Kort-kort

Kommer man hem från jobbet i slutet av september och det är sol och 16 grader. Då tänker man ganska snabbt om och byter simhall mot stig. Dessutom iklädd kortärmat och korta tights. Så ljuvligt! Mina fötter har inte mått helt som vanligt efter i lördags. 

Så om någon trodde att mitt återtåg går spikrakt hade ni fel. Det är lite kringelikrokigt! En del består i att jag analyserar sönder fötterna och en del består i att jag faktiskt emellanåt känner av dem på riktigt. 

Så efter löpturen i lördags var planen cykel igår och simning idag och jag kanske borde hållit fast vid det.

Men det var nästan omöjligt att INTE sticka ut i eftermiddagssolen när man kom hem efter en hel dag inomhus. Dessutom med dunkande huvudvärk. 

Måste ha dagsljus!! Och sol!

Erik och jag cyklade tillsammans i skogen igår. 90 minuter utan en enda sur min trots flera uppförsbackar. Vi hade så mysigt!! 

Ella och Björn hade åkt till Motala så vi var själva hela kvällen. Bakade pizza och käkade framför en hyrfilm. Stora barn är magiskt! Som en kompis fast ändå inte.

Äntligen har ICA tagit hem bästa fullkornsdinkelmjölet dessutom! 

Å ikväll när Ella och Björn kom hem hade de med sej en kasse med svamp, äppelmos och kakor! Dessutom var Ellas nyss införskaffade två par jeans fållade. Precis som Björns jeans. Ojojoj vad jag uppskattar det! Tack!!

Nu somnar jag bestämt. Känns nu att jag var vaken kl 02 inatt och hade svårt att somna om.

Å det som inte ens är fullmåne!

Lidingöloppet i Mullsjöskogarna

Jag hade lovat klubben att ställa upp som sjukvårdare på dagens orienteringstävling och tillbringade därför halva dagen i det här tältet. Närmare 400 deltagare i tävlingen resulterade till sist i tre "patienter". En stukad fot, ett mindre sår och ett getingstick. Jag kunde hjälpa dem alla tre! Björn hade lite mer att göra på sitt håll. Han var nämligen på barnpassningen och där var det mer än fullt ös! En ganska rolig syn när han kämpade för att få sjövilda fyraåringar att sluta bråka och inte rymma...

Annars har mina tankar idag i stor utsträckning varit med alla lyckliga människor som kämpat på Lidingöloppet. Ett sting av avundsjuka känner jag. Det är inget att hymla med. Men jag skulle åtminstone få springa 10 km. Dagen till ära.

Mitt eget lilla Lidingölopp blev till sist 11 km. I början hade jag svårt att bara koppla av och njuta. Det blev mycket "känna efter" och analysera. Efter 5-6 km vaknade kroppen på riktigt och jag fick en slags aha-upplevelse. Visst tusan. Jag är ju trögstartad! Efter nästan tre månaders vila från löpningen kan man inte räkna med att det ska vara precis som det var innan plantarfasciiten. Inte bara avseende såna "småsaker" som att jag glömt att jag brukar behöva absolut minst fem kilometer för att benen ska fatta vad de ska göra.

Vanan att springa på utmanande underlag som rötter, stock och sten, på skrå, uppför och nedför har oxå blivit en smula naggad i kanten kan man väl säga. Jag är fortfarande aningens rädd om mina fötter. Rädd att det ska göra ont när jag sätter i foten. Helt i onödan egentligen! Men det känns som att det är inlärt och därför är rundorna med sällskap väldigt bra terapi. Har jag bästa fru Wiberg vid min sida pratas det oavbrutet och blir helt enkelt inte utrymme för att akta tassarna. I torsdags när både Jeanette, Tove och hundarna var med på reflexen var en sån runda.

Tempot har också sjunkit. Såklart. Snabb har jag aldrig varit och som väl är så har det inte varit viktigt för mej. Dock har farten kommit lite mer ju längre jag löptränat regelbundet och den tid jag faktiskt gjorde på halvmaran i Warszawa trodde jag ärligt talat aldrig att jag skulle kunde prestera. Dessutom så förhållandevis enkelt. Jag led egentligen bara sista två tre kilometerna. Hursomhelst så blev jag ganska förvånad över att jag på dagens 11 km hyfsat bökig terräng snittade 5.41/km. Det var inte direkt så det kändes menar jag. Men det måste ändå betyda att även om inte den riktigt rätta känslan i löpsteget är tillbaks. jag känner fortfarande en svaghet/trötthet i frånskjutet, så minns kroppen hur man springer. Det är coolt!

Igår kväll gav jag mej av upp till simhallen medan Björn fixade fredagsmaten. Så otroligt skönt att bara få sticka iväg och räkna kakelplattor medan middagen lagas hemmavid. Just simning känns extra avkopplande och lyxigt att få smita iväg till faktiskt. Jag blir så skönt trött efteråt och som ni nog listat ut så stensomnade jag i TV-soffan efter maten. Vaknade vid kl 23 av att Erik kramade mej godnatt. Sedan består utmaningen i att lyckas kissa, borsta tänderna, krypa ned under täcket OCH somna om. Snarast möjligt. Det gäller att göra allt det där så snabbt som möjligt liksom. Och ska vi nu snacka tempo, så har jag det definitivt i det här sammanhanget.

Alltid nåt!

Väldigt sugen på ett löppass imorgon igen. Men det ska nog gå att trösta mej på Meridan...

Tack för idag!

För helskotta Lisa! Det är OKEJ att du sitter stilla ibland!

Jag har extremt svårt att göra ingenting. Det är bara att inse. Och jag har extremextrem problem med att njuta av en vilodag. 

Av någon anledning blev denna kvällen väldigt lugn. Jag hade suget efter ett löppass men insåg att det inte var det bästa efter intervallerna i mina Inov8 igår. 

Inte så att jag har ont i fötterna, men jag vet att det blir löpning imorgon (MSOK-dag ju) och tre dagar i rad... Nä, jag är inte där ännu. Och hur det än går så är min intention att bli bättre på vilodagar. Alltså inte dagar med alternativ träning. Jag snackar riktiga vilodagar. Dagar utan träning. Dagar när kroppen får chansen att bygga upp sej istället för att fortsätta brytas ned av mer träning. Det är ju så jäkla viktigt och jag har vetat det alldeles för väl men typ struntat i det. Trott att jag känner min kropp och kan vänta på att den signalerar och DÅ lägga in helvila. 

Men så kom den oxå tillsist. Plantarfasciiten. 

Idag skrattar jag faktiskt lite rått åt mej själv när jag tänker tillbaks. 

Men det är inte så jäkla lätt!! Kolla bara på mej ikväll. 

Utebliven träning ger mej oceaaaaaaner av tid till att göra sånt som normala människor gör. Men vad händer?? Jo, jag mår öken! Tänker bara på träning. Hela kvällen. 

Tillsist tog jag tag i städningen (tjuvstartade, det är ju imon!!) och dammtorkade och städade toan. Har igen det imorgon då jag har ett ganska späckat schema i vilket träning alltså är en punkt. 

Jag hade inte behövt det. Jag hinner städa nog bra imorgon hursomhelst. Jag hade egentligen behövt träna ikväll. 

Träna på att vara still. 

Göra ingenting.

Lyckas du med detta konststycket?

Intervalltisdag med MSOK

Jag måste börja med att ge mej själv en klapp på axeln. 

Igår fick jag nämligen äntligen tummen ur och fixade iordning husvagnen inför att den ska vinterförvaras. Jepp! Kröp bl a in i lilla luckan och tömde varmvattenberedaren. En syn för gudarna. 

Men imorse var jag väldigt tacksam över att det var gjort! Det var nämligen FROST!! Borde kanske köpt en lott idag??

Jag har oxå sprungit intervaller med klubben ikväll. Älskar att åka upp till klubbstugan och träffa kompisar! 

Vi delade upp oss tjejer/killar ikväll. Vad grabbarna körde för intervallpass vet jag inte, men vi fyra (Jeanette, Tove, Jessica och lilla jag) körde, efter uppvärmning förstås, 5 x 2 minuter med 30 s ståvila. Jamen jösses vad kul! Helt overkligt att jag för bara två månader sedan var så kopiöst långt borta från att springa! Å nu är jag här! 

Lite orolig att det ska göra ont imorgonbitti...

Men vad tusan. Jag måste ju sova först så det blir morgon innan jag kan sätta ned tassarna och känna efter. 

Ganska spännande trots allt!

God natt!

Ordningen återställd

Åh vad segt det var att ta tag i simningen igen. Måndagsrutinen sedan ganska exakt två år tillbaks har inneburit en skön genomkörare i simhallen. Till en början handlade det om att lära mej frisim eller för den del crawl. 

Jag anmälde mej helt sonika till en crawlkurs!

För två år sedan kunde jag alltså inte ta mej fram med nåt annat simsätt än bröstsim. Helt ärligt. 

Efter ett par månader trillade poletten ned och jag fick den där aha-upplevelsen som man får när det lossnar med tekniken. Plötsligt kan man ligga där och simma hur länge som helst. Utan andnöd. Utan panikkänslor. 

Det är en häftig upplevelse.

Sedan dess har utvecklingskurvan till viss del planat ut. Precis som i löparskor är det uthålligheten som är min styrka. Inte snabbhet. Intressant. 

Jag är så förbaskat trögstartad.

Mitt huvud kickar ju för tusan igång när de andra är i mål, eller nåt!

Ikväll hade jag hoppats på sällsis av Jeanette och Tove. Men Raven är inte helt kurant och behövde passning av sin älskade matte. Så jag fick helt enkelt infinna mej utan dem. Nästan tre mil MTB tillsammans igår var tydligen tillräckligt tyckte ödet. 

Nu ligger jag under täcket med gaaaaaanska möra armar och axlar. En av de avslutande övningarna var idioten. Med bröstsim. Så jädra jobbigt.

Men känner jag kroppen rätt så följer en god natts sömn efter detta pass. Otroligt skönt att vara tillbaks i simhallen. Hoppas dock på favoritsällskapet nästa vecka!

Sov sött:)

Fina prestationer

Nästan hela dagen har tillbringats i Ulricehamn där Björn, Sören och Pär cyklat Västgötaloppet. 70 km med ganska många höjdmeter i härligt solsken och 20 grader. 

Det är hur kul som helst att vara med som publik men jag är lika lättad varje gång det är över och ingen har vurpat och skadat sej. En olycka händer så lätt och i MTB kan konsekvenserna snabbt bli ganska stora. 

Men som ni ser på bilden här är alla gubbsen välbehållna även om de var lite slitna:

Själv har jag känt mej småkrasslig hela dagen. Frusen och som om nåt är på G att bryta ut. Hade planerat att kuta en sväng när vi kom hem och tvekade därför lite inför det. Men jag gav mej iväg och kände ganska snart att det bara var otroligt skönt att få springa. Absolut ingen sjukdomskänsla i kroppen! 

Njöt av lugnet i skogen... När jag kom ut på vägen mot Hästbråten och skulle svänga vänster på stigen över hygget längs med röda spåret var det absolut knäpptyst. Så otroligt fridfullt! 

På fötterna hade jag mina Inov-8 med inläggen i. Kunde bara inte låta bli dem idag. Vi snackade löparskor på jobbet i torsdags och jag gick förstås igång till max. När jag beskrev mina trailfavoriter (dvs dessa) kunde jag i princip känna känslan av hur man i dem flyger fram över stock och sten och bara känner sej skitsnabb trots att man inte är det. De är ju, tror jag, 6 mm drop vilket kanske inte är optimalt direkt efter en plantarfasciit. Men herregud, jag kunde bara inte motstå dem idag! 

Det blev 8,5 km och "nytt" distansrekord på ganska bra ben! Sista 500 m kom en lätt trötthetskänsla i höger fot men aldrig nån smärta och så här efteråt känns det som vanligt. Ja det verkar som att jag precis enligt plan kommer kunna köra milen nästa helg när alla andra (ni vet ju hur det känns) är i Stockholm på Lidingöloppsfesten! Längtar!

Det gick förresten att shoppa i Ulricehamn! Hittade bl a den här lyktan till balkongen! 

Fredag och jag känner mej stormrik

Det är säkert inte något unikt att det där idylliska fredagsmyset kan bli lite hursomhelst. Ja det har t ex hänt att Ella grinat sej igenom hela kvällen och det tillsist gjort att alla blivit mer eller mindre osams. Trötta familjemedlemmar med minimalt tålamod bäddar ju egentligen inte alls för nån slags mysidyll. 

Så det är lite av ett lotteri det här med fredagsmys!

Ikväll hade vi tur och fick en jättefin stund ihop. Åt god middag med ett glas rött till på balkongen(!) trots att maten inte var klar förrän kl 19. Bara suga ur det allra sista av sommaren och njuta av dessa fina dagar med behaglig temperatur!

En sån här kväll kan verkligen få mej att känna mej rik. Och märk väl. Det handlar inte huvudsakligen om pengar! 

Under veckan har väl ytterligare ett par pusselbitar fallit på plats på jobbet. Det är stört omöjligt att lägga band på glädjen jag känner här. Jag njuter stort! Trivs nästan för bra (kan man göra det förresten?) med mina kollegor och speciellt en har ju i princip vänt ut och in på sej själv för att jag ska få bästa starten och trivas. Det har hon som ni hör lyckats hundraprocentigt med! 

ALLT är förstås inte kul, men jag inser mer och mer att längtan och nyfikenheten på att få undervisa på heltid har varit större än jag förstått! När jag en gång i tiden inte kom in på lärarhögskolan utan på sjuksköterskeprogrammet la jag drömmen om att arbeta som lärare på hyllan längst in i ett avlägset förråd. Och nu har jag alltså plockat fram den igen och LEVER den! Kanske inte exakt på det sätt jag en gång tänkt mej, men inte för den skull sämre. I nuläget känns det till och med bättre än så. Samtidigt som jag får lära ut får jag nämligen inspirera, motivera och möjlighet att i stor mån forma dessa blivande undersköterskor. Och allt bygger på, håll i er, relationer och förtroende!! En av delarna i sjuksköterskeyrket som jag fascineras stort av och älskar med det jobbet.

Nu kommer den alltså igen, fast i ett annat sammanhang! Hallelujah! 

Det är helt klart ett positivt flow just nu. På många plan. Jag ska göra vad jag kan för att bevara det! 

Kolla bara. Den här blomman som jag fick av en vän i maj lever ju exempelvis fortfarande. Jag kan om jag vill!:)

Nu ska jag kolla klart på Hungerspelen innan det är dags att sova. Imorgon ska vi heja fram bl a Björn och Sören som cyklar Västgötaloppet i Ulricehamn. Jag känner en massiv träningsvärk komma krypande efter styrkepasset igår så det ska bli spännande att se hur justerad jag är imorgon... 

Myspysfredag på er alla!

Sida vid sida igen

Eller kanske snarare framför (och vid nåt tillfälle faktiskt oxå bakom, förmodligen av ren vänlighet) har jag haft mitt lilla kex med mej runt reflexbanan ikväll. Nästan som före plantarfasciiten alltså. Fattar ni hur härligt det är? 

7,5 km är bara så gräsligt för kort för två pladdrande tanter som vi... Snicksnackandet tar liksom inte slut. 

Här bland reflexerna sprang vi och avhandlade än det ena, än det andra.

 

Förutom att jag haft en bra dag på jobbet var dags för ett besök hos Jessica i eftermiddag. Som vanligt var det mycket fniss och galenskap och det är väl lite av ett under att jag kommer därifrån med en snygg klippning för emellanåt skrattar vi så vi är dubbelvikta... Helt underbart! Det är så förmånligt att bara kunna sätta sej i frisörstolen och koppla av. Jag vet så väl att jag kan lita på att resultatet blir lyckat, både vad gäller färg och frisyr. Tack goaste Jessica!! Tack! 

När jag kom hem hade Ella krupit ned i sängen och Björn låg bredvid henne. Men alltså, hennes blick när jag kom in för att säga godnatt!! Den kärleken som bara strålar om hela henne. Hur kan man älska nån så mycket som man älskar sina barn alltså?? Det är ju så att det gör ont emellanåt! 

En fin person som just nu är med om detta stora när man precis blivit förälder och känslorna och kärleken till det lilla livet växer fram är Anna. Grattis gumman! Det barn som får en mamma som du är ett mycket lyckligt lottat barn. Snart snart hoppas jag få komma och snosa på eran fina Alicia! 

Dröm sött.

Smärta

Idag fick jag ont. 

Kom hem från jobbet och backade upp bilen på garageuppfarten i vanlig ordning. Ella var totalt förstörd och grät oavbrutet eftersom jag deklarerat att vi inte kan pyssla tillsammans förrän EFTER middagen. Var ju tvungen att kvickt fixa käk till storebror som skulle på säsongens första hemmamatch med MAIS! 

Packade ur bilen och gick sedan till postlådan och det var här smärtan kom över mej.

För i dagens post hittade jag startbeviset till LIDINGÖLOPPET!! 

Alltså helt seriöst! Det gjorde fysiskt ont i hela mej! Jag vill inget hellre än att vara med!  

Trots att jag meddelat försäkringsbolaget att jag inte kan starta pga att jag är mitt i rehaben efter min plantarfasciit. Ja, jag har till och med fått pengar utbetalda för startavgiften. 

Trots det. Så klack det till i mej för ett kort ögonblick. 

Är det helt kört? Skulle jag verkligen inte kunna åka upp och ta mej runt de där 30 km? 

Å sen bara. 

Min inre röst.

"Nej Lisa."

Och så smärtan. 

Besvikelsen över hela situationen blir till en fysisk smärta. 

Det tog emot nåt så in i helvete bara att titta på startbeviset. 

Och ännu värre. Att riva av plasten och lägga det bland våra papper för återvinning. 

Jag är inte helt säker. Men jag tror att jag kan ha pratat högt med mej själv under tiden. 

Jag har ju länge vetat att det inte skulle bli nåt Lidingölopp men detta blev spiken i kistan.

Härifrån gäller nu att hitta igen lyckan i att jag faktiskt är igång och springer regelbundet. Samt att det dessutom går riktigt bra. 

Jag hade den i mej senast igår när jag var ute och kutade med Jeanette och Tove för första ggn på fyra månader.

Så den blev bara tillfälligt undanskuffad i eftermiddag! 

Ella då. Jo hon grät ända tills jag lyckades övertala henne att hjälpa mej forma fetaostbiffarna. När hon vid min sida körde ned händerna i köttfärsen och började göra biffar. Då vände humöret på en femkrona och hon kvittrade precis som hon brukar. 

Vad är det med fetaostbiffar egentligen? Förutom att de är väldigt goda! 

Nu är festen slut i Nyhemshallen. 

Dags att hämta storebror!

Feelings

Jag brukar inte snöa in på politik här på bloggen men det här valet har sannerligen berört och jag kan helt enkelt inte låta bli. Att vakna upp imorse och se valresultatet var mycket känslosamt. Definitivt. Den starkaste känslan var faktiskt ett gnagande obehag, en slags klump i magtrakten. 2014 handlade valet mest om ett parti som vunnit alldeles i hästväg för mycket mark i vårt land. 

Och det skrämmer mej. 

Det skrämmer mej på riktigt. 

Hur började Hitler sin bana liksom... Jag ryser ända in i märgen och tänker på vårt besök i koncentrationslägret i Dachau förra sommaren. Inte för att jag tror historien upprepar sej på det viset. Utan för att det blev så VERKLIGT att en stark ledare faktiskt lyckats förvrida skallen på en hel nation och mer därtill. 

Det tror fan att det går kalla kårar längs ryggraden när man ser det här partiets frammarsch.

Må det goda segra över det onda.

Bara det.

Amen.

PS Jobbat, varit hos tandis med Erik, sprungit med mina juveler, varit på föräldramöte. Också. Bland annat. DS

Nu ska jag krama Björn.

Vem kramar du?

Hög tid

Att formulera blogginlägg pågår ständigt i mitt huvud men den senaste veckan har jag helt enkelt prioriterat bort att sätta tankarna på pränt.

Men ikväll tänkte jag uppdatera er lite smått.

Vi börjar med jobbet. Nya jobbet som är så vansinnigt roligt att när en arbetsdag är slut längtar jag till nästa. Relationer med både kollegor, andra medarbetare och förstås elever växer så sakterliga fram och hela den här processen är som bekant utmanande men helt fantastisk. Vad gäller min roll i pusslet börjar jag mer och mer se mönstret och jag anar hur saker och ting hänger ihop lite bättre för varje dag. Det är verkligen en tillfredsställelse! Inte en enda sekund ångrar jag att jag kastat mej ut i den här nya världen. Tvärtom. Jag ÄLSKAR det!

Jag inbillar mej att familjen oxå mår bra av min nya jobbsituation. Det blir mer "fyrkantigt" här hemma vad gäller rutiner men det tror jag bara är till gagn för oss alla. Mest av allt är det nog så att jag trivs med det och då smittar det av sej! Jag som aldrig haft ett jobb som inte inkluderat kvälls- och helgtjänstgöring har fått litet av ett nytt liv och det är verkligen ingenting annat än positivt!

Positivt är det oxå med mina fötter. De tar myrsteg framåt, javisst, men när jag nu kan se tillbaks flera veckor i tiden begriper jag att jag är verkligen på väg åt rätt håll.

Att säga att det är underbart är milt uttryckt.

Det har varit berg- och dalbana och kommer säkert fortsätta vara så ett tag framöver. Men sett ur ett längre tidsperspektiv går det FRAMÅT.

Ingen tvekan om den saken.

Jag springer nu knappt 8 km terräng, om någon undrar vilka distanser jag kommit upp i. Sista helgen i september ska jag mangla en mil. Det blir som ett symboliskt Lidingölopp fast här hemma i min skog. Jag längtar.

Annars är det huvudsakligen cykel och ffa MTB som gäller. Idag t ex, så mötte jag Emelie vid Hallby och vi rullade ut till Olsbo och testade cykellistans teknikbana. Jättenyttigt och jag blev så trött av koncentrationen som krävdes. Säkert var jag ganska spänd dessutom. Klickade dock bara ur foten medvetet tre ggr under drygt 5 km. En gång fastnade jag på en stock så ena foten lossade men annars var det en brant uppförsbacke med lite trix i som fick mej att tveka, och då är det kört. Strax efter ett liknande parti nedför ochjag var feg och knäppte loss... Det är jag i ett nötskal. Men vi hade skitkul ändå och konstaterade att det var en bedrift i sej att bara ge sej på banan. Bäst av allt att vi hann prata lite om smått och gott på vägen dit och hem! Tack E!

Nu har hög tid att uppdatera bloggen bytts ut mot hög tid att krypa i säng.

Kram och god natt!

Ursäkter

"Just nu gör jag helt tvärtemot vad jag predikar".

Ja, så lät det när jag stod nere i hallen i eftermiddag och min käre make kikade fram i dörröppningen.

Jag radade upp ursäkt efter ursäkt för att inte träna.

Jag kände verkligen efter...

Ni kanske betraktar mej som kompromisslös och målmedveten vad gäller min träning. Men sanningen är den att JAG ÄR PRECIS SOM ER ALLA ANDRA! 

Det är för varmt. Det är för kallt. Jag har ätit eller för den delen druckit för lite. Jag har ätit för mycket för nära inpå. Favoritkläderna är smutsiga. Jag har mer lust att baka (!) och ta reda på tvätten från igår (!!). Jag ska nog vara hemma och finnas hos Ella och Erik. 

Sen snöade jag in på ursäkter riktade mot en specifik typ av träning. Simma i sjön-kallt i vattnet och fan vet om jag ens kommer i våtdräkten efter Turkietveckan. Simma i simhallen-kommer hem såååå sent (20.30) och missar godnattkrama Ella, löpning- nähä, inte två dagar i rad och vänster fot är lite öm efter gårdagen 6 km, cykel-landsväg nä brrrrrr vad kallt, och då måste cykeln pumpas, och hela passet tar sån tid, fylla vattenflaskor, och var är mina cykelglasögon?? Cykling-MTB tar oxå såååå lång tid, flaskor ska fyllas och sen är det ju lite farligt oxå. Tänk om jag kör omkull i min ensamhet. 

Ja så här höll jag på och dividerade fram å tillbaks med mej själv ett tag. Men solen sken och maken puffade för att jag verkligen skulle komma iväg. Så helt plötsligt hörde jag mej själv säga till honom att "ja även om jag bara är ute en timme är det ju bättre än inget". En nick från Björn och sedan gick jag och bytte om till cykeloutfit. 

Damn!! Just do it!

Jadå. Det stämmer att vi är hemma igen! Och det är precis hur skönt som helst! En seg hemresa dock och vi var inte i Mullsjö förrän strax efter kl 02.30 natten mot söndag. Försenade pga att incheckningssystemet på flygplatsen i Antalya kraschat ihop och kaoset var ett faktum. Här syns en del av folkmassan som köade för att få checka in sitt bagage.

Men var det ren och skär glädje att komma till jobbet idag. Mina kollegor har fixat till nya lokalerna så fantastiskt bra och trivselfaktorn steg till det tredubbla mot innan. Ja, jag gick faktiskt omkring i nya delen och småmyste och log för mej själv... Vi är sablar så på gång nu! 

Tjolahopp!!