Ella har förberett present och kort till Sofias kalas som hon är bjuden på imorgon. Ganska fint skrivet va?
lördag 30 juni 2012
fredag 29 juni 2012
Trevlig helg
Nyklippt mor och dotter. Hämtat pass till mej och Erik. Snicksnackat med min fina C. Barbielek med Ella. Handlat. Torkat upp ett glas o'boy som lilla juvelen spillt ut. Då och då växlat någa ord med hackersonen. En 11 kilometersrunda ihop med grannen Erik. Lite oroande hög maxpuls eller var det bara att rundan var lite tuffare än vanligt?
Har njutit en grillad köttbit, klyftpotatis, sparris och bea. Tror jag får göra som min farfar och spjärna upp ögonen med tändstickor för att inte däcka av innan nio.
En helt vanlig fredagkväll. Med andra ord.
Ciao!
torsdag 28 juni 2012
Jävla bra helt enkelt
Nu är hela skallen så där proppfull av tankar som jag skulle vilja delge er och så kan jag bara inte hitta orden. Skit också. Det händer inte mej speciellt ofta men det är nog så frustrerande när det sker.
Även om den här veckans hittills fyra arbetspass innehållit en rätt energikrävande händelse känns det som att jag ska spricka av positiv energi!
Och även om det i min familj händer saker som jag inte alls gillar upplever jag att jag har värsta flowet och det är SÅ GOTT!
Ungefär lika gott som de jordgubbar jag svullade i mej alldelens nyss.
Just nu är det bara jävla bra med det mesta helt enkelt.
Kanske jag håller på att komma ur min 40-årskris och inleda en ny era där jag är ännu tryggare i mej själv och till och med GILLAR mej själv. Både till kropp och själ. Vi snackar alltså om stora saker!
Nä, jag törs inte ropa hej. Men visst lutar det åt att alla funderingar jag brottats med, stora som små, de sista åren faktiskt, håller på att mynna ut i nåt och jag är på god väg att hitta mej själv igen!
Det är faktiskt riktigt härligt att ha 40-års kris! Bara så att eventuella unga läsare vet att det har nåt att se fram emot!
So long!
Även om den här veckans hittills fyra arbetspass innehållit en rätt energikrävande händelse känns det som att jag ska spricka av positiv energi!
Och även om det i min familj händer saker som jag inte alls gillar upplever jag att jag har värsta flowet och det är SÅ GOTT!
Ungefär lika gott som de jordgubbar jag svullade i mej alldelens nyss.
Just nu är det bara jävla bra med det mesta helt enkelt.
Kanske jag håller på att komma ur min 40-årskris och inleda en ny era där jag är ännu tryggare i mej själv och till och med GILLAR mej själv. Både till kropp och själ. Vi snackar alltså om stora saker!
Nä, jag törs inte ropa hej. Men visst lutar det åt att alla funderingar jag brottats med, stora som små, de sista åren faktiskt, håller på att mynna ut i nåt och jag är på god väg att hitta mej själv igen!
Det är faktiskt riktigt härligt att ha 40-års kris! Bara så att eventuella unga läsare vet att det har nåt att se fram emot!
So long!
lördag 23 juni 2012
Midsommardagen
Vi har fått sova oförskämt bra i husvagnen. Trots att barnen (ffa Ella) tycker det är superspännande och därför har ganska svårt att komma till ro på kvällarna har det funkat över förväntan.
Gårdagen som tillbringades hemma hos Dagny och Thure, tillsammans med familjen Kleveland, kunde inte varit bättre. Jag fick lov att starta dagen med en löprunda och dessutom i sällskap av Kjetil. Perfekt och skittrevligt. Det blev årets första tur i Ödeby och jag blev inte besviken. Där är så fint!
Sedan bjöds det på silltårta till lunch och efter det en härlig jordgubbstårta med maräng och rabarbergrädde. Ni såg dem båda på bild i föregående inlägg.
Den planerade turen till Medevi styrdes om till Furulid som var ett betydligt smidigare alternativ. Här dansade vi runt midsommarstången så det stod härliga till och barnen fick utlopp för endel av allt spring de hade i benen.
Hemma igen fixades det med grillat, färskpotatis, sparris och bearnaisesås. Men innan det var dags att sätta sej till bords hann jag och Erik köra vår egenkonstruerade tipspromenad. Tror det blev ett trevligt avbrott och Erik gillar ju skarpt att få vara arrangör.
Lite utdelning av små sommarpresenter innan vi högg in på köttet som smakade underbart.
Sedan var alla så mätta och trötta att vi faktiskt rundade av ganska snart.
Denna midsommardag inleddes med knappt fem mils cykling ihop med Björn. Härligt att swischa fram ute på slätten även om mina ben kändes lite slitna.
Nu har vi åter ätit god mat och sedan sagt god natt till Korsörvägen. Det är dags att knyta sej i husvagnen och samla kraft för morgondagen! God natt!
fredag 22 juni 2012
måndag 18 juni 2012
Förlovningsdag
Maken kom ihåg. Jag hade totalglömt. Festligt!
Lasagne. Världens godaste.
Vilodag från träning. Passade bra eftersom mycket av min energi så att säga gått åt till annat. Fast egentligen är det ju precis en sån kväll man borde sticka ut och svettas lite. Så bidde det inte iaf.
Hittat nästa utmaning förresten. Niliterrängen 2013.
Vilka får jag med mej tro?
söndag 17 juni 2012
Mot ny vecka-inlägget i sin helhet;)
Helgen går verkligen såååå fort. Åter slår det mej att jag tycker synd om människor som hela tiden trånar efter fredag och helg och tycker att tiden däremellan är pesten. Men det finns alltför många personer som lever på det viset. Det gör det faktiskt.
Hade jag varit av det virket hade jag varit sjukt besviken nu. Eftersom det är söndag kväll nu och denna helgen så att säga är "förbrukad".
Så jag är glad att jag är jag! Och ingen annan!!
Jag sprang in helgen i fredags och åt sedan en fin köttbit, hemmagjord bea (typ standard hos oss numera) och drack ett glas rött till. Somnade rätt tidigt, i soffan såklart, och kände mej grymt utvilad när Ella tyckte det var morgon runt halv 8 igår morse. Härligt. Körde ett race med dammsugaren hemma medan Björn handlade och slängde skräp. Det behövdes kan jag lova. Både dammsugningen, handlingen och skräpslängningen! Lunch i 190 innan det var dags att åka till jobbet och pyssla om tantbröderna. Fastnade på ett boende där en äldre herre försämrats kraftigt under eftermiddagen. Det blev en hård nöt att knäcka och jag lugnt säga att jag "sov med honom" i natt, om ni förstår hur jag menar.
Imorse ringde alarmet klockan halv 7. Upp och mumsa gröt, dricka kaffe och hinna smälta det lite innan jag väntade att fru Olin skulle komma förbi för en tidig löprunda. Makalöst vad jag lyckats ställa om kroppen till att kunna springa på morgonen. Det är faktiskt min bästa tid för träning, på morgonkvisten. Okej, jag kanske inte kör intervaller precis och klockan är ju heller inte typ sex, men benen är inte alls så mycket segare bara för att de är nyvakna.
Så vi gav oss av ned mot Trollsjön och småpratade i vanlig ordning. Tyvärr fick fru Olin känning i ena knäet så efter drygt fyra kilometer bestämde vi därför att dela på oss. Jag skulle köra en lite annan sträckning och kanske förhoppningsvis komma ikapp henne så småningom var tanken, men det gjorde jag nu inte. Pinnade iaf på rätt bra och gissar att jag låg en rätt bra bit under 6-tempo i min ensamhet utan att det kändes för jobbigt. Väl hemma stannade klockan på 11,3 km och ingen Beata hade synts till men jag fick strax bekräftat att även hon "hittat hem". Bra jobbat och hoppas knäet blir bra fort!
Passade på att ta en sväng ut till Bönared med familjen sedan, med förhoppningen om att de börjat med sin gudomliga jordgubbstårta. Där gick vi dock bet och hamnade istället på Landhs där vi svullade i oss av deras kakbuffé. Fin lunch? Nja. Men gott var det!
Klockan går alldelens för fort när man vet att man ska iväg på kvällsjobb och det var i stort sett bara att svira om och åka mot la stada när vi kom hem. Glädjande nog möttes jag av en bemanningskollega när jag kom fram till jobbet och vi hade en trevlig kväll tillsammans. Tryggt och bra kändes det i jämförelse mot hur det kändes efter lördagkvällen. Sån skillnad det kan vara... Min man som jag pysslat med i stort sett hela lördagen hade gjort en kovändning och hämtat sej fantastiskt. Än en gång fascineras jag över hur stark en människokropp är. Helt otroligt. Jag trodde ärligt talat inte att jag skulle träffa honom igen...
Nu när jag kryper under täcket är det riktigt gott att veta att imorgon bitti har jag och barnen ingen tid att passa. Vi är lediga och ska verkligen inte göra många knop!
So long!
Hade jag varit av det virket hade jag varit sjukt besviken nu. Eftersom det är söndag kväll nu och denna helgen så att säga är "förbrukad".
Så jag är glad att jag är jag! Och ingen annan!!
Jag sprang in helgen i fredags och åt sedan en fin köttbit, hemmagjord bea (typ standard hos oss numera) och drack ett glas rött till. Somnade rätt tidigt, i soffan såklart, och kände mej grymt utvilad när Ella tyckte det var morgon runt halv 8 igår morse. Härligt. Körde ett race med dammsugaren hemma medan Björn handlade och slängde skräp. Det behövdes kan jag lova. Både dammsugningen, handlingen och skräpslängningen! Lunch i 190 innan det var dags att åka till jobbet och pyssla om tantbröderna. Fastnade på ett boende där en äldre herre försämrats kraftigt under eftermiddagen. Det blev en hård nöt att knäcka och jag lugnt säga att jag "sov med honom" i natt, om ni förstår hur jag menar.
Imorse ringde alarmet klockan halv 7. Upp och mumsa gröt, dricka kaffe och hinna smälta det lite innan jag väntade att fru Olin skulle komma förbi för en tidig löprunda. Makalöst vad jag lyckats ställa om kroppen till att kunna springa på morgonen. Det är faktiskt min bästa tid för träning, på morgonkvisten. Okej, jag kanske inte kör intervaller precis och klockan är ju heller inte typ sex, men benen är inte alls så mycket segare bara för att de är nyvakna.
Så vi gav oss av ned mot Trollsjön och småpratade i vanlig ordning. Tyvärr fick fru Olin känning i ena knäet så efter drygt fyra kilometer bestämde vi därför att dela på oss. Jag skulle köra en lite annan sträckning och kanske förhoppningsvis komma ikapp henne så småningom var tanken, men det gjorde jag nu inte. Pinnade iaf på rätt bra och gissar att jag låg en rätt bra bit under 6-tempo i min ensamhet utan att det kändes för jobbigt. Väl hemma stannade klockan på 11,3 km och ingen Beata hade synts till men jag fick strax bekräftat att även hon "hittat hem". Bra jobbat och hoppas knäet blir bra fort!
Passade på att ta en sväng ut till Bönared med familjen sedan, med förhoppningen om att de börjat med sin gudomliga jordgubbstårta. Där gick vi dock bet och hamnade istället på Landhs där vi svullade i oss av deras kakbuffé. Fin lunch? Nja. Men gott var det!
Klockan går alldelens för fort när man vet att man ska iväg på kvällsjobb och det var i stort sett bara att svira om och åka mot la stada när vi kom hem. Glädjande nog möttes jag av en bemanningskollega när jag kom fram till jobbet och vi hade en trevlig kväll tillsammans. Tryggt och bra kändes det i jämförelse mot hur det kändes efter lördagkvällen. Sån skillnad det kan vara... Min man som jag pysslat med i stort sett hela lördagen hade gjort en kovändning och hämtat sej fantastiskt. Än en gång fascineras jag över hur stark en människokropp är. Helt otroligt. Jag trodde ärligt talat inte att jag skulle träffa honom igen...
Nu när jag kryper under täcket är det riktigt gott att veta att imorgon bitti har jag och barnen ingen tid att passa. Vi är lediga och ska verkligen inte göra många knop!
So long!
fredag 15 juni 2012
Bara liiiiite till
Vad är det med den här sommaren? Den kommer ju liksom aldrig igång!
Antagligen är det därför jag känner som jag gör härifrån min stol i solen på lunchen. Jag vill nämligen inte gå in... Varenda solstråle måste jag njuta maximalt innan jag kan ta mej an eftermiddagens arbete.
Nå. Vad nu. Ett stort moln ivägen?? Måste vara plikten som kallar...
torsdag 14 juni 2012
Lättad
Jag har sovit som en gris i natt. Fattar det inte själv, men förmodligen var jag helt enkelt utmattad av min förbannade tandvärk. Idag var det dock dags att göra nåt åt den...
Värken och oron för vad som skulle ske hos tandläkaren gjorde mej till en häxa och både barnen och maken fick sej en skopa av min frustration. Nerverna utanpå? Just a little bit.
Jag trodde faktiskt jag skulle svimma innan jag fick sätta mej i stolen och få domen.
ROTBEHANDLING!
Men att Frank sa rotbehandling och inte rotfyllning lät så mycket mildare...
Okej. Gör vad du måste. Jag är gråtfärdig iaf. Och ge mej all bedövning i världen. Please. Helst en stor jävla spruta i huvudet så jag somnar medan du håller på. Jaha? Nähä? Det funkar inte så. Okej. Va synd.
En timme senare är första behandlingen över. Jag har blundat mej igenom 90% av tiden. Försökt slappna av men det gick sådär. Fokuserat tankarna bort från tandläkaren. Tänkt på maran när jag med värkande ben manade på kroppen att springa. Det gjorde helvetes mycket ondare än detta. Men jag valde själv och så var jag "in control". Det är nog den största skillnaden. För trots att det är rejält inflammerat nere i tanden så kan jag inte säga att dagens behandling gör ont. Inte alls. Men det skrapar och har sej och det värsta är nog att inte veta hur lång tid det tar. Faktiskt.
Efteråt är jag lite omtumlad. Fullständigt bedövad på höger sida flera timmar efteråt. Jag knaprar värktabletter lite till. För nu när jag fått tillbaks HELA munnen känner jag att jag faktiskt är ganska öm i tanden. Men förhoppningvis kommer det att successivt avta och inom en vecka vara helt borta.
Håller tummarna för att jag inte ska avvika från det vanliga förloppet.
Nu ska jag skala räkor och koka ägg till kvällens räkmackor. Det är ju nämligen skolavslutning för Erik idag! Hurra! Det måste firas!
onsdag 13 juni 2012
Bara skit med svenska folket!
Som om inte min tandvärk vore nog så är inte Ella kry heller. Sedan några dagar är hon småförkyld. Men när hon vaknade med röda irriterade ögon imorse så det var bara att inse att nåt dagis blir det idag. Eftersom maken är på resande fot och jag själv skulle köra utbildning ihop med A några timmar i eftermiddag såg jag det som en tänkbar lösning att Ella hängde med mej. Hon brukar nämligen vara rätt smidig att ha med sej...Så var planen för ett tag, innan jag tog mitt förnuft till fånga och ringde och sa till chefen att jag blir hemma.
Så nu sitter jag här... Blä... Hade verkligen behövt komma hemifrån och göra nåt annat som tog fokus från tandvärken och ångesten för morgondagen. Hoppas jag har kraft att ta en lätt löprunda ikväll åtminstone. När maken kommit hem från sitt håll.
...och just det ja. Erik har förmodligen ätit för mycket laktos för han gick hem från skolan igår med magknip...
Bara skit med svenska folket. Som sagt var...
Tandläkarskräck. Mitt handikapp.
Hellre hundra maratonlopp på raken än att gå till tandläkaren. Men nu orkar jag inte längre. Tandvärken from hell tar livet av mej. Fy fan.
Så det var i princip med gråten i halsen jag ringde till Frank imorse. "Jag har så ont i en tand" kved jag när Carina, tandsköterskan med världens mjukaste röst, svarade.
Klockan tio imorgon får jag domen som jag bävar ska vara rotfyllning. Men Carina har pratat lugnt med mej... Och jag litar på henne. Funderar på om jag ska ta med mej maken att hålla i handen iallafall. Allvarligt alltså.
Jag är rädd... Jätterädd.
tisdag 12 juni 2012
Grym cykelrunda
I söndags blev jag kär i cyklingen på riktigt. Jag och Björn hade en sån grym runda tillsammans när vi körde en tiomilare som i grova drag gick längs utmed sträckningen av gamla Tjejvättern. Utvecklingen på cykel för min del har gått framåt ytterligare och denna gången trodde jag knappt det var sant när jag upplevde skillnaden. Att jag sprungit en mara bara så sent som för en vecka sedan kändes inte nånstans och bortsett från en svacka mellan typ 8 och 9 mil var jag urstark. Jag har dessutom hittat lite bättre balans på cykeln och vågar nu ställa mej upp och jobba med hela kroppen under vissa delar av de tuffare uppförsbackarna. Det är en riktigt skön känsla må ni tro! Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi tro att cykling var så här skoj! Det var ju bara en vild chansning som mitt onda knä ledde in mej på. Inget ont som inte har nåt gott med sej alltså!
Ett varmt tack till farmor och farfar som hade hand om Ella medan vi var ute och cyklade jag och maken, samt till brorsan eftersom Erik fick vara hos dem.
Det blev rätt sent innan vi var hemma i Mullsjö igen, på söndagkvällen. Som väl var hade ingen av oss speciellt bråttom iväg måndagmorgon och det var skönt.
Jag kände inget annat i benen än lite trötthet i lårmusklerna och bara en sån grej kan ju göra mej religiös. Att vid 39 års ålder vara i sitt livs form liksom. Jävlar vilken njutning. Träningen skänker mej så mycket glädje!
Jobbade alltså kväll igår och hade typ inget att göra. Ett samtal på jourtelefonen, en injektion och en urintappning. Inte så att jag överansträngde mej precis. Men jag lyckades ta vara på tiden iaf och reggade en massa träningspass på Funbeat. Hade inte gjort det sedan mitten av mars så det var några stycken. Nu är nästan all löpning reggad så då återstår cykelpassen. Såg att jag skrapat ihop ett ansenligt antal kilometrar till fots under maj iaf.
Idag har jag undervisat igen och det gick med en farlig fart. Vet inte vad det var med oss men vi körde på i 190 både på förmiddagspasset och eftermiddagpasset.
Det passade dock dubbelt bra att vara färdig tidigare just idag. Dels ville jag hem till Erik som gått hem från plugget pga magont och dels var det så att maken skulle på speedway (nu är säsongen igång igen...) i Motala så kvällens "aktiviteter" hemmavid hängde helt och hållet på mej. Guld värt att hinna smita in på ICA och handla det som behövdes inför middagen i god tid innan Ella skulle hämtas.
Nu ligger jag i sängen och inväntar John Blund. Hoppas han kommer om inte alltför länge!
Sov gott!
lördag 9 juni 2012
Avstår Halvvättern
Ja det blev så till sist. Efter mycket funderingar fram och tillbaks. Lite trist är det naturligtvis men det nu är det bestämt och det känns ändå som det smartaste beslutet.
Anledningen är att varken jag eller maken samlat tillräckligt många mil på cykeln. Vid den tidpunkt då idén om att testa på cykling föddes var mitt knä som allra sämst. Jag kände mej uppgiven och hade grymt svårt att se mej själv springa mycket längre än en mil. Samtidigt visste jag att jag förmodligen skulle bli sinnessjuk av att inte få de endorfinkickar som jag vant kroppen vid. Så jag såg cyklingen som ett försök att litegrann gardera mej emot en eventuellt psykisk kollaps...
Sen bokade jag tid hos naprapat och de besöken i kombination med diklofenak, den ihärdiga styrketräning jag kört sedan februari och reducerad längd på löppassen...blev knäet drastiskt bättre.
Så även om jag tyckte cyklingen var vansinnigt kul och sedan dess intensivt har drömt om att äga en egen racer, har löpningen varit nummer ett!
När nu knäet har velat vara med så har det automatiskt blivit så att jag prioriterat löpning och istället kört mina pass cykel som en bonusgrej. Och i takt med att jag börjat kunna lita på att min kropp håller även för de längre distanserna har drömmen om att köra Halvvättern bleknat till förmån för först Göteborgsvarvet, och sedan för Stockholm Marathon... Ja ni har ju själva följt min resa!
Svårare än så är det inte!
Hur som helst. Vi är i cykelstaden Motala så visst tusan blir det en sväng imorgon. Kanske upp mot 9-10 mil om det känns bra.
Den lösningen känns bara helt rätt!
fredag 8 juni 2012
Födelsedagsfest. Igen!
Jahapp. Då var det fest igen! Ikväll hade Erik bjudit hem tre kompisar (varav hedersgästen såklart var kusin Caroline) på lite mat och spelkväll.
Tyvärr var en av grabbarna sjuk så de blev bara totalt tre stycken men jag tror de var nöjda iaf. Det lät liksom så...
Själv har jag jobbat i köket. Hembakad pizza var beställt så det var inte mycket att be för. Bara baka och se glad ut. Jag hade god hjälp av Ella som först knådade deg och sedan la på tomatsås (mycket sådan), ost och skinka. Och alla åt som hästar! Wow!
Lite fotboll i regnet hanns oxå med. Tokstollar!
Men nu har det precis blivit tyst inne i Eriks rum. Jag hoppas de sover gott och länge imorgon bitti!
Ciao!
Lite piggare
Sju timmars sömn satt fint. Ja, jag känner mej faktiskt piggare dagen till ära. Pratade med Kajsa igår och fick bekräftat att tröttheten nog till stor del hänger ihop med maran. Kajsa kände sej nämligen likadan.
Men idag känns det alltså bättre och det är skönt! Jag längtar verkligen efter att få komma ikapp igen och det är inte alltför långt borta nu. Tror jag!
torsdag 7 juni 2012
Jag behöver sova
Sömnbristen från den gångna helgen toppades med en på tok för knackig sömn natten till igår och nu kan jag avslöja att det känns. Huvudet dunkar och jag vill bara krypa ned i sängen igen.
Dessvärre ser det inte ut som att det blir nåt tillfälle till att vila den närmsta tiden.
Programmet är megaspäckat med bl a födelsedagsmiddag för Erik imorgon och sedan raka spåret till Motala på lördag så vi är redo för vår lilla "cykelutflykt" på söndag.
Tvättkorgar svämmar över och sängar som inte ens hinner bäddas. Jag gillar inte det livet egentligen. När det blir så högt tempo att man t ex glömmer att lilla prinsessan skulle haft med sej fika till dagens utflykt med dagis... Då mår jag inte helt bra.
Som i så många andra familjer är det jag som har befattningen "projektledare", delvis självpåtagen-jag vet, men just nu skulle jag nog behöva lite semester från den.
Någon som vet var jag lämnar in min ledighetsansökan??
onsdag 6 juni 2012
Fotbollsmorsa
Idag är det premiär för Erik på fotbollsplan så det är mycket nerver. Haga cup och även Carro är med och spelar för Eksjö.
För en annan som i princip vuxit upp på en fotbollsplan är det såklart lite av en dröm om något av mina barn skulle förälska sej i fotboll. Så mycket glädje och vänskap som jag fått uppleva genom den idrotten. Bara hoppas på att intresset håller i sej!
tisdag 5 juni 2012
Ben som bär
Synd att säga att jag flög fram. Men jag kände iaf i stort sett ingenting i benen när jag imorse snörade på mej löparpjucksen och stack ut en runda. Glädjande nog inte heller minsta känning från knäna. Men jag ska passa mej nooooooga...
Fem kravlösa kilometer och njutning på hög nivå! Sen lite styrketräning på liggunderlaget hemma i förrådet. Gött!
Att åka till jobbet och få berätta om upplevelsen (som fortfarande växer!) och ta emot cred och bekräftelse på att man lyckades i lördags...det var verkligen härligt. Jag skäms inte ett dugg över att jag är så barnsligt lycklig över min prestation. Nä, jag bara ler och njuter!!
Hoppas att ni kan göra likadant. Oavsett vilka mål ni sätter upp-se till att stanna och njuta när ni nått dem! Ingenting är omöjligt!
"What the mind can believe, the body can achieve"
Aaaaooooch:-(
Lördagen i färskt minne.
Och skulle jag för ett ögonblick tänka på nåt annat så blir jag omedelbart påmind.
Av dessa svidande skav på halsen.
Bortsett från dem så känner jag mej otroligt bra i kroppen. Det är mjukdelar som fortfarande anas i vissa lägen. Som en avklingande träningsvärk efter några utfallssteg ungefär. I like it. Skulle nästan önska att jag var lite mer justerad? Eller inte.
Grymt tacksam över kroppen. Grymt tacksam som sagt.
Miranda hade skrivit ett fantastiskt bra inlägg igår om återhämtning efter ett maraton. Jag blev påmind om att kroppen är väldigt skör en tid efteråt. Just den är lätt att gå bet på när man redan känner sej både fysiskt och psykiskt fräsch och bara vill ut och köra igen! Jag behöver jobba med den biten. Verkligen. Huvudet fattar liksom inte att kroppen behöver få tid på sej. Annars kanske det där knäet börjar bråka i höst t ex. Inte värt det helt enkelt.
Åtgärdsplanen nu är minst två veckors fislöpning oavsett hur kroppen känns. Och så förstås 15 mils fiscykling på söndag. Om vädergudarna är med oss ska ju jag och maken cykla Halvvättern då.
Bara hoppas att min kropp vill samma som jag!!
måndag 4 juni 2012
Den åtråvärda
Det var flera gånger under loppet som jag tänkte på hur grymt gärna jag ville bli ägare till den här förbannade tröjan... Den ligger framme och glänser och påminner mej om lördagens batalj.
Idag är jag ledig och njuter av att göra så lite som möjligt. Ella leker för fullt med sina barbie och det är så mysigt att höra henne. Surr surr surr.
Mina ben mår fantastiskt bra. Lite träningsvärk i låren, men knäna knorrar inget. Jag längtar faktiskt ut och springa igen. Kanske jag kör ett lätt återhämtningspass imorgon? Jag tror nämligen inte att kroppen reparerar sej bäst av total vila. Mycket lätt jogg eller alternativ träning i kombination med bra mat (inga sötsaker-trots över 3200 förbrukade kcal i lördags och som alltid en förhöjd förbränning efter ansträngningen) hjälper bara kroppen att bli hel igen. Det är väl tur man har lite små förråd att ta av, även om de numera inte alls är nåt att gnälla över. Jag är ju starkare och uthålligare än jag nånsin varit och det betyder mycket mer än siffrorna på vågen. Ännu en anledning att sätta igång och träna alltså. Det blir lättare att tycka om sej själv som man är och vara tacksam över det just du begåvats med! Sen att eventuella överflödskilon kommer försvinna i sakta mak är bonus. Välbefinnandet och att trivas i sin kropp är värt så mycket mer än att späka sej i strävan efter en viss siffra på vågen.
Och ja! Jag vet otroligt väl att det finns ett visst samband mellan dessa två. Men det handlar om balans även här.
Jahapp. Det verkar som att man blir klok av att springa maraton!
söndag 3 juni 2012
Dagen efter
Och jag ber om ursäkt för bilden. Det ser ut som att jag har giraffhals:-)
Det ser oxå ut som att jag snarare varit på fjortisparty och drabbats av ett par rejäla sugmärken, än att ha varit en del av löparfesten i Stockholm igår.
Men jag lovar att så inte är fallet. På bilden ses mina värsta krämpor efter 42 km i regn och storm. Det måste vara halsringningen på tröjan som åsamkat mej dessa otrevliga och taskigt belägna skav.
Still! I am a Stockholm Marathon finisher!
Still! Lycklig och smått rusig av hela grejen!
Och det trots en 3-4 timmars hackig sömn.
Jag har knappt märkt att vi haft barnkalas här hemma idag. Så nåt konstigt är det i skallen.
Ja, och så passade jag på att anmäla mej till Varvet 2013.
Men nu måste jag försöka komma i säng. Innan jag gör nåt riktigt konstigt menar jag.
God natt<3
lördag 2 juni 2012
Stockholm Marathon 2012
Undrar hur många blogginlägg med den rubriken som publicerats det senaste dygnet...
Men mina vänner. Vilken upplevelse jag varit med om. Fantastiskt och förjävligt!
Vi kom upp till ett regnigt Stockholm på fredagkvällen, jag och fru Olin, och hade bokat en övernattning på Scandic Continental. Precis granne med stationen. Perfekt!
Jag var extremt nervös ända sedan jag vaknat på fredagen och hade stundtals svårt att få ihop det med packningen under förmiddagen. Till slut hade jag dock lyckats få ned det jag trodde att jag skulle komma att behöva.
Vi hämtade nummerlapparna efter incheckningen på hotellet. Tog en sväng på mässan och shoppade lite. Ett par tröjor ur Asics Stockholm Marathon kollektionen t ex. Vi sa lite snabbt till varann att det kanske inte var så smart. Tänk om vi inte skulle komma i mål liksom. Hur kul är det då med kläder som det står Stockholm marathon på??? Skitsamma. Efter dessa inköp var vi ännu mer tvingade att ta oss runt och i mål. Träffade också ett par av löparkompisarna på mässan. Alltid skoj!
Lite mat på det innan vi skålade i varsitt glas vätskeersättning och kröp under täcket.
Sov gott till strax efter 05. Lyckades knoppa om och vaknade av Beatas väckarklocka vid 07. Dusch, hotellfrukost och ompackning. Mer vätskeersättning och massor av nerver. MASSOR av nerver. Och en oerhörd ångest över vädret som var så otroligt ruggigt och trist att jag egentligen mest kände för att DNS:a. Faktiskt!
Fjäskade till mej två sopsäckar i frukostrestaurangen som vi klippte till och tog med oss som regnskydd. Sopsäckarna var märkta med texten MATAVFALL upprepade gånger. He he he... Hur tolkar man det?
Framme vid Östermalms IP blev det sedvanlig inlämning av värdesaker och efter skobyte mm också väskinlämning. Sopsäck på och placering i bajamajakö. Lång sådan. Oj oj oj vad kallt... Jag kände mej riktigt ynklig och ensam (bland typ 16 000 andra) och längtade nu bara hem. Fick tankar i skallen som att detta verkligen inte var bra osv osv men slog bort dem efter bästa förmåga.
För er som följt mina inlägg och vet att min mage brukar total balla ur kan jag säga att det faktiskt inte hände denna dag. Har ingen aning om varför.
Sååååå härligt när jag efter att ha besökt baja majan hörde någon ropa mitt namn från en av köerna. Kajsa-gumman!! Blev lite varmare. I alla fall i hjärtat och det var fint att vi i ösregn och blåst tog sällskap till starten alla tre.
Slet av mej sopsäcken ett par minuter innan start och när speakern (vem är hon? denna välbekanta kvinnoröst??) på ett betryggande sätt påminde oss om att vi ses på stadion "om en stund" kom första känsloattacken. Tårar vällde upp i ögonen och gjorde det för ett ögonblick svårt att se.
Och sen.
PANG!
Äntligen fick jag börja springa. Genomfrusen ända in i märgen men nu kunde jag börja försöka göra något åt det. Lufs lufs. Väldigt svårt att inte hamna i ett för högt tempo faktiskt. Jag tyckte massor med gånger under första varvet att jag sprang som en snigel men fann att det gick i både halvmara- och till och med miltempo. Justerade farten omedelbart eftersom jag var väldigt orolig för att tvingas slita onödigt ont sista biten. Krig visste jag att det skulle bli men med vårens knästrul ville jag inte chansa och tänka att det går som det går. Det är inte min grej och speciellt inte i detta sammanhang. Av allt jag läst om innan loppet hade en sak fastnat och det var att ett maraton handlar om att ha disponerat loppet så att det finns kraft kvar till sista milen. That´s where it all begins liksom...
Första varvet på 17 km sprang jag hyfsat lätt. Västerbron gruvade jag mej för och planerade att eventuellt lägga in ett parti med gång här. Om jag upplevde att det tog emot. Inte slösa energi i onödan. Men allvarligt... Västerbron... Så hemsk var den absolut inte. Inte ens på andra varvet. Runt 11 km fick jag magkramper. Blä... Detta är så apjobbigt att kuta med och när det började redan vid 11 km blev jag faktiskt rädd. Kissnödig var jag också. Började alltså planera för ett besök på en bajamaja vid varvning och fram till dess gällde att göra allt för att koppla bort eventuella känningar från magen.
Vips var jag inne på andra varvet... Och överraskande nog hade det onda i magen gett med sej. Däremot var jag fortfarande riktigt kissnödig. Övervägde toabesök fram och tillbaks. Det var ju så obeskrivligt kallt och ett stopp skulle innebära att jag t ex blev ytterligare nedkyld och mina redan totalt genomblöta kläder skulle så att säga bli rubbade "ur läge" med allt vad det innebär. På Gärdet tog jag så mitt förnuft till fånga och klev in i en bajamaja. Vad som hände därinne tänker jag inte berätta mer om, men det var skönt som fan och värt varenda minut. Däremot slet jag sönder nummerlappen när jag med stelfrusna fingrar försökte få de blöta plaggen på plats igen. Grrrrrr! Otroligt vad fumlig jag var!
Sedan var det medvind några hundra meter innan vi vände och fick den jävligaste tänkbara blåsten och regnet mot oss. Här drog jag igång musiken i min MP3. Jag hade tänkt spara den till 30 km men nej. Det gick inte. Jag fick en tanke om att jag skulle bli varm av att lyssna på mina välbekanta löparlåtar och när jag strax efteråt toppat med en bit saltgurka hittade jag värmen.
Mina härligaste kilometrar hade jag alltså mellan halvmarapasseringen och typ 30 km. Jag dansade faktiskt fram här. Mitt pannben kändes orubbligt och jag tänkte flertalet gånger att det här är stabilt. Fan vad jag är stabil. Lätt uppför. Rulla nedför. Opppss! Där passerade vi Liseberg... Nej, vad fan heter det nu... Gröna Lund var det va? Hmmmmm enda tillfället jag inte upplevde att jag var kristallklar i knoppen. Hört att Djurgården skulle vara så segt men jag tyckte den bara swischade förbi. Ärligt alltså.
Hade hittat en tanke nånstans vid 22 km om att det då bara var 10 km kvar till nedräkningen. Det GÅÅÅÅÅR ju bara inte att tänka att man ska springa två mil till, så min skalle bröt ned loppet utan att jag egentligen bad om det. Tacksamt! Så plötsligt var det 9 km kvar, 8, 7, 6, 5, 4, 3...
32 km... Eller kanske redan vid 29-30. DÅ började smärtorna ge sej till känna. Höger knäs utsida och vänster knäs utsida framför allt. Dock kände jag som sagt var av höger knä först och det tog jag som ett gott tecken.
Fortfarande massor av bra tankar som från ingenstans. Stabilt. Dansa. En fot framför den andra. Underbar musik i öronen. Låtar som jag sprungit till tusen gånger förut och som jag ibland är less på gjorde bara mej stark och trygg just då och det behövde jag så mycket.
Så anar jag vittring på 4.30 på Västerbron andra varvet. Wow! Fast jag hade ju inget tidsmål? Nä, egentligen inte. Men mellan 4.15-4.45 var jag god för trodde jag nog. Om kroppen höll. Och visst... Under 4.30 var nån slags önskan mitt i allt regn och rusk.
Sista milen blev ett riktigt krig mot smärtande ben och knän. Mellan 39 och 41 km var det lååååånga kilometrar med upprepade inslag av gång eftersom knäna helt enkelt inte lydde. Det kändes som att jag inte fick med mej underbenen. Läskigt. Lägg lite grym sidovid, typ stormbyar, på det så inser ni kanske något av känslan. Koncentration på en för mej så "korrekt" fotisättning som möjligt. Undvika att kompensera. Vid det här laget gick verkligen inte benen av sej själva... Huvudet fick helt enkelt tvinga dem. En fot framför den andra. Märkligt eftersom jag samtidigt inte kände mej trött.
Jag räknade än en gång på sluttiden och fattade att sub 4.30 var fullt uppnåeligt. Bjöd därför mej själv på ytterligare ett parti gång innan jag trampade igång och sprang den sista kilometern på bra ben som helt plötsligt inte alls gjorde så ont. Visst är det märkligt?
Och herregud vad skönt det var att svänga upp på sista biten och se Stadion några hundra meter bort. Helt sjukt. Jag kommer verkligen klara detta!! Jag bara älgade på som en idiot för att så fort som möjligt få uppleva den där känslan som så många berättat om. Att komma in på Stadion och mötas av en helt fantastisk publik. På väg upp mot Stadion slet jag ur mina hörlurar ur öronen för att till hundra procent kunna ta in sista biten av denna maratonpremiär. Minns hur jag vid ett par tillfällen tidigare suttit på läktaren som publik och hjälpt fram trötta maratonlöpare de sista hundra meterna. Då helt utan några egna funderingar eller drömmar om att själv göra Stockholm Marathon.
Så idag, den 2 juni 2012, glider jag in på Stadion som 39-årig gift tvåbarnsmor helt JÄVLA ÖVERVÄLDIGAD. Var jag får kraften att spurta ifrån fattar jag inte men jag drar på järnet ända in i mål och jag behöver väl knappast nämna att känslorna än en gång rann över. Glädjetårarna började strömma till redan när jag kom in på stadion och vände upp och mötte alla härliga människor som trots detta jävliga väder gått man ur huse för att hjälpa oss i mål. Jag bara äääääälskar er och ägnade faktiskt delar av loppet åt att fundera på hur jag skulle kunna nå fram med min tacksamhet! Måste få säga att Göteborgsvarvets publik har en hel del att lära. Jag mötte så många blickar ute på banan och varenda en sa nåt uppmuntrande och klappade lite extra när de fått "kontakt". Det var mäktigt!
Mitt Stockholm Marathon skulle bara bli ett enda. En utmaning och en upplevelse bland alla andra i löparskor. Jag kan inte säga idag att jag inte tänker göra det igen. Lika lite som jag kan säga att vill göra om det. Oavsett hur det blir med den saken kände jag nästan direkt efter målgång att jag ville återuppleva ögonblicket när jag kom in på stadion, och den allra sista biten in i mål. Fy fan vad just den gav mej mersmak. Det är nästan som när man fött barn. Ni vet hur ont det gör på slutet men också hur stor känslan är när ens älskade bebis ligger där på bröstet. Just DET, är något som åtminstone jag inte kan bli mätt på. Den är värd all smärta man genomlidit. Och lite till.
Några fler bebisar blir det dock definitivt inte. Maraton? Vem vet. Just nu unnar jag mej bara att njuta av min prestation.
Vill också skicka ett grattis till de av mina vänner som under dessa vidriga väderförhållanden, var och en utifrån sina förutsättningar, uträttade stordåd. Några tog sej i mål för första gången, några persade. Ett par klev av, av olika skäl. Ni ska bara veta att alla är precis lika mycket hjältar och glöm för tusan inte att ALLA KAN!
Nån som orkade läsa allt???
PS Tiden? 4.27.25 och jag är sjukt stolt över min illgula Stockholm Marathon Finsher tröja ;) DS
Men mina vänner. Vilken upplevelse jag varit med om. Fantastiskt och förjävligt!
Vi kom upp till ett regnigt Stockholm på fredagkvällen, jag och fru Olin, och hade bokat en övernattning på Scandic Continental. Precis granne med stationen. Perfekt!
Jag var extremt nervös ända sedan jag vaknat på fredagen och hade stundtals svårt att få ihop det med packningen under förmiddagen. Till slut hade jag dock lyckats få ned det jag trodde att jag skulle komma att behöva.
Vi hämtade nummerlapparna efter incheckningen på hotellet. Tog en sväng på mässan och shoppade lite. Ett par tröjor ur Asics Stockholm Marathon kollektionen t ex. Vi sa lite snabbt till varann att det kanske inte var så smart. Tänk om vi inte skulle komma i mål liksom. Hur kul är det då med kläder som det står Stockholm marathon på??? Skitsamma. Efter dessa inköp var vi ännu mer tvingade att ta oss runt och i mål. Träffade också ett par av löparkompisarna på mässan. Alltid skoj!
Lite mat på det innan vi skålade i varsitt glas vätskeersättning och kröp under täcket.
Sov gott till strax efter 05. Lyckades knoppa om och vaknade av Beatas väckarklocka vid 07. Dusch, hotellfrukost och ompackning. Mer vätskeersättning och massor av nerver. MASSOR av nerver. Och en oerhörd ångest över vädret som var så otroligt ruggigt och trist att jag egentligen mest kände för att DNS:a. Faktiskt!
Fjäskade till mej två sopsäckar i frukostrestaurangen som vi klippte till och tog med oss som regnskydd. Sopsäckarna var märkta med texten MATAVFALL upprepade gånger. He he he... Hur tolkar man det?
Framme vid Östermalms IP blev det sedvanlig inlämning av värdesaker och efter skobyte mm också väskinlämning. Sopsäck på och placering i bajamajakö. Lång sådan. Oj oj oj vad kallt... Jag kände mej riktigt ynklig och ensam (bland typ 16 000 andra) och längtade nu bara hem. Fick tankar i skallen som att detta verkligen inte var bra osv osv men slog bort dem efter bästa förmåga.
För er som följt mina inlägg och vet att min mage brukar total balla ur kan jag säga att det faktiskt inte hände denna dag. Har ingen aning om varför.
Sååååå härligt när jag efter att ha besökt baja majan hörde någon ropa mitt namn från en av köerna. Kajsa-gumman!! Blev lite varmare. I alla fall i hjärtat och det var fint att vi i ösregn och blåst tog sällskap till starten alla tre.
Slet av mej sopsäcken ett par minuter innan start och när speakern (vem är hon? denna välbekanta kvinnoröst??) på ett betryggande sätt påminde oss om att vi ses på stadion "om en stund" kom första känsloattacken. Tårar vällde upp i ögonen och gjorde det för ett ögonblick svårt att se.
Och sen.
PANG!
Äntligen fick jag börja springa. Genomfrusen ända in i märgen men nu kunde jag börja försöka göra något åt det. Lufs lufs. Väldigt svårt att inte hamna i ett för högt tempo faktiskt. Jag tyckte massor med gånger under första varvet att jag sprang som en snigel men fann att det gick i både halvmara- och till och med miltempo. Justerade farten omedelbart eftersom jag var väldigt orolig för att tvingas slita onödigt ont sista biten. Krig visste jag att det skulle bli men med vårens knästrul ville jag inte chansa och tänka att det går som det går. Det är inte min grej och speciellt inte i detta sammanhang. Av allt jag läst om innan loppet hade en sak fastnat och det var att ett maraton handlar om att ha disponerat loppet så att det finns kraft kvar till sista milen. That´s where it all begins liksom...
Första varvet på 17 km sprang jag hyfsat lätt. Västerbron gruvade jag mej för och planerade att eventuellt lägga in ett parti med gång här. Om jag upplevde att det tog emot. Inte slösa energi i onödan. Men allvarligt... Västerbron... Så hemsk var den absolut inte. Inte ens på andra varvet. Runt 11 km fick jag magkramper. Blä... Detta är så apjobbigt att kuta med och när det började redan vid 11 km blev jag faktiskt rädd. Kissnödig var jag också. Började alltså planera för ett besök på en bajamaja vid varvning och fram till dess gällde att göra allt för att koppla bort eventuella känningar från magen.
Vips var jag inne på andra varvet... Och överraskande nog hade det onda i magen gett med sej. Däremot var jag fortfarande riktigt kissnödig. Övervägde toabesök fram och tillbaks. Det var ju så obeskrivligt kallt och ett stopp skulle innebära att jag t ex blev ytterligare nedkyld och mina redan totalt genomblöta kläder skulle så att säga bli rubbade "ur läge" med allt vad det innebär. På Gärdet tog jag så mitt förnuft till fånga och klev in i en bajamaja. Vad som hände därinne tänker jag inte berätta mer om, men det var skönt som fan och värt varenda minut. Däremot slet jag sönder nummerlappen när jag med stelfrusna fingrar försökte få de blöta plaggen på plats igen. Grrrrrr! Otroligt vad fumlig jag var!
Sedan var det medvind några hundra meter innan vi vände och fick den jävligaste tänkbara blåsten och regnet mot oss. Här drog jag igång musiken i min MP3. Jag hade tänkt spara den till 30 km men nej. Det gick inte. Jag fick en tanke om att jag skulle bli varm av att lyssna på mina välbekanta löparlåtar och när jag strax efteråt toppat med en bit saltgurka hittade jag värmen.
Mina härligaste kilometrar hade jag alltså mellan halvmarapasseringen och typ 30 km. Jag dansade faktiskt fram här. Mitt pannben kändes orubbligt och jag tänkte flertalet gånger att det här är stabilt. Fan vad jag är stabil. Lätt uppför. Rulla nedför. Opppss! Där passerade vi Liseberg... Nej, vad fan heter det nu... Gröna Lund var det va? Hmmmmm enda tillfället jag inte upplevde att jag var kristallklar i knoppen. Hört att Djurgården skulle vara så segt men jag tyckte den bara swischade förbi. Ärligt alltså.
Hade hittat en tanke nånstans vid 22 km om att det då bara var 10 km kvar till nedräkningen. Det GÅÅÅÅÅR ju bara inte att tänka att man ska springa två mil till, så min skalle bröt ned loppet utan att jag egentligen bad om det. Tacksamt! Så plötsligt var det 9 km kvar, 8, 7, 6, 5, 4, 3...
32 km... Eller kanske redan vid 29-30. DÅ började smärtorna ge sej till känna. Höger knäs utsida och vänster knäs utsida framför allt. Dock kände jag som sagt var av höger knä först och det tog jag som ett gott tecken.
Fortfarande massor av bra tankar som från ingenstans. Stabilt. Dansa. En fot framför den andra. Underbar musik i öronen. Låtar som jag sprungit till tusen gånger förut och som jag ibland är less på gjorde bara mej stark och trygg just då och det behövde jag så mycket.
Så anar jag vittring på 4.30 på Västerbron andra varvet. Wow! Fast jag hade ju inget tidsmål? Nä, egentligen inte. Men mellan 4.15-4.45 var jag god för trodde jag nog. Om kroppen höll. Och visst... Under 4.30 var nån slags önskan mitt i allt regn och rusk.
Sista milen blev ett riktigt krig mot smärtande ben och knän. Mellan 39 och 41 km var det lååååånga kilometrar med upprepade inslag av gång eftersom knäna helt enkelt inte lydde. Det kändes som att jag inte fick med mej underbenen. Läskigt. Lägg lite grym sidovid, typ stormbyar, på det så inser ni kanske något av känslan. Koncentration på en för mej så "korrekt" fotisättning som möjligt. Undvika att kompensera. Vid det här laget gick verkligen inte benen av sej själva... Huvudet fick helt enkelt tvinga dem. En fot framför den andra. Märkligt eftersom jag samtidigt inte kände mej trött.
Jag räknade än en gång på sluttiden och fattade att sub 4.30 var fullt uppnåeligt. Bjöd därför mej själv på ytterligare ett parti gång innan jag trampade igång och sprang den sista kilometern på bra ben som helt plötsligt inte alls gjorde så ont. Visst är det märkligt?
Och herregud vad skönt det var att svänga upp på sista biten och se Stadion några hundra meter bort. Helt sjukt. Jag kommer verkligen klara detta!! Jag bara älgade på som en idiot för att så fort som möjligt få uppleva den där känslan som så många berättat om. Att komma in på Stadion och mötas av en helt fantastisk publik. På väg upp mot Stadion slet jag ur mina hörlurar ur öronen för att till hundra procent kunna ta in sista biten av denna maratonpremiär. Minns hur jag vid ett par tillfällen tidigare suttit på läktaren som publik och hjälpt fram trötta maratonlöpare de sista hundra meterna. Då helt utan några egna funderingar eller drömmar om att själv göra Stockholm Marathon.
Så idag, den 2 juni 2012, glider jag in på Stadion som 39-årig gift tvåbarnsmor helt JÄVLA ÖVERVÄLDIGAD. Var jag får kraften att spurta ifrån fattar jag inte men jag drar på järnet ända in i mål och jag behöver väl knappast nämna att känslorna än en gång rann över. Glädjetårarna började strömma till redan när jag kom in på stadion och vände upp och mötte alla härliga människor som trots detta jävliga väder gått man ur huse för att hjälpa oss i mål. Jag bara äääääälskar er och ägnade faktiskt delar av loppet åt att fundera på hur jag skulle kunna nå fram med min tacksamhet! Måste få säga att Göteborgsvarvets publik har en hel del att lära. Jag mötte så många blickar ute på banan och varenda en sa nåt uppmuntrande och klappade lite extra när de fått "kontakt". Det var mäktigt!
Mitt Stockholm Marathon skulle bara bli ett enda. En utmaning och en upplevelse bland alla andra i löparskor. Jag kan inte säga idag att jag inte tänker göra det igen. Lika lite som jag kan säga att vill göra om det. Oavsett hur det blir med den saken kände jag nästan direkt efter målgång att jag ville återuppleva ögonblicket när jag kom in på stadion, och den allra sista biten in i mål. Fy fan vad just den gav mej mersmak. Det är nästan som när man fött barn. Ni vet hur ont det gör på slutet men också hur stor känslan är när ens älskade bebis ligger där på bröstet. Just DET, är något som åtminstone jag inte kan bli mätt på. Den är värd all smärta man genomlidit. Och lite till.
Några fler bebisar blir det dock definitivt inte. Maraton? Vem vet. Just nu unnar jag mej bara att njuta av min prestation.
Vill också skicka ett grattis till de av mina vänner som under dessa vidriga väderförhållanden, var och en utifrån sina förutsättningar, uträttade stordåd. Några tog sej i mål för första gången, några persade. Ett par klev av, av olika skäl. Ni ska bara veta att alla är precis lika mycket hjältar och glöm för tusan inte att ALLA KAN!
Nån som orkade läsa allt???
PS Tiden? 4.27.25 och jag är sjukt stolt över min illgula Stockholm Marathon Finsher tröja ;) DS
Stockholm marathon finisher
Jag är lycklig och tacksam. Naturligtvis trött, men inte extremt på nåt sätt.
Efter 4 timmar och 27 minuter korsade jag mållinjen som en av alla hjältar/hjältinnor som fullföljde denna 34:e Asics Stockholm Marathon under extrema väderförhållanden.
Fy fan vad härligt! Grattis Lisa!!
fredag 1 juni 2012
Dagen före dagen D
Oj oj oj... Nu gäller det att hålla nerverna i styr alltså.
Idag ska det packas och sedan ska jag hoppa på tåget mot Stockholm i eftermiddag.
Ärligt talat. Jag är sjukt nervös. Mår nästan lite illa. Vill inte riktigt fatta att det är imorgon det är dags. Dags att kolla om kroppen klarar utmaningen.
För tänk om den inte gör det? Tänk om knäet börjar krångla efter 3 mil?
Jag har inte tänkt så himla mycket på det förut. Att det ju faktiskt KAN hända saker med kroppen under ett maraton som gör att jag tvingas bryta.
Nej, min skalle har bara tänkt tankar som att "på söndag, efter att jag sprungit maran" och "jag undrar om jag ska ta ledigt på måndag, jag kanske knappt kan gå efter att ha sprungit maran". Jag har också omedvetet funderat över vilka av mina löparvänner jag kommer att träffa efter att jag gått i mål imorgon? Ja det betyder att jag UTGÅR ifrån att jag kommer runt! Något annat har i stort sett inte funnits i mitt huvud.
Inte förrän nu...
Men jag är inte så orolig. (Och inte särskilt kaxig heller för den delen)
Men jag tror att det är en förutsättning för att nå sina mål. Att man fokuserar på rätt saker. Det har jag upplevt själv.
Mitt första Göteborgsvarv minns jag som ett annat sånt tillfälle där jag inför start inte ens hade tänkt tanken att jag inte skulle komma i mål. Det skulle bli en fantastisk upplevelse där jag dansade fram och hade skoj. Det var målsättningen och så blev det. Ja, jag vet att det "bara" är ett halvt maraton. Men ändå. Hur man tänker inför sin utmaning betyder minst lika mycket som de fysiska förberedelserna.
Eftersom det är första gången jag ska köra Stockholm marathon känns det totalt kravlöst. Det gör det verkligen. Ja, det var med inställningen att jag liksom ska passa på att uppleva denna folkfest, nu när jag är så vältränad som jag ändå är, som jag anmälde mej. Jag har hela tiden sett det som en möjlighet. En förmån att få bo i en kropp som för närvarande är i skick att ta mej runt 42 195 meter. Till fots.
Bara tanken på det är helt fantastisk! Eller hur?
Nåja. Tvivlen som infinner sej så här dags inför startskottet tillhör det normala för mej. Det är en del av uppladdningen så jag tar det med ro.
Det ska mycket till för att det ska stå DNF på mej resultatlistan. Typ att jag skadar mej eller blir sjuk på nåt sätt.
14610 på nummerlappen.
Snart smäller det!
Idag ska det packas och sedan ska jag hoppa på tåget mot Stockholm i eftermiddag.
Ärligt talat. Jag är sjukt nervös. Mår nästan lite illa. Vill inte riktigt fatta att det är imorgon det är dags. Dags att kolla om kroppen klarar utmaningen.
För tänk om den inte gör det? Tänk om knäet börjar krångla efter 3 mil?
Jag har inte tänkt så himla mycket på det förut. Att det ju faktiskt KAN hända saker med kroppen under ett maraton som gör att jag tvingas bryta.
Nej, min skalle har bara tänkt tankar som att "på söndag, efter att jag sprungit maran" och "jag undrar om jag ska ta ledigt på måndag, jag kanske knappt kan gå efter att ha sprungit maran". Jag har också omedvetet funderat över vilka av mina löparvänner jag kommer att träffa efter att jag gått i mål imorgon? Ja det betyder att jag UTGÅR ifrån att jag kommer runt! Något annat har i stort sett inte funnits i mitt huvud.
Inte förrän nu...
Men jag är inte så orolig. (Och inte särskilt kaxig heller för den delen)
Men jag tror att det är en förutsättning för att nå sina mål. Att man fokuserar på rätt saker. Det har jag upplevt själv.
Mitt första Göteborgsvarv minns jag som ett annat sånt tillfälle där jag inför start inte ens hade tänkt tanken att jag inte skulle komma i mål. Det skulle bli en fantastisk upplevelse där jag dansade fram och hade skoj. Det var målsättningen och så blev det. Ja, jag vet att det "bara" är ett halvt maraton. Men ändå. Hur man tänker inför sin utmaning betyder minst lika mycket som de fysiska förberedelserna.
Eftersom det är första gången jag ska köra Stockholm marathon känns det totalt kravlöst. Det gör det verkligen. Ja, det var med inställningen att jag liksom ska passa på att uppleva denna folkfest, nu när jag är så vältränad som jag ändå är, som jag anmälde mej. Jag har hela tiden sett det som en möjlighet. En förmån att få bo i en kropp som för närvarande är i skick att ta mej runt 42 195 meter. Till fots.
Bara tanken på det är helt fantastisk! Eller hur?
Nåja. Tvivlen som infinner sej så här dags inför startskottet tillhör det normala för mej. Det är en del av uppladdningen så jag tar det med ro.
Det ska mycket till för att det ska stå DNF på mej resultatlistan. Typ att jag skadar mej eller blir sjuk på nåt sätt.
14610 på nummerlappen.
Snart smäller det!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)