Glada miner i skogen!

Sannerligen. 

Idag har det varit feststämning i Mullsjös skogar när det sprungits x-trail för tredje året i rad. 

Jag vet inte säkert hur många deltagare vi blev till sist men gissar på nånstans kring 210 stycken. Det är finfin uppslutning det!

Mullsjö x-trail som är en halvmara i terräng med en bansträckning som inrymmer flera mördarbackar och en hel del tekniska avsnitt med trix och knix. Den avslutande biten sedan, som går genom samhället och på asfalt(!) är en ca 3 km lång slakmota. Seg som attan!

Jag var ganska ovetande om hur formen var när jag ställde mej i startområdet. Alltså att den inte är dålig vet jag väl, men hur den skulle stå sej mot förra årets tid (2.07.32) hade jag ingen känsla för. Sedan har jag inte tränat specifikt för x-trailen utan den är snarare en del av träningen inför Lidingöloppet. 

Ganska snart fick jag sällskap av Stina från klubben och vi sprang tillsammans i ca 15 km innan jag för att spara benen en smula, släppte henne. Insåg ungefär då att jag faktiskt hade sub 2 inom räckhåll och det kändes grymt kul! Men det är ju efter 15 km den verkliga x-trailen börjar. För nånstans mellan 15-18 km är man i stort sett slav under stumma ben... Vad huvudet vill och hjärtat orkar rimmar liksom inte med vad benen presterar. Det är ungefär som på Lidingöloppets sista mil. Det är bara att snällt anpassa sej efter vilken fart benen är sugna på att hålla.

Antagligen tyckte inte mina ben att jag skulle få smaka på sub 2 i år. För jag kom i mål på 2.01.08 och hade faktiskt krafter till en spurt. Härligt.

Nu laddar jag om bössan inför morgondagen då det vankas Duathlontävling utanför Lekeryd. Det kommer bli en smärtsam historia!

Mer kuliga saker från idag var

-Sonens fina insats bakom filmkameran. Mamma är mycket stolt över dej kan jag lova! 

-Min goa vän som deltog och knep en fin sjätteplats men som ffa värmde mitt hjärta bara genom att finas i min närhet. Tusen tack för vätskebältet! Nu bokar vi vår skidhelg snarast!

-Oväntade hejaklackar såsom Linnéa och Per! Tack! Vad härliga ni är! Om ni visste vilken känsla det är att plötsligt höra någon gasta ens namn liksom! Ryser!

-Pontus som cyklade runt och dök upp på de mest oväntade platser och peppade och pushade! Tack! Har du kollat din (antika) mobil??;) Jag har sms:at!!

-Att vi fått tillskott i klubben med en härlig tjej från landets norra ände. En tjej som är både snygg, smart, trevlig och duktig! Hoppas du mår bättre nu!;)

-Energin hos funktionärerna!!! Amazing! Tusen hjärtligt tack för ert engagemang idag! Ni bar oss fram genom skogen!

Det finns mer att rada upp kan jag lova. Massa mer. Men ögonlocken vill liksom inte mer. Så jag antar att jag får vara slav under dem de närmsta timmarna. 

Och det har jag inget emot...zzzzzZZZZZZ

Viktig vila

Där satt det! Sista passet inför helgen genomfört med stabilt sällskap! 

20 km cykel först och här var både Jeanette och Emil med. Turades om att dra och kom ganska enkelt upp i en snittfart strax under 30 km/h. 

Sedan hoppade Emil av och jag och Jeanette växlade till löpning och ett terrängpass på 7 km. Lite överraskande snittade vi på 5.30 minuter/km. Det känns ju så märkligt att springa efter att man cyklat. Dessutom gjorde sej gårdagens styrkepass påmint ffa i lår och ljumskar. 

Träningen igår, ja. Ensam med fina Ella fick jag tänka till lite innan jag till sist bestämde mej för ett styrketräningspass. Värmde upp med 15 minuter löpning och bredvid mej trampade Ella på cykel. Så mysigt! Sedan olika övningar med min kettlebell, olika utfallssteg och plankor. All träning är bättre än ingen träning! Och med tanke på hur det känns i benen idag så bet det mer än väntat!

Nu är det två dagar kvar till X-trail och sedan kör jag en Duathlon dagen därpå. Det blir tufft men jag hoppas det håller. Har planerat två dagars helvila det närmaste. 

Räkna med att humöret inte kommer vara på topp...

Ellas kamp för att komma in i skolvärlden fortsätter förstås. Idag jätteont i magen igen och hon vägrar i stort sett äta nåt till frukost pga detta. Men hon gråter nog mindre när vi lämnar nu. Så det måste ju bara vara på väg åt rätt håll! 

Imorgon är det en ny dag och vi tar nya tag!

Nystart på simskolan

Knäckemacka med leverpastej och gurka och en kopp te till. Så gott, så gott. Nu kan jag krypa ned under täcket.

Lite lagom mör efter att det var nystart på simskolan för min del ikväll. Roger var tyvärr sjuk så Nicki fick rodda hela passet ensam. Ärligt talat hade jag glömt hur mycket puls jag brukar få under simskolan. Som vanligt när man tränar tillsammans med andra tar man i det där lilla extra och följaktligen blir oxå pulsen lätt sådär obehagligt snabb... Nej då. Det är ju egentligen inte negativt. Det är bara det att det är nåt obehagligt över att bli riktigt andfådd i vattnet. 

Hittar så sakteliga tillbaka till tretakten... 

Något jag noterat efter sommaren är att jag simmar absolut mest med armarna/axlarna. Jag vet inte hur fördelningen ska vara med en tekniskt perfekt frisim. Men jag gissar på lite mer sprutt i benen. Jag har snarare lagt mej till med att försöka spara benen! Det är väl iofs ganska naturligt när jag använt simningen i swimrunsammanhang eller då jag testat triathlon. Då gäller det ju att låta benen vila lite eftersom de får jobba så mycket mer under cyklingen och löpningen. Det låter kanske som den självklaraste sak i världen för dej, men det är först nu som jag insett och funderat lite över att man utövar frisimmet på olika sätt i olika sammanhang liksom. Haha... Lite trögfattad är jag kanske, men det är ju bl a det här som är tjusningen med att idrotta. Att det med jämna mellanrum kommer såna här aha-upplevelser som berikar träningen ytterligare! 

Det gör mej så nyfiken på mer! Mycket mer!

Ska bara ta igen mej lite först... 

Suss gott med er!

Dessa überpedagogiska föräldrar

Just de har jag väldigt svårt för. Försökte förklara vad jag menar för min man häromdagen. Det gick sådär. Han hade inte reflekterat över dem ett skit. Sån är han. På gott och ont. Men nog måste ni väl ha hört dem? De pratar för det första alltid extremt högt. Men det har jag genomskådat. Det är bara för att alla i närheten ska få en chans att höra hur fantastiskt pedagogiskt korrekt de resonerar med sina barn. Sen låter allt de säger bara så oerhört tillgjort och ja, töntigt!! Alltså det är ju rätt meningslöst av mej, att lägga energi på såna här saker. Men jag kan liksom inte riktigt låta bli. Förlåt mej, men jag önskar att föräldrar vågade slappna av lite mer och bara vara som de är. Som de är på riktigt menar jag. Barnen blir lika bra människor av det! För tänk jag tror att de genomskådar sina föräldrar när de lägger sej till med den där überpedagogiska approachen. 

Själv är jag en väldigt opedagogisk förälder. Men jag är klok som en bok och jag älskar mina barn över allt annat. Även fast jag skriker (och det jävligt högt!) åt dem ibland! 

För att boosta mej med kraft och tålamod utövar jag som bekant en hel del fysisk aktivitet. Igår sprang jag 7 km i mina nya Asics Gel DS Trainer (som faktiskt inte gjorde mej jätteimponerad) och sedan simmade jag lite frisim på simhallen. Premiär för hösten och jag kände att det nog tar ett tag innan tretakten sitter där lika självklart som den gjorde innan sommaren. Sommaren som för mej inneburit premiär på öppet vatten och för att lyckas någorlunda med navigeringen vant mej vid att köra tvåtakt. Idag har jag njutit maximalt under en 15 km lång terrängrunda, delvis på x-trailen. Superduperlöpning i behagligt tempo med bara mej själv som sällskap och som grädde på moset var vätskebältet laddat med åkerbärssaft. Inte mycket som toppar det!

Nu har jag äntligen lyckats få Ella att knoppa in. Efter massa massa massa våndor inför morgondagens skola och fritids... Måtte denna vecka bli lite mildare både för hennes och vår skull. 

Amen.

Pustar ut

Sällan har väl en ledig helg varit så efterlängtad!

Efter en supertuff skol- och fritidsstart för Ella behöver vi verkligen pusta ut. 

Erik som börjat sexan och därmed flyttat upp till Trollehöjd har såklart oxå varit spänd och lite nervös. Men han har vuxit så otroligt den sista tiden och tycks i många sammanhang orubblig i sin grundtrygghet. Samtidigt vet jag ju att han har sitt sår som ibland svider rejält men jag är tacksam över att han är så klipsk och hela tiden blir bättre även på att hantera det som gör ont.

Ellas första dagar i skolvärlden har faktiskt chockerat oss här hemma. Hon som verkligen älskat dagis och längtat efter att få gå dit när vi varit lediga lider nu alla helvetes kval när hon ska introduceras i skola och på fritids. Hon gråter sej till sömns, vaknar flera ggr på natten och lämningarna är mest ett inferno av tårar. I torsdags grät hon t o m när jag kom och hämtade henne. Dessutom mässar hon om att hon inte vill gå till skolan och fritids så fort det på hennes lediga tid inte är nåt som upptar hennes fokus. 

Jobbigt för oss alla. Sjukt jobbigt! Och som alltid när man har motvind blir det dubbelt jobbigt bara för att man inte vet hur länge det håller i sej. 

Jag ber stilla om ett underverk. Gärna till veckan.

Kanske bidrar detta med Ella till att jag kommit in i att jag känner av hur hjärtat rusar ganska ofta. Har varit med om det förut även om det nu var rätt längesen. Typ ett par år eller nåt. Inget fel på orken alls, men hjärtat får liksom för sej att slå jättefort och oregelbundet. Säkert stressrelaterat. Jag menar, finns det nåt som framkallar mer stress än när man vet att ens barn lider?

"Du som är så lugn..."

Jo, pyttsan. 

Det är en stor fördel att jag tränar som jag gör. Jag är övertygad om att det gör mej bättre rustad för tuffa perioder. Men ärligt talat. Det är inte skitenkelt att få träningen att bli av, när man är så dränerad på energi som jag var igår kväll. Jag hade dock planerat in en vilodag på fredagen och den satt verkligen klockrent. Ville bara komma hem, hämta Ella, handla och fixa tacomys och sedan efter intaget fredagsmys dö soffdöden framför nån fredagsunderhållning på TV. 

Det blev nu inte riktigt så. För vi fastnade nere vid sjön, jag och barnen. Erik metade och det var jättespännande. Ella och jag hejade på och till sist satt en ynklig liten abborre faktiskt på kroken! Fiskelycka!

Men efter det käkade vi iaf tacos och lyssnade till Ellas ynkande om att det sved i och runt hennes ögon. Hon hade gråtit så hon var svullen kring ögonen dessutom. Stackars liten. Stackars.

På tal om sjön så körde jag och Linnéa ett skönt pass i Mullsjön på torsdagskvällen. Vi simmade runt i sjön en halvtimme för att avsluta med lite köttande! Fem ggr trettio armtag så snabbt vi bara orkade. Gosh! Armarna blev möra... 

Imorse testsprang jag mina Asics Gel DS Trainer i 7 km. Helt okej men jag saknade att naturligt landa mer på framfoten och jag vill definitivt ha mer markkontakt! De där skorna jag inhandlade till Ångaloppet har satt igång nåt i mej. Helt klart. Mina gamla trotjänare Nike Structure Triax (och jag tror att typ 7 såna par har passerat i min ägo) känns som ett par platåskor och jag fattar inte hur jag ska springa i dem längre. Som jag älskat dessa skor. Ända till nu alltså. Så jag slängde iväg en liten fråga till en pålitlig skorådgivare... "Vill ha tips på skor med bra löpkänsla, men de ska funka på lite hårdare underlag!" Har ni nåt förslag så är jag tacksam. 

Efter förmiddagens löppass anslöt jag med Björn, Ella och hennes kompis Hilda, i simhallen. Den öppnade förra måndagen och dagens besök blev det första efter sommaren. Med ett getöga på småtjejerna var det lite svårt att komma in i en bra rytm med frisimmet. Den svarta linjen på bassängbotten kändes som lyx att navigera efter men axlar och armar orkade inte riktigt mata på som vanligt. I sommar har jag ju mestadels kört tvåtakt när jag simmat i öppet vatten. (För att inte navigera bort mej totalt.) Och precis som befarat måste jag nu nöta lite innan tretakt känns lika naturligt som innan sommaren. Men det blir nog bra efter några måndagar med simkompisarna. Jag hoppas dock på några fler pass i våtdräkten på öppet vatten, innan jag helt lägger ned den biten och förlägger samtliga simpass till simhallen. 

Massa lördagsgodis till folket!! Tjoflöjt!

Ingen triathlon ikväll

Nä, jag kände mej ju sliten i kroppen och efter moget övervägande bestämde jag mej för att hoppa över det pass som annars kommit att bli veckans höjdpunkt. En triathlon mitt i veckan, med IKHP vid Axamo. 

Men vila? Nej, det kände jag absolut inte för. Funderade lite och kom fram till att göra nån variant på det duathlon jag tänkte köra nästa helg. Då blir det 20 km cykel och 10 km terränglöpning. Idag blev det 20 km cykel och 5 km terränglöpning. Förutom att jag kommer ha Mullsjö x-trail i benen på tävlingsdagen oroar jag mej inte för att jag inte ska ta mej runt banan. Frågan är snarare om jag kommer sist. Eller jättesist. Haha. Fast det bryr jag mej inte om eftersom det mest av allt är att betrakta som ett experiment. Jag menar, exakt hur segt kommer det att vara? Mullsjö x-trail på lördag och duathlontävling på söndag. Det lär bli en bra träningshelg i varje fall!

Friska vindar jävlades en smula med mej på racern idag. Men det verkar vara mer regel än undantag när man cyklar landsväg, att det ska blåsa. Dessutom lyckas vinden ofta vända precis lagom till att jag gör det. På så vis får man njuta av motvind HELA rundan. Anyways. Jag trampade på och är mycket nöjd med mitt snitt på 28 km/h. Ändå känner jag hur oändligt mycket mer jag skulle kunna utvecklas om jag la lite mer tid på hojen. Sugen på att göra dygnet lite längre, men jag vet inte hur.

Löpningen körde jag på delar av Mosseslättrundan. Fin och delvis teknisk terräng. Som väntat kändes låren tunga och sega. Som att det knappt går att lyfta fötterna över rötterna. Och hoppet över bäcken, det blev mest som ett klumpigt bautakliv. Något mer oväntat var att jag blev så in i Nordens trötta fotlederna! Det måste vara en följd av all obanad terräng på Ångaloppet. Kanske? Anyways (igen). Med ett snitt på 5.37/km på delvis trixiga stigar och ganska måttligt flåsande får jag känna mej riktigt nöjd. 

Nej, så värst mycket vila blev det inte i slutändan. Men nu är jag farligt nära att vila flera timmar. God natt från bingen!

Ångaloppet 2013

Jag borde ha skrivit det här inlägget för längesen. Men tiden har inte riktigt funnits där. Vad gör jag hela dagarna egentligen? Tänkte iaf dela med mej något av upplevelsen som Ångaloppet innebar. Även om det inte blir riktigt lika mycket ordbajseri som det brukar vara i mina racereports.

Ett av mina utmaningar denna sommar har definitivt varit Ångaloppet. En swimrun- (eller aquathlon-) tävling strax utanför Nyköping. Det är en tävling där man kör i lag om två deltagare i antingen herr-, dam- eller mixklass. Jag var anmäld tillsammans med Anders under namnet Team GO. Lag Grönlund och Olin. Med max 10 meter mellan sej ska man avverka 20 km terränglöpning (mestadels obanat, dock snitslat!) och simma 2 km på öppet vatten uppdelat på 25 simsträckor, varav 20 låg ute på det s.k. havsvarvet. 

Jag tycker nog att vi kom hyfsat väl förberedda till start den där söndagmorgonen 11 augusti och tack vare det blev loppet faktiskt mest av allt en härlig upplevelse!

Det började med ca 7 km löpning där första kilometerna gick längs grusväg. Jag som har svårt för att gå ut i hög fart hade flaggat för att vi skulle hålla igen en del här. För att inte krokna ihop totalt senare under loppet. Men det rullade på ruggigt lätt så vi låg i 5-tempo mestadels. Ända tills det blev ett skutt ut i skogen och dags att börja tugga terräng. Drygt 7 km till första simsträckan alltså och den var faktiskt riktigt efterlängtad eftersom vädret var soligt och varmt. 

Plums i sjön alltså och börja simma! Vattnet var otroligt skönt. Speciellt på insjösträckorna. Ett par tre grader svalare på havsvarvet var det nog, men jag upplevde aldrig att det var kallt och obehagligt i vattnet. 

På väg upp ur vattnet innan det var dags för varvning på Ånga gård uppenbarade sej plötsligt Björn och barnen! (Se bilderna nedan) Och inne på Ånga gård tjoade Beata på oss. Uppskattat! Även om det tog ett tag innan jag begrep att det var hon som ropade "heja Mullsjö" när vi passade på att stanna och mula i oss lite energi. Snacka om att vara fokuserad och inne i sin bubbla...

Havsvarvet med sina 20 simsträckor och som det kändes oändligt med i och urstigningar från hala klippor var nog loppets tuffaste del. Det var förstås ganska kuperat oxå eftersom banan gick över små öar. Inte tal om att komma in i nåt skönt löptempo mellan doppen precis, utan det var bara flytta den ena foten före den andra så snabbt (och säkert) det gick och beta av sträcka för sträcka. En vurpa av min lagkompis och lite rivsår och blåmärken fick vi på köpet. Men inga allvarliga grejer. Skönt! En av våra målsättningar med dagen var nämligen just den att vi inte skulle skada oss. 

Känslan när vi avklarat sista simsträckan och kunde slita av badmössan var otrolig lättnad! 

Löpningen kändes stabil hela vägen för min del (lite krampkänning för lagkompisen gjorde att vi fick dra ned på tempot stundtals) och nu återstod bara ynkliga 2-3 km. En sträcka som nästan går att krypa fram liksom... Jag hade energi för ett helt kompani och formligen dansade fram medan Anders fick slita lite mer. Orkade lätt med ett glädjeskutt strax innan mållinjen!

Ångaloppet är helt klart en av de coolaste upplevelserna jag hittills gjort. Som ett mini Ö-loppet eller Amfibiemannen. Jag njöt stort av att inte ha en aning av vad som komma skulle under loppet och känner mej stolt över att simningen funkade så bra som den gjorde och såklart över att min kropp inte svek mej en enda sekund. Snarare tvärtom. Den överraskade mej! 

Mycket att vara tacksam över alltså. Som vanligt. Däribland bästa skorna (tack Thomas) med ett grepp på blöta klippor jag aldrig vågat drömma om. Min lagkompis, stabil och trygg, vilket bidragit mycket till att jag kommit vidare i min simning på öppet vatten. Efter första försöket i sommar blev jag faktiskt orolig över hur och om jag skulle hinna vänja mej vid känslan av att simma på öppet vatten. Det är inte alls självklart att trivas med det liksom. 

Vi tog oss i mål (efter 3 timmar och 32 minuter), vi var hela och vi hade haft GRYMT GALET SKOJ! 

Tack Anders! Och tack familjerna! 

Och som vanligt vill jag påpeka att detta är en utmaning för dej oxå! Alla kan!

Loppet hade fått en egen skylt

Bansträckningen

Uppvärmning och snack om upplägg. Snygg hälkick fru Grönlund!

Ja så här kunde det se ut på väg upp ur vattnet! Halt på klipporna!

Bara mosa på och jag minns att jag tjoade "det är så sjukt kul!!!" innan vi försvann in i skogen på nästa bild.

Upploppet på lätta steg!

Jättelätta faktiskt!!

Efter målgång. Hela men inte rena.

Nej inte alls rena.

Ett Ångalopp senare.

PS Jag tänker fanimej göra det igen! Om nu någon trott nåt annat. DS

Motgångar ska besegras!

Jag vill inte verka skrockfull men jag undrar om starten på den här Ångaloppshelgen betyder att vi egentligen borde stannat hemma.

Halvvägs upp till Nyköping kommer jag på att jag glömt köttet vi ska grilla hemma. Dessutom blev diverse av Beatas tillhörigheter oxå kvar hemma på Solstugevägen. Väl framme på campingen när vi precis ska till att fixera markisen med tältpinnar, kommer en vindpust som från ingenstans och tar tag i hela markisen och skickar den över husvagnen. Ja, markisen blev i stort sett skrot. Tur att ingen människa kom till skada. Fem minuter efteråt klämmer Ella fingret i en stol så pass att det går hål på skinnet och börjar blöda. Allt detta i ett inferno av skit från två miljarder gäss. 

Nä jag vill inte verka negativ och jag är inte särskilt skrockfull. Men...

Vi har iaf gjort vårt bästa för att vända trenden. Björn har sanerat vår lilla campingplätt från fågelbajs. Barnen har busat och lekt järnet. Vi har grillat tillsammans med Olins. Myst i husvagnen när det kom en regnskur. Hämtat chip och badmössor vid Ånga gård och stämt av de sista detaljerna inför morgondagens härliga utmaning. 

I kroppen känns det kanonbra så jag vägrar se våra missöden som nåt slags dåligt omen.

Nu gäller det stället att försöka få några timmars god sömn och fortsätta fokusera. Botten upp på er! Resorb it is! 

Hörs imorgon!

Jag borde sova...

Men först några rader här. Känner mej som Alfons Åberg. Jag ska bara...

Vilken härlig urladdning det blev i Axamo igår! Grym sommarkväll med 160 deltagare så gissa om det blev trångt både i vattnet och med alla cyklar?? Jag som tyckte vi var många förra veckan när vi var 100 stycken liksom. Med sällskap av Jeanette körde jag för allt vad tygeln höll. Simningen gick inte så bra pga trängseln men cyklingen däremot kändes riktigt bra och gick oxå 45 sekunder snabbare än sist. När vi kom ut på löpningen var jag sliiiiiiten och Jeanette alldeles oförskämt pigg! Hon pepprade järnet ffa första två kilometrarna och jag bara pustade och frustade och tänkte "känn inte efter, känn inte efter". Hahaha. Vi plockade löpare efter löpare och det får man ju onekligen extra energi av. Tippar på att vi passerade 10-12 pers vilket var en jäkla skön känsla! En tjej höll dock på att få mej helt ur balans när jag fick syn på att ett ljusblått tampongsnöre hängde ut mellan benen. Hennes tights var ganska fladdriga och först fattade jag inte vad det var för att i nästa sekund känna polletten trilla ned. Ett tampongsnöre! Det gick åt en del kraft åt att inte bara bryta ihop och hade Jeanette sagt pip hade jag bara ramlat ihop i en hög och skrattat arslet av mej. Men hon höll masken. Tack för det! Snabbaste löpningen och cyklingen igår alltså. Men totaltiden blev samma som förra veckan. Jag konstaterade att strumpor i skorna var en hit så det kommer jag definitivt att köra med på söndag.

Ja det är bara två dagar kvar nu. Sista passet körde jag ikväll. Femman uppe vid MSOK, 5x100 meter koordinationslopp följt av nedjogg och lite plankor. Nu stundar två dagars vila så att mina brallor hinner fyllas till bredden med myror! 

Imorgon kväll kommer tiden ägnas åt att packa husvagnen. Vill inte glömma nåt och känner mej stressad över hur jag ska hinna få ihop det med allt. Men det brukar ju lösa sej till sist. 

En arbetsdag först bara. Fredag.

Sweet dreams!

Semester över men sommaren fortsätter

Sommaren 2013 kan jag verkligen inte klaga på. Visst har det varit sämre dagar, men på det stora hela har den varit fantastisk. Och bäst av allt är att den inte är över ännu! 

Min semester är dock över och sedan en vecka är jag tillbaka på jobbet. Jag som fram till början av detta året typ inte vetat vad jobbångest är har mått pyton inför detta. Klumpen i magen har funnits med under hela min ledighet och vuxit sej allt större ju närmre semesterns slut jag kommit. Förbannat oxå. Det gör mej galen att jag inte lyckas bemästra den och hitta tillbaka hur jag förut kände för mitt arbete. Och kanske är det så att lösningen på problemet inte hänger enbart på min inställning utan att det faktiskt är något som förändrats ganska radikalt i situationen på arbetet. En del av det tror jag stavas "TRYGGHET" och är en förutsättning för att vården ska fungera för alla parter. Och just det här med trygghet är en smittsam åkomma. Om jag är trygg känner de människor jag möter det och blir även de lugna. Är jag det inte så blir de... Ja ni förstår nog själva. 

Tankarna på om jag är rätt person på rätt plats och om inte, vad är då rätt plats, har tagit mycket tid och energi och vi får helt enkelt se var det slutar! Inget behöver vara för evigt och allt ordnar sej... Det vet jag säkert. Alltid nåt!

Träningsmässigt då? 

Jotack! Det känns faktiskt bara bra. Fysiskt är jag stark och seg men (som vanligt) inte speciellt snabb. Ett långpass förra helgen gjorde mej lite osäker på formen, men jag vet nu att det var dagsform och värme som gjorde att jag fick slita ont. Just nu är det mycket funderingar på nästa helgs utmaning, Ångaloppet. Har fått ett skoskav över hälsenan på vänster fot efter att sand letat sej in i skon och legat där och nött mot blöt hud. Inte bra. Såret hinner absolut läka, men jag vete tusan om jag inte ska köra med en tunn strumpa iaf. Måste testa detta i veckan. För övrigt är utrustningen insprungen och klar! Jag kommer köra i triathlondräkt och Inov8 x-talon 212 (ev med strumpor). 

(Nej, cykeln ska inte följa till Ånga...)

Simglasögonen blir mina rosa blueseventy och simmössa tillhandahålls av Ångaloppet. Kommer förmodligen ta med mej två gel men exakt hur har jag inte bestämt ännu. Som lag (Team GO) har vi hunnit synka oss hyfsat, jag och Anders. Det har blivit ett par triathlonpass tillsammans och några swimrun och det känns som om vi är hyfsat jämna både på land och i vatten. Vi känner varandra bra och vet vad vi går för så det ska bli helt galet kul att göra detta ihop! Kolla länken så ser ni lite av vad vi har framför oss!

http://youtu.be/kCt8mHjtgK0

Hur mår ni nu då? Haft en skön sommar ni oxå?