Valborgsmässoafton

När jag var barn avskydde jag Valborgsmässoafton. Jag var nämligen livrädd för fyrverkerierna kring brasan. På den tiden (och det var inte igår) hade varenda unge en egen uppsättning med ffa smällare. Brrrrr... Jag minns fortfarande det starka obehag jag kände inför att promenera iväg till majbrasan och titta på elden. Jag var verkligen livrädd för smällarna. Särskilt minns jag ett tillfälle när en av de vuxna i vårt sällskap helt otippat tog sej an mej och berättade att hon också avskydde dessa fyrverkerier.

Inte vet jag. Men ibland tänker jag att jag var soldat i nåt krig i mitt förra liv och att pangandet helt enkelt påminner mej om den tiden... Ha ha ha...

Ikväll avstod jag turen till brasan eftersom Ella slocknat i hänggungan i Magnus och Lenas uterum, och helt enkelt behövde passning. Lika skönt det.

Nu ligger jag utslagen i soffan och tar igen mej lite istället efter en helt fantastisk middag. När resten av gänget kommer tillbaka vankas det kladdkaka och vispgrädde. Sen tror jag inte att det blir en alltför sen kväll. Imorgon är det ju nämligen Kanallöpet på schemat! Tjoho!

Alltså hur fort går inte dagarna... Det säger ju bara swisch så är det helg igen! Nä, jag klagar inte. Snarare konstaterar.

Och nu är så alltså även min arbetsvecka slut. Har tre lediga dagar framför mej som bl a kommer innehålla en tripp till Ljungsbro och Magnus och Lena. I år ska vi nämligen fira Valborgsmässoafton tillsammans. Eller fira, det kanske vi inte gör direkt. Men det är ju en bra anledning att ses och det ska bli jättekul!

1 maj går Kanallöpet i Ljungsbro så jag har bestämt mej för att joina Magnus som springa detta. Hoppar halvmaradistansen och kör en mil. Vill INTE trigga igång nåt i mitt knä nu så här nära inpå Varvet. Bara 14 dagar kvar ju!! Weeeeiiiiiiiihoooooo!

I torsdags kände jag mej sträv och lite öm i halsen. Måhända var det därför pulsen var lite lurig i måndags(?). Hur som helst så struntade jag i den för kvällen planerade träningen och boostade mej som en idiot med hett citron- och honungsvatten, Esberitox och en tidig kväll. Vaknade på fredag och anade halsen lite men stack ändå ut på en lättilätt runda (fast på ett tufft spår) för att se hur kroppen kändes.

Mmmmm. Sega ben och en maxpuls på 162. Nåt litet litet jäkelskap alltså. Men fram på eftermiddagen innan jag skulle iväg till jobbet var det som om skiten bara lämnade mej. (Till förmån för någon annan maybe?) Och imorse kände jag inte ett uns av någon sträv hals när jag vaknade. Underbart!

Det betyder att den planerade rundan på Öxnehaga, tillsammans med Kajsa och Beata, blir av imorgon! Ska bli så kul!

Vet ni vad förresten. Innan jag åkte hem från jobbet i eftermiddag slant jag lite på tangentbordet...och anmälde mej till Lidingöloppet 2012. Så kan det gå!

Slapparlördag på er!

Kram

Ledig med stort L

Gode värld vad skönt med en ledig dag! Jag har visserligen kollat jobbmailen men det får stanna vid det. Idag ska hemmet prioriteras och sedan ska prinsessan Ella hämtas från farmor och farfar i Motala. Jag har  iofs haft några arbetsdagar den sista tiden, då jag inte fått någon bokning. Men dessa dagar upplevs inte som lediga med stort L. Inte alls. Mina tankar är "på jobbet" en hel del då och inte sällan åker jag in till stan för att fixa lite efter och/eller inför utbildningstillfällena.

Men idag är jag alltså Ledig.

Trodde jag var på väg att bli sjuk i måndags. Tog en löprunda med Erik cyklandes bredvid. Lugnt och stilla i 7 km. Borde gått lätt med tanke på lördagens långpass och sedan en vilodag i söndags. Men nej nej nej. Det var segare än segast. Jag flämtade, frustade och funderade faktiskt på om jag överhuvudtaget sprungit någon gång tidigare i mitt liv. Jag kanske hade drömt alltihop om alla härliga pass jag kutat...

Väl hemma kollade jag klockan och såg en snittfart på strax över  6 minuter per kilometer och-VAFALLS-en maxpuls på 172! Bomber och granater! Jag är väl inte på väg att bli sjuk? Dök ned i Esberitoxförpackningen och fick fram tre små pyllor som jag sedan sultade på till de var slut. Fan. Hoppas hoppas hoppas att inte skiten bryter ut.

Och igår morse vaknade jag och mådde...BRA!

Gårdagen var en ganska tuff dag. Först höll jag i utbildning och sedan skulle jag  utbildas myself. Omväxlande jobb jag har!

Efter middagen hade maken och jag pratat om att passa på att cykla ett pass tillsammans. Det gjorde vi också! En tur t o r Habo igen i härlig kvällssol. Ser och känner att det går framåt på cykelfronten och det blir faktiskt roligare och roligare för varje pass jag kör. Tyckte jag kände av lite halsont under rundan men det är borta nu så jag tror det är en släng av hypokondri helt enkelt.

Häpp! Nu ska huset fräschas upp lite. Dags att hugga tag i snabeldraken!

Sconesfrukost på jobbet

Haft en bra jobbsöndag då jag lyckades med att fjäska till mej scones till frukost. Underbara Yvonne (obs! även e:et ska uttalas). Det var så gott! Och när jag satt där bland er och skrattade så jag tjöt kändes det preciiiiis som förr... Gudarna ska veta att jag saknar det. Verkligen. Att sedan fru Svensson råkade vara i tjänst idag var ju som grädde på moset. Ni är så speciella! Det känns fint att veta att jag får komma tillbaks redan imorgon!

Kom från jobbet tidigare än beräknat och tyckte att jag hade all tid i världen när jag väl var hemma. Men det sa bara swisch så var det kväll och dags att börja fixa käk, natta minstingen efter att hon duschat och förbereda morgondagen.

Måndag imorgon. Det blir fint!

Härligt långpass

Att börja dagen med en löprunda överträffar det mesta. Team GO valde en bansträckning som bjöd på utmanande terräng och partier där det helt enkelt inte var möjligt att springa. Oh, I like it that way! Tufft ska det va!

Det är som jag skrivit åtskilliga gånger en ynnest att få bo i ett samhälle som bokstavligen dräller av löpspår i finaste tänkbara natur.

Bilderna nedan talar ju sitt tydliga språk. Det blev många partier utmed Stråken. Branta backar, en del på skrå och även lite hinder på stigen.

Med pigga ben var det omöjligt att inte runda upp till 20 km genom att avsluta med ett varv runt Mullsjön.

Japp. Team GO avancerar!

Min fina fredag

Efter en arbetseftermiddag hade jag after workdate med Yvonne (bilden) och Ewa som jag jobbade med för x antal år sedan.

Hamnade till sist på Åtta glas där
vi åt smaskig buffé under tiden som vi uppdaterade varandra och såklart också skvallrade lite...

Lika enkelt, roligt, mysigt och hjärtligt att umgås som vanligt!

När jag sedan satt i bilen på väg hem kände jag mej så där tillfreds som man kan göra när man träffat några som betyder mycket.

Tack goaste. Ni har verkligen en speciell plats i mitt hjärta.

Intervaller och dagen efter intervaller

Team GO fortsätter sitt återtåg.

Igår kväll var det dags för intervaller. Eftersom ingen av oss varit särskilt ihärdig på intervallfronten den sista tiden mjukstartade vi med 200-ingar. Närmare bestämt 10 x 200 meter. Det var jobbigt så det räckte iallafall. Jag lyckades komma upp i 166 i puls vilket är typ sex slag mer än under en "vanlig" runda. Sånt glädjer mej. Jag är lite långsam med min vilopuls på blott 44 slag/minuten.

Var faktiskt ganska mör när jag kom hem och blev omgående överfallen av huskatten som kröp upp i knäet och spann. Där blev jag sittande i säkert en halvtimme innan jag kom på att jag TOTALT glömt att stretcha. Satan.

Så kanske påverkade den uteblivna stretchen mina ben på dagens runda om 8 km i skogen. För attans vad seg jag kände mej...

Hur som helst var det fint att se att det torkat upp mycket i skogen sen i helgen. Jag skrämde upp tiotalet skogsduvor, flåsade en stilig fasanherre i nacken och stirrade ett förskrämt rådjur i ögonen idag.

Tänk vad 50 minuters löpning kan bjuda på!

DESSUTOM!!

När jag kom hem och kollade posten...så var startbeviset till Göteborgsvarvet där i lådan! Wihoooo! Det är på riktigt! Och det är SNART!

Vad har gjort DIN dag idag?

Tanden är väck!

Nu återstår att se om tandfen kommer inatt.

Det går framåt

Det blev 13 km istf vila igår. Liiiite mer än jag planerat kanske men med fint sällskap bara försvann kilometrarna.

Team GO smidde planer med hög mysfaktor och utmaning. Men vi behåller dem för oss själva ett tag till.

Imorse var jag mör... Flera dagars intensiv träning känns i kroppen och jag tänkte "vilodag" där jag stapplade runt för att piffa till mej inför dagens äventyr.

Lite fix och trix på jobbet först. Sedan tredje naprapatbehandlingen (skönont idag:)) och avslutning med att köra ännu en utbildning på jobbet.

Nu är det strax dags för hemfärd. Jag är plötsligt inte ett skit mör i kroppen längre. Då känns det bara så trist med en vilodag!

Hur kan man bo i stan liksom???

Hittade precis den här bilden på del av Stråken och kunde inte låta bli att dela den med er. I de här skogarna kutar jag mestadels runt och visst är det kuperat, men värt varenda stånk och stön när man möts av vyer som denna. Och det gör man ideligen! Det är sagolikt. Jag älskar det!

Bortsett från det. Lite låg idag. På nåt vis. Vet inte riktigt varför. Eller jo, jag vet delvis varför och det är jobbrelaterat och jag vill inte gå in mer på det här.

Tycker det känns surt med en vilodag från träningen. Så jag skiter i att vila. Jag joinar fru Olin på en runda ikväll har jag bestämt. Vila kan jag göra i graven.

Så det så.

Status för övrigt.

Make på arbetet, sonen i skolan, dottern på dagis - och hennes tand sitter där den sitter. Ännu!

Till middag blir det bratwurst och blomkålsstomp! Yummie!

Min tand är lös

Inspirerad av de äldre dagiskompisarna har Ella vid flera tillfällen kommit hem och sagt att hon har en lös tand.

Just därför trodde jag att det var falsklarm även igår när hon stolt deklarerade att hon nu hade en lös tand.

Döm om min förvåning när den faktiskt var lös. På RIKTIGT!

Så nu vickar lilla madame ihärdigt och hoppas att den ska lossna. Nästa steg, att få besök av tandfen, längtar hon massor efter!

Mitt 40-års kris accelererar?

Eller så är det för att jag är så nyfiken. Antagligen en kombination av båda.

Idag har jag nämligen kört mitt livs första s.k. brickpass!

Inledde med 20 km cykel och hoppade därefter direkt i löparmunderingen och körde 7 km löpning. Det var slitigt såklart men på ett sådär skönt sätt.

Cyklingen är jag förstås fortfarande verkligen en rookie på men det känns att jag lär mej hela tiden.

Löpningen däremot är ju min grej och ffa  var det nyfikenheten på hur jag skulle uppleva den i direkt anslutning till ett cykelpass, som drev mej till dagens utmaning.

Fuskade och gick 200 meter för att liksom ställa om hjärnan. Sen stapplade jag igång. Helt utan någon tanke på hastighet. Bara känna hur det kändes.

Och det kändes... Första kilometern allra mest. Jag kör ju terrängspår och tanken på att jag skulle passera ett parti med spångar över en hyfsat sur mosse gjorde mej först lite orolig.

Men det gick! Och det gick riktigt bra! Snittade på 6.09/km och det fick mej att höja på ögonbrynen. Det finns hopp för tanten!

Egentligen var det uppförsbackarna som var värst. Lårmusklerna var som gelé. Men det är ju samtidigt så skönt!

Det är kul att träna! Läser ofta kommentarer på FB om hur olika personer får släpa sej iväg till träningen. Att det enbart handlar om att få det överstökat. Äntligen avklarat löprundan osv...

Det är tragiskt tycker jag!

Det finns ju så mycket glädje i träning och jag är tvåhundra procent säker på att alla kan känna den om de bara "tänker rätt"! Inställningen till det du gör, oavsett vad det är, är det som till största delen avgör vad du får ut. Och i träningsvärlden är inställningen ALLT.

Sådär. Nu vet ni i vilken ände ni ska börja för att uppnå resultat.

Puss och kram och ha en skön söndag.

Recept på lyckad lördag

Varning för att vissa av ingredienserna står lite utanför ens egen förmåga att påverka.

Vakna tidigt och känn dej utvilad.
Dra upp persienner och möts av blå himmel.
Smyg upp och tillaga en tallrik havregrynsgröt med honung och kanel. Toppa den med 5-6 hackade valnötter. Fixa en stor mugg kaffe. Njut av tystnaden i huset. Släng ett öga ut genom fönstret emellanåt och tänk på hur fantastiskt fint det är. Fota gärna och lägg ut på FB.

När husets prinsessa ropar från sitt rum går du in och drunknar i hennes goa famn. Pussa på henne ordentligt.

Stryk lite på storebror när han vinglar upp strax efteråt, med ett brett leende på läpparna sägandes "jag klarade det, jag fick inte magsjukan".

Nu vet du att en go vän strax kommer förbi i löparmundering. Byt om och ta en runda med henne. Passa på att prata av dej men lyssna också på vad hon har att säga. Försök överrösta fågelkvittret om ni kan!

Kom hem. Stretcha. Duscha. Ät en second breakfast och surra avspänt med maken.

När han (maken alltså) sedan tar med sej prinsessan till nya lekparken ser du din chans till att hinna fixa till det hemma. Men först tjatar du på sonen att han kommer igång med sina läxor. Sedan åker frukostdisken in i diskmaskinen. Bädda, vik ihop tvätten i torktumlaren och kör igång en ny tvättmaskin. Dammsug sedan och här är det bra om det rasslar lite i slangen. Det ökar tillfredsställelsen.

Klyfta två äpplen och ta med dem och festis till lekparken. Sikta på att sonen ska med, även om han reagerar lite tonårsaktigt med att surna ihop. Det vänder.

Umgås, gunga, mumsa äpplen och surpla festis i lekparken. Avsluta med en kort promenix där prinsessan får öva på att cykla utan stödhjul. Stanna och titta på kalvar och hästar som ni passerar.

Fixa sedan lite snabblunch hemmavid. Gärna rester från gårdagen. Slappa lite. Häng tvätten. Klä er för att åka och handla det obligatoriska lördagsgodiset. Spela lite fotboll med ungarna och gubben i trädgården. Handla sedan i lugn och ro.

Väl hemma slappar du över en kopp kaffe i TV-soffan. Gosa med prinsessan. Tjata lite till på sonen om hans läxor.

Avsluta sedan kvällen med en räkmacka. Kryp i säng vid 23-tiden och reflektera över vad som gjort att lördagen blev så lyckad.

Dela gärna med dej av ditt recept!

Det här gick ju kanon!

Vissa rundor höjer sej liksom över alla andra.

Idag blev det just en sån runda.

Samtidigt som jag vet att mina löparvänner i huvudstaden (Lina skulle ju också tävla idag!) svär ve och förbannelse över snön som fallit där uppe, har jag och Beata struttat runt en mil i helt ljuvlig morgonsol. Ackompanjerade av ivrig fågelsång! Jag njöt verkligen idag!

Värt att notera:

-Inga problem med nya inläggen för fru Grönlund
-Ingen galen puls för fru Olin

Livet leker! Jajamän!

Hyfsat härlig morgon!!

Läste precis att mina vänner i huvudstaden vaknat till snö! Det låter ofattbart när en annan möttes av dessa vyer utanför fönstret. Fantastiskt väder. Eller hur!

Kan inte låta bli att sända en tanke till Miranda som ska springa tävling idag... Lyckospark till henne!

För min del blir det alldelens straxens en morgonrunda i sällskap av Beata. Ska köra med mina nya inlägg i skorna och hoppas det går bra.

Gårdagens besök på Foten resulterade alltså i en beställning av ortopediska inlägg och dessa blir klara om 2 veckor. Därför inhandlade jag en även en enklare variant som jag kan börja använda direkt. Detta pga att att jag hade en ganska kraftig ökning på nån vinkel sjukgymnasten mätte i min fotisättning. Håll nu tummar och tår för att detta kommer vara en bra lösning på mitt problem! Det var nämligen inte helt gratis...

Kram och puss!!

...och glöm inte lördagsgodiset idag!

Nio kilometer som en ren överlevnadsåtgärd

Jag fick jobba hårt med att inte känna efter igår, när jag skulle ta mej ut på en litenlöprunda.

Efter att ha sovit sämre än sämst pga besök av magsjukan och sedan varit inne med sjuklingen hela dagen, långa stunder med henne kloss mot mej, samt vetskapen om ytterligare en vab-dag framför mej, bara visste jag att jag måste ut och träna lite för att inte bli sinnessjuk. 

Men ni vet hur man mår när man har magsjuka i huset. Ja, det räcker ju att någon ringer och säger att de har magsjuka, för att det ska börja kännas rörigt i magen. Eller hur Björn;)

Man mår unket helt enkelt.

Tack och lov fick jag en skön powernap i TV-soffan under eftermiddagen och jag tror det var den som hjälpte mej att orka komma ut. Men jag fick utöva tricket med att inte känna efter. Annars hade jag inte kommit ut. 

Sen överraskade benen mej med att vara riktigt pigga och jag körde en liten knixig runda i skogen här bakom och snittade på 5.46-fart. Var kom det ifrån liksom? har ju inte kört intervallträning på hela detta året! 

Gissar att det var ren och skär överskottsenergi...

Träningsmässigt har veckan varit okej. Simmade i måndags, sprang 6 km i tisdags och 9 km igår. Dessutom har jag kört styrka efter båda löppassen. Jag är nöjd.

Jag vill ut idag också. Frågan är bara vad jag ska köra? Helst av allt vill jag ha sällskap. Någon sugen?

Mr spysjuka kom förbi

...och vem är det som drabbas tror ni? Jo, Ella naturligtvis.

Jag anade oråd redan när Ella skulle gå och lägga sej i onsdagskväll eftersom hon då klagade på magont. Så jag hade faktiskt ställt en hink vid hennes säng och instruerat henne om att det kanske kan vara så att det är magsjuka på gång. Försök pricka hinken om du hinner, typ.

Redan vid 21-tiden tjoade hon från sitt rum och då hade hon kräkts ned hela sängen och sej själv. Stackars krake. Sen höll eländet på till kl 04 och hon vaknade ungefär en gång i timmen och kväljde utan att det kom mycket mer än lite vatten. På morgonen hade hon över 39 graders feber och var ganska krokig. Spydde sista gången vid kl 12 och somnade före halv sex på eftermiddagen. Jag väckte henne några gånger under kvällen för att få i henne lite coca-cola men hon somnade om omedelbart efteråt.

Ända till kl 07 sov hon sedan och nu har hon precis med god aptit ätit två rostade mackor och ett glas nyponsoppa.

Vi får nu ägna åt oss att hålla tummarna för att övriga familjemedlemmar slipper drabbas.

Naprapatbesök nr 2

Jag hoppas inte naprapaten läser min blogg för söndagens pass innebar en lite längre distans än vad hon rekommenderat...

Jag gruvade mej för dagens omgång med uppmjukning av onda muskeln, men döm om min förvåning när smärtan inte ens var hälften av vad den var förra veckan. Wow!

Jag vågar inte ropa hej ännu men när det går framåt i den här takten dyker direkt en massa galna tankar upp i skallen på mej...

Nu gäller fotanalys på fredag och till nästa naprapatbesök fortsatt Diklofenakmumsande fast i lite lägre dos.

Vill inte låta pessimistisk, men var det verkligen så här enkelt???

Bästa påskdagen i mannaminne

Redo för start/sista etappen
Miranda, Kajsa, Susanne, jag, Erica

Den valda dagen för Suss distansrekordförsök om 60 km bjöd på fantastiskt härligt väder! Jag mötte upp mina mysiga vänner vid Kaffe och Kackel i Kaxholmen. Det var så roligt att se dem igen! Att starta härifrån innebär ca 18 km till stationen i Jönköping men bara 10 km till bussförbindelser. Detta kändes tryggt att veta eftersom jag inte var helt säker på mitt knä.

Nu skulle det visa sej att jag inte alls hade behövt oroa mej...

Vi sprang och pladdrade oavbrutet hela vägen. Ofattbart att Suss hade ett maraton i benen när vi startade från Kaffe och Kackel. Mirre, Kajsa och Erica hade då 22 km avverkade och det skulle bli spännande att se hur Mirres knä ville vara med i matchen resterande sträcka.

Helt fantastiskt väder när vi närmade oss Jönköping och inte förrän när vi svängde ner på Vätterstranden anade jag mitt knä. Först blev jag lite besviken men ganska snart började jag tänka att det hur som helst var en astronomisk förbättring av skadan. Ännu bättre var att det lilla onda släppte när vi stannade en dryg kilometer senare och jag har inte känt ett dugg efteråt. Det är ett riktigt gott betyg. 

Ja, Suss slog till med distansrekord och fick dessutom ha en behaglig resa på bra ben eftersom hon lyckats pricka in "rätt dag" för utmaningen! Hon är riktigt grym och det kändes fint att få vara med och ser henne sätta distansrekordet på 60 km. Hennes inställning att alla kan smittar av sej och inspirerar mej massor. 

Efter 6 mil är Suss lika fräsch som alltid;)
Bild lånad från mirandakvist.se

Lika glädjande var det att få se Miranda tagga igång ordentligt efter typ 35 km... Utan minsta knäkänning dansade hon fram på fräscha ben. Och munnen den gick bara mer och mer ju längre hon sprang. Sprudlande människa! Vi hann avhandla en hel del knärehab och om inte jag blir helt bra från min skada vet jag vart jag ska vända mej. Känns tryggt.

Ja nu är jag fulltankad med motivation och inspiration efter en eftermiddag i detta fina sällskap och jag saknar brudarna redan... Trots att vi avslutade med en kaffe på Wayne´s  hann vi långt ifrån prata färdigt!

Tack för att ni finns!

Påsken snart passerad

Tiden går fort när man har roligt. Det kan nog de flesta hålla med om. Idag är det påskdagen och jag fattar inte vart den här helgen tog vägen.

Påsken inleddes på skärtorsdag med ett härligt pass på cykeln tillsammans med C. Vi körde runt sjöarna Ören och Bunn (var det va?) och hade hur kul som helst. Sträckan motsvarade maratondistans och jag kan inte låta bli att undra lite över hur det ska gå att cykla 15 mil. Det känns avlägset just nu. Det är liksom inte bara kondition vi snackar om. Jag måste lära känna mej själv i cyklingssammanhang mycket bättre innan det är dags. Det är spännande kan jag lova och jag blir varse hur otroligt RUTINERAD löpare jag är. Jämförelsevis.

Långfredagen tog vi en tur till farmor och farfar i Motala för att hämta hem Ella som varit hos dem sedan tisdag. Samtidigt satte vi Erik och kusin Caroline (som kommit på besök under veckan) på tåget mot Eksjö. Vi blev bjudna på fantastiskt god påskmat hos farmor och farfar och det blev en mysig dag. När vi sedan skulle åka hem på kvällen var det värsta busvädret. Snö och blåst och det kändes som att jag körde i snor. Faktiskt. Var rätt tacksam när jag efter dryga två timmar backade upp bilen på infarten hemma. Man ska inte vistas ute på vägarna i sånt väder.

Påskafton firades i Eksjö tillsammans med brorsan och hans familj. Åt ljuvliga lammkotletter, ugnsstekt potatis och sås och umgicks i all enkelhet. Barnen är som jag tidigare skrivit om de allra bästa vänner och roar sej konstant med än det ena än det andra. Jag fick dessutom nöjet att än en gång visa vem av mej och lillebror som är kungen (drottningen) på singstar... Skippade falsettsången och sopade mattan med Twisted Sister´s "We´re not gonna take it" i den avgörande duellen. He he he.

Snart är det dags att joina världens grymmaste brudar för ett härligt löppass! Jag tror inte att påskdagen kan spenderas på ett bättre sätt!

Första utlåtandet angående mitt knä

I tisdags besökte jag naprapaten för första gången.

Och till att börja med verkar det inte handla om knäet, utan om en muskel som går på underbenets framsida och fäster under och lite mot utsidan av knäet. Tibialis anterior var det va? Inget löparknä mao. *ler*

Den här vännen har alltså av någon anledning blivit irriterad och lite inflammerad. Jag fick en smärtsam uppmjukning och sedan lite muskelstimulering som avslutning. Ska knapra Diklofenak under någon vecka och även göra en analys av mina fötter/fotisättning eftersom detta tydligen kan ha samband med hur jag belastar muskeln i sammanhanget. Har bokat tid för detta nästa fredag.

Jag kan fortsätta träna men hålla mej till de distanser jag gjort sista tiden.

Inget knakande och bändande i gammelkroppen so far alltså. Jag som trodde det var vad naprapater mestadels sysslade med...

I vilket fall känns det hoppfullt och jag är lite förbannad över att jag inte tog det här steget tidigare. Meeeen... Det är ingen idé att gråta över spilld mjölk.

Framåt marsch!

Det blåser nya (friska) vindar

Premiärtur på cykel. Check på den.

Jag har inte bara lånat Beatas racer. Igår lånade jag även hennes man. Schyssta vänner man har va?

Det här krånglet med mitt knä har ju gjort att jag börjat tänka på andra utmaningar än de som är löpningsrelaterade. Varför skulle inte jag kunna cykla till exempel? Det var under veckan i Björnrike när Miranda hade en tävling på sin blogg där man kunde vinna en startplats till Halvvättern som tanken väcktes första gången. Hoppade på tävlingen men vann ingen startplats. Däremot levde suget efter att testa cykling kvar och tack vare löparkompisen är jag alltså nu utrustad med cykel och tillbehör och igår var det alltså premiär.

Kallt om vissa utsatta kroppsdelar men ack så roligt ändå. Jag är lite av en Bambi på hal is i sammanhanget och jag njuter av det!

Vi körde en runda på totalt 18 km runt i byn. Lite trixigt på sina ställen men jag vurpade inte iaf. När det behövdes tjoade Anders att jag skulle koppla loss ena foten och det var jag tacksam för. Just detta med att sitta fast med fötterna är ju en helt ny upplevelse för mej och något som jag haft lite ångest inför. Jag var faktiskt riktigt nervös inför premiärrundan, men det gick över förväntan och var som sagt var skitkul! Jag längtar redan till nästa gång. Ikväll kör jag dock ett löppass och det längtar jag också efter!