Nytt sällskap

Att träningen givit mej massor av nya bekantskaper råder det ingen tvekan om. Idag lurade jag med mej en av killarna från simkursen och vi körde en knapp mil ihop. Fördelen med löpning är att man kan snacka under tiden man tränar och det är ju så utomordentligt trevligt! Just den sociala biten är lite svår i bassängen till exempel. Inte heller på cykeln är det speciellt smidigt att lösa världsproblem.

Jag hade världens piggaste ben ikväll och det var ett välkommet bevis på att jag tillfrisknat från förkylningen. Vi tog det iofs extremt lugnt men jag var förberedd på att jag skulle få slita ont. Det brukar oftast vara lite uppförsbacke när man haft nån skit i kroppen. Vad skönt att slippa!

Nu är jag sugen på att köra styrka, men imorgon har jag besök av ett gäng tjejer. Det ska visas kläder och ätas semlor så nåt träningspass lär det inte bli.

Jag får snällt vänta till fredag! Men då bjuds det å andra sidan dubbla pass. Härligt värre!

Om man raggar och får betalt för det

...så är man en sjuksköterska, tillika yrkesambassadör, på jakt efter nya kollegor! För dagen på en mässa i Borås. Hur kul som helst och tankarna kring hur vi ska rekrytera sjuksköterskor framöver har gått i spinn kan jag lova!

Men ack vad jag var trött när jag kom hem. Ja, det kändes som att jag såg stjärnor! Ensam med juvelerna till råga på allt, men som vanligt flöt det på bra. Middagen bestod av hemlagad pizza från i söndags och där slank förstås ett gäng kolisar av det sämre slaget ned. Dessutom smet en liten bit kladdkaka efter, när sonen lyxade till det över läxböckerna. Visst kan man se det som att jag har förtjänat det eller är värd det, när jag tränar i den omfattning jag gör. Men det är längesen jag belönade mej själv med slisk och snask. För konsekvensen av det liknar mer bestraffning. Jag säger bara, räkna med en orolig mage imorgon...

16:e gången gillt

Helt försnurrad i bollen efter dagens arbetspass. En för mej helt ny verksamhet som jag idag nosat lite lite lite på. Det känns väldigt utmanande att få fler chanser att komma in och se denna delen av vårdkedjan. Ffa för att kunna göra bättre bedömningar av de patienter jag då möter.

Förvirringen tog jag med mej till simhallen och kvällens crawlkurs. Men där simmade jag bokstavligen ifrån den. Min träningskompis från simkursen var också på plats tidigt och hann en kilometer innan kursen började. Själv hann jag väl runt 700 meter. Det blev ju lite snicksnackande mellan längderna och så småningom började även de andra kursdeltagarna droppa in. Då la jag ned mitt försök att även jag hinna en kilometer.

När kursen drog igång var jag redan uppvärmd så de inledande längderna med benspark och platta, både på rygg och mage, kändes rejält i benen. Sedan la vi undan plattan och gjorde samma övning utan den. Efter det ett par längder med höger armtag och benspark, sedan vänster armtag och benspark. Några längder max och voltvändning. Vila mellan dem förstås. Faktum är att voltvändning är både lättare och roligare om man har lite fart. Men då blir oxå konsekvensen att simningen tillbaka blir lidande. Det är tufft att återhämta sej i vattnet när man inte kan andas när man vill...

Lite lek som avslutning. Åh! Jag älskar det!

Nu är mitt kort fullstämplat, vilket innebär att jag varit med på 16 kurstillfällen.

Inte utan att jag är lite stolt över mej själv. Det har varit en fantastiskt rolig resa. Och än är den inte över!

Ska du inte hoppa på??

Ont krut?

Det sägs ju att ont krut förgås inte så lätt. Oavsett vilket så verkar det jag igår kallade förkylning ha flytt sin kos. Idag vaknade jag nämligen utan minsta känning i halsen och snuvan var betydligt bättre. Ja, jag kände mej som ny!!!

Och det var ju iofs tur eftersom planen för dagen var att agera funktionär på Stråkenloppet.

Det var riktigt roligt att ta emot skidåkarna efter målgång. Den ena med längre snorsträngar ur näsan än den andra. (Fan vad fräsch man är när man sprungit Lidingöloppet alltså!! Ni anar inte!) De flesta var rätt slitna och tyckte det var en tuff bana. Jag tror nog de uppskattade att vi kröp runt där på marken och hjälpte dem ta av tidtagningschipen. Kul grej! Räkna med mej nästa år igen!

Efter rollen som funktionär var det dags att byta kostym och ikläda mej den som pizzabagare. Erik hade bjudit hem kompisar och ville alltså att jag skulle baka pizza. Den uppskattades!

Vad har jag mer gjort...

Utan halsont. Rastlösa ben. En kallgrad. Ymnigt snöfall iofs, men det var mest mysigt. Det är KLART att jag inte kunde hålla mej!

Drygt 40 minuter. Bara rasta mej lite.

Imorgon ska jag infinna mej på simkursen för, tro det eller ej, 16:e gången!

Men först har jag en arbetsdag med riktiga utmaningar att ta tag i. Det är nog bra om jag hoppar i säng så jag orkar med! Sov gott därute!

Utlopp för energi

Så jävla typiskt det är! Att när jag hittat motivationen igen, ja då går jag och blir SJUK! Jag som hade tänkt åka skidor idag och springa imorgon.

Jag måste kolla tillbaks på bloggen. För det känns som att det är otroligt längesen jag vilade pga sjukdom. Men jag har ett svagt minne av att jag faktiskt passade på att baka den gången! Och det är precis vad jag ägnat mej åt idag.

Det blir liksom så mycket tid "över" när jag inte kan träna! Jag är inte speciellt hängig för övrigt och då blir jag fort rastlös här hemma.

På förmiddagen fixade jag till en sats semlebullar! Så grymt sugen som jag varit på semlor länge nu så fanns det väl inget mer lämpligt att ta tag i, än just precis detta! 21 små raringar blev resultatet och ett gäng av dem kommer gå åt till torsdagens klädparty.

Imorgon hoppas jag vara i tillräckligt bra skick för att hjälpa till på Stråkenloppet. Ta av tidtagningschip, ge en klapp på axeln, säga "bra jobbat, välkommen tillbaks nästa år" kommer vara min uppgift. Det ska bli kul!

Och tänk om jag vaknar utan halsont... Då kanske...

Oh no!!!

Jag är öm i halsen!!! Fatta min ångest! Jag vill inte bli sjuk! Vill inte bli tvingad till vila! Nej nej nej!

Kan jag skylla på min löprunda i -20 grader igår tro? Nåja, jag blev iaf nästan helt av med träningsvärken till idag. Och det kan jag nog delvis tacka den för.

Hängde med Ella till simhallen i eftermiddag. För mej innebar det 40 minuters möjlighet att nöta fram och tillbaks för att nån gång förhoppningsvis känna mej helt trygg med att jag behärskar tekniken. Det blev 1000 meter och en och annan längd då det kändes bra. Men oxå en och annan längd som verkligen kändes katastrofhemsk. För två månader sedan hade jag förmodligen sagt att det gick som en dans. Men ju mer jag simmar, desto mer medveten verkar jag bli på alla detaljer som behöver slipas och åter slipas. Ibland känner jag mej till och med sämre än när jag började kursen i slutet av september. Det är som om ribban höjs allteftersom jag blir bättre. Jag antar åtminstone att så är fallet!

Idag hade jag en stund över på jobbet. Så jag letade reda på en massa you tube klipp med tekniktips för frisim. Jag satt som klistrad där framför skärmen och sög i mej allt de snackade om. Försökte memorera vad de sa för att kunna testa det i simhallen i eftermiddag. Några saker funkade hyfsat och det var förstås kul! Sen orkar jag ärligt talat inte vara så fokuserad och koncentrerad genom hela passet. Då och då kommer jag på mej själv med att ha dragit iväg nån helt annanstans i tankarna...

När Ella och jag kommit hem efter att dessutom ha handlat var killarna uppe vid MSOK och körde skidor. Men vi fixade hemgjorda hamburgare med tillbehör och det blev faktiskt färdigt ungefär samtidigt som de kom ut ur duschen!

Efter middagen har jag sedan känt hur halsen blivit mer och mer öm. Så nu sitter jag här med en kopp hett citron- och honungsvatten. Alldeles strax tänkte jag krypa i säng och försöka visualisera att jag imorgonbitti vaknar utan ond hals.

Det ska fungera. Det ska fungera.

Styrka med kvalitet

Det där med styrketräning har jag som bekant lite svårt med. Därför blir jag så stolt när jag får till ett bra pass i gymmet.

Idag inledde jag med 6 km på löpbandet. Hyfsad fart (5.17/km) även om jag inte kom ned i nåt 4.48-tempo som jag ju lyckades med i lördags. Det är ju ändå uppvärmning jag snackar om. :)

Sen siktade jag in mej på TRX-banden. Lyckades undvika att trassla in mej i dem och jag körde några set med övningar jag ärligt talat tidigare bara sett andra göra. Åh, holy vad det aktiverar många muskler! Jag var så slut i kroppen efteråt. Tog dock tillfället i akt att bl a svinga lite kettlebells och göra utfallsteg med vikter. Till sist hade jag en mysig stund i roddmaskinen. Den gillar jag skarpt!

Nu får vi se om jag orkar åka skidor ikväll... Det känns lite si och så med den saken just nu.

Hem och fixa tonfiskrisotto först iaf!

12 lärjungar i bassängen

Och då saknade vi ändå två stycken som inte kunde vara med igår!

Från fyra till fjorton på ett halvår. Vad är det egentligen som försiggår i Mullsjö simhall på måndagskvällarna?

Idag har tant tagit igen sej. Fastän Pia lockade med teknikträning på längdskidor ikväll (och jag var verkligen sugen) så valde jag att inte träna! Det krävs faktiskt en ansträngning, fast av ett annat slag, för att ge sej själv den där välbehövliga vilan.

Skickade upp make och son på skidträningen istället. Hemma blev jag och snufsan som dock slocknade rätt så tidigt. Sedan var det jag och min utomjordiska längtan efter en semla. Och då är det Landhs konditori som gäller. Tyvärr stängde det 40 min innan suget satte in på allvar, så jag fick glatt klara mej utan den. Shit happens helt enkelt.

Nu somnar jag...mycket...snart...zzzzzzzzZZZZZZZZZ...

God natt!

Sliten simmerska

Det visade sej vara ett tufft pass i bassängen ikväll. Vi började köra benspark med platta och redan efter en halv längd kände jag hur otroligt sliten jag var. Ljumskar och vader ville inte alls att jag skulle ligga där och sprattla i vattnet.

Så jag frustade och slet för kung och fosterland och tänka sej. Efter en halvtimme började kroppen vakna till. Sista delen av passet kändes alltså något lättare.

Avslutade med en stafett och det är galet kul. Fast ikväll var mitt lag en hel längd efter. Men vi kämpade ändå efter bästa förmåga!

Reflekterar över att vi var fyra personer när vi startade kursens slutet av september förra året. Vet ni hur många vi är idag??

Gissa vetja!

Salongsberusad

Ja lite så faktiskt! Det finns faktiskt inslag av liknande känslor när jag är ute och kutar och blir sådär "springhög". Det är ju inget som inträffar under varje pass, men då och då blir jag så där euforisk i varje cell. Jag kan känna mej odödlig och faktiskt till och med oslagbar och det händer att jag får ståpäls där jag springer fram! Och det är inte pga vätskebrist...

Ikväll slog det mej att det finns vissa likheter mellan detta känslomässiga tillstånd och att vara salongsberusad. Åtminstone för mej. Jag blir nämligen helt galet sentimental, djup och väldigt tacksam över olika saker. Det har t o m hänt att jag fått tårar i ögonen. He he he. Det låter väl inte klokt och jag kanske inte får sällskap på mina rundor hädanefter. Men då måste jag tillägga att riktigt rusig har jag hittills bara blivit när jag sprungit ned nej skälv som sällskap. Jag lämnar dock inga garantier.

Idag har jag haft en jäkla energi och lust att träna. På förmiddagen åkte jag lite längdskidor och hade drygt åtta sköna kilometer uppe vid MSOK. Men jag kände redan när jag åkte upp till spåren att jag var sugen på att springa och att skidåkningen nog inte skulle kunna, så att säga, mätta mej.

I skidspåren tar jag mej fram ned usel teknik. Jag kör enbart på vilja och ett hyfsat flås. Stark bål har jag något så när, men spagettiarmarna känner ni ju till sedan tidigare. Bara en vurpa idag dock! Och satt inte tekniken något lite bättre?? Nja, det var kanske önsketänkande. Men kul hade jag hela vägen!

Sedan kunde jag liksom inte släppa tanken på en löprunda under resten av eftermiddagen. Nä, det är väl inte annat än att kolla huruvida benen bär. Så väl påpälsad smög jag ut i mörkret, vid 20-tiden.

Det tog tre kilometer innan jag började bli lite småhög. Så stark jag kände mej alltså! Jag blir så förbannad när jag tänker på att det i stort sett tagit 40 år att bli vän med min kropp. Att fatta att jag har bara de här armarna och benen. Så många år och helt i onödan. Så mycket slöseri med energi egentligen! Ja, det gör mej ärligt talat arg. Men å andra sidan är det rätt häftigt att så här efter barnafödande och med hängtuttar och slapp hud lite här och där faktiskt kunna säga att jag älskar min kropp. Och mena det!

Mmmmm... Insikterna kommer verkligen till mej när jag är ute och springer. En efter en.

Det blev till sist nio kilometer med grym känsla! Sista två i mörkret runt Ruder. Hade nämligen ingen pannlampa med mej. Men det blev helt magiskt eftersom jag när jag passerat sista gatlyktan, fick en känsla av att månen "skruvade upp ljuset" i takt med att ögonen vande sej vid mörkret. Ännu ett ögonblick jag skulle betala för att fånga och få dela med mej av.

Vi var förresten på bio igår! Sune åker till Grekland blev det. En hel del skratt och summa kardemumma ganska skön underhållning men kanske inte lika mycket behållning. Om ni förstår mej rätt.

Innan bion körde vi ett pass i gymmet på Björns jobb. Jag överraskade mej själv med att trippa på riktigt bra på löpbandet. Fem kilometer "upp och ned" (så mycket ett löpband nu kan bjuda av den varan) på 24 minuter. Utan att ha en nära döden upplevelse. Lite stolt över det måste jag säga!

Sedan var jag ganska disciplinerad och körde grundligt igenom de för en löpare viktigaste muskelgrupperna. Till sist en stund i roddmaskinen. Den gillar jag skarpt!

Nu laddar jag om för ett pass i bassängen imorgon kväll. Det är inte speciellt svårt så kul som vi har på kursen! Det blir skoj att känna hur det känns i 25-metersbassäng, efter att ha premiärsimmat på Rosenlund i fredags. Det blev ganska uppenbart att jag behöver fler pass där. 50 meter är nämligen dubbelt så långt som 25 meter. Det hade ni ingen aning om va?

Tack för att ni orkar läsa mina inlägg. (Lite rusig fortfarande tydligen:P)

God natt!

Kolhydratsnålt middagstips!

Total idétorka när det gällde kvällens middag. Varför händer det mej så ofta?

Fan! Ont om tid, inget förberett och jag kände INTE för nån klassiker som korv och makaroner. Jag äter ju numera mycket sparsamt med kolhydrater och exempelvis vit pasta undviker jag oftast helt. Såvida jag inte är bortbjuden och det är vad som serveras förstås! (Och detta var ingen gliring till någon...)

Efter lite grubblande valde jag att utgå från en grillad kyckling. Det är säkert inte helt optimalt för jag gissar att kryddningen säkert innehåller t ex socker men eftersom jag valt att inte vara så extrem duger det fint åt mej.

Inspirerad av ett LCHF-recept fortsatte jag enligt följande.

Dela kycklingen och skär köttet i mindre bitar. Lägg i smord ugnsfast form.

Blanda ihop en burk crème fraîche, ca 1 dl grädde, 1-2 msk dijonsenap (inte à la Ove Sundberg), en riven vitlöksklyfta och färsk hackad basilika. Bred blandningen över kycklingen. Strö över rikligt med riven ost. Gärna nån sort med mycket smak!
Gratinera i 200 grader ca 15-20 minuter eller tills osten fått fin färg.

Servera med flingsaltade smörstekta haricot verts.

Snabbt, smidigt, gott och snålt på kolisar! Testa!!

Jo... Barnen fick tagliatelle till...

Inte som jag tänkt mej

Nähä. Och vad gör väl det? Egentligen?

Förmiddagen bland "tantbröderna". Mysiga. En ilsken. Nån med en räv bakom örat. 30 olika individer, var och en med en egen historia, i ett hus.

Lite som en påse Gott & Blandat. Sött, surt, segt i en salig blandning. Ja, lite så iaf.

Lunch med en fining. En riktig pärla.

Möte och utlopp för massa frustration. Jag känner inte riktigt igen mej själv. Jag är livrädd. Jo, det är faktiskt just precis vad jag är. Livrädd på ett dåligt sätt. Jag snackar inte om den kittlande känslan som man ibland har när man säger att man är livrädd för något. Det finns ingen utmaning i det jag känner. Inget som jag tror jag växer av att utsätta mej för. Bara en förlamande stark och osund känsla av obehag. Och som sagt var. Jag känner inte igen mej själv.

Har ägnat en stor del av kvällen åt att ventilera (och bryta ihop en smula) med maken. Blev iofs inte så mycket klokare av det. Det är nämligen så svårt, eller till och med omöjligt, att förklara för en som inte arbetar med människor, vilken ÅNGEST man kan få, när man känner att patienternas säkerhet äventyras.

Mitt planerade intervallpass med klubben brann inne till förmån för närhet med de mina och ffa minstingen.

"Du glömmer inte va?? Mamma. Jag har nog inte sagt det idag... Jag älskar dej."

Jag konstaterar att det var värt att skippa ett träningspass ikväll.

De orden var precis vad jag behövde höra.

Invasion i bassängen

Simsugen som jag var gav jag mej av till simhallen i god tid ikväll. Så god tid att det skulle finnas möjlighet att köra 1000 meter innan kursen drog igång.

Jo pyttsan.

Hela bassängen kokade av folk.

Det var motionssimmare och det var den berömda vattengympan. Inget ont om den i sej, men när de invaderar en av banorna för motionssim. Då surnade jag till.

Sen har vi det här irriterande fenomenet med att folk inte visar ett dugg hänsyn till varandra när de simmar. Jag hävdar att man inte alls behöver vara elitsimmare för att ha glädje av att de följs. Långt ifrån. Det räcker med att man är en glatt motionerande tant som jag!

Jag simmade där och tänkte på Alex inlägg om vett och etikett i bassängen. Det borde verkligen alla läsa. I alla andra träningslokaler el dyl finns oskrivna regler som bara följs. Men i simhallen får man tydligen göra lite hur som helst. Blä.

Snicksnackade lite med en av de andra kursdeltagarna som oxå kommit tidigt för att tjuvträna. Mellan pratet fick vi nog ändå ihop iaf 20 minuters simmande.

Sedan ett pass på kursen. Idag av det lite hårdare slaget. Mycket fokus på ben men också armar.

Sätter en peng på ömma muskler för mej imorgon! Tror inte ni vågar sätta emot.

Sov gott istället:)

Favoritmellis!

Det är ett bra tag sedan en vän till mej tipsade om att blanda ihop keso med bär, nötter och kokos som ett gott och nyttigt mellanmål. Jag vill minnas att hon oxå brukade ha i kesella men det har jag hoppat över.

Innan det var dags att åka till jobbet lassade jag i mej precis ett sånt mellis. Det blev keso, hallon, kokoschips och naturella cashewnötter. Supergott och mättar kanon!

Gav mej förresten ut i snölandskapet i förmiddags. Iklädd löparmundering och Eriks GoPro på magen. Jag var jättespänd på att provfilma min underbara terräng så det var lätt att ta sej ut!

Minus fem, vindstilla och drygt en decimeter nysnö. Härligt! Styrde mot slalombacken för att föreviga en av mina viktigaste platser för Lidingöloppsförberedelserna!

Men sablar vilka tunga ben alltså. Jag släpade mej verkligen upp! Kändes nästan som att jag hade nåt skräp i kroppen. För pulsen stack iväg helt galet och andningen ska vi inte tala om. MEN! Jag tog mej upp. Det är då man INTE ska tänka tankar som att man i vanliga fall kör 10 vändor upp här. Och det är naturligtvis då de tankarna dyker upp. Bort med dem bara. Bort bort bort!

Trots supertrötta ben var det så kul att springa där med kameran och försöka fånga den härliga omgivning som jag har om husknuten. Jag stannade till och riktade kameran lite extra på några platser som var helt fantastiskt vackra snöbeklädda. Vid något tillfälle snurrade jag långsamt runt för att ge en bild av idyllen. Långa partier i 15 cm djup orörd pulversnö. Shit vad bra det här kommer att bli alltså!

Det var ju bara synd att jag lyckats stänga av kameraeländet.

Inte begriper jag hur det gick till men när jag kom hem fanns det bara 20 minuters (helt kass) film i kameran och batteriet var det rakt inget fel på...

Åh vad jag grämde mej! Jag bröt nästan ihop när jag tänkte på hur bra filmen skulle ha blivit...

En stund senare fick jag se filmsnutten som faktiskt fastnat. Åh dra mej baklänges vad illa det var! Kameran hade inte suttit centrerad på magen för det första. Mina händer syntes mer eller mindre hela tiden och allra mest den vänstra. Jag hoppas att det berodde på att kameran som sagt var satt mer åt vänster. Eller springer jag och flaxar hysteriskt fram och tillbaks enbart med vänster arm kanske? Jag menar man har ju inte nån riktig koll på hur mycket miffo man liknar när man är ute och kutar. Ha ha ha.

Nä. Jag antar att det bara är att testa igen. Om uttrycket att man lär sej av sina misstag stämmer ska verkligen provas!

Lördag utan lust

Att träna.

Svintrött när jag kom hem från jobbet... Inte så mycket på grund av just jobbet, utan mest som en följd av veckans knackiga sömn. Och man ropar inte precis bingo när klockan ringer 05.15. En LÖRDAG!!

Närå. När jag väl kommit upp kändes det faktiskt spännande att få åka till jobbet och se hur allt funkar (och inte funkar!) efter övertagandet av hemsjukvården.

Inblicken i hemsjukvården blev ganska light, men det var trevligt att träffa ett gäng nya kollegor! Reaktionerna är definitivt varierande men jag hoppas och tror att denna nya organisation kommer bli ett lyft på många sätt. Bara den får en chans att "sätta sej"!

Kom hem i bra tid och trots att jag skulle kunnat få en pytteliten smula dagsljus under en eventuell löprunda hade jag obefintlig lust att sticka ut. Jag ville bara hem och landa hos familjen och så fick det bli.

Fixade köttfärssåsen till kvällens lasagne. Sedan tog Björn över i köket och jag la mej på Ellas säng ned senaste numret av RW. Hade förmånen att få nån slags behandling av Ella där jag låg och den gjorde mej förfärligt sömnig. Drog iväg en kvart och vaknade till doften av lasagne... Tack älskling!

Uppe på detta massor med kramar och pussar av en, vad jag hoppas, frisk prinsessa. Lite grabbiga ömhetsbevis av sonen. Bänkad i soffan fick jag omgående en varm katt i knäet.

Det är livet en lördag.

Sweet dreams!

Spyless

Uttrycket kunde inte passa bättre för vad jag känner!

Stackars stackars lilla stumpan vaknade vid fyra inatt och kom över till vår säng. Kort därefter klagade hon för ont i magen så vi gick upp på toa direkt.

Smart drag. Det var dags igen!

Märkligare kräksjuka har jag då aldrig skådat.

Fortfarande inga andra familjemedlemmar som blivit smittade. Nåt att glädjas åt alltså.

Dessutom får vi vara glada över att Ella åtminstone är i stort sett opåverkad av det hela.

Men vårat planerade besök hos frissan idag fick avbokas och nu sitter vi i TV-soffan och myser framför en film. Dessutom blir simskolepremiären för Ella framflyttad till nästa fredag. Oj, vad besviken hon blev när det gick upp för henne.

Som sagt var. Stackars liten...

Igår kväll beställde jag iaf mina glasögon! Tusen hjärtligt tack för att ni tyckte till! Först såg det ut att vara en jämn kamp men till sist var en övervägande majoritet för det andra/nedre paret. Det gjorde att det plötsligt var så mycket enklare att bestämma mej! Känn att ni gjort en god gärning mina vänner!

Kvällens träning i snöyran blev ett skönt löppass då jag passade på att posta provbågarna. Totalt sex kilometer och därefter lite styrketräning i trädgården. Under löprundan smidde jag planer för hur vi ska marknadsföra den kommande reflexbanan. Jag fick en sån grym idé ! Klubbordföranden hade förresten svarat på mitt mail om att använda oss av reflexspray och då då lät det inte som att vi skulle dra igång det hela nu så då blev jag lite besviken. Men sista ordet är inte sagt ännu så vi får väl se hur det går...

Ikväll tror jag att jag står fast vid tanken på ett simpass. Kanske springa till simhallen först? Få se hur mycket tid jag har.

Det blir nog med tanke på Ella hursomhelst ganska sparsamt med fredagsmys...

Vad ska DU äta för gott ikväll?

Vågar du säga vad du tycker så är jag tacksam!

Okej.

Det här är mina två favoriter.

Hjälp mej att välja ett par av dem.

Eller kanske inget?

Nya glasögon

Fick hem lite provbågar från Favoptic igår och Ella blev stormförtjust! Det var ffa två par som hon la beslag på och dessa varvade hon under kvällen...

Och imorse efter frukosten åkte ena paret omgående på. En kort stund därefter kröp hon ned i säng och läste favoritboken "Naken om baken" för gumman (älsklingsdockan). Obetalbar syn kan jag lova! Men det var liksom inte läge att ta fram kameran...

Jag får passa på att tacka för kommentarerna till förra inlägget. Det värmer verkligen att ni engagerar er och ni har så rätt i det ni skriver! Jag blir så arg på mej själv när jag inte kan hålla mej "på banan" och det beror nog till stor del att jag egentligen är väldigt trygg i min inställning till träning. Trygg men inte orubblig. För jag är ju människa oxå! Anyways, hoppas vi ses snart!

Måste oxå flika in med ett tack till benen som jag kutade 12 lite snabbare kilometer på igår kväll. Kanske var det det faktum att jag varit inspärrad med Ulrik hela dagen som gjorde att jag kände för att pressa på lite. Eller var det så att jag blev extra pepp efter att jag mött klubbkompisar i den sega uppförsbacken längs Liabäcksleden? Eller skulle det kunna påverka löplusten att jag tidigare under dagen gått ut på bloggen med min motivationsdipp? Ja säkert är det en kombination av allt. Som vanligt. Det är aldrig bara en sak...

Idag känner jag mej full av förhoppning. Ingen mer har blivit sjuk och för varje timme som går blir läget mer och mer, så att säga, säkert!

Vad gäller provbågarna så har jag två par som jag har svårt att välja mellan. Kanske ska ta kort och så får ni säga ert?

Tills vidare kommer några bilder på underbaraste lilla Ella.

Gott om tid

Som omväxling!

Idag är jag nämligen hemma med Ella som vaknade med ont i magen vid 05 imorse. Jag anade ugglor i mossen direkt eftersom hon sällan och aldrig klagar. Faktum är att jag redan igår tänkte tanken när hon varit på ett stort ersättningsdagis här i byn när hennes fina Igelkotten hade planeringsdag. Jag vet hur många som trillat dit i kräksjuka sista tiden... Enligt ryktet har det ingalunda mattats av under julledigheten. Så jag tänkte när hon skulle till Tallkotten att nu utmanar vi ödet ordentligt.

Och mycket riktigt. Vid 7-tiden var det dags! Bingo!

Hoppas nu bara att vi andra familjemedlemmar klarar oss. Men det vore nästan för bra för att vara sant!

Jag har haft en dipp i motivationen att träna sista tiden. Kombinationen av liten känning i höger knä, svårt att variera rundor nu när det är snö och is i skogen samt nån slags mental trötthet har gjort att det varit tungt att komma ut. Och när det blir tungt att komma ut och köra som jag brukar har en stress smugit sej på. Jag kanske tappar formen! Och så har jag känt en ännu större stress över att komma ut vilket lett till att träningsglädjen sinat. Och då får jag ju panik över DET! Så dumt det kan bli va?

Nåja, jag har kört på ändå även om det blivit lite kortare rundor. Några pass i bassängen har jag oxå fått till. Det är åtminstone lika kul! Med löpningen har jag försökt få mej att känna mej nöjd med att jag tagit mej ut. Det funkar till viss del. Sen måste jag erkänna att jag jobbar mycket med att ge fan i att jämföra mej med andra. Det är förödande på alla plan för en springande tvåbarnsmor som egentligen tränar för att hon tycker det är så kul och mår väldigt bra av det! Inte första gången jag behöver stanna upp och påminna mej själv om alla mina små talesätt och anledningar till att jag gör det här. Antagligen är det inte sista gången heller. Men jag tror att jag är på rätt spår nu igen och det känns bra bara det!

Reggade precis de sista dagarnas träning på funbeat (trots att jag lovat en god vän att strunta i funbeat-förlåt gumman) och ska nu strunta i om mina pass inte innebär så jäkla mycket kvalité. Huvudsaken de blir av.

So long!

Dag ett

God fortsättning på er, detta 2013!

Ett 16 kilometer långt löppass igår förmiddag följdes av middag med goda vänner här i byn. Traditionen att fira nyår hos brorsan i Eksjö fick ett litet avbräck eftersom deras familj åkte på magsjuka i lördags. Dålig tajming, men när besvikelsen lagt sej var det bara att tänka ut en alternativ plan. Tur i oturen att Pia och Pontus inte heller hade någon "att leka med"!

Ärligt talat så kändes löppasset igår i kroppen. Jag tror kanske inte att jag till fullo återhämtat mej från de 45 km vi sprang på Tomtetåget. Jag har känt av en skärande smärta mitt i högra knä några gånger och tänker därför att jag det nog är på sin plats med en period ffa utan några riktiga långpass. Definitivt inte på hårt underlag. Förhoppningsvis går det att förlägga rundorna i skogen igen ganska snart. Marken var nämligen grön när jag tittade ut genom fönstret imorse.

Idag blev det en rask promenad med fru Olin. Det var evigheter jag tog en promenad och utan sällskap är det inte nån favoritsysselsättning... Men nu kom jag iaf ut och fick lite dagsljus och frisk luft. Och en för dagen alldeles lagom ansträngning!!

Njuter mer än nånsin av dessa lediga dagar. Jul och nyår är överstökat. Det är med andra ord gott om tid att bara vara.

Jag tror bestämt jag ska luta mej tillbaka i fåtöljen lite.

Ha en mysig och soft nyårsdag!

GOTT NYTT ÅR!

Fullt av möjligheter ligger det framför oss.

Ett nytt år.

Ett oskrivet blad.

Jag lyckas inte värja mej mot att fyllas förväntan.

Det är en mäktig känsla när ett nytt år börjar.

Ni har 365 dagar på er att påverka det så att det blir som ni vill ha det!

Ta chansen!!

Allt gott till er under 2013!

Puss och kram

//Lisa