Dagen efter min bedrift

Jag ska berätta en sak. Jag är inte euforisk!

Helt ärligt. Jag går inte omkring på små moln som jag exempelvis gjorde efter att ha sprängt 2-timmars gränsen på Göteborgsvarvet 2011.

Varför??

Läs och begrunda...

Jag kan nog nästan använda uttrycket minutiöst om hur förberedd jag kom till Stockholm för att springa Lidingöloppet detta år.

Bortsett från en light förkylning i slutet av förra veckan har jag kunnat träna fantastiskt bra. Motivationen har varit hög och träningsglädjen mer uttalad än på mycket länge.

Justeringen i kosten har gjort att att hela min kropp liksom jublat och såklart också bidragit till hur härligt det känts att träna.

Men när jag vaknade igår morse efter en natts knackig sömn och bara mådde unket anade jag liksom direkt att jag inte riktigt vaknat på DEN sidan. Visst var det nerver med sedvanliga besök på toa, allmän förvirring mm men det var också nåt mer.

Ändå var jag maxat pepp och som sagt var, minutiöst förberedd.

Jag fortsatte med morgonbestyren och tog mej så småningom ut mot Ropsten där gratisbussarna gick ut till Lidingö. Nu hade jag strålat samman med Kajsa och det kändes så skönt. Jag var vansinnigt nervös men sansade mej på nåt vis när Kajsa visade sej vara supercool.

Ute på Lidingö hade vi en grymt mysig förmiddag tillsammans med flera goa kompisar. I detta sammanhang måste jag nämna Jan, som åkt nattåg till Stockholm. Anlände alltså lördag morgon, sprang sitt första (men inte sista!) LL på finfina 2.49 innan han tog flyget upp till Norrbotten igen. Respekt!!

När starten gick och vi klafsade iväg i geggan var jag grymt fokuserad, ja nästan fixerad vid att köra enligt plan.

Fast strax innan det small fick jag under en mikrosekund en stark känsla av att, nej, jag skiter i detta. Jag gör som jag brukar. Kör safe. Jag vill bara bara bara...ha kul...usch inte slita ont för mycket. Men vips var jag tillbaks på banan. Fokus!!

Vad är det värsta som kan hända?? Att jag blir trött? Skittrött?

Nej för helvete. Bara gasa nu. Jag ska slutföra mitt uppdrag. Jag ska bara göra ett uppdrag.

Sen kutade alla iväg och med undantag för några flaskhalsar där farten bromsades upp rejält gick det hyfsat att springa på första 16-17 km. Men ju tröttare ben desto mindre hänsyn togs till den oskrivna regeln om att långsammare löpare håller till höger. Jo jag fick lite krupp på det. Faktiskt. Jag tror aldrig jag ropat "håll höger" så många ggr under ett lopp tidigare!

Det är oerhört slitsamt att göra omspringningar och speciellt i terräng som både är kuperad och med inslag av t ex hala stenhällar. Men jag kan garantera att jag inte klarat mitt mission om jag istället lagt mej till höger och följt det tempo som hölls. Annars är det som sagt bara energislöseri att springa på det viset. Osmart rent av.
För att inte smittas av någon annan löpares upplägg av loppet sprang jag med ett mantra i skallen. "Bara min fart. Bara min alldelens egen fart." Det hindrade mej faktiskt från att dras med i en för snabb eller långsam hastighet. Dessutom var det en slags påminnelse om att våga lita på min kropp. Jo jag visste att jag hade sub 3 i benen. Det gällde bara att lyckas plocka fram det!

På många sätt var det ett fantastiskt lopp. Inte minst eftersom jag nådde mitt mål med riktigt god marginal. Publiken var otrolig!! Den bar oss fram bitvis! Marcus och Martina i Abborrbacken var en välkommen överraskning! Beata som dök upp på ett par ställen. Hejarop från klubbmedlemmar. Att få passera och klappa om Pia kändes fint. Inte för att jag passerade henne, utan för att det var så gott att se henne ute på banan. Malin Ewerlöf-Krepp som spände ögonen i mej med 500 meter kvar till mål och ropade att "det är bra jobbat, kom igen sista biten nu" gjorde att jag sprang som fan. Och mitt i värsta geggan på upploppet hör jag Thomas vråla...
Tack alla UNDERBARA vänner för att ni peppat mej så! Jag älskar DET och jag älskar ER! Ni vet vilka ni är.

Summa summarum. Jag har fullföljt mitt uppdrag. Nästa år hoppas jag få vakna på rätt sida också. Då är det mycket möjligt att tårarna rinner när jag kommer in under 2 timmar och ... minuter!!

I år var den där rätta känslan inte med helt enkelt.

Puss och god natt!

Published with Blogger-droid v2.0.9

Check på den!

Ja jävlar i mej! Tanten rockade in på tiden 2.55.44! Berättar mer sen!

Published with Blogger-droid v2.0.9

Illa, jag mår illa

Och jag har valt det själv.

Jag är sinnessjukt nervös just nu. Och det lär inte bli mindre när jag kommer ut till Lidingö. Urkkk! Sex toalettbesök och det känns som att jag har gelé i magen. Som om jag verkligen kommer kräkas om jag dessutom börjar kuta...

Insane. Verkligen. Och trots detta älskar jag hela alltihop!

Nu börjar det synas i T-banan också. Det är löparfest idag! People in tights invaderar. Yay!!

Published with Blogger-droid v2.0.9

Bra start, nja...

Jag vet. Jag är lite hispig. Men när jag vaknade imorse kände jag mej ALLT ANNAT än sugen på att springa 30 km.

Jag har sovit knackigt. Grym skallebang när jag la mej vid 22-tiden igår och när klockan ringde imorse mådde jag skit rent ut sagt. Det kändes som om jag druckit två flaskor vin och sovit lika många timmar ungefär. Mådde typ illa...

Det är väl typiskt att jag inte känner mej på topp när det är dagen D?

Jag började så min frukost med att svälja en Ipren. Något som är helt emot mina principer egentligen. Men dagar som denna tummar jag på mina principer. Den psykologiska effekten är förmodligen störst men jag tycker redan att den hjälpt...

Nu har jag ätit en tallrik fil och müsli och två ägg. Slappar någon minut till över andra muggen kaffe, innan det är dags att hoppa i tightsen och promenixa bort till T-banan. Jag ska ta sällskap med Kajsa ut till Lidingö och det känns tryggt.

Undrar om bajamajorna är på plats redan?

Published with Blogger-droid v2.0.9

På väg mot hvudstaden

Sitter på bussen mot Stockholm och undrar om det är på riktigt. Jo, det vet jag ju att det är. Men det är ändå nån slags overklighetskänsla över alltihop.

Jag börjar ana fjärilar i magen oxå. Det är liksom upp till bevis imorgon. Jag har lite svårt att fatta att om ett dygn är det över. Jag både vill och inte vill skruva fram tiden för att få veta hur det gått.

Fokus på utmaningen nu. Jag njuter maximalt.

Published with Blogger-droid v2.0.9

Inget är som väntans tider

Mullsjö X-Trail 2012
(bild lånad från msok.se)

Det är nu meningen att jag ska vara färdig med de fysiska förberedelserna inför lördagen. Jag körde ett träningspass igår som blev 7 km lugn löpning på mindre grus-/skogsvägar där 5 x 100 meter koordination inkluderades. Jag tyckte det kändes helt okej i kroppen. Anade lite träningsvärk efter terrängintervallerna dagen innan. Men inga smärtor eller nåt annat oroväckande. Jag minns förra årets sista pass inför Lidingö. Då högg det minsann till i ena knäet. Bara för att oroa mej antagligen. Men visst. Man tror ju att hjärtat ska stanna när sånt händer helt utan någon tidigare förvarning. Falsklarm var det iaf och jag fick som ni nog minns en riktigt angenäm upplevelse med resultatet 3.17. Jag var sjukt nöjd med loppet. 3.30 var drömgränsen den gången.

2012 är målet sub 3. Minst 17 minuters putsning av förra årets tid alltså. I min värld är ribban väldigt högt lagd och ni som känner mej vet att detta är första gången jag är så här modig (eller stor i truten). Jag har velat fram och tillbaks om huruvida jag ska köra det här racet eller ej men kommit fram till att jag måste testa.

Jag har lusläst banprofilen och jag har en plan.

Om den håller vet vi på lördag vid 16.20.

Älska utmaningen!

Juvelerna

Helt fantastiskt att få vara mor till dessa underbara varelser!

Published with Blogger-droid v2.0.9

Stark!

Dagens planerade intervallpass bestod av 4 x 2000 meter i terräng. Två minuters joggvila mellan varje och hastigheten skulle ligga över tänkta tävlingsfarten på lördag. Målsättningen med att lägga den här typen av pass nu är att lura skallen. Då kommer förhoppningsvis tävlingstempot att kännas långsamt. Hmmmm... Vi får se om det funkar!

Jag körde en slinga kring Trollsjön som nästan är exakt 2 km. Det är blandat skogsväg och stig, delvis inslag av rötter och förstås både uppför och nedför. Fast inte några extremt branta partier.

5.30-fart var tanken eftersom jag hoppas kunna ligga runt 6 min/km på lördag.

Men det gick lite fortare än så idag. Snittfarten på intervallerna blev 5.08, 5.03, 5.04 och 5.01. Galet nöjd som ni förstår. Tänkt på detta flera ggr idag och liksom bara aahhhh, vad grymt bra detta passet satt alltså!

Pannbenet fick således oxå lite boost i och med detta och det var välbehövligt efter episoden med halsont.

Fint formbesked denna tisdag. Med en bra dag och rätt upplägg av hur loppet ska genomföras kommer jag rocka fett kära läsare.

På lördag är det MIN dag.

Jag är en vinnare vad som än händer.

Sub 3 it is!

Published with Blogger-droid v2.0.9

KRAMP!!!

Debuten i crawlskolan är genomförd och jag kan väl enklast sammanfatta den i ett ord, nämligen kramp!

Vaderna!!! Herreguuud vad de fick jobba. Efter en längd i barnbassängen var de så spända att jag inte trodde att jag skulle klara av mer! Galet!! Men det släppte lite efter ett tag och höll sej sedan ungefär på samma nivå.

Kramp i hålfoten satte in mitt i stora bassängen när vi mot slutet fick testa ryggcrawl.

Men den allra värsta krampen har jag haft i magen. Jag har nämligen skrattat så jag stundtals kände mej pinsam. Nervositeten gjorde väl sitt till men det var verkligen otroligt roligt! Mycket roligare än jag kunnat ana.

När jag kom till kassan fick jag veta att det var en till anmäld så jag frågade om kursen skulle bli av iaf. Det skulle den. Och den andra deltagaren hade redan tjuvtränat några ggr la han till. Va? Får man göra så??

Jag log stelt och sa nåt klämkäckt om att det var ju jättebra för oss två... Men gudarna ska veta att jag fick värsta paniken och bara ville dra mej ur. Jag såg ju den där andra deltagaren som värsta Alshammarkopian och tog ut förödmjukelsen av mej själv bredvid henne blixtsnabbt.

Men i samma veva klev en karl in och anmälde sej och vips var vi tre. Jag kände åtminstone ett litet uns av lättnad...

Och som jag skrev inledningsvis hade vi helt galet kul!

Vi kämpade med små flytplattor. Övade benspark. Fick kramp både här och där. Lyssnade uppmärksamt på Rogers instruktioner. Kämpade lite till. Flåsade. Vilade. Fick beröm (!) och alldeles för fort var passet över. 40 minuter som kändes som 10.

Jag längtar redan till nästa måndag!

Published with Blogger-droid v2.0.9

Premiär

Ikväll är det premiär för crawlskolan! Det ska bli mycket intressant... Kanske jag sjunker som en sten?

Jag mår fortsatt prima iaf och det gör mej så glad! Kan bara buga och bocka och tacka mitt väl fungerande immunförsvar.

Hoppas inte jag skrämmer ihjäl nån i bassängen ikväll. Rapport kommer.

Published with Blogger-droid v2.0.9

Back on track

På väg hem från jobbet igår kväll var jag lite orolig. Jag kände mej mer och mer ansträngd i rösten och blev liksom trött av att prata. 

Men jag hade knappt någon rethosta när jag intog horisontalläge och det bådade gott.

Mycket riktigt. När jag vaknade imorse var förkylningen i stort sett väck. Puh!! Nja det hann ju aldrig bli mycket till förkylning men i alla fall. Den kom definitivt väldigt olämpligt! 

Eller så kan det ha varit en indikation om att kroppen helt enkelt behövde få totalvila några dagar. Jag kan bara spekulera i detta och kom då exempelvis fram till just behovet av att få backa lite och inte springa en meter.

Jag hade ju aldrig valt att skita i löpning i tre dagar nu alltså. Inte NU, mitt i uppladdningen inför LL.

Självklart blir jag  extremt stressad av att inte känna mej fullt frisk. Man vet ju aldrig vad som blir av det hela, när man ligger där med en svidande hals. Så jag blev både förvånad, imponerad och mycket tacksam över att jag kände mej så bra när jag vaknade idag. 

Och efter en förmiddag fullspäckad med fix och trix hemmavid var det dags att knyta på sej löparskorna och sticka ut för att pejla av kroppen under ansträngning.

Jag sprang 12 km i lugnt tempo. Stack iväg mot Trollsjön men ångrade mej och fortsatte förbi campingen, korsade 185:an och följde lila spåret längs en av hålvägarna upp från Stråken. Den sega uppförsbacken påminde mej om tre dagars vila och objudet besök av lindrigare förkylningsvirus. Benen var tyngre än vanligt, ja.

Men runt 5-6 km hittade jag igen flytet och slutade känna efter hur stor skillnad det var "före" och "efter" halsontet.

Pulsen var lägre än vanligt både avseende sitt medel och max. Precis som jag planerat.

Så jag känner mej nöjd nu när jag kryper till sängs. Dessutom har jag ägnat ganska mycket tid åt att prata i telefonen i eftermiddag. Med några av de viktigaste. Det förstärker den positiva känslan jag har med mej under täcket och som jag ska se till att behålla imorgon också. Ja helst hela veckan!

God natt och dröm massa söta drömmar!

Inaktiverat facebook

Bara så ni vet.

Det drabbar inte mej...så ofta

Jag är väldigt sällan sjuk. Sist jag var förkyld var i april tror jag men nu har jag helt klart fått nån skit i kroppen igen. Lagom till Lidingöloppet. Förstås.

Igår morse vaknade jag och kände att det sved obehagligt i halsen. Bestämde mej för att avstå från träning i första hand igår, men jag kände imorse att jag inte var tillräckligt bra för att köra idag heller. Det gör absolut inte jätteont i halsen och det har snarare blivit bättre sedan igår, men kroppen känns inte redo för att springa i alla fall.

Så fick det bli.

Förutom den här förbannade lilla förkylningen har förberedelserna för nästa helg fortlöpt precis som planerat.

Förra söndagen kördes sista långpannan. 24 km tillsammans med goa Emelie och Kajsa. Tisdag besökte jag slalombacken för att köra 6 ggr uppför den och joggade sakta ned. Puh! Onsdag var tanken att jag skulle vila eftersom ben och knän kändes ganska slitna under passet i slalombacken och jag är som bekant speciellt rädd för att dra på mej nån skada nu. Men så insåg jag att det fanns en lucka i schemat och det såg lite oklart ut ifall torsdagen skulle bjuda på tillfälle för träning. Bara att ta tillfället i akt och knyta på sej skorna alltså. Men jag tog det lugnt och körde bara 6 km i lugnt tempo. Sedan bestämde jag mej för att torsdag faktiskt fick innebära vilodag no matter what. Så blev det också och resten har jag ju redan berättat för er.

Fredag vaknade jag med en svidande hals.

Så om inte jag blir sämre till imorgon råkade det bli tre vilodagar och en lätt förkylning mitt i uppladdningen inför Lidingöloppet.

Spelar det någon roll fysiskt?? Förmodligen inte.

Spelar det någon roll psykiskt? Ja tyvärr.

Men jag ska jobba hårt på att fokusera på alla de pass jag faktiskt genomfört och försöka inse att jag faktiskt kommer att komma otroligt väl förberedd till Stockholm nästa helg! Blir det inte sub 3 så hoppas jag iaf att det blir därikring. Jag försöker tänka att ett misslyckande inte handlar ett skit om att inte klara en viss tid, utan om att inte ens våga försöka.

Go lördag på er!

//Lisa

Freeeeeeedag:)

Fredag och familjen är trötter...

Ett lätt pass i löparskor imorse. Tandläkaren. Frissan. Tappat och hittat mitt betalkort. Delegeringsutbildning för nattpersonal. Hämta kläder jag beställt. Njuta lasagne och ett glas rött. TV-soffan... Och strax sängen... Zzzzzzzzzzz...

Published with Blogger-droid v2.0.9

Projekt morgonlöpning initierat

In case of ofrivillig ledighet hade jag denna torsdag morgon bokat in ett löppass med min största idol.

Kusin vitamin Lena.

Natten blev dock ännu en strulnatt med lite sömn eftersom dottern vaknade tre gånger och "ville vara med mej" eftersom hon hade drömt. Sa hon iaf. Jag misstror inte mina barn precis, men den här lilla ladyn är både medveten och uträknande och vet vilka argument hon ska använda i olika situationer. Just detta med att hon ska till mamma eller jag måste krypa ned i hennes säng så fort hon vaknar till på natten, är något hon satt i system. Och jag kämpar som en iller för att få det att vända. Inte lätt ska ni veta, men jag tänker inte ge mej en tum. Sanningen att säga så tror jag dessutom att Ella om hon får välja, vill ha en utsövd mamma. För om inte så är jag det närmaste ett monster man kan komma. Häxan surtant i egen hög person ungefär. Och lite till. Det var alltså inte en lycklig Lisa som kravlade sej upp nån gång efter halv 7, för att vänta på att kanske få åka och jobba.

Jag kände också verkligen mej sådär laddad för en löprunda. Däremot toksugen på att träffa Lena. Precis som alltid.

Bokningen uteblev och kusin kom så småningom rullande.

Vi har haft en del snack kring det här med att springa på morgonen och jag har i stort sett lovat henne att det går att vänja kroppen vid det. Just det, ännu en av mina övertygelser. Been there, done that säger jag bara.

Nu skulle alltså kusinen vändas. Inte på en gång förstås, men projektet skulle initieras!

För mej vände det ordentligt för ungefär ett år sedan. Då började jag på riktigt att uppskatta morgonträningen. Men bara lugna distanspass. Och att träna före frukost var fortfarande helt uteslutet. Jag minns att jag gjorde det i vintras en gång och jag mådde typ fysiskt illa av det. Kallsvettades och hade ont i hela kroppen. Blytunga ben och tänkte liksom att nä, jag får nöja mej med att jag klarar att träna tidigt på morgonen men efter frukost.

Sen hände det magiska i somras. På väg ned i södra Europa stack jag ut före frukost vid kl 06 och brände av 7 kilometer samtidigt som jag såg en stad vakna. Helt amazing mina vänner! Och det var på hyfsat lätta ben dessutom! Jag kan ärligt talat att jag fattade det inte själv. Men sen fortsatte semestern i den andan. Tidiga morgonpass innan resten av familjen vaknat och på tom mage. En ny värld öppnade sej! Fortfarande ska jag dock tillägga att jag allra helst äter min frukost och väntar en timme innan jag tar mej an ett morgonträningspass. Men det är många andra saker som gör att jag oftast väljer att ha det så. Som t ex barn som ska till skolan mm mm.

Jag hoppas inte att ni, som inte tror att ni nånsin ska kunna gilla att träna på morgonen, nu tänker att, ja ja. Lätt för henne att säga. Hon är inte som jag. Unt so weiter...

För sanningen är den att vill man så kan man!

Kroppen är ingen maskin som man kan behandla hur som helst. Men om man ger den tid och fasar in exempelvis morgonlöpning, så kommer den att vänja sej. Jag törs faktiskt lova er!

Jag ser inte det som att alla måste älska att kuta på morgonen. Men för min egen del har det underlättat träningen en hel del. Jag har ffa enklare att få till mina pass under veckorna. Vi är ju fler här hemma i huset och det är ofta aktiviteter både till höger och vänster.

Det är nog en stor fördel om man inte känner ett tvång i att man måste börja kuta på morgonen. Jag menar att själva målet är att det ska kännas likadant att springa på morgonen som på kvällen. För då kan nog många bli besvikna. För vissa känns det kanske t o m bättre men för de flesta tror jag att det faktiskt är annorlunda. Kanske lite tyngre. Målsättningen skulle istället kunna vara att man ska utmana kroppen lite... Ni vet. Överraskningar mår den bra av. Bryta mönster. Det ger fina resultat på träningen totalt! Och om man på kuppen råkat vänja den vid att kunna löpträna i arla morgonstund, är ju det värsta bonusen. Eller hur?

Det blev en fin mil tillsammans med kusin vitamin idag. Jag pratade. Och pratade. Och pratade. Skitjobbig säkert. Det var mer än grymt gjort av henne att tugga en mil på morgonkvisten när man faktiskt inte gillar att kuta på morgonen. Ännu. Bäst att tillägga... Jag var liksom tvungen att påminna henne om att för nåt år sedan var hon mycket bestämd med att hon bara kunde springa sex kilometer. Sex kilometer var hennes distans. Jag minns hur jäkla bestämd hon lät när hon sa de där orden och att jag liksom insåg att det inte fanns en millimeter av utrymme för att försöka peppa henne till nåt annat. Ha ha ha. Idag springer hon milen UNDER 60 MINUTER!

Är det någon (och Lena, du får INTE svara) som inte tror att hon kommer att lyckas vänja kroppen vid att springa på morgonen???

Nä jag trodde väl det.

Glad att det blev av :)

Att ha ett intervallpass framför sej tror jag får det att vända sej i magen på ganska många som löptränar. Jag är inget undantag.

Visst. Jag älskar känslan när det är genomfört och jag vill absolut ha effekten av det.

Men INFÖR det mår jag bara pyton. Tro mej.

Idag hade jag dessutom förlagt min träning till morgonen. Intervaller på morgonen liksom. Urrrkkkkk.

Funderingarna på vilken typ av intervallträning jag skulle slå till på var många.

-Slalombacken? Nej... Vill inte.

-Tusingar?? Nej... Vill inte.

-Supertusingar Lisa?? Nej... Vill inte.

-Men hallå. Korta intervaller då? Tvåhundringar?? Nej... Vill inte.

Man kan verkligen undra varför jag gör det här om jag nu möter ett sånt motstånd i mej själv när jag ska ut och köra...

-Fyrahundringar då? Ja men okej. Fyrahundringar it is!

Sagt och gjort. Uppvärmning 2 km, lite lätt stretch/tänjning. Sedan ta fram intervallprogrammet i min Garmin. Knappade in 8 x 400 meter. 30 sekunders joggvila mellan varje intervall. (Fan vad fort 30 sekunder går hörrni...)

Jag tycker fortfarande det är skitsvårt att veta hur snabbt jag ska springa intervallerna men jag lyckades hålla ett jämnt tempo omkring 1.50 min per intervall. Körde på grusväg, i en svacka, vilket innebar både svagt utför och svagt uppför på varje sträcka. Fram och tillbaks alltså. Benen kändes ganska bra hela tiden även om jag frustade en del mot slutet... Som sagt var. De där 30 sekundernas joggvila gick extremt snabbt.

Efteråt joggade jag ned men innan jag kom hem stannade jag och körde lite benstyrka. Ett par omgångar utfallssteg (raka och åt sidan) och grodhopp. Joggade sedan sista biten hem. På spagettiben de luxe.

Idag blev det dubbel glädje eftersom jag förutom att jag mår väl bara av att ha tränat dessutom vann över latmasken som hellre ville mysspringa.

Ut och intervallträna ni med nu!

Kompression åt folket

Nog för att jag har åderbråck. Men kompressionsstrumporna har verkligen blivit en pålitig vän under mina rundor. Har ni testat?

Längre än 7 km så åker de obönhörligen på.

Idag har jag inlett dagen med 8.5 km terräng i skönt tempo. Avslutade med att "planka" lite. Både raka och sidoplankor. Bränner gott i musklerna och är min absoluta favoritstyrkeövning för bålen. Grymt effektiv!

Nu blir det dusch och raka vägen till jobbet!

Published with Blogger-droid v2.0.9

Hemåt på höstlovet

Efter mycket klickande fram och tillbaks är biljetterna äntligen bokade. På höstlovet är det jag och barnen som tar tåget till Norrbotten! Härligt:)

Published with Blogger-droid v2.0.9

Sub 65

Jag har aldrig bloggat om vikt och kost förut. Och jag tränar heller inte för att bli smal.

Visst fanns det en tid när jag återupptog löpningen som ganska nybliven mor och hade en önskan om att tappa de där sista envisa graviditetskilona. Men det är rätt längesen nu.

Tio kilo rasade av ganska enkelt efter att jag för fyra år sedan var tillräckligt stabil i kroppen för att börja springa igen. 

Sedan har jag legat ganska stabilt strax under 70 kg och trivts mycket bra med det. Till mina 168 cm har det varit lagom. Jag har känt mej stark och vältränad och tyckt om min spegelbild! Ja, faktiskt!

Men i våras började jag fundera lite kring min kost. Förmodligen delvis pga att jag lärt känna några väldigt duktiga och inspirerande personer som kan mycket om kost och träning. Jag vet dock att jag alltid varit mer eller mindre medveten om vad jag stoppar i mej. Jag har nämligen i mitt vuxna liv haft ganska lätt att lägga på mej några kilo och när det hänt mår jag varken bra fysiskt eller psykiskt. Mitt godissug har varit en riktigt svår nöt att knäcka t ex.

Ni som följt min blogg ett tag vet också att jag för snart två år sedan fick väldigt ont i magen vilket resulterade i att jag började köra laktosfritt i ganska stor utsträckning. Jag blev som en annan människa! Magen blev lugnare och hela jag mådde så mycket bättre. Jag som känt mej rejält svullen om magen av och till under så lång tid att jag börjat ta det för mitt normaltillstånd liksom. 

Det var ett steg i rätt riktning för min del. Absolut.

När jag sedan i april i år bestämde mej för att justera bara liiite liiiite i kosten har min kropp bara fortsatt jubla! 

Jag minskade intaget av kolhydrater (ffa från vitt bröd, pasta, ris och socker men även från frukt) till ungefär hälften eller något mindre och la istället till mer protein och även fett. Här hemma kör vi bara riktigt smör, grädde, standardmjölk, yoghurt med 3% osv. Ägg har jag ätit i mängder. Både kokt, stekt och som äggröra.

Min mage visade sej ganska omgående gilla det här upplägget. Vågen stod precis stilla men detta rörde mej inte i ryggen eftersom jag helt enkelt mådde så otroligt bra på alla vis av att äta mindre kolhydrater. 

Inte förrän i juli, innan Sommartåget, hände nåt på vågen. Jag kände att kläderna nog blivit rymligare och jag när jag ställde mej på vågen hade tre kilo försvunnit!

Tog inte så mycket notis om det mer än att det kändes kul (ja, jag hade ju ändå LITE att ta av) och jag upplevde också att mina träningpass gick lättare. 

Trodde ärligt talat mest att det var något tillfälligt, men blev mäkta förvånad när vi kom hem från Italien och det visade sej att jag tappat ytterligare nåt kilo. Visst, jag hade kört samma tanke med kosten. Men i alla fall!

Idag är jag sub 65 kg. Jag trivs jättebra med min kropp, ja jag är t o m STOLT över den. Men mest av allt är jag glad och tacksam över att jag hittat "en kost" eller hur jag nu ska uttrycka mej, som jag mår bra av på insidan. Ursäkta mej nu, men det är ingen jävla diet på nåt sätt, eller tillfällig lösning. Utan my way of kost liksom.

Jag uppmuntrar er alla till att göra detsamma. Det ger ett så otroligt gott välbefinnande. Oavsett man går ned i vikt av det eller inte. 

Lycka till.

Redan måndag

Helgen i Hökensås rusade verkligen förbi. Hur någon på fejjan kunde få det till att det är samma sak som söndagsångest begríper inte jag... Jag har nämligen aldrig haft söndagsångest.

Vi var hemma vid två igår eftermiddag och efter en snabblunch satte vi igång med att tömma och tvätta husvagnen. Inte någon favoritsyssla precis vilket gör att mina tankar på att sälja vagnen gror rätt bra i skallen. Jag menar, ska man äga en husvagn måste man ju liksom ta hand om den också. Speciellt när den är ganska ny och fin. Men jag tycker som sagt var allt det där med husvagnsvård bara är ett nödvändigt ont som tar tid från andra roligare sysslor...som t ex träning! Fan jag dammsuger knappt här hemma längre. Jag springer hellre en runda! Men det är rätt skönt faktiskt. Och så där hemskt mycket skitigare har vi nog inte det iaf.

Utan att ha summerat veckans kilometrar hade jag en önskan om att komma ut på en liten kortis igår kväll. Maken var inte överlycklig eftersom han tyckte att husvagnspysslet gärna kunde få ta hela kvällen. Vips vad fort jag glömmer förresten. I onsdags och torsdags sprang jag och kände mej smårutten i kroppen och bestämde mej för en light resterande träningsvecka. Det var vad kroppen behövde, tänkte jag. Ändå resulterade veckan i ca 44 km när jag summerade den efter passet igår. Satan. Det är inte riktigt bra. Signalerna om förkylning eller kanske ffa behov av återhämtning får inte "glömmas bort" så där. 

Om jag drar på mej nån skada den närmaste tiden blir jag arg på mej själv. Jag måste komma ihåg att jag är en glädjespringare och inget annat! Fast kanske det är just det som är problemet. Jag tycker det är så kul att jag inte kan låta bli att sticka ut helt enkelt.

Denna veckan har jag iaf en ganska strukturerad plan för träningen. Förhoppningsvis medför den att jag inte "råkar" dra till med en femmilavecka. Vill inte sabba nåt inför Lidingö NU! 

Idag vilar jag! 

H som i...

Helg, husvagn och Hökensås!

Dejt med fina vännerna från Ljungsbro. Numera jävligt mer rutinerade husvagnsfreak än oss! Medan deras vagn uppvisar tecken på att den rullat ett ansenligt antal mil har vi problem med att det växer mossa på vår. Man kanske skulle sälja den rent av??

Gårdagen och halva lördagen har kantats av bråkiga barn. Mestadels förtjusande lilla madame Ella. Usch och blä vilken usel mor jag känt mej som idag.

Men nånstans kring lunch vände det och har sedan dess varit i stort sett vanliga, dock något tröttare, prinsessan.

Jag fick till ett superfint distanspass på 17 km i Hökensåsterrängen. Sällskap av Magnus första 11 och det var riktigt trevligt! Sista biten på egen hand gick lätt och fint och nu återstår bara ett längre pass (22-25 km) innan Lidingöloppet. Det förlägger jag till helgen som kommer. Så är grovplanen iaf.

2012 inleddes med knäproblem, vilket gjorde att jag inte alls var så förberedd till varvet som jag önskat. Stockholm marathon var som ni nog vet helt borträknat undet lång tid, men jag fick till sist uppleva detta iaf. Men sedan dess har ju livet i löparskor bara varit hur kul som helst! Inga mer skadebekymmer och jag har persat rejält både på x-trailen (19 minuter snabbare än 2011) och milen. Och bäst av allt, JAG HAR ALDRIG HAFT SÅ KUL I LÖPARSKOR SOM NU!

Jag kan ju bara inte låta bli att fortsätta dela med mej av detta!

Eller hur?

Published with Blogger-droid v2.0.9

Published with Blogger-droid v2.0.9

Ny dag nya tag

Och som du märker är jag tillbaks.

Det kliade helt sonika för mycket i fingrarna.

Jag hade det på känn.

Häng med! Om du kan vill och vågar:)

Published with Blogger-droid v2.0.9

Överläggningarna med mej själv fortsätter. Blogga och isf hur?? Eller lägga ned?