle försöka komma i kontakt med mina medspringare och maken. Men det kändes som ett litet problem efter att ha varit nära att skita ned sej framför x antal duschande damer i en ishall.
Nu mina damer och herrar stundar nya utmaningar om knappt tre veckor. Så huka er ned i bänkarna, för nu laddar hon om! Weeeeiiiiii!!!
 |
| Glada Lisa och Anders post varvet! |
