10 år gamla

Det är årets sista dag och faktiskt oxå den dagen som jag och Björn blev ett par.

Idag är det dessutom lite av ett jubileum för oss eftersom det är 10 år sedan allt började.

10 år sedan jag av en slump men till min stora glädje fick Björn som bordskavaljer.

Och nångång kring vid 12-slaget blev det "vi" på riktigt!

10 år som passerat både snabbt och långsamt. Vår historia tillsammans är speciell i många avseenden. Björn blev ju omgående inslängd i karusellen kring min älskade son Erik och turerna här har verkligen satt vårt förhållande på prov.

När vi så småningom ville skaffa gemensamma barn blev det en resa i sej. Det som "inte händer mej" inträffade nämligen två gånger. Vi förlorade två små liv förhållandevis sent i graviditeten och visste ärligt talat inte om vi skulle orka försöka en gång till. Men tredje gången gillt visade sej vara den alldeles förtjusande prinsessan Ella.

Självklart utsätts alla förhållanden för prövningar.

Men prövningar kan oxå bli ett slags klister som håller ihop förhållandet och gör det extra stabilt och rustat för framtida blåsväder.

Precis som barn. Barnen är oxå ett slags klister i mina ögon. Dels sitter de ju allt som oftast som ett frimärke på en. Men sedan limmar även de ihop förhållandet på ett speciellt sätt. Inte så att det löser några problem som redan finns i ett förhållande. Jag vet dock att det inte är mycket som gör att det är värt att separera när man har barn ihop. Men det är en annan historia.

Jag är så stolt och tacksam för min man och familj.

Älskar er mest i hela världen!

Ett angenämt bekymmer

När jag skulle krypa i säng igår kväll kom jag på mej med att inte ha en aning om vilken veckodag det var. Jag fick ägna en stund som kändes som en evighet till att komma på att det var...fredag!

Herregud! Håller jag på att bli dement eller?

Nä det var bara en ganska angenäm konsekvens av att jag är ledig från jobbet. Jag kan leva med det. ;)

Jag valde att starta denna lördag på det absolut bästa tänkbara sättet!

Upp och äta gröt vid halv 8. Sedan hoppa i löparmundering och ge mej ut en lättare runda. Hemma efter 45 minuter och 7.5 km. Betydlig bättre underlag idag. En plusgrad och lite blötsnö hade till min stora glädje luckrat upp isgatan. Hurra! Dock ser det ut som om det kommer frysa på igen efter nyår. Måhända får jag sätta ytterligare en pinne i statistiken över "dagar när jag hade behövt metalldubbar". Den som lever får se.

Disciplinen var god imorse och jag klämde till med ett styrkepass i trädgården. Som vanligt fokus på "korsetten" men även benen fick sej en omgång. När jag tittar tillbaks på vilka muskelgrupper jag brukar köra blir jag lite full i skratt. Det är mage, rygg, ben. Mage, rygg, ben. Mage, rygg, ben. Jag ser mej själv med starka ben och mage och två sladdriga spagettiarmar... Ska nog ta och inhandla ett par kettlebells. Då kan jag bättra på armstyrkan men oxå lägga till lite vikt på utfallsstegen exempelvis. Tar gärna emot tips på bra träningsredskap för hemmabruk. Och om jag ska köpa kettlebells, hur tunga ska de vara? Jag är grymt novis i dessa sammanhang!

Nu är familjen på rull mot Motala. Vi ska träffa en barndomsvän till maken och förhoppningsvis hinna förbi och säga hej till farmor och farfar oxå!

Se till att ni får en fin dag mina vänner!

Kram

Vågat på is

Det blev en mer eller mindre ofrivillig vilodag igår. Hela familjen tog en tur till stan och det tröttade ut mej så mycket att jag helt enkelt inte förmådde att ta mej ut på kvällen. Dessutom var det mörkt och gatorna grymt isiga. Så efter moget övervägande bestämde jag mej för att softa framför TV:n istället. Sen tog maken en tur på cykeln (galning!) och jag stack till ICA för en snabbhandling. Vid mjölkkylen mötte jag Sören som nästan lyckades lura ut mej på en runda iaf! Jag var ju som jag skrev på Facebook på morgonen så sugen på att träna med sällskap!

Imorse vaknade jag till lika eländigt isiga gator som jag somnat till igår... Ångrade för ett ögonblick att jag lämnat mina Icebugs hos mor i Boden. Men jag misstänker att detta underlag snart är ett minne blott. Hur som helst så för jag denna vinter statistik på när det varit underlag som kräver metalldubbar. Om statistiken säger nåt annat än magkänslan får jag fundera på att inhandla ett par Icebugs iaf.

Det blev 12 jättehärliga kilometer imorse och jag kom hem med armar och ben i behåll. Stundtals skridskobana men mestadels fanns en del av vägen med lite "strävare" underlag. Där sprang jag fram på pigga och glada ben för där hade mina Speedcross helt okej fäste.

Imorgon blir det ett kortare löppass och lite styrka för bålen och kanske benen om jag har disciplin till det. På söndag simning och på självaste nyårsafton ett långpass med MSOK. Troligen gubbar mestadels, men va fan. Jag är ju tant!

Förresten, var är Fjant?

Julbad

Efter att ha fixat 1000 meter frisim utan att ha en nära döden upplevelse kände jag att det distansperset nog inte skulle vara speciellt länge. Det gick absolut inte fort men liksom lite för lätt. Så nästa distans som skulle erövras blev 1500 meter och det fick jag tillfälle att pröva på idag när hela familjen åkte till Skövde och deras fina upplevelsebad. Ett stort plus i kanten med Skövde är att de har saltvatten i bassängerna. Det är så härligt att simma i! Och nej, jag fick ingen nära döden upplevelse idag heller. Det svåraste idag var att hålla räkningen på hur många längder jag simmat så jag tog kulramen till hjälp. Efter knappt 45 minuter hade jag ett nytt distanspers med mej upp ur bassängen. Cool känsla! Nu siktar jag på 2000 meter. Och att kunna öka farten något! Kanske lägga till en snygg vändning nån gång?

En glad överraskning idag var att jag såg att datum för Niliterrängen 2013 är spikat. Den 15 juni blir det och anmälan är redan klar. 30 km löpning i riktigt norrländsk natur. Kommer bli helt fantastiskt! Ingen som är sugen på att hänga på?

För övrigt så är det sista av julmaten nu ett minne blott. Den smakade till och med nästan bättre idag än på julafton. Men kanske det berodde på att vi varit en heldag på badhuset??

Imorgon bitti ska vi sätta mormor på tåget. Sen får vi se vad vi hittar på. Förslag någon?

God fortsättning!

En julafton och en juldag till ända. Spontant så känns det väldigt skönt. Mmmmm. Det gör faktiskt det.

Vi hade det jättemysigt igår. För första gången hade vi valt att fira julafton bara vi fyra här hemma. Visste ju inte hur det skulle komma att kännas när vi väl var där men det var verkligen något vi alla njöt av!

Inga måsten. Inga tider att passa. Och inga andra att, ursäkta att jag säger det, ta hänsyn till.

Det är kanske till och med så att vi kommer att välja att fira julafton precis så här ett tag framöver.

Igår vilade jag från träning. Om jag nu inte ska räkna passet framför nya Wii-spelet. Barnen fick Just Dance 4 tillsammans och det blev några sköna moves framför det efter julmaten. Ganska svettigt dessutom!

Idag drog jag en repa runt sjön i snöblasket. La till en liten sväng längs blå spåret oxå eftersom jag trodde det var upptrampat. Men där bedrog jag mej så det blev allt en riktig pulshöjare. Kommer på mej själv med att springa med ett leende på läpparna. Fan vad kul jag har här i min ensamhet! Önskar mej en timme till ute i skogen, men idag väntar vi gäster så tiden är lite knapp. Det slår mej att inställningen "avverka sin träning" är lika illa som att "fördriva tid". Jag tänker oxå att de som tränar med den inställningen faktiskt är hjältar. De måste ha en sabla vilja alltså. Kanske det till sist blir kul? Om de orkar hålla på tillräckligt länge?

Gästerna var min fina lillebror och hans familj. Min mamma som firat jul hos dem var förstås oxå med och till barnens (och våran!) stora glädje stannar hon hos oss tills det är dags för henne att vända norrut igen.

Vi har ätit lax med gorgonzola och ostkaka till efterrätt. Dessvärre åkte jag på däng av både brorsan och hans fru, i nya dansspelet. Men jag kommer igen. På nyårsafton ska jag knäcka dem i Singstar. Om det så ska till falsettsång.

Jag längtar redan.

JULBREV 2012

Kära vänner!

Det blir ett julbrev i år igen! Vare sej ni vill eller ej.

Men först av allt! Tack för alla julkort!

Att blogga innebär ofta att kontinuerligt dela med sej av sitt liv och sin vardag. Nu har ju min blogg kommit att innehålla ganska många inlägg om träning, vilket iofs inte är speciellt konstigt om man tittar på vad jag helst gör på dagarna. Men i julbrevet ska även övriga familjemedlemmar få utrymme!

Vi börjar med minstingen. Eller minstingen och minstingen. Ella är som bekant 5 ½ år och går alltså sista året på dagis. Dagis som är bland det bästa hon vet! Ibland undrar jag hur det ska gå i skolan. Hon vill nog egentligen stanna kvar på sitt älskade Igelkotten ett tag till. Och på nåt sätt förstår jag henne, för det är en fantastisk förskola med alldeles underbara pedagoger. Ett varmt tack för denna terminen, passar vi på att hälsa er!

Ella är annars fortfarande en pigg, uppfinningsrik, förnöjd och (oftast) GLAD tjej. Jag vet inte hur många ggr jag och maken sagt till varandra att vi är så innerligt tacksamma över hennes lynne och att vi hoppas hon behåller det genom hela livet. Ella kan man exempelvis väcka kl 06 på morgonen och hon börjar med att tala om att idag är det hennes favoritdag. Utan någon egentlig anledning liksom. Jag önskar faktiskt att jag var mer som henne!

Det är mycket Barbie, en del docklek men också mycket rita, måla och pyssla. Datorn har storebror introducerat på allvar i hennes liv numera och det är faktiskt rätt häftigt när hon sitter framför datorn nere i gillestugan och Erik uppe i sitt rum. Sedan spelar de Minecraft eller Roblox ihop och pratar samtidigt på Skype. Ja, mina vänner. Så ser det ut 2012.

Erik som nu är 11 ½ år började spela fotboll i somras och tyckte det var jättekul. Inte så att mamma gråter då precis, med tanke på att jag i stort sett vuxit upp på fotbollsplanen. Annars är det datorer som upptar Eriks intresse till stor del och han är verkligen familjens hacker. Läxor är sådär intressant men bara han lägger manken till så är de klara på ett kick.

Det bor en grymt klok och självständig kille i Erik. Ja, det är himla häftigt att få se hur barnen växer. Jag menar då ffa som människor. Att Erik är 155 cm lång är förstås också häftigt men det coolaste är när man får vara med om att de ger sej ut på lite okänd mark, reder ut det, och VÄXER! Åh, jag älskar det! Hade ingen aning om att det skulle vara en så fin del av föräldraskapet, men det är det verkligen. Finaste Erik har under detta året tagit några såna riktiga elefantkliv i utvecklingen.

Björn har nu kommit igång bra med cykling. Både landsväg och mountainbike men efter att han investerat i en ny mountainbike har racern fått stå tillbaks en hel del. Det är kartor av olika slag över hela Mullsjö med omnejd och när han inte ritar in potentiella cykelrundor, klurar han på fina löparrundor åt mej. Ha ha ha. En riktig kart-nörd är han, min fine Björn. Extra kul är det att han då och då lyckas få med sej Erik ut i skogen. De har gjort några fina rundor tillsammans i höst!

Själv har jag lagt till både cykling och simning på träningsrepertoaren och faktum är att löpningen utvecklats och känns ännu roligare i och med detta. Jag har persat rejält på några löpartävlingar men ärligt talat så är den största behållningen av träningsåret 2012 att jag lärt mej simma frisim! Och inför nästa år står en riktigt häftig utmaning på agendan, nämligen Ångaloppet. Ja, det är mycket i mitt liv som handlar om träning. När damtussarna rullar efter golvet kan det gå upp för mej att jag numera knappt har tid att dammsuga. Ni som känner mej vet att jag varit ganska nitisk på den fronten tidigare. Nuförtiden prioriterar jag lätt en löprunda framför en svängom med slangdraken. Och jag mår bra. Jag mår så in nordens bra... Träningen har detta året  verkligen gett så otroligt mycket mer än svett och mjölksyra!

Vi har under året gjort två fina resor tillsammans. En skidsemester (när söt-Göta hade armen i gips!) och en bilresa genom Europa med Italien som mål. Under sommaren tog jag dock semester från bloggandet så tyvärr finns det inget att läsa och inga bilder från den resan. Men vi hade det riktigt riktigt härligt!

Ja, här tror jag att jag sätter punkt för årets julbrev. Av hela mitt hjärta hoppas jag att ni får en lugn och stillsam julhelg! Se till att koppla av (sitt på HELA stolen!!) och ta hand om varandra när ni har möjlighet.

Tack för att ni finns!

//Lisa

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR FRÅN OSS!

Oförglömlig runda

Har precis varit ute och provsprungit mina nya trailskor och det blev en minst sagt oförglömlig upplevelse. Av flera skäl.

För det första var det en grym känsla att tuffa iväg med för underlaget "rätt skor" på fötterna. Jag har investerat i ett par Salomon Speedcross vilket hittills verkar vara ett bra drag. Mina Icebugs lämnade jag kvar hos mor i Boden eftersom det gått upp för mej att vi i Mullsjö väldigt sällan har den typen av underlag som metalldubbar gör sej bäst på. Dvs riktig vinterväg eller blank is. I terräng med mycket snö gör de varken till eller från. Därav beslutet om att alltså införskaffa ett par riktiga trailskor!

För det andra hände en ganska äcklig grej... När jag kom tillbaks från partiet i skogen hade en liten traktor kört upp på skogsvägen och jag skymtade ryggen på någon som satt ned mellan träden. Min första tanke var att "åh vad mysigt, någon har med sej en termos kaffe och sitter där och myser". Men ack vad jag bedrog mej. För i nästa ögonblick har jag en naken rumpa mitt i blickfånget. Och för min del fanns ingen reträttväg så det var bara att springa förbi. När mannen blir varse om att en någon (jag) kommer springande på vägen bakom honom vänder han sej om med ett skräckslaget ansiktsuttryck. "Ojdå!!" Och jag hasplar ur mej nåt om att jag inte ska titta. Då säger mannen det som nästan får mej att bryta ihop av skratt. "Ja ja. Det är ingen fara. Jag kissar bara." I samma ögonblick som jag passerar jag honom passerar jag även ett moln av skitlukt som till och med skulle få den med världsrekord i nästäppa att må illa.

Tror han att jag är dum?

En man som sitter med nerdragna brallor ute i skogen i fyra minusgrader kissar inte.

Punkt slut.

Loggat ut

Jajamän! Nu har jag loggat ut och tar julledigt till 7/1. Galet härligt!

Fick en riktigt bra dag på jobbet. Tempot har varit högt men jag har ändå upplevt att jag haft kontroll. Dessutom har jag gjort skillnad och fått det bekräftat direkt från den utsatta fina farbrorn som var involverad! Åh vad det ger mej energi att arbeta vidare!

Lagom till arbetsdagens slut fick jag oxå veta att "min" patient som hastigt försämrats i mitten av veckan fått somna in. Och anhöriga hann fram innan han drog sin sista suck.

Jag är övertygad om att han väntade.

Och det är så vackert att håret reser sej på armarna när det sker.

På det materialistiska planet blåser det medvind eftersom mina nya trailskor äntligen kommit. Det blir test av dem imorgon! Med gaiters längs snöig stig!! Längtar!

Men nu ska vi inleda den här ledigheten med att åka hem till Pia med familj. Jag tar väl med mej påsarna under ögonen. Har liksom inget annat val.

Men skön fredag på er!

Snart ledigt!

Denna veckas arbete i osunt tempo är snart till ända. Sedan väntar drygt två veckors ledighet och jag lovar att det är efterlängtat! Känner mej som en urvriden trasa. Ja, jag är mycket tröttare nu än efter 45 km löpning.

Massor kvar att fixa med men jag gör vad jag kan för att inte drabbas av panik. Det brukar sällan bli speciellt konstruktivt om jag släpper fram paniken.

Det ordnar sej alltid.

Nu är det dags att knyta sej och ladda batterierna.

God natt!

Ny dag, nya tag!

Nu är det verkligen inte många arbetsdagar kvar till julledigheten. Igår hade jag en mardrömsdag på jobbet. Superstressig och full av obehagliga överraskningar. När jag satte mej för att äta lunch blev det rätt tydligt hur stressad jag faktiskt var. Skulle precis ta första tuggan när en kollega kröp upp bakom mej och viskade att jag skulle resa på mej. Jag gjorde som hon sa och kände då hur hon sköt in stolen under mej. Jag hade nämligen först satt mej allra allra längst fram på sitsen. Precis som om jag redan var på väg från matbordet. Ett klassiskt tecken på att någon är stressad till max och nu var denna någon JAG! En ganska otäck upplevelse faktiskt.

Ovanligt nog så är jag bokad på samma hus tre dagar i rad denna vecka. Det kändes inte igår som om jag i och med det dragit en vinstlott precis, även om jag förnuftsmässigt vet att kontinuitet är precis vad som fattas där just nu.

Men jag vaknade med en positiv känsla i kroppen och kände mej trots allt ganska laddad för att anta dagens utmaning.

Och denna dag blev faktiskt inte riktigt lika kaotisk som gårdagen! Jag har haft otroligt många fina möten. Både med patienter och personal. Högt tempo verkligen men på nåt sätt med känsla av kontroll. Ett par saker har liksom löst sej av sej självt och det är ju härligt! Eller hur Maggan? ;)

Kollegan som uppmärksammade hur illa det var ställt igår noterade att "idag sitter du på HELA stolen"! Och jag har kramat om och tackat henne för hennes agerande som verkligen fick mej att stanna upp och reflektera.

Tacksam så in i norden över att våra vägar korsades när jag behövde det som mest!

Livet är härligt mina vänner!

Färdigbadat!

Alltså man får ju vara tacksam över att kroppen känns så här pigg! Men samtidigt är det en smula tråkigt att inte ha ont och bli påmind om helgens 45 km i varje lägesändring.

För att inte tala om uppmärksamheten jag går bet!! Tänk att halta omkring och gång efter annan få svara dem som undrar varför att "jag sprang från Jönköping till Visingsö i lördags". Att se hur deras ögon lyser av beundran...

De skulle bara veta att de oxå kan! Men jag pratar inte så högt om det. För då framstår ju jag som vem som helst. Och det är jag då rakt ut inte!!

Eller är det just det som är grejen. Att vem som helst kan ta sej an och genomföra ett sånt äventyr som Tomtetåget?

Mmmmm... Ni fattar!

När är DU med?

Jo just det. En helt annan grej. Jag gjorde intryck i bassängen ikväll.

Eller va? Jag menar att jag fick ett intryck, eller kanske snarare ett avtryck, i bassängen ikväll. I ansiktet.

Vi fick start från pallen på simskolan och vad händer då? Jo, mina glasögon hamnar diagonalt över ansiktet och pressas fast på ett ganska...charmigt (?) vis.

Not!!! Jag kände mej ungefär som Stig Helmer Olsson i Sällskapsresan 2 och bröt ihop totalt just därför!

Nu är det jullov från simskolan som denna höst tagit mej från 25 meter hysterisk väderkvarn till 1000 meter lugnt och harmoniskt frisim.

Vill skallen kan kroppen!

In other words. Tjurskallig når långt! Eller nåt!

En enda stor fest! Igen!!

Att vakna och mötas av ymnigt snöfall och kastvindar gjorde till och med mej orolig för hur äventyret till Visingsö skulle te sej. Att inte tänka tankar som att "det här blir ett helvete" var omöjligt. Dessutom kände jag viss oro för Björns uppdrag som fotograf av detta spektakel. Hur fasen blir bilderna om det konstant vräker ned snö liksom?

På väg till Jönkan och mötesplatsen fick jag ett sms med texten "detta väder bygger pannben" och ärligt talat. Jag började undra om jag verkligen skulle lyckas ta mej ända fram till Öa i löparskor.

Men turligt nog avtog snöandet och alla kära återseenden på station gjorde mej varm ända in i märgen. Luften dallrade än en gång fest från allra första stund!

Först 18 kilometers kamp mot snömodd. Inte för att det upplevdes så där och då, men ljumskarna skulle vittna om detta längre fram på resan. I Kaxholmen väntade kaffe och macka på oss och jag passade på att byta underställströja. Med en torr tröja närmast kroppen blir det något lite mindre kallt att så att säga starta om.

Fast jag höll på frysa arslet av mej iaf när det väl var dags att börja kuta igen. Otäcka vindar och runt nollan gör inte precis underverk för ben som avverkat 18 km och pannben som vet att det är 27 km kvar. Det betydde extremt mycket att jag hade min kära Kajsa bredvid mej!

Längs med Landsjön och i stort sett ända fram till vänstersvängen mot Skärstad var det riktigt hal vinterväg. Sedan blev det successivt bättre och bättre även om det var blött. En och annan blästring inträffade dock när förbipasserande bilar höll ut och träffade slasksträngen ute på vägen...

Med 28 km på klockan nådde vi Ölmstad och här riggade jag upp en glöggdepå i bagaget på vår bil. Oslagbart och uppskattat initiativ Thomas! Även om jag fick vänta på lussebulle till hamnen i Gränna. Men då satt verkligen den bullen där den skulle! Om du bara haft med en bit av den där julkladdkakan oxå...

Stoppet i Ölmstad blev betydligt kortare än vanligt. Lite tråkigt att inte vänta in alla men eftersom det var blåsigt och kallt var det självklart viktigare att få upp värmen igen så fort som möjligt!

Partiet fram till Gränna gick över förväntan. Med Krister vid min sida blev det tillfälle för lite simsnack och vips närmade vi oss Gyllene Uttern.

Drygt en timme före färjans planerade avgångstid satte vi oss i vänthallen. Bytte underställströja än en gång innan jag bjöd på de sista dropparna ur glöggtermosen. Pepparkakor och choklad delades ut till de som ville ha. Glufsade som sagt var i mej världens godaste lussekatt och stapplade så småningom på färjan. Åh fy så galet kallt alltså!

På Visingsö blev vi mottagna och hälsade välkomna av två öbor varav den ena lotsade oss de sista fem kilometrarna fram till hotellet.

Nu var hela jag bara så fruktansvärt osugen på att springa. Till en början knorrade ljumskar och knän men efter en sisådär en kilometer släppte det och vi matade på. Meter efter meter.

Tre kilometer kvar, jag är jätteless.

Två kilometer kvar, mentalt väldigt väldigt färdig.

En kilometer kvar (som visade sej vara 1.5 km) och plötsligt går det lättare igen. Antagligen bara för att jag visste att jag i stort sett var framme. Sista kilometern räknas nämligen aldrig. Den kan man krypa fram om man måste...

Bastu, dusch, julbord och skaka rumpa. Många goda skratt och härligt sällskap!

Tusen tack alla godingar som var med och förgyllde årets Tomtetåg!

Just nu är det lite av en "been there, done that" känsla inför ett eventuellt Sommartåg. Det kanske är dags att lämna plats för nya löpare som vill vara med om ett härligt äventyr? De som jag lärt känna i samband med tågen och som har en speciell plats i mitt hjärta, ni vet vilka ni är, hoppas jag få träffa på ett eller annat sätt ändå!

Fast det är klart. Man ska aldrig säga aldrig...

Stor varm kram!

Och tack än en gång, Suss och Mirre! Ni är verkligen arrangörer av världsklass!

Virrpanna!

Oj vad jag farit runt ikväll. Jag har packat, lagat mat, pratat i telefonen, vattnat blommor och ja, till och med dammsugit! Samtidigt!! Nästan iallafall. Ingen jävla aning om jag har koll på läget. Ändå har jag inget att förbereda om jag jämför med arrangörerna... Gulp! Deras hjärnor måste gå i spinn så här precis innan startskottet smäller.

Jag testade förresten en tomteoutfit idag. Luvan får nog följa med men masken...näääää... Jag hade munnen full med ludd (skägg) efter en halv minut. Tanken på att springa med den i 4-5 timmar gjorde att jag såg framför mej hur jag sitter och plockar ludd ur munnen hela kvällen. Och se det duger inte, eftersom då ska det ju skakas rumpa så hela Visingsö guppar!

Nu behöver jag en stor klubba i huvudet. Per omgående.

DONK!!!

Utstyrsel eller inte utstyrsel. Det är frågan!

Kan inte hjälpa det men jag längtar som ett barn på julafton.

Om två dagar går årets Tomtetåg av stapeln och förväntningarna är skyhöga!

Ett par saker stressar dock skiten ur mej. Det ena är att inte mina nya gosiga vintertights behagar dyka upp och det andra är att jag känner att jag borde ordna nån typ av outfit till löpningen. I år verkar det nämligen som om mer eller mindre ALLA har hittat på nån rolig utstyrsel. Fan. Det där med att klä ut sej är verkligen inte min grej och det är förmodligen därför jag liksom förträngt just detta in i det sista. Dessutom missade jag när min bedårande room mate ringde förut så jag har ännu inte fått tillfälle att dryfta detta plus lite annat smått och gott med henne. Herregud. Jag låter verkligen som en totalt osjälvständig människa.

Kanske lika bra jag sätter mej framför symaskinen och tråcklar ihop nåt. Så svårt kan det väl inte vara? Julgardinerna från i fjol. Kan man göra nåt snyggt av dem kanske?

Tröstar mej med att jag iaf vet vad jag ska ha på mej på kvällen.

Det andra tror jag löser sej. Jag VILL tro det iaf.

Ostressade hälsningar och god nattisar!

/Lisa

Sötaste luciatåget

Ella är fjärde barnet från vänster. Med andra ord den första tärnan!

Ska det bli som 2010

Både 2009 och 2010 hade vi riktig vargavinter här i Mullsjö. I början av december 2010 (eller var det 2009?) minns jag att vi dessutom hade mest snö i landet med ett snödjup på 78 cm.

Hur som helst. Just nu ser det faktiskt ut som att vi går precis en sådan vinter till mötes ytterligare en gång. Det vore väl fantastiskt!

Bilden på våra utemöbler kunde nämligen precis lika gärna vara tagen för ett par år sedan!

Vågskvalp?

Vatten i öronen är numera en del av  mitt habitualtillstånd. Ikväll var det påfyllning av skvalpet under  näst sista tillfället av crawlkursen. 

Vi började med lite teknikövningar, några pulshöjare, voltvändningar och avslutningsvis 4 x 25 meter i i full fart. Kötta kötta kötta. Det vore onekligen väldans intressant att veta vilken puls jag har när jag hänger över bassängkanten och frustar efter en längd på max. Det känns nämligen värre än att kuta uppför slalombacken! Men det är, ärligt talat, roligare än backträning. Iaf för tillfället. Nu är det bara ett tillfälle kvar innan det är juluppehåll. Nä, det är inte tal om avslutning. Jag är redan anmäld till vårens fortsättningskurs. Samma tid. Samma plats. Och samma deltagare. Jag tror nämligen att vi alla beslutat oss för att fortsätta! Fantastiskt kul!

För övrigt är det väldigt mycket tankar kring lördagens efterlängtade Tomtetåg just nu. Pirr i magen och massa förväntningar. Äntligen får jag träffa alla godingar igen! Tydligen har en och annan förberett mer eller mindre seriösa outfits... Fan. Det där är ju inte riktigt min grej. Det kanske kan bli en tomteluva. Men bara kanske. Och vad ska jag ha på mej på middagen? Nä, jag måste prata med Kajsa! Snarast!! Lite sugen är jag på att ha med glögg dessutom. Gott och värmande i Ölmstad och Gränna hamn. Jo men just ja! Björn!! Han ska ju fota! Då kanske vi kan slänga med en termos glögg i bilen? 

Lite att fixa med. Lite att tänka på. Bästa Tomtetåget. Snart är det dags!! Tjohooooo!!!

Andra advent

Jag tror aldrig tidigare jag upplevt att hösten har passerat så fort som i år. Idag är det andra advent och bara två helger till jul. Både härligt och skrämmande på samma gång. Härligt för att jag (tror att jag) tycker mycket om julen och för att i år är första gången som vi firar julafton bara med oss fyra i familjen. Skrämmande för att tiden går alldeles åt skogen för fort.

Om inte vädergudarna får nåt ryck nu så ser det iaf ut som att vi får en vit jul. På altanen hemma har snön legat orörd sedan den började falla för en och en halv vecka sedan. Jag gissar att det är närmare 40 cm snö på altanräcket. Tack vare snötillgången har vi skoterkörda skidspår ute på Ryfors golfbana och idag gav jag mej ut för att testa dem. En slinga på 8,5 km och en på 4,5 km finns att tillgå och det blev ett varv på varje. -5 grader och vacker vintersol är helt optimala förutsättningar och det gick väl ändå ganska hyfsat för att vara premiär på längdskidorna. Förra året åkte jag inte en enda gång ens. Året innan det blev det nog ett par vändor och ungefär så har väl min skidkarriär sett ut. Ett pass på skidor är ett missat pass i löparskor. Det var min inställning.

Jag tänker annorlunda nu. Efter vårens strul med vänster knä blev alternativ träning en möjlighet till att överhuvudtaget kunna träna. Och ganska snabbt märkte jag att faktiskt blev en bättre löpare när jag blandade in andra träningsformer i mitt schema.

Så att dagen pass på längdskidorna skulle innebära ett missat löppass har inte ens funnits i min tankevärld. Skönt att ha funnit så många sätt att träna på bara.

Dock så är och förblir löpningen nummer ETT på listan. Det blev jag varse så sent som på min runda igår kväll. Jag log hela tiden och njöt av varje steg. Att ta sej fram i löparskor är speciellt. Det är starka känslor och kloka tankar som väller fram när jag är ute och kutar. Igår var det det stundande Tomtetåget som upptog mina tankar. Det är lätt att tvivla på sin förmåga när man har en distans på 45 km framför sej. Speciellt den här tiden på året, när det är lite allmänt kärvt att löpträna. Dessutom vet man aldrig riktigt från gång till gång hur 45 km påverkar kroppen. Jag vet att jag är tillräckligt väl förberedd rent fysiskt för att klara sträckan så jag håller tummarna för och visualiserar också att jag dessutom har en jävligt bra dag!

Men som sagt var. Jag är ödmjuk inför kroppen. Ödmjuk inför distansen.

En träningsform som till viss del konkurrerar med löpningen om första platsen är dock simningen. I fredags besökte jag simhallen igen och slog till på 1000 meter fritt. Det är en vidunderligt mäktig känsla att bara lägga sej i vattnet och simma iväg. Att hitta rätta rytmen och bara lägga längd efter längd bakom sej. Ja, jag ska nog banne mej försöka mej på 1500 meter nästa gång...

En hel del träning denna helg alltså. Städningen har jag sparat. Det är bara tvätten som helst inte får komma på efterkälken. För då har jag ju inga rena träningskläder!

Laddad för en ny vecka? Det är jag!

Gräsänka

Jag kunde inte låta bli att skratta när jag nyss läste inlägget från igår. Jag var så galet trött när jag skrev det att jag knappt minns vad jag skrivit. Tappade mobilen ett par ggr under tiden jag höll på, helt enkelt p g a att jag somnade...

Nej det är absolut inte så att jag bloggar till vilket pris som helst. För nu förstår jag att ni nog undrar.

Jag bloggar när jag har lust, vilket är ganska ofta. Och jag bloggar när det är nåt jag absolut vill dela med mej av, vilket oxå händer rätt ofta.

När jag var ute och kutade i vinterlandskapet igår sköljde flera vågor av tacksamhet över mej. En av dem handlade om glädjen över att ha blivit bästis med min kropp. Jag har ingen aning om vad ni läsare tänkte när ni läste mina rader. Men när jag nyss läste det själv kände jag att mitt budskap nog inte var kristallklart. Så jag tänkte att det är säkrast att jag förklarar varför det ev var en aningens flummigt. Jag sov i stort sett under tiden jag skrev.

Jaha. Där blev jag antagligen idiotförklarad på riktigt.

Som rubriken antyder är maken ute och reser. Det är vara jag och barnen hemma. Jag har varit ledig idag eftersom Ella skulle på 5-årskontroll och det var utvecklingssamtal för Erik. Fantastiskt vilken förmån att enkelt kunna vara ledig då!

Förmiddagen såg jag som en möjlighet att hälsa på Ellas dagis. Något hon frågat efter länge. Vi hade det jättemysigt och jag fick inte ens ont i huvudet efteråt! Ella var stolt över sin mamma och jag antar att det bara är en tidsfråga innan det är precis tvärtom.

Läkarbesöket tog max tio minuter... "Allt ser bra ut, nu tar skolhälsovården över" och bla bla bla. BVC-eran är härmed avslutad.

Utvecklingssamtalet med stor-Erik tog ungefär lika lång tid som Ellas läkarbesök. Allt är bra. Typ. Han har mognat så otroligt mycket sista tiden. Den där Erik.

En mysfika på Landhs innan vi åkte hem. Det hade vi förtjänat.

Efter att alla vardagssysslor inomhus var utförda hoppade jag i täckbrallorna och gick ut för att ta tag i snön. Det tog 45 minuter att skotta undan dagens nederbörd.

Frågan är. Ska jag regga det på FunBeat eller inte?

Jag tror jag sover på saken...

Min kropp är fantastisk

Nä den kanske inte är fantastiskt snygg. Men det är en ära att få bo i den eftersom den är så STARK!

Fram till för nåt år sedan har jag sett på min kropp som att den är för tung. Det är en bild av mej själv som jag haft så länge jag kan minnas. Som barn kände jag mej alltid "större" än jämnåriga kompisar. Fast jag inser nu att jag hade en skev bild av mej själv redan då. Ja, du tänker säkert precis som jag. Att det är tragiskt. För det är det ju på ett sätt. Men långt ifrån unikt tror jag.

Jag spelade fotboll under min uppväxt. I nästan 10 år var fotbollen högt prioriterad i mitt liv. En fantastisk tid på många vis. Inte minst när det gäller att skaffa sej vänner. På fotbollsplanen var det fördelaktigt att inte vara för lätt. Jag var sällan den som gick som förlorare ur närkamper. Hö hö hö... Minns känslan än idag när det var kamp om boll och jag gick ur kampen som segrarinna!

Härifrån har resan till där jag är idag varit lång. Idag kan jag se hur det guppar lite här och var på min kropp men den stora skillnaden att jag faktiskt gillar min kropp idag. För den är så grymt stark! Så flexibel och så otroligt arbetsvillig! Och den utvecklas precis hela tiden!!

Hur ser du på din kropp? Är det nån skillnad nu och då?

Men var nu inte uppe hela natten och grubbla. Jag tror nämligen att vi behöver vår skönhetssömn... Vissa mer,andra mindre.

Eftersom jag tillhör första gruppen tar jag mej själv på stort allvar och kryper till kojs nu.

Natti:)

Plötsligt händer det!

Och jag blir lika förvånad varje gång!

För rätt vad det är så har dagarna bara försvunnit och jag står här med hakan i backen och fattar just precis ingenting av hur det gick till!

Bjussar på en resumé av dagarna som gått. Häng med om du orkar!

Jag mådde förstås hejdlöst gott efter distansperset i frisim. Det kändes nästan overkligt att tänka att jag faktiskt crawlat ett tusen meter. Jag kanske räknade fel?? Trots att jag använde kulramen?

Söndagen innebar första advent och långpass. Det sista i sitt slag inför Tomtetåget. Till min glädje nappade Emelie och kom alltså ut för att göra mej sällskap. Med karta i näven stack vi iväg mot Bottnaryd. Vintern hade kopplat järngrepp om Mullsjö redan i slutet av förra veckan och det skulle inte bli helt enkelt att hitta bland översnöade stigar. Partier med snöpulsning, felspringning och irrande men även underbar vinterlöpning gav totalt 25 km. Och jo, vi var ganska frusna stundtals. Det var oxå så att det min söta följeslagare anat i kroppen som en ev förkylning mycket riktigt visade sej vara en sådan. Krya på dej kramar kommer här!

Måndag kväll vet ni lika väl som jag vad den betyder... Just det, nässköljning! Jag vet inte vad det berodde på riktigt, men jag lyckades verkligen ta ut mej på gårdagens crawlskola. Sista längden kämpade jag för kung och fosterland och när jag steg upp ur bassängen efter 45 minuter var benen alldeles darriga. Skönt om än en smula överraskande! Har jag blivit bättre på voltvändning då? Nja. Det skulle nog vara att överdriva min utveckling, men visst anar jag att det åtminstone går åt rätt håll. Men från att kunna vända med en volt efter två-tre armtag stillastående är vägen till att kunna applicera konsten under pågående pass rätt lång har jag en känsla av.

Idag blev en sån där dag med möjlighet att träna dagtid. Det gillar jag skarpt. Snöyran ute gjorde dock att jag valde gymmet på jobbet och jag kände nej ovanligt motiverad för detta.

45 minuters backintervallpass på löpbandet följt av 40 minuter blandad styrketräning. Som oftast med fokus på bål och ben. Kände mej stark! När jag blev ensam i lokalen passade jag på att testa TRX. Jäklar vad kul med ett nytt sätt att styrketräna! Ganska utmanande dessutom. Avslutade med att stifta bekantskap med roddmaskinen.

Ja jag vet. Det finns en chans att jag upptäckt muskler jag inte visste att jag hade. Men det var det värt. Det säger jag nu åtminstone.

Sweet dreams fellows!

Distanspers!

Ibland blir det så rätt när man får för sej att dra på utflykt med familjen!!

Idag har vi varit i Skövde hela dagen och verkligen haft urmysigt! Allt har liksom klaffat och syskonen har t o m låtit bli att bråka. Stort!

Vi började med en sväng på stan. Skövde är riktigt trevligt och faktum är att mentaliteten skiljer sej från den i Jönkan. Mindre yta i Skövde får jag åtminstone känslan av.

Lunch, några små inköp och impulsklippning av Björn innan vi drog till Arena Skövde för att mysa i badet några timmar. Otroligt fint upplevelsebad måste jag säga. Att det var saltvatten istf klor var nog det allra bästa.

Förmodligen kommer detta bad frambringa en positiv känsla hos mej för all framtid. Idag knep jag nämligen mina första tusen meter frisim! Fråga mej inte hur det gick till. Jag började med crawl direkt och vips var 200 meter avklarade med bra rytm liksom. Det stämde fint med andningen och jag tänkte att va fan. Today it is!! Jag ska ha tusen meter! Jag hade ingen aning om hur det skulle kännas och ända fram till typ 700 meter var jag inte säker på att jag skulle fixa det. Men med 300 meter kvar var jag inte alls speciellt trött och andningen den bara satt där! Grym känsla! Så jag fortsatte veva där i bassängen och när jag var klar fick jag verkligen skärpa till mej för att inte illrusa till familjen och gasta "Vet ni vad jag gjort? Vet ni vad jag gjort?" för jag var galet stolt! Så jag svalkade mej med några längder bröstsim innan jag spatserade bort till Björn, Erik och Ella.

Jag tror kanske att min reaktion kan uppfattas som något överdriven. Det skiter jag iofs i men det är fascinerande att backa bandet en månad. Då fixade jag 25 meter frisim åt gången och även om jag tog mej fram hjälpligt var det ett måste att pusta ordentligt vid kanten mellan varje längd. Så på nåt vis känns det som om jag nu knäckt koden. Eller fått polletten att trilla ned. Och det är så jävla häftigt! Som om jag lärt nej cykla utan stödhjul!

Så nu är det bara hundrafemtielva detaljer att slipa på! Hö hö hö...

Ni vet vad jag brukar säga??

Alla kan!

Jag tror fan i mej det är dags att hugga in det i sten.

Superstolta kramar på er!