Run Of Hope

God morgon vinterland. Vilken överraskning (chock) att dra upp rullgardinen och se marken täckt av snö.

Inte vad jag väntat mej...

Inte hade jag planerat att träna idag heller. Men believe it or nåt, vädret gjorde att jag fick lust!

Kanske det var en känsla av att detta förmodligen är sista "chansen" att få känna hur vinden ger snöflingorna extra fart innan de träffar mej i ansiktet.

Eller så är jag bara tokig i att springa.

Eller både och!

Efter fem kilometer i 5.52-fart utan mer än stelhet i knäet och därtill styrka och noggrann stretch känner jag mej redo att anta denna dagens utmaningar.

En speciell hälsning till alla fina människor som idag kör Spin Of Hope till förmån för Barncancerfonden.

Om jag ger ett bidrag till Barncancerfonden idag kan jag nog kalla min löprunda för Run Of Hope.

Eller?

Helgen inleds med sex

Jag är mycket lyckligt lottad som bara kan knyta på mej löparskorna och sticka ut i världens ljuvligaste natur.

Bytte om till träningskläder så fort jag kom hem från jobbet. Och medan solen så sakterliga höll på att gå ned njöt jag av sex fina kilometrar.

Knäet kändes lite stelt och svagt på nåt vis men det gjorde inte ont. Jag ser fram emot tisdag när jag har tid hos en naprapat. Det ska bli spännande att få en bedömning av mitt lilla bekymmer. Jag har ju min egen teori om vad som är vajsing men jag behöver helt klart hjälp med att korrigering och rehab.

Nu blir det en dusch innan jag ska vispa ihop bearnaisesåsen till kvällens köttbit.

Trevlig helg på er!

Grillkatt

Det är bevisligen inte bara husse som är Weberfreak i familjen...

Ibland kommer det över mej

Som nu ikväll. Efter att sonen berättat att han tänt ett ljus när han var med farmor och farfar i en kyrka i eftermiddag. Jag frågade vem han tände det för och han svarade att han inte visste riktigt. Jag berättade då att jag ibland tänder ljus för de två bebisar som dog i min mage.

Så började tankarna snurra i min skalle. Ännu en gång googlar jag på trisomi 18. Läser lite. Kollar på bilder. Sen kommer tårarna. Blir lite överraskad över min reaktion. Men jag kan känna den där 15 veckors bebisen (kalla dem inte foster för då flippar jag ur) än idag. Jag minns hur jag höll den lilla kroppen insvept i nåt litet tygstycke. Alla fingrar. Tår. Slutna sneda ögon. Den rymdes i min hand vägde som en liten fågel.

Det kan låta så enkelt. Missfall. Naturen hade sin gång. Det var bäst det som skedde. Ja, jag har ju sagt de orden själv. Men att sörja någon som man aldrig fick lära känna är högst märkligt. Som att någon du inte visste vem det var, men som du redan älskade av hela ditt hjärta, var på väg till dej. Men så vänder hon (och han) och försvinner för evigt istället. Det är verkligen svårt att förklara.

I vitrindelen av vår hylla, framför bröllopskortet, står två små änglar i trä. En flicka och en pojke.

Det är mycket som rör sej i fru Grönlunds huvud. Som att hon är fyrbarnsmor till exempel.

Det var det nog fler än en som inte visste.

Ta hand om er. Livet går inte i repris.

Med snövessla till Våffelstugan

Avslutade vår skidvecka med att åka med snövessla upp till våffelstugan. Är det snart våffeldagen så är det!

Förutom att äta våfflor här uppe kunde man dessutom uträtta naturbehov på duo-dasset. Det var bara Camilla som fattades för att min lilla stund på holken skulle varit fulländad. Men naturligtvis fick hon en bild på myshörnan.

Lite jobbigt känns det att nu rafsa ihop sitt pick och pack och imorgon åka söderut. Men...a womans gotta do what a womans gotta do...

Jag längtar dock nåt sjukligt mycket efter en löprunda i skogen hemmavid. Det finns inte mycket som kan stoppa mej från en tur på söndagmorgon! Nån som ska med??

Näst sista dagen

Från mitt liggunderlag konstaterar jag iaf att vi inte haft lika tur med vädret i år. Visst har vi skymtat solen, men det har varit mer moln än klarblå himmel. Många plusgrader och som jag tidigare berättat t o m regn. Underlaget i pisterna blir framåt eftermidagen lite som sorbet av den här kombinationen. Det krävs starka ben och en god portion bakvikt för att ta sej ned i backarna. Inte min favvoåkning, nej, även om jag ändå njutit. Mesta njutningen blir ju enligt min åsikt i ett par minusgrader på manchester med lite lätt nysnö. Vida svängar på skidor som flyger fram och bara blir mer stabila ju mer jag vågar attackera. Grym känsla.

Hem från Björnvallen traskade vi efter ett skoterspår. Oj vad barndomsminnen som väcktes till liv. Vårvinter, hårda skoterspår och ibland t o m skare. Jag saknar mitt Norrbotten..

...och jag älskar mitt liv idag. Som tur är!

Nu har vi alltså bara morgondagen kvar här i Björnrike, innan det är dags att vända söderut igen. För att det ska bli bra fart (i dubbelbemärkelse) i backen imorgon laddar vi med (fj-)ärtsoppa till middag! Turbo!

Utflykt till Klövsjö

När vi fann att det regnade imorse kändes det som att vi ändå ville försöka hitta på nåt kul. Efter en titt på väderprognosen såg vi att det nog skulle vara lite mer chans till uppehåll och t o m sol i Klövsjö som också är en del av Vemdalen.

Sagt och gjort. Vi packade ihop oss utan att stressa och hoppade in i bilen.

Detta skulle visa sej vara ett smart drag. Lagom när vi kom fram till Klövsjö sprack det upp på himlen och solen kunde tränga igenom och värma oss med sina sköna strålar.

Pisterna är inte att jämföra med Björnrikes men det blev ändå flera härliga och jobbiga åk i sorbet!

I morgon bitti hoppas vi dock på manchester under laggarna! Och förstås lite sol!

Nedre störtloppet

Titta på VID-20120320-00000 på YouTube

Erik och Lisa har kul i nedre störtloppet.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Bilder som talar sitt tydliga språk

Jag kommer glidande



Stabilt även här



Yay!

Fantastisk skidåkning:)



Tummen upp

Det är en fantastisk känsla att flyga fram i backarna. Jag är så lyckligt lottad som har ett par vidunderligt härliga skidor. Ett par riktiga monsterskidor som jag behärskar till 100%. Så är det faktiskt. Vi är ett, när vi tillsammans tar oss an pisterna. Jag litar på dem fullt ut och de sviker mej aldrig. Det är bara att kura ihop sej och köra. Känslan av att fara fram i backarna med full kontroll är extremt kittlande. Det går så satans fort ibland, men ändå så stabilt. Ibland skriker jag "weeeehoooo"! Lårmusklerna svider av mjölksyra mot slutet och när jag stannar till darrar benen. 
Eufori! Detta är utförsåkningens svar på "runner´s high"!

Erik åker Riket

Grizzly Express som tar oss upp på Blästerfjället

Erik tar sej an Riket med bravur. Till höger i bild syns Lisa.

Stabilt.

Och snyggt!

Första dagen på skidsemestern bjöd på sol

Ella lapar sol

Paus i skidåkandet

Mamma <3 Ella

Erik på väg upp i liften igen



Anpassningsbar



Bjerven tar igen sej



Hälsning från Björnrike

Med Sånfjället i bakgrunden kommer här en hälsning från vårt underbara Björnrike.

Vi hade en, vad ska man kalla det, annorlunda resa upp hit. Bilen ville nämligen inte köra längre än till Mora. Nice.

Bara att ringa bärgare som hjälpte oss att fixa en hyrbil och guidning till SAAB-verkstaden. Vi har ju som bekant lite rutin i de här situationerna. Humöret sviktade lite på barnen som redan var ganska less på att åka bil. Men faktum var ju att trots detta missödet löste sej allt väldigt smidigt.

Det kunde ha hänt ute i ödemarken för det första. Inte så bra.

Vi fick direkt tag på en hyrbil som rymde all packning och som vi kunde flytta över takboxen till. Jävla bra.

Två timmar efter den beräknade ankomsttiden parkerade vi på Älgstigen i Björnrike. Nu har vi laddat med ett glas rött och lövbiffsbryta och strax väntar sängen.

Imorgon ska vi åka skidor! Yay!

Sean Banan feat. Ella

Published with Blogger-droid v2.0.4

F som i förbereda

Denna fredag går till största delen ut på att förbereda resan till Björnrike. Vi har som mål att rulla hemifrån kl 08 imorgon. Få se om det lyckas...

Det är en hel del fix och packning som måste göras idag, men för att det inte ska bli för enahanda för damen med arm i paket ska vi göra en liten utflykt till dagis nu när storebror kommit iväg till skolan. Prinsessan Ella tenderar nämligen att bli ganska rastlös av att valsa runt här hemma. Hon är van vid och vill ha lite mer action i tillvaron än vad jag kan erbjuda.

När maken kommer hem från jobbet är det min tur att få lite action för då tänkte jag ge mej ut en liten löprunda. Aja baja, vad trodde ni jag menade!!

Misse-mugg ska få åka till pensionat-Ekberg i Bankeryd och bli ompysslad. Han är ju inte så förtjust i skidåkning.

Kollade nyss väderprognosen för nästa vecka. Det ser inte helt stabilt ut, men jag hoppas att vädret ändå blir bättre än utlovat.

Trevlig helg på er!

Hälsning till Hilda<3

Published with Blogger-droid v2.0.4

Skitstart men fint slut på omtumlande dag

Att börja dagen med att vara osams med sonen är något av det värsta jag vet. Detta resulterade i att jag kom försent till morgonens föreläsning och att vi båda haft en klump i magen hela dagen. En klump som legat som ett dis över en annars ganska så solig vårdag.

Ja, bortsett från det svarta moln som helt plötsligt drog in från ingenstans och skakade om bl a mej. Men det gör förstås som alla moln. Nämligen drar förbi. Sooner or later.

Fick äta middag på tu man hand med sonen innan så småningom make och dotter dök upp. Det är en speciell känsla när flocken är samlad. Lugnt och skönt i hjärtat.

Dagens "träning" blev ett dubbelpass. Biltvätt i solnedgång och lite senare en svängom med snabeldraken. Jag var riktigt mör efter gårdagens löpning och simning. Trodde nästan jag var på väg att bli sjuk faktiskt. Tacksam att så inte var fallet men nöjer mej ändå med ovan angivna alternativa "träning".

Summerar dagen...

...och konstaterar att trots att den började på sämsta sätt verkar den sluta riktigt bra. Det är jag tacksam för.

Vad har du att vara tacksam för just idag?

Klarvaken

Nog är jag mer av en morgonmänniska än en kvällsmänniska alltid. Även om det kan vara grymt tungt att stiga upp under vardagarna, så väljer jag oftast att också gå upp tidigt när jag är ledig. Jag vaknar i regel före kl sju och det där med att ligga kvar och dra sej i sängen är liksom inte min grej. Dessutom är jag så hungrig på morgonen att jag bara längtar efter min havregrynsgröt så det är inte många minuter mellan det att jag slår upp ögonen tills jag sitter framför min tallrik...

Idag inväntar jag Emelie, Kajsa och Erica för ett litet löppass ute i mina skogar. Mullsjö runt är det som gäller, men jag ska inte fullfölja hela (22 km) utan räknar med runt en mil. Skonar knäet lite. Glädjande nog kände jag väldigt lite från knäet när jag igår var ute och rekade 6,5 km av sträckan. Körde ett bra styrkepass efteråt och noggrann stretch. Jag tror och hoppas att nu när jag inte har pressen på mej att jag ska springa Stockholm Marathon, kommer en del av det onda att försvinna bara därför.

Nu är det dags att packa ihop lite kläder till lilla madame Ella som ska åka till farmor och farfar ett par dagar.

Jag avstår

Rätt eller fel beslut. Jag vet inte, men jag har iaf fattat beslutet om att inte springa Stockholm Marathon 2012. Min startplats slängde jag precis ut på en annons och jag har även svarat på ett par annonser som låg ute så jag hoppas att jag smidigt blir av med den. Det skulle liksom göra det hela lite lättare.

Det är så uppenbart att mitt knä behöver rehabiliteras och jag tror inte ett skit på att det är helt i ordning till 2 juni. Det stressar mej bara som fan att veta att då måste det vara bra, för då ska jag köra Stockholm Marathon. Ni fattar kanske?

Så idag tog jag beslutet. Jag avstår.

Varenda runda jag kört den senaste månaden har jag känt och tänkt att det här knäet håller inte i 42 kilometer. Så ska man kanske inte tänka, men nu är det bara så det är.

Visst kan det hända att en massiv insats på stretch- och styrketräningsfronten skulle kunna råda bot på bekymret tills det är dags för start.

Men nej, så mycket av glädjen i att springa förtas om jag sätter den pressen på mej. Kanske är det också så som jag alltid sagt, att jag inte känner det där riktiga suget efter ett marathon. Jag vet ju att jag kan men det spelar liksom inte så stor roll. Är det fel på mej tro?

Att springa långt ihop med andra goa människor, typ Luciatåget, är något helt annat. Och det älskar jag däremot.

Jaa. Sån här är jag. En skitglad sällskapssjuk snigelspringare!

Trevlig fredag på er!

Besök från dagis

Vad glad Ella blev när det visade sej att några av dagiskompisarna skulle ta en promenad hem till henne under förmiddagen.

De överlämnade ett häfte med teckningar, ett kort och en pysselbok till olyckskorpen som var ganska tystlåten under tiden de stod i hallen och småpratade. Men så fort de gått satte Ella igång med pysselboken...

Tack Igelkottens förskola för detta fina initiativ. Inte undra på att Ella älskar att gå till dagis!

Armen i högläge

Vad kan väl passa bättre än att parkera den onda armen på husets katt!

Vips, arm i gips!

Åh, vad gräsligt att igår eftermiddag när jag var på väg hem från Jönkan efter ett härligt löppass ihop med Kajsa, få besked om att min prinsessa trillat av en gunga och skadat armen. Hela huvudet blev fullständigt tomt på så gott som allt vad logiskt tänkande heter. Skulle jag vara sjuksköterska?? Så fan heller. Jag var bara världens oroligaste mamma, på darriga ben och med en klump i halsen.

Det blev en snabb dusch, lite fiskgryta i magen (tack älskade för att du hade sinnesnärvaro att fokusera på middagen) innan vi åkte till jourcentralen för bedömning. Det tog typ 0,2 sekunder för läkaren att fatta beslut om att här behövdes en röntgen. "Oj. Det ser inte bra ut". Nä, jag vet... Svullet och något felställt. Det kan inte vara helt när det ser ut så.

Och det var det inte heller. Efter grymt långa 90 minuter i ett behandlingsrum på akuten kommer doktorn in och berättar att armen är bruten och frakturen ligger tyvärr inte helt rätt. Gipsskena, hem och sova, för att som idag åka in och i narkos få frakturen i rätt läge och omgipsad.

Dagens äventyr har verkligen gått fantastiskt bra. Ella har varit hur cool som helst. Ingen oro och inte tillstymmelse till klagande (tycker ju annars man kan få vara lite gnällig när man har ont...). Hon är grym, lilla gumman. Jag är så imponerad av hennes sätt att hantera detta. Älskade prinsessa...

Lika imponerad som jag är av Ella, måste jag tillägga att jag är av Erik. Han har visat att han reder ut mer än man kan önska, när inte jag är där och curlar... Skönt att veta att det faktiskt fungerar utan mej! Det känns ju inte alltid så;)

Nu återstår att fundera över hur vi ska göra med skidsemestern. Det får vi ta tag i efter att vi hunnit smälta det här men kanske först av allt kunnat sova gott inatt!

Sagt av en 101-åring

Alltså jag tror inte att ni förstår.

Mitt jobb är världens underbaraste! Jag träffar så många människor som förgyller mina dagar och ger mej nya perspektiv på tillvaron.

Egentligen ogillar jag att blogga om mitt jobb. Men vissa saker måste jag bara dela med mej av.

Idag träffade jag alltså världens härligaste 101-åring.

Jag skulle dela hennes medicin i dosetten och när jag kommer in i köket finner jag en dam sittandes vid köksbordet. Tandlös och med en mugg kaffe framför sej på bordet. Jag presenterar mej och slänger ett öga på kaffemuggen.

Hoppsan. Där i låg visst hennes protes och simmade. Hur ska jag lägga fram det här nu då...

Ganska direkt berättar damen med sån där knarrig röst som man förväntar sej att en riktigt gammal dam ska tala med, att tänderna trillat ut och hon vet inte riktigt var de hamnade. Men så lyfter även hon blicken och ser muggen med protesen nästan helt täckt av kaffet.

Jag fnissade till men kunde i samma ögonblick släppa ut skrattet som bubblade upp när även damen själv skrattade högt.

-Ja, sa jag. Ska man skratta eller ska man gråta?

Och damen svarar.

-Jag vet inte, men det är nog bäst att skratta.

Och vad vi skrattade... Högt och hjärtligt. Tillsammans. Helt underbart!

Nu är min dag gjord. Jag har träffat ännu en fantastisk person. 101 år, kristallklar i huvudet, med endast en tablett dagligen. Och den är mot sura uppstötningar. Vilken gumma.

Jag kan inte låta bli att fråga om hon inte har någon värk. Jag menar. Det har man väl när man fyllt hundra?

-Joooo, jag är lite öm i armbågarna. Och i ryggen. Men det är bara för att jag rör mej för lite...

Och så skrattar vi tillsammans igen.

Det är bara att konstatera. Att jag denna gamla kvinna har gjort min dag.

Vilket underbart arbete jag har!

Synden straffar sej själv

Varför är jag så svag för semlor?

Idag hade maken med sej detta delikata bakverk hem och tillråga på allt var de inköpta på Landhs.

Då är det ju bara kört liksom. Jag gav upp direkt. Trots att det inte var laktosfri grädde.

Men gissa hur gott det vaaaaaar!!! Helt enkelt ljuvligt!

Nu till konsekvenserna. Eller inte.

Visserligen skrapade jag bort 3/4 delar av grädden. Men allt kan man inte ta bort. Då är det ju ingen semla liksom.

En timme efteråt är jag omöjlig att umgås med.

Lika bra att förpassa sej in till sovrummet.

Undrar om det går att sova med fönstret på glänt när det är 4 grader kallt ute...

Bus med kattluckan

Dockan på väg ut genom kattluckan.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Chicken race

Det där med att simning är meditativt fick jag verkligen omvärdera under dagens 45 minuter i bassängen. Det var ganska mycket folk i vattnet när jag kom och det berodde bland annat på ett pågående vattengympapass. Ha ha ha. Inte för att nedvärdera denna träningsform, men ni anar inte hur kul det såg ut under ytan... Jag kunde helt enkelt inte låta bli att snegla och jag drog på munnen när jag såg alla blommiga baddräkter guppa runt.

Till min stora glädje var en bana helt tom och den lade jag beslag på direkt. Härligt att glida fram och tillbaks i bassängen. Kunna sparka ifrån ordentligt och ta ut armtagen maximalt.

Under typ 10 minuter hade jag drömsituationen i bassängen... SEN fick jag sällskap av en äldre dam. Inget problem i sej och jag menar, jag hade ju inte ensamrätt på banan jag simmade på.

Men det skulle komma att bli ganska irriterande med denna dam. Hon simmade för det första extremt sakta. Men värst var nog att hon inte höll åt sidan (det är moturs som gäller liksom, det lärde man ju sej t o m i skolan) utan varje gång vi möttes var det nåt slags chicken race. Jag tänkte också att hon nog skulle flytta över till den "stora" motionssimdelen när som helst, så jag höll ut.

Men inte då. Hon malde på. Längd efter längd. Och varje gång vi möttes var chicken racet ett faktum.

Så det blev lite av ett adrenalinstint pass i simhallen idag.

Och chicken racen. De vann jag. Vartenda ett.

Moahahahaaaahaaaaa...

Knä till salu

Ja, lite misströstan anas allt efter dagens långpass när knäet inte säger pip på riktigt förrän nånstans efter 15-17 km. Då jäklar sätter smärtan in och det strålar på knäets utsida och nedåt längs med underbenet. Undrar hur mycket psykologi det är i att det oftast kommer efter ungefär samma distans. Jag har ju varit noga med att skriva att smärtan inte är outhärdlig, men idag var det verkligen inte långt därifrån. Vi nåt tillfälle tänkte jag att nu går nåt av därinne. Om någon av er som läser min blogg har nåt tips eller råd tas dessa hjärtligt emot. Maila gärna på lisa.gronlund@hotmail.com.
Tills vidare tragglar jag på med mina styrkeövningar och stretch.

Glädjande idag var att vi faktiskt var fem glada brudar som körde långpass ihop. I och med detta har ju en av mina drömmar blivit sann. Nämligen den om att utöka kretsen av löparvänner. Underbart. Och ändå var det några som saknades, som varit med vid andra tillfällen!

I dagens skara återfanns bland annat Jenny som i och med våra 20,3 km distanspersade med råge. Leendet på hennes läppar fick mej att minnas hur jag kände det efter mina första riktiga långpass. Hur fantastiskt det var att upptäcka att det faktiskt inte är omöjligt att ta sej fram längre än en mil i löparskor.

Det var så härligt och nyttigt att bli påmind om detta när misströstan över mitt knä tänkte sätta klorna i mej.

Glöm det! Jag ska bli av med den här lilla skavanken. No matter what.

God natt mina vänner.

Total kollaps

När Sean banan gjort sitt framträdande kapitulerade Ella i TV-soffan. Hon bara lutade sej åt vänster och fem sekunder senare sov hon.

Ingen blir lyckligare än Ella om Sean banan får representera Sverige i stora finalen.

Själv kommer jag att rodna...

Älska skogen

Terräng är livet!

Hela jag bara ler! Avslutade veckan med ett löppass i skogen på Öxnehaga. Plötsligt är hela jag bara så lycklig!

Det är i skogen jag vill springa! På stigar. Upp och ned. Slita. Rulla. Och njuta.

Trodde att kuperingen skulle trigga igång knäet men det funkade bättre än på länge. Säkert oxå pga att jag stormtrivdes från steg ett, men ändå. Det var viktigt för pannbenet.

Nu ska jag hem till familjen. Streptokockattacken har nu skördat ännu ett offer så det är idag bara jag som hittills stått pall. Peppar peppar...

Fredagsmys till er alla!

Domen

Diagnos halsfluss. Vad annars?

Men är det verkligen möjligt att en enda dos kan göra skillnad?

Ja, så ser det ut.

Och herregud. Det kunde varit så mycket värre.

Kram och go kväll!

Torsdagstankar

Fortsatt feber och även rejält ont i halsen hos lillasyster gjorde att jag imorse ringde vårdcentralen för att få en bedömning av farbror doktorn. Så vid lunch vet vi om hon också drabbats av streptokockattacken. Det känns väldigt logiskt eftersom storbror insjuknade för exakt en vecka sedan. Frågan är nu om vi vuxna kommer undan... Jäkla förkylningar alltså.

Jag tycker inte bara synd om söt-Göta idag, utan även om mej själv. Efter två ynka nätter med osammanhängande sömn och tidiga mornar är jag ett vrak. Huvudet värker och jag vill bara krypa ned i sängen och sova. Gode värld, är det åldern som gör att jag nästan blir sjuk av att inte få sova? Fast ärligt talat tillhör jag dem som alltid behövt mina åtta timmar för att fungera. Men det är klart, åldern lär väl inte göra det bättre. Jag känner mej GAMMAL! GAMMAL GAMMAL GAMMAL! Och jag HATAR det! Såja, nu fick ni smaka lite på min 40-årskris. Varsågoda.

Jag blev igår varse att vår familj är på väg in i en ny fas. Storebror var nämligen positiv till att passa sjuka lillasyster för att mamma skulle kunna ge sej ut på en liten löprunda! Det kändes stort! Han har blivit så cool Erik, när det gäller de här bitarna. Supertrygg liksom. Och jag visste väl att det skulle ge sej även på den fronten, om vi bara inte forcerade honom (som han annars vuxit upp med till stor del...ni vet nog vad jag menar) utan lät det komma från Erik själv. Yes! 

Men löprundan var seg som sjutton. Mycket berodde nog på att det var svårt att koppla av och bara njuta eftersom situationen var ny. Mina tankar var liksom hemma hos barnen även om benen var ute och kutade. Nöjde mej med fem kilometer och måttliga knäkänningar och körde igenom mina vanliga styrkeövningar och stretch när jag var hemma igen. Den bästa träningen är alltid den som blir av! Idag vilar jag. Det känns helt relevant med tanke på betongkepsen.

Föreläsningen igår var en 1½ timma lång och väldigt fängslande berättelse. Jag visste inte innan att den skulle ha en touch av det övernaturliga så det blev en överraskning. När det visade sej att Malin Hammar är medial och också kan hela kände jag mej först ganska malplacerad i folksamlingen. Men det var samtidigt omöjligt att inte fångas av det hon sa! Helt klart fick jag endel att grunna på och det tar nog lite tid innan jag har kunnat smälta föreläsningen. Att visualisera (alltså att leva med attraktionslagen som det också heter) fascinerar mej mycket och jag tror starkt på att det fungerar eftersom jag testat det själv. Jag måste dock erkänna att detta har varit ffa i löparsammanhang. Nu kan jag däremot lova er att jag kommer att pröva det även i andra situationer. Tack Pernilla för att du hängde på!

Kram!