Snubblade på den här boken på en blogg häromveckan och kunde inte låta bli att beställa den. Idag låg den alltså i postlådan! Många sidors läsning och även om den säkert inte uteslutande innehåller nyheter så funkar det som en motivationsboost för mej. Att få bekräftat delar jag kanske redan visste och upplevt taggar också igång mej på ett positivt sätt. Faktiskt. Och vissa saker behöver repeteras. Jorå.
Gissa om jag mest av allt vill sjunka ned i soffan och börja läsa NU, eller?
En helg passerar så fort. Vetskapen om det gör att man bara måste forma dagarna däremellan till nåt bra, eller hur?
Denna måndag är jag ledig. Jag tror inte att vi ska göra mycket mer än att bara vara. Erik slutar skolan tidigt och har önskat hämtning så det är ändå knappt om tid för att t ex ta en sväng till stan. Tror jag ska föreslå att vi går ut och kör lite snowracer om en stund. Snön ligger kvar så fint fortfarande och det är -6 grader och sån där ljusblå vinterhimmel.
Förra veckan blev det inte mer än två löprundor. Totalt 20 km. Näe, det var ingen bra vecka alls. Jag var ur form både i knopp och kropp helt enkelt. Svårt att sätta fingret exakt på vad som var roten till det onda. Jag sov middag tre dagar (så olikt mej som nåt) och somnade ändå som en gris på kvällarna. På torsdag kom halsont smygande igen och jag fick avstå från träning helt under tre dagar. Hade ett långpass inbokat på söndagen och tanken var att Kajsa och Emelie skulle komma ut till Mullsjö och köra. Ni kan ju bara ana min uppspelthet inför detta. Jag vill ju inget hellre än att dela med mej av mina härliga rundor hemikring. Ett tag såg det ut som att jag skulle bli tvungen att hoppa av, men så släppte halsontet på lördagen och jag flaggade till tjejerna om att jag skulle köra en lite kortare runda iaf. Trodde nog inte att de tyckte det skulle vara värt att komma ut till Mullsjö för typ en mil, men det gjorde de! Så vi njöt av 13 km tillsammans och munnarna gick typ i ett. Ha ha ha. De är så goa och lättsamma att umgås med! Kajsa hade dock inte fått nog riktigt och rundade upp med ett varv runt sjön, sedan vi kommit hem till mej igen. Emelie knäppte på sej vätskebältet och vek ut kartan och sprang sedan hem till Jönköping. Det ni gott folk.
Jag satsar på att komma ut i löparskorna ikväll igen. Sedan blir det lite styrketräning i gymmet. Dvs i förrådet här hemma, på ett rosa liggunderlag.
Mina mål för 2012 har förresten mognat fram nu. Strax ska jag dela dem med er.
Lycka till med att göra denna måndagen till den bästa!
4 år och 8 månader och världens goaste unge. Hon somnar med ett leende på läpparna och hon vaknar med ett. Samtidigt är hon inte en tjej som det går att göra hur som helst med. Hon har mycket bestämda åsikter och ett sjuhelsikes humör. Passar det inte damen lägger hon armarna i kors och sätter pannan i djupa veck. Hon kan verkligen se tjurig ut...
Idag har jag varit ledig och vi har varit på bvc för vikt- och längdkontroll. Även om hon är modell större så följer hon "sin" kurva och det finns ingen anledning till oro. Det känns skönt att höra från experterna. Själv har jag en tendens att stirra upp mej kring det hela eftersom jag så himla ogärna vill att hon ska dras med extrakilon från början...
Hoppas inte ni tänker "mogen för Hollywoodfruar" nu. För då tänker ni fel.
Skitsamma. Jag tar den risken.
Ella njuuuuuter. Gottegris precis som sin mor. Jag var mao inte speciellt svårövertalad till att blanda ihop en chokladbollssmet!
Alltså. Jag är den förste att skriva under på att det är MYCKET jobbigare att gå än att springa! Herrejösses.
Jag gick delar av den runda jag sprang igår och jag tänkte typ konstant på hur jobbigt det var. Lufs lufs lufs. Flås flås stön stånk.
Det kan vara skevt i skallen på mej. Det vet jag. Löpning sägs ju iaf vara bra mycket mer energikrävande. Men upplevelsen idag var precis den motsatta.
Man blir helt klart bra på det man tränar. Är det löpning så är det alltså löpning man blir bra på.
Jag tror nästan jag behöver en dusch.
Slö, slapp och likgiltig. Så känner jag mej.
Ska försöka råda bot på detta med en liten promenad. Det är nämligen vila från löpningen idag. Körde några nya styrkeövningar efter rundan igår. De känns. Och JA, jag VET att träningsvärk ska tränas bort. Men jag prioriterar att hålla mej frisk nu när jag dels har ett långpass inplanerat på söndag och dessutom Jönköpingsjoggen på schemat nästa helg. Pulsen var mer åt det för mej "normala" hållet igår så det eventuella skräp jag har i mej verkar vara på väg bort. Jag har en jäkla respekt för kroppen och försöker så mycket jag kan att lyssna på signaler den ger för att undvika att missbruka den. Vad har jag som hederlig motionär för glädje av det?? Men visst. Ibland är det lite trist. Idag hade jag ju gyllene tillfälle att köra ett pass exempelvis. Nu får det vara till imorgon och jag satsar på en liten promenad som sagt var.
Mössa och vantar på alltså. Här är ju minusgrader!
Vi är väldigt olika när det gäller att fatta beslut, jag och min make. Medan jag är mer åt det impulsiva hållet och gärna ger mej mer eller mindre genomtänkt in i saker till 100%, är han OERHÖRT grundlig och noggrann och gör i princip en hel doktorsavhandling om alla alternativ innan han fattar beslut om stort som smått. Kanske vi kompletterar varann i slutändan, men jag lovar att det är en prövning under resans gång.
Under våra nio år tillsammans har jag nog ändå lyckats hitta ett skapligt fungerande förhållningssätt till detta. Även om jag fortfarande inombords känner det som att jag står och hoppar upp och ned av frustation under hans framställningar av för- och nackdelar med det ena och det andra alternativet. Men sån är han. Och sån här är jag. Gilla läget. Förhålla sej till det. Ja, det är ju vad det handlar om.
Jag har iaf fattat beslut om att avstå från den förberedande kursen inför C-uppsatsen och således lägga planerna om en kandidatexamen på hyllan för ett tag. Jag är helt enkelt inte motiverad och det beror på flera saker som jag inte tänker tråka ut er med.
Hur fungerar ni andra när ni ska fatta beslut? Är ni veliga? Impulsiva? Olika beroende på situationen?
Jag har sprungit. Med något högre snittpuls än normalt. Wtf. Är jag sjuk, eller?
Detta var väl ingen lie precis. Nä. Det var istället dagens sanning.
Men att säga jag minns inte, och i förlängningen mena att det jag inte minns inte har hänt. Det var tamejfan den sämsta lögn jag nånsin hört. Till och med konfronteraren genomskådade den. Han kunde faktiskt inte hålla sej för skratt. Och detta trots att hans lilla hjärta i själva verket håller på att gå sönder av den sorg han bär. Jag önskar att lögnaren läser dessa rader. Fan vad jag önskar det.
Starkt jobbat min prins. Du förtjänar verkligen nån form av upprättelse och jag vet att du kommer få det.
En dag.
Jag tror banne mej varenda liten stjärna syntes på himlen ikväll. Det är inte ofta det är SÅ stjärnklart.
Jag rev loss en mil i 6.22-fart. Okej, det var inte speciellt snabbt men det kändes riktigt riktigt bra. Kanske kan skylla lite på halkan oxå, när det gäller farten?? Det frös ju på under eftermiddagen vilket resulterade i en hinna av is på gång- och cykelbanor.
Jag fortsätter för övrigt att chockera mej själv med att på ett mycket disciplinerat sätt köra ett enkelt styrkepass efter löprundan. Inbillning eller vad, men jag känner skillnad på kroppen. And I like it!
Tummat alldelens för mycket på sömnen tidigare i veckan så nu blir det till att dyka ned i bingen för att försöka kompensera något av detta.
Sov gott med er!
Lika viktigt som löppassen själva.
Med respekt för förkylningen som nyss släppt taget om kroppen.
Fast det ryckte i löpartarmen när jag kom hem från jobbet i eftermiddag. Rejält.
Men har jag bestämt mej så har jag. Och det gäller lika mycket när jag ska träna som när jag ska vila. Japp.
Bakade müslifrallor till familjen kom hem från badhuset.
Ledig dag imorgon. Funderar över veckans träning... Och jag har en plaaaaan. Moahahaaaahaaaa...
Frisk! Eller sjuk?
Jag skulle säga både och. Ha ha ha!
Har ni haft en bra helg?
Riktigt skönt med lite träningsvärk. Det måste jag säga.
Körde sex lugna med sällskap. Lite snö i luften och härlig luft. Mina utfallssteg från igår kändes gott och jag var lite halvseg. Hade nog inte hunnit harkla upp mej riktigt till kl 10. Anyways. Det gick iaf.
Avslutade med lite bålstyrka hemma på mattan i gillestugan. Och va fan... Några till utfallssteg borde väl gå?? Jovisst.
Ont ska med ont fördrivas!
God lördag på er. Snart åker jag till jobbet och pysslar om "tantbröderna"!
Vaknade imorse och kände mej frisk! En efterlängtad känsla mina vänner. Att en dryg vecka kan kännas som en evighet är jag den första att skriva under på.
Lite täppt i näsan och känningar i bihålorna fanns där. Men i kroppen kände jag mej pigg! Inte tillstymmelse till halsont. Jippie!
Så jag gjorde det. Jag sprang en runda. Jättehärligt väder! Visst var det stelt och visst kändes det att jag inte sprungit på åtta dagar. Ömt både här och där faktiskt. Men glädjen inombords...den går inte att beskriva. Jag älskar löpningen så mycket! Så mycket betyder den att jag inte riktigt vet vem jag är när jag inte kan springa. Jag har lyckats leva upp till ett av mina motton, nämligen att se löpningen som min vän. Med allt vad det innebär. Jag vet att jag skrivit om detta förut. Men jag kan verkligen rekommendera er (om ni inte redan kommit dithän) att testa att se på löpningen som en av era allra bästa och viktigaste vänner. Berätta gärna hur ni tänker! Jag menar, det gör ju jag! Vad betyder det där du befinner dej just nu i din träning och vad betyder det i förlängningen. Hmmmmm... Detta är intressant... Kom igen nu! Bjud på lite av era funderingar!
Jag styrde ned till sjön. Inga bugs vilket kändes helt rätt. Fanns inget underlag att greppa i och den där ytliga ishinnan som dök upp på cykelbanan då och då var lätt att parera genom att ta ett steg åt sidan.
Lugn puls rakt igenom. Fine. Inget klipp i steget förvisso men det hade jag heller inte väntat mej. Däremot en sjujäkla portion kärlek och känsla av att vara hemma.
Efter fyra kilometer var jag varm och kunde gärna matat på lite till. Men nej, max fem kilometer hade jag bestämt mej för. Mjukstart. Och jag höll löftet och stannade klockan på 5.12 km som hade gått i 6.02-fart. Promenerade de sista 400 metrarna hem och körde 2 x 10 utfallssteg innan jag gick in och rev loss lite situps, rygglyft, armhävningar och som avslutning plankan.
Sådär ja... Ut med sista förkylningsbacillerna. Och träningsvärken, kom och ta mej bara!
Sitter här lite småynklig och gluttar i träningsdagboken från 2011.
Jag brukar inte göra nån grundlig sammanställning av antal sprungna kilometrar. Dock finner jag stort nöje i att jämföra månad för månad och grotta ned mej lite i varför det ser ut som det gör. Nu handlar det faktiskt enbart om en ökning av antalet sprungna kilometrar.
2011 var ett riktigt bra löparår för min del. Jag ökade månadsdosen med drygt 40 kilometer och snittade på 148 kilometer i månaden. Detta är jag sjukt nöjd med. Två förkylningar men inte en enda skada känns oförskämt priviligerat! Ett antal personbästa finns också med under 2011 och det är ju alltid kul.
Det känns bajstrist att börja skriva halsont och förkylning 2012 års träningsdagbok. Det förstår ni säkert. Men jag vet att jag kommer ifatt snabbt bara jag är på benen igen. Träningslusten är nämligen enorm!
Jag grubblar fortfarande lite på mina mål för 2012. Tror jag vet ganska väl vad jag vill med min löpning. Men innan jag smäckar upp dem här på bloggen ska jag suga lite till på statistikkaramellen från förra året.
Atjoooo!
Nånting har hänt. Jag har så jäkla mycket överskottsenergi!
Det är förmodligen den energi som jag annars glatt använder på mina löprundor. Eller snarare som jag boostat under mina rundor.
Visst är det ljuset jag anar i horisonten?
Jag har pillat lite med mina löparprylar idag. Det var mysigt... Laddat in senaste passen i datorn. Fixat hörlurarna till MP3:n. Laddat klockan. Mmmmmm... Till och med funderat på vilka kläder som hade funkat att kuta i blåsten.
Ett par telefonsamtal i förmiddags gjorde också att jag kände att nu vill jag BORT från den här förkylningsplaneten.
Watch out people. Tanten lever!! Yey!
Det där sträva jag kände i halsen som gjorde att jag bestämde mej för att avstå Sylvester visade sej bara vara en föraning om vad som komma skulle.
Nu sitter jag här. Hemma från jobbet för andra dagen. Minns inte när det senast hände. Ont i halsen och kroppen känns som en 90-årings. Blir andfådd bara av att gå uppför trappan.
Har precis sovit middag framför TV:n. Vore det inte för att Ella pussat på mej och frågat om saker titt som tätt skulle jag nog sova än.
Frustrationen över att jag inte kan träna som jag brukar är värsta tortyren och det märks på mitt humör.
Ja, detta var ett litet livstecken från mej. Imorgon önskar jag få vakna utan halsont.
Återkommer med rapport om detta.
