Inte så hektisk dag som man kunnat tro

Skulle ju inte sova så länge idag. Men vad tusan... Vi kom inte iväg till skidspåret förrän efter kl 11 iaf. 

Hade stora förhoppningar om att skidorna var väl preparerade eftersom maken pillat med dem i typ en timme. Men ärligt talat. Jag har aldrig nånsin haft sämre fäste! Visst. Tekniken är inte direkt fulländad. Men så illa ställt som det var idag alltså. Man tappar ju inte allt över en natt! Gud vad jag slet. Helt död i armarna efter tre kilometer. Glidet var inte heller nåt att skryta med... Första rundan kunde jag inte ens kliva ur spåret och skejta för då högg det som tusan under skidorna. Trodde inte det skulle bli mer än 7 km idag men jag nötte successivt bort fästvallan och plötsligt funkade det att varva skejt med stakåkning. Så sista varvet körde jag på riktigt bra och det var kul igen! 

Hemskt sorgligt att veta att det inte blir mer skidor på ett bra tag nu. Suck. Igår satt jag t o m och googlade runt på rullskidor... Varför inte liksom? Det och en trainer står högt upp på önskelistan nu. Faktiskt HÖGST upp, vid närmare eftertanke. 

Så har jag hunnit träffa en hel hög av fina släktingar i eftermiddag. Min lilla mormor med världens mjukaste händer. Hade sällskap av moster Anita dit och det var skönt. Moster Inger och hela klanen Lindblom hade samlats hos Jenny och Jan. Det finns inte ord att beskriva hur mysigt det är att träffa alla. 

Imorgon passerar vi Malin och Stina med familjer, när vi styr kosan söderut. Om det inte vore för deras goda vilja hade jag nog åkt hem till Mullsjö utan att ha fått krama om dem! Hemska tanke!

Middag åt vi hos pappa och Birgit. Mamma har nämligen som jag nog nämnt tidigare, tagit Kenneth med sej och åkt söderut. 

Ella passade på att göra ett övernattningsförsök hos morfar och det ser ut att lyckas. Ska bli kul att höra hur stolt hon är imorgon!

Innan vi parkerade på Armévägen svängde vi förbi Björns kusin som bor bara ett stenkast härifrån. Så kul! 

Sen var det inte annat än att ta tag i packningen... Som jag avskyr att packa alltså! Men nu är det under kontroll och imorgon rullar vi mot Sundsvall och ett efterlängtat nyårsfirande med världens finaste familjen Söderholm! 

Mera skidåkning!

Något mör i kroppen idag. Det måste jag erkänna. Skidåkningen har väckt muskler jag inte visste att jag hade till liv. 

Lite besviken över att termometern visade plusgrader idag. Ingen lust att kladda med klister alls. Så det blev några varv med röd SkiGo HF och sedan fick man jobba lite extra i diagonalåkningen så funkade det faktiskt hyfsat! Att glidet var sämre betydde ju bara bättre träning för min redan ömma kropp. 

När vi parkerade på Björknäs möttes vi av denna syn. 

Lite prestationsångest kom krypande och för ett ögonblick kände jag för att åka hem igen. Vill liksom inte visa hur dålig jag är... Nån gammal kompis kanske ser mej!! Men sen tänkte jag på hur lattjo det är och på att snart kommer det dröja veckor tills jag får åka skidor igen. Sen stod jag plötsligt där i spåret med ett fånigt leende på läpparna. Om jag vetat vem bilen tillhörde hade jag nog inte känt mej riktigt så ynklig. Det var nämligen min första "riktiga" killes lillebror! Komiskt!

Otroligt fina spår även idag. Speciellt med tanke på plusgraderna. Jublade inombords där jag stakade fram!

Erik och Björn körde 7 km tillsammans medan jag fick ihop 11. Det räckte helt enkelt för idag. Fantastiskt kul att Erik fixade Björns tempo hela vägen runt. Skatebädden var som en dröm hela vägen och det syns att Erik har ärvt en del av sin fars skidåkargener. Både löpsteg och fallenhet för att åka längdskidor kommer från den sidan. Det är väl möjligtvis i slalombacken jag kan ha bidragit med något positivt...😊

Efter skidpasset hamnade vi hos morfar och Birgit där vi fick kaffe och himmelskt god mjukkaka. 

Väl hemma hos mormor och Kenneth blev det en lång varm dusch. Sedan bakade jag vår favoritpizza på fullkornsdinkelmjöl med pesto, chèvre, parmaskinka, flytande honung och ruccola på. Den är riktigt riktigt god vill jag lova! 

Nu har vi kramats hej då eftersom de åker söderut till lillebror med familj i Eksjö tidigt imorgon bitti. 

För vår del handlar morgondagen om att försöka träffa så många som möjligt av mina släktingar... Vill ni veta vad jag hoppas kunna få till? Okej. Häng med då!

Träffa mormor på äldreboendet, båda mina mostrar inklusive Lars och Benneth, kusin Jenny (gärna husesyn om möjligt) och kusin Per, kusin Stina och kusin Malin (husesyn även här), såklart alla fina sambos och kusinbarn, tillika mina barns tremänningar. Naturligtvis vill jag ha en stund till med pappa och dessutom ville min barndomsvän Kicki att vi skulle smita förbi dem. 

Kanske jag skulle packa oxå. Om jag hinner. Efter skidturen. 

Få se nu. Hur många timmar har ett dygn egentligen? Nog måste det väl gå att utöka från 24? 

Så värt ett försök iaf. 

Sweet dreams!

Vet ni vad det blev för kvällsfika förresten? 

Palt!!

Annandagen

Annandagen var igår. Jo, jag vet. Men jag vet däremot inte var tiden tar vägen! Det bara rusar fram ju! Och jag har inte hunnit göra hälften av vad jag önskat. 

Mycket tid med de allra närmaste blir det förstås. Dels med mamma och Kenneth eftersom vi ju bor hos dem. Men oxå med pappa och Birgit. 

Igår var vi på Nordpoolen med pappa och Birgit och hade några avkopplande timmar i relaxen. Jag såg min chans till att få ett löppass så jag sprang (fast en omväg) dit. Men det var tur att jag donerat mina gamla Icebugs till mor och kunde låna dem. För det var glashalt överallt! Hade inte kunnat springa alls utan dem. Pigga ben dagen till ära! Man tackar!! 

Åt en fantastisk gryta hos mor och Kenneth på kvällen, passade på att valla mina skidor och tog det lugnt ända tills det var legitimt att krypa i säng. Skönt!

Och i förmiddags fick jag alltså spänna på mej laggarna och staka iväg. Hade dessutom sällskap av maken vilket gjorde det extra roligt! Tack barnvakterna!!

Och jag säger då det. Vilken ynnest att ha såna skidspår så nära tillhands! Det gick dom hejsan där vi stakade fram. Kändes skillnad som natt och dag mot testsvängen jag och Erik tog på juldagen. Jag är ju riktigt kass på att åka längdskidor men det är så fantastiskt roligt ändå! Jag blir omåkt i utförsbackar vilket beror på att jag plogar i stort sett hela vägen tills det börjar plana ut. Sen stakar jag utav bara helvete! Med ett leende som sträcker sej från öra till öra. I löv it!! Idag blev det drygt 15 km. Hoppas det är goda förutsättningar för en runda imorgon igen! 

Fick risgrynsgröt och macka med gravad lax hos efter skidåkningen. Satt som en smäck I tell you. 

Efter detta duschade vi och gjorde oss iordning för att så småningom åka och bowla och sedan äta mat på Ming med pappa, Birgit och min faster Kerstin. Jag har som sagt var en hel del att slipa på vad gäller längdåkning men herregud. Jämför man med hur jag bowlar så är jag typ Charlotte Kalla i skidspåret!! Vad sägs om 51 poäng i första serien?? Eller 74 poäng som bästa serie? Inget vidare va... Men maten på Ming, den smakade otroligt gott iaf!

Tjing!

Juldagen

Åh jag fick sovmorgon imorse. Gud så jäkla skönt. Tyvärr var huvudvärken som jag dragits med sen vi kom upp kvar och jag orkade inte med den så det blev Treo till frukosten. Lite bättre efteråt. 

Erik sov över hos morfar och Birgit igår och kom hem hit vid lunchtid idag. Då var jag ute på en skön löprunda. Dock hade den kunnat sluta med både arm- och benbrott för det var glashalt ute! Från -20 grader igår till plus två idag. Jädrar vilka isgator! Som tur är sandar de rätt friskt och det var inte annat än att snällt låta sej ledas runt stan längs de sandade gångvägarna. Drygt milen blev det men jag var inte riktigt "mätt" av det. Benen kändes sådär superpigga (äntligen!) och jag njöt varje steg. Tre dagars löpvila och mer kolisar än vanligt (och än nödvändigt!) hade väl gjort sitt. 

I eftermiddag har vi ätit julmat och bytt julklappar med mormor och Kenneth. Det har varit väldigt många och väldigt uppskattade klappar denna jul. Både igår och idag. 

Erik fick t ex skatepjäxor som han väldigt gärna ville testa. Så jag tog sällskap med honom och åkte upp till Pagla skidstadion ikväll, där vi tillsammans nötte fram och tillbaka i en dryg halvtimme. Grymt avis på hur enkelt han hittade igen balans och teknik och bara körde på. Själv är jag nog för rädd för mitt eget bästa... Alltså jag tror att rädslan liksom hindrar mej och gör mej sämre än vad jag verkligen är. Åtminstone är det vad jag VILL tro. 

Imorgon blir det nya tag och en sak är iaf säker. Det kan bara bli bättre! 

God fortsättning på er!

GOD JUL

Varma julkramar från ett vitt Norrbotten!

Luta er tillbaks och känn lugnet! 

//Lisa

Halvvägs

Det var 73 långa mil att köra igår. Jag vet inte om det beror på att vi åkte så mycket bil i somras men fy tusan vad drygt det var! 

Till sist nådde vi iaf det hotell där vi planerat att övernatta. 

Nu har vi sovit gott och efter julkalendern blir det hotellfrukost. Sen hoppas jag dagens etapp går lite lättare än gårdagens. 

So long!

Allt är under kontroll

Ja jag törs nästan inte säga det högt. Men så är det! Packat och klart liksom. Yepp!

Lite stirrigt var det väl kanske i förmiddags. Men så åkte Björn och barnen iväg till Knaggebo och deras årliga utförsäljning av skidor och pjäxor och under tiden hann jag massor. Mest av allt betydde det nog att jag fick lite andrum från Ella som annars är som ett plåster på mej. Smickrande och mysigt men jag blir inte så effektiv med henne surrandes och durrandes i min närhet.

När jag inte kunde göra mer med packningen bytte jag om och stack ut på en löprunda. Det behövde jag definitivt inför morgondagens många timmar i bil. 

Lite bittert att inte jag får känna mej så där stark och orubblig i löpningen. Det är ju bl a det som sporrar till att fortsätta träna! Men sista passen har jag känt mej tung i benen. Ja, snudd på kraftlös. Först tror man ju att det är nån förkylning på gång men nu funderar jag mer på om det hänger ihop med att jag medvetet ätit mindre kolhydrater sista veckorna. 

Jag är på väg att ge upp tanken på en kolhydratfattig kost helt faktiskt. Gjorde ju en markant nedskärning/omfördelning vad gäller kolhydrater i kosten för ett drygt år sedan. Resultatet blev typ 3 kg mindre på vågen (efter flera månader) och det var ju trevligt iofs. Det såg nog dessutom ut att vara något mer än ynka tre kilo men jag tror mest att det handlade om en omfördelning av fettet på kroppen. 

När sedan kroppen anpassat sej till den "nya" kosten hände inte så mycket mer. Den största vinsten med att äta mindre kolisar var definitivt att magen höll sej lugn. Känslan av att vara svullen försvann i stort sett helt och hållet. Underbart! 

Men en stor nackdel var dock just detta med att jag alltmer sällan kände mej så där stark under mina träningspass! 

Så jag har delvis smugit in kolhydraterna igen. Och två av de där kilona är tillbaks i form av plufs på magen. Det gillas inte och då ströp jag intaget av kolisar drastiskt igen.

Vad händer??

Jag har sämre ork när jag tränar!

Så nu grubblar jag på hur tusan jag ska lägga upp kosten för att må bra och orka träna. Träna där åtminstone nåt av passen ger mej den där kicken och känslan av att jag är oövervinnerlig. 

Vad funkar för dej?

Bråda dagar överallt

Samma sak inför varje jul. Överallt ska saker ske och det innan dagen D. 

Jag gör vad jag kan för att ta det med ro men det är inte helt enkelt. 

Hoppas verkligen kunna koppla av fullt ut under ledigheten. 

I veckan har jag haft möjligheten att kunna vara ledig onsdag och torsdag. Det var faktiskt en lyckträff att göra så för på nåt sätt känns det som att jag inte har lika lång väg ned nu. Visserligen har jag kört järnet under dessa lediga dagar, men jag har prioriterat sånt som varit viktigt för mej. Så förutom träning har jag t ex genom svenska kyrkan varit och lämnat kläder till en familj som precis kommit till Sverige. Hade sju (!) kassar kläder och skor i jäkligt gott skick efter barnen och planen var att hyra ett bord på loppis. Men så såg jag en vädjan på Facebook om kläder i precis dessa storlekar och jag bestämde mej på studs för att hjälpa till. Förutom att detta kändes rätt i själ och hjärta hoppas jag att det hjälper mej hos sankte Per framöver. Skämt åsido. 

En annan sak jag ville hinna med innan julledigheten var att svänga förbi min härliga kollega som var med i den otäcka frontalkrocken för ett par månader sedan. Det är kanske inget som gör det lättare vid pärleporten när den dagen är kommen, men det får mej att må så in i vassen bra här och nu! Tummen upp för sådant! 

Nu har jag precis ätit min lunch på det äldreboende där jag arbetar idag. Helt själv i ett tyst personalrum och det är väldigt skönt. Jag funderar som bekant konstant på situationen på jobbet. Ångestklumpen och frustrationen. Huvudet går i spinn emellanåt och jag vill bara bort från skiten. I klartext är det så illa. Men jag har oxå fått en hel del glada hejarop och uppmuntrande ord från människor som bryr sej om hur jag mår. Jag uppskattar det stort! 

När jag låser dörren till sjuksköterskeexpeditionen i eftermiddag och åker hemåt väntar en lång välbehövlig ledighet. 

Dags att knyta ihop säcken härborta så jag inte får jobba över en dag som denna.

Trevlig fredag på er!

Sista rycket inför julledigheten

Vaknade en timme efter att alarmet skulle ringt imorse. Sämsta sättet att starta dagen och veckan på. Tur att Björn kunde slira lite och ta hand om barnen för jag var bara tvungen att dra järnet in till Jönkan och årets sista heldagsutbildning i läkemedelshantering och sjukdomslära. Hade bokat in ett omprov med en kille som det var lite frågetecken kring kl 8.15 och det visste inte kollegan nåt om. Så gasen i botten var vad som gällde. 

Och jag hann!

På lunchen blev det lite akuta inköp av julklappar. Ingen mat, nej. Fy fy fy. Även solen har sina fläckar. Och vid 15-tiden var jag så in i h... hungrig att jag gick ned på Netto och köpte en liter fil. Jag hade nämligen påpassligt nog hittat en liten müslipåse i min handväska. Detta slevade jag glatt i mej! 

Ikväll blev det på sätt och vis dopp i grytan. Fast i simhallen. Och efter avslutat pass som blev 1600 meter kändes det i axlar/armar att jag verkligen tränat. Så glad oxå. För Jeanette simmade 1400 meter och därmed kan hon inte längre helt gömma sej bakom att hon går nybörjarkurs i crawl. Hon kan mer än så!

Sedan har jag röjt i tvättstugan och fick mej en tankeställare. Till höger ses mina prylar. Ja iaf en tredjedel av dem. 

Fast strykjärnet. Det står mest där för syns skull. Eller för att jag ska kunna stryka Ellas pärlplattor. 

På tal om Ella. Hon tappade sin fjärde tand idag. Kanske man skulle hålla sej vaken så det finns en chans att få se henne. Tandfen. Någon som träffat henne?

Det var mysigt att träffa lillebror. Tänk vad skönt att han är så nära! Ja, förhållandevis nära iaf. Nästan alla andra släktingar är ju typ 130 mil bort.

Jag tror Alma var rätt nöjd med kalaset oxå. 12 tjejer på besök liksom. Föreställ er det! Livat i luckan!

Hemma var det bara att ta tag i förberedelserna inför en ny vecka. Den sista innan julledigheten. Det sista Ella sa innan hon somnade var att "mamma, jag önskar det var jullov nu". Så det är inte bara jag som längtar...

Tvättberget liknade Mount Everest till att börja med och jag hade hoppats orka jämna det med marken men får nöja mej med att det nu åtminstone har krympt till Kebnekaise. 

Mina förhoppningar om att komma ut en runda i skogen ikväll grusades när maken var ute på en cykeltur och jag samtidigt bröt ihop lite över allt som ännu är ogjort och den bristande energin att ta tag i det. Blääääääää. Därför blev t ex tvättberget inte helt jämnat med marken. 

Så hittade jag ett foto från gårdagen och blev lite gladare. Det är ett foto på en glad nisse från Tomtetåget. (Inte en köttbulle från julbordet.)

Men var har jag egentligen handen???

Foto: Henrik Pehrson

Återhämtning! Jag behöver återhämtning!

Och nej. Det beror inte på de 18 km jag delade tillsammans med ett gäng nissar i Tomtetåget igår. 

Nej. Jag är bara så kosmiskt trött efter den här hösten (eller året!!) att jag helst av allt skulle vilja låsa in mej nånstans och avskärma mej från allt både fysiskt och mentalt. Få rensa ur kropp och knopp och börja på ruta ett igen. 

Samtidigt så inser jag att jag kanske inte borde klaga. 

Vi är alla friska och det går liksom bra för oss och vad mer kan man egentligen önska? 

Kanske att slå av på tempot en smula. Försöka att inte dras med i det här rusandet genom tillvaron där agendan är fulltecknad från måndag till söndag varje vecka. Där det pusslas hysteriskt för att vardagen ska gå ihop och den som tagit på sej huvudansvaret för att se till så pusselbitarna passar i varandra är jag. Jag tror att jag ska ha som mål att de där pusselbitarna ska få bli lite färre och att de ska bilda ett mönster där vi inte stressar fram. Jag bara måste göra ett försök iaf. 

Hur går dina funderingar inför 2014? Har du några andra mål än träningsmål?

Apropå träning... Tack nissarna för igår! Några kära återseenden blev det och det var de som gjorde hela tåget. Hann dessutom träffa finaste Kajsa innan vi startade och det var alldeles för länge sedan. Att jag lurade med mej Jeanette på löpningen som dessutom fick mersmak var såklart oxå jättekul! Glad att jag hittat en äventyrslysten tränings- och tävlingskompis på hemmaplan! 

Efter 18 sköna kilometrar åkte vi vidare till Motala för julfirade. Denna julmat alltså. Det är så otroligt gott! Bara synd(?) att man blir mätt! Bytte lite julklappar och myste i soffan. Syskonkärleken flödade (Erik trött efter "innebandynatta" fredagkväll och Ella utnyttjade situationen...) och jag passade på att åka till MAXI och fixa present till barnens kusin Alma.

För idag vankas barnkalas i Eksjö hos brorsans mellantjej!

Bäst att hoppa upp ur sängen nu då!

Torsdag med tempo

Inbilla dej inte att du får lugn och ro bara för att du får en bokning ute på landet. 

Fast jag ska inte skylla det på stället jag arbetat på. Jag har flera andra bollar luften och idag skulle jag visst jonglera med alla samtidigt. Fortfarande gillar jag det "vanliga" sjuksköterskearbetet som innebär mötet med människor och att få göra skillnad för dem. Men att t ex fundera på hur vi ska kunna rekrytera sjuksköterskor till kommunen och möta vårdpersonal (både erfaren och oerfaren) i utbildningssituationer är oxå väldigt spännande. För att inte tala om att vända och vrida och grubbla på hur verksamheten skulle kunna förändras och därigenom utvecklas. Med min goda vän Gandhi har massor av kreativa tankar stötts och blötts genom åren. Ibland är det nog tur att ingen hört oss... Haha.

Nu ska en sliten kropp men ffa knopp få krypa ned och sova tidigt. Jag har en intensiv helg framför mej, med en del av Tomtetåget, besök i Motala, kalas hos brorsans mellantjej och inköp av julklappar. Förutom det vanliga med ett hem som ska skötas och kläder som ska tvättas och...och...och...

Livspusslet alltså. 

Hur ser ditt ut?

Intar bloggposition

Visste ni att väldigt många av mina inlägg skriver jag när jag ligger bredvid Ella och väntar på att hon ska somna. Ikväll är jag svettig och rufsig men det bryr sej Ella inte om. 

Har precis kommit hem efter att ha tuggat lite terräng. Delvis på reflexbanan. Kändes segt trots fint sällskap. Men nu ska benen få vila lite. Jag har nämligen bestämt mej för att köra första delen av Tomtetåget på lördag. Så det blir 18 km innan Björn plockar upp mej i Kaxholmen och vi rullar vidare mot Motala för att fira jul med svärföräldrarna. Det är vissa personer på det där tåget som jag verkligen känner för att hänga med en stund! Som jag typ aldrig träffar annars men som jag blir glad av. Och nu när jag bestämt mej längtar jag som en tok till lördag! 

Förresten. 

Ja. Jag har träningsvärk. Och den lär eventuellt bli värre eftersom jag körde appen ikväll igen. Det är faktiskt riktigt kul! Nästa gång ska jag försöka mej på två varv. 

Morgonstund

Passat på att träna på morgonen idag. Skönt med dagsljus även om det var väldigt disigt ute. Jag har ju som bekant inte bästa strukturen i mina pass och det är ganska vanligt att jag inte har bestämt mej för vad/var jag ska köra förrän det är dags att ge sej iväg. Men huvudsaken jag kommer iväg och känner att träningen tillför något. Och båda de punkterna kan jag sätta "check" efter. För här ligger ett par av mina styrkor. 

1. Jag kommer ut!! Det finns inte mycket som kan stoppa mej från att genomföra min träning. Tänkte faktiskt på det när jag var ute i värsta snöyran i söndags. Att jag borde reflekterat över om jag alls skulle gett mej iväg i det otäcka vädret. Förutom sjukdom, där åtminstone jag är lite dålig på att leva som jag lär, när avstår du ett träningspass? 

2. Jag tränar så jag blir trött men mitt mål är alltid att jag ska känna att jag vill träna imorgon igen. Alltså. Beroende på pass blir jag såklart olika trött (typ kräkfärdig efter 70/20, mjölksyredarrig i låren efter 6 x 3 min och ganska behagligt trött i hela kroppen efter ett distanspass). Jag säger inte att man inte ska ta i när man tränar. Men tvärtemot vad jag får intryck av att en del personer tror, så behöver du inte ta i så det snurrar i skallen och du ser stjärnor efter varje pass för att det ska ge resultat. Absolut inte om du som jag befinner på den glada amatörnivån! Det är mer regel än undantag att jag inte bestämmer mej för hur jag ska lägga upp passet förrän jag börjat springa. Om benen vill springa "fort" så är det varsågod. Då kan det t ex bli ett pass med ett några fartökningar. Ja du hajar nog. 

Hittills har det funkat väldigt bra för mej att lägga upp det så här. Jag har t o m blivit en snabbare och starkare löpare "trots" att jag till typ 75% kört på känsla. Summa summarum. Jag tror på att lyssna på kroppen. Våga lita på den. Skilj på latmasken, sjukdom och behov av återhämtning genom att ändå ge dej ut och känna hur kroppen reagerar på ansträngning. Vänd hemåt om den inte "svarar". 

Idag var det ganska halt på sina ställen. Jag kom hem med 9 km i benen och det kändes att jag spänt mej lite under passet. Mina vader blev oxå stela vilket jag tror hänger kvar sedan snöpulsningen i fredags. Det passet bet...

Har laddat ned en app med en 7-minuters workout som jag tänkte testa en period. På så sätt blir ju styrketräningen iaf av. Det var ganska intensivt men kul att köra igenom kroppen med hjälp av den. Lite tabatastuket kan man nog säga.

Förmodligen kan jag ställa in mej på träningsvärk. 

Och på tal om värk så känns skallen som vanligt idag. Tror det ska få rinna över lite oftare. Om sånt nu går att styra över.

So long folks! 

Det bara brast

Jag var inte förberedd själv på att det skulle rinna över på jobbet idag. Jag skulle ju bara få ur mej det jag skrev om i söndags... Men när jag skulle försöka berätta var det som att trycka på en knapp. Sen sprutade tårarna och på en stund jag fick knappt fram ett vettigt ord. Ja, jag gick t o m ut från rummet ett ögonblick. Men gick in igen efter några djupa andetag. Egentligen för att logga ur mej ur datorn och hämta mina papper, men jag blev kvar lite längre än så. Kändes som att jag grät så jag skakade för jag var så upprörd och proppfull med besvikelse, frustration och irritation.

Men egentligen.

Vad BRA att jag släppte ut skiten! 

Mest av allt för min egen överlevnads skull men tänk om det oxå kan bli något konstruktivt av det hela. Det är ofantliga mängder driv, energi och vilja som det vore synd att kasta bort. 

Att rödgråten samla sej och direkt efteråt ta sej an föreläsarrollen var dagens verkliga utmaning. Hu! Jag ville inget hellre än att sätta mej i bilen, åka hem och lägga mej och sova. Men tror ni inte att jag sedan gjorde min del av materialet med DEN känslan! En av de bästa heldagsutbildningarna ever alltså. Jag får en slags kick av att stå där och känna hur allt bara flyter på. Tappar inte tråden trots att jag gör lite stick emellanåt och blir avbruten med frågor. Känner mej avslappnad och får åhörarna att dra lite på smilbanden. Har dem med mej, om ni fattar! 

Efteråt kom huvudvärken. Så tung att jag mådde illa.

Men av en räddande ängel fick jag en Treo brustablett som helt osannolikt lyckades trolla bort bultandet på en kvart. Måste bara se till att ha ett rör Treo i väskan själv. Hur svårt kan det va!!

På väg hem från jobbet slog det mej att jag kände mej lättad på nåt vis... 

Ikväll har Erik och jag varit på simskola. Vi var bara fyra stycken och jag ägnade mesta tiden åt att köra med dolme. Har aldrig tidigare fått in tekniken så bra med den men idag kunde jag hålla på hur länge som helst. Sån go känsla alltså! Stark i armar och axlar numera! Erik kämpade på och närmar sej dagen då polletten trillar ned och det lossnar helt. Bara nöta vidare killen! Kul att ha dej med!

Det blev löpning!

Ingen av er blev nog förvånad...

Jag valde löparskor istället för skidor!

Även om det ska på en hel del kläder den här årstiden så är det oslagbart enkelt med löpning. 

Skidorna valdes bort när det började snöa ymnigt och jag med mina vallakunskaper insåg att jag inte hade nåt recept på hur skidorna skulle prepareras vid sådana förhållanden. 

Dessutom hade jag bjudit hem Veronica och barnen (Anders var på lussefirande med sitt jobb) på lite lunch sedan Ella deklarerat att hon ville leka med Hilda. Så jag ville verkligen använda timmen som blev över innan de skulle dyka upp till att träna på. 

Otroligt trevligt att spontanbjuda på lunch sådär. Då gör det liksom inget om inte allt hemma är tipp topp. Jag vet ju hur jag är annars... Städar toaletter och puffar kuddar, dammsuger och tar hand om tvätten (som om gästerna ska hänga i tvättstugan!!), plockar bort allt jox som lämnats framme under veckan osv osv. Hyperstressad, hopplös och ganska ilsken under tiden jag håller på. Varför liksom?

Nu blev det så där skönt kravlöst med mest fokus på att alla bara skulle bli mätta och under tiden hann vi avhandla både det ena och det andra!

När det så var dags för Veronica att åka hemåt ville även Anton stanna kvar, så det blev bara Hugo som åkte med i bilen hem. Och på Solstugevägen hade alla fyra hur kul som helst. Tror de var ute i ett par timmar och lekte i snön. Tillsammans! 

Nu har Ella somnat ganska ovaggad... Gissar att scenariot blir lite mer långdraget vad gäller Erik men all frisk luft kommer säkerligen få även honom att sussa gott!

Så här känns det!

"Det är inte så mycket människans personlighet som avgör hur hon klarar av sitt jobb. Mest handlar det om vilka förutsättningar hon får."

Lama

Inte en droppe sprit

Hur kan jag då vakna och känna mej bakis?

Skulle kunna vara en bieffekt av gårdagens arbetspass då jag befann mej i ordinärt boende. Jag reder nämligen inte ut det. Och det tar verkligen på krafterna. Stolt över att jag gjorde ett nytt försök men ledsen över att klumpen i magen växte till dunderklumpen. Igen. Nu räcker det liksom. Jag hankar mej fram på nåt vis. Klarar dagen och behåller humöret ända in i mål. Men jag fixar inte att jobba som sjuksköterska när jag känner mej så osäker och otrygg. Vem tusan gör det? Gör du?? 

Med femton års erfarenhet av yrket känner jag mej osäkrare än nånsin. Det är hög tid att fundera på varför och gör nåt åt det.

Sov inte så gott natten till igår alltså. Nervös såklart men fast besluten om att göra så gott jag kan. Det om nåt är jag åtminstone trygg i. Att jag inte kan göra mer än mitt bästa. 

7-16.30 befann jag mej på jobbet. Det gick i ett kan man säga. Fikade strax efter kl 10. Okej. Åt lunch strax efter kl 14. Inte helt okej. Maximal anspänning och fokus på att hålla mej lugn och bara lösa de problem som kommer upp. 

Hämtade Erik efter jobbet. En sväng på A6 så han fick köpa ett par julklappar. Dessutom hittade han lite snygga kläder. Kul!

Hem. Fick nybakade lussekatter och pepparkakor som Ella bakat hos Ingvar och Anki. Så gott! (Håller en tumme för att det trots allt blir Ingvar som byter våra fönster till sommaren. Mysigare människor är svårt att hitta!) 

Sedan måste jag sett gräsligt sliten ut för jag hamnade ganska direkt efter fikat på Ellas skönhetssalong. Vilken succé! Oj, vad hon pudrade och fixade. Här är resultatet:

Mycket färg blev det. Under ögonbrynen. Och rouge i heeeeeela ansiktet. "Vad brun du blev mamma. Eller...röd..." Haha. Sötaste. Som hon älskar att pyssla och dona! Och som jag njuter. Jag är ju verkligen inte den som säger nej till hennes upptåg när de handlar om ompyssling...

Efter mat, TV, läggning av skönhetssalongens innehavare och bloggande gick så mina ögon i kors av trötthet. Vinglade i säng vid kl 22. Somnade rätt fort och vaknade vid kl 7 imorse.

Bakis.

Inte så konstigt kanske...

Undrar om det blir skidor eller löpning idag?

Sven kom med vinter

Tyvärr ser det inte ut som att den snö som kommit får ligga kvar mer än några dagar men jag är glad så länge det varar!

Det var hursomhelst väldigt mysigt att dra upp rullgardinen igår morse och mötas av ett vinterlandskap som detta.

Skönt att man tajmat in Sven med en ledig dag! Mindre synd att jag oxå hade planerat en längre löprunda i dagsljus. Det var nämligen inte helt inbjudande att ge sej ut i minus tre, snö och snålblåst. 

Visste inte riktigt vart jag skulle styra kosan men till sist föll valet på skogen. Där borde det vara minst snö. Eller??  

Eller inte.

Ärligt talat så fick jag en smärre chock när jag kom ut i vår fina natur. Så in i ... mycket snö alltså! Såklart varierande beroende på hur det drivit också men jag såg iaf aldrig röken av mina fötter under min runda som kom att bli 10 km. Emellanåt hade jag snö ända upp till knäna. Jag ska erkänna att det var både sagolikt och överjävligt på samma gång. Det sistnämnda tyckte jag berättigade mej till att köra sista två kilometrarna på plogad cykelbana. Totalt slut i både lår, vader och fotleder!! Inte min bästa kilometertid precis men herregud vad snöpulsning gör skäl för sitt namn. Har du testat?

Att löpträna på vintern kräver rätt utrustning men jag tycker inte det finns någon anledning till att drabbas av prylhysteri bara för det. På förekommen anledning tänkte jag att jag skulle dela med mej av några av mina åsikter i ämnet.

Must have

Jag har några favoriter som jag anser är oumbärliga vintertid. Dessa är mina CRAFT lager 1-tröjor, buffen och mina gaiters. För den som inte visste det är gaiters ett par "damasker" som håller kyla och väta borta från fotlederna. Googla! 

Utöver dessa trivs jag bäst i att kuta i fodrade vintertights. Jag har ett par från klubben (märke Trimtex) som jag bara älskar. Insidan är flossad och jag har faktiskt aldrig behövt några långkallingar under. Fantastiskt. Endel nöjer sej med långkallingar under tunnare tights av lite sommarmodell och tycker det är okej, men jag har alltid känt mej otymplig när jag testat så den går bort. Det är nämligen inget skoj att springa om man känner sej klumpig eller hindrad av kläderna. Dock misstänker jag att det precis som med mycket annat är en smaksak! Testa dej fram! 

Vad har du på fötterna?

För tre år sedan var jag helt lyrisk över mina Icebugs och jag kallade dem även lattjolajbanskorna. Körde med dem ett par vintersäsonger (när vädret tillät) innan jag åkte på löparknä i början av förra året och tillskrev det som delvis orsakat av just de skorna. Så till förra hösten inhandlades ett par Salomon speedcross som jag blev mycket förtjust i. De ger fint grepp om det finns lite snö att greppa i. Liksom. Är det inte blank is funkar de oxå bra. På hård vinterväg/is är dock fortfarande Icebugs (det finns säkert liknande skor med samma grepp) oslagbara och det blir nån slags känsla av att vara orubblig som infinner sej när man krafsar fram med dem på underlag som annars bäst lämpar sej för skridskor. Och för den som följt bloggen kan jag bekräfta att jag inhandlat ett bar bugs även inför denna vinter, men jag upplever inte att de är speciellt sköna på plant underlag. Utan de är mer av en OL-sko och ska därför helst härja runt i skogen och inte springa monotont på en gång- eller cykelbana. 

Springer du mest på hårt underlag tycker jag man klarar sej ypperligt med sina vanliga löparskor. Vid extrem halka drar du på dej löstagbara dubbar (tantvarning!) och det funkar fint! Mycket terräng, ja då kanske du trivs bäst med en terrängsko. Allt är ju en fråga om vad du vill satsa. Men det lönar sej att fundera över och verkligen ställa sej frågan om du tycker att känslan blir så mycket bättre med den ena eller andra prylen. 

Sist men inte minst. Reflexväst. Glöm inte reflexväst. Det är en billig försäkring som dessutom utgör ett extra vindskydd. 

Glömt nåt?

Säkert! 

Ge mej nu ditt bästa tips för vinterlöpning!

Smittad!

Erik har varit hemma från skolan hela denna veckan eftersom han oturligt nog åkte på ännu en förkylning. Denna gången har han varit ännu snorigare och även hostig. Så jag blev inte jätteförvånad  när Ella kom smygandes redan vid midnatt och ynkande sej för att näsan var täppt. Och eftersom hon inte var i form för att gå till skolan imorse är jag hemma och vabbar. Någon feber tror jag inte hon haft idag även om hon kändes varm inatt. Har inte hundra bestämt hur vi gör imorgon men det blir hursomhelst inte jag, utan B, som är hemma imorgon om hon inte är tillräckligt kry för skola.

Känns som att jag tillbringat 75% av dagen i soffan med Ella och det har varit rätt skönt. Nästan pysslat klart tomtenissarna oxå men de blir inte riktigt som bilden på förpackningen visar... Min kreativitet lägger jag nog på hyllan efter detta projekt.

Är fortsatt lite öm under vänster häl idag oxå och höger knä ger sej tillkänna emellanåt. Skräp med tanten. Jag undrar vad det står för? Som så många ggr förr när jag suktat efter alternativ träning är det onsdag och det betyder att simhallen är stängd. Annars hade nån kilometer i bassängen varit perfa ikväll! Typiskt:( 

Jag antar att jag kommer dra en tejp under knäet och rigga pannlampan för en tur på reflexbanan. Ärligt talat så sitter batteriet redan på laddning. 

Så var det med den alternativa träningen. 

Ha det!

Slut i huvudet

Ja det är en klockren beskrivning av hur jag kände mej när jag åkte hemåt efter arbetsdagen. Förmiddagspasset var ett av de rörigaste hittills och detta trots att jag var på ett team som ändå hittat en god struktur. Men dagens arbete var galet dåligt förberett och det irriterade nog mina distriktssköterskor ännu mer än mej. Jag blev mest stressad av allt oflyt.

Sedan var det möte med kollegor efter en lunch med Ulrika.

Dessa möten är tyvärr nåt som verkligen dränerar mej på energi och idag var inget undantag. Tyckte att det var mer negativt än vanligt och jag fick åter den där känslan som allt oftare pockar på min uppmärksamhet. 

Jag måste göra nåt annat!!

Hela dagen har jag iaf längtat efter kvällens träningspass med MSOK. Intervalltisdagarna är bästa träningen och nu när vi för det mesta är runt 15 personer är det riktigt kul att springa. Jag gjorde verkligen vad jag kunde för att kräma ur kroppen lite tempo men det var riktigt tungt. Vi körde 6 x 3 minuter med en minuts ståvila (en favorit för övrigt!) och jag hamnade 20-30 meter efter Jeanette och Sören. Det har faktiskt hänt att jag hållit jämna steg med Sören just på denna typen av intervaller men nu hade jag inte orken till det alls. Det kändes som om jag så mentalt trött att jag helt enkelt inte förmådde att trycka på mer. Men när jag kollade klockan efteråt hade jag inte varit så gräsligt mycket långsammare än jag brukar så jag är väldigt nöjd med passet iaf! 

Möttes av Peter efteråt som frågade om det var ett skönt eller bara nyttigt pass. Haha... Klockrent! 

Ikväll använde jag iaf mina Nike Structure Triax för sista gången i löparsammanhang. Jävla klumpedunsskor!! Valde dem med ortopediska inlägg i bara för att kanske skona vänster häl som plötsligt börjat ömma under. Livrädd för att det skulle kunna vara en begynnande hälsporre tänkte jag att jag skulle avlasta hälsenorna genom att välja ett par traditionella löparskor. Men jag kan helt enkelt inte springa i dem längre så nu måste jag definitivt ta tag i detta med att införskaffa en löparsko för lite hårdare underlag men som inte främjar hälisättning. Resultatet efter ikväll blev att jag för första ggn på evigheter kände av den där skärande känslan i höger knä. Och vänster häl ömmade lite hela tiden. 

Ärligt talat känns det som att det värkte både här och där.

Kan det vara åldern som gör sej påmind? 

Nu måste jag väl vara en riktig GRÖNlund?

Jädrar vad modig jag är ibland. Som t ex idag. 

När jag satt hos frissan och hon slängde fram en bunt illskrikiga färger som "effekt-förslag" blev jag först tveksam. 

Men sen klack det till i mej. 

-Grönt. Vi kör det gröna. 

Och söta lilla Isabelle satte igång...

Om du gillar det vet jag inte, men det gör jag! Har tänkt på det flera ggr idag. Att det blev riktigt häftigt! 

Och en sak är säker. Jag ser definitivt inte ut som Skavlan! Längre!!

Tyvärr gör inte bilden rättvisa åt färgen, men ändå. Jag bjussar på den.

Efter frissan var jag förberedd för ett pass på Rosenlund. Det var inte igår som jag simmade i 50-metersbassäng och idag var jag sjukt taggad. Parkerade, löste parkeringsbiljett och gick mot ingången. 

Trodde att nån drev med mej när inte dörrarna gick upp! Backade lite och gick fram igen. Men inte heller denna gång öppnade de sej. Va?? Är det fel på dörrarna? Ja, jag testade till och med att dra isär dem "manuellt" men nej. Inget hände. 

Sen såg jag skylten med öppettider...

Just det. De hade stängt! Eller rättare sagt. De öppnade kl 12. 

Jodå. Jag svor. Högt och ljudligt. Mitt i Sveriges Jerusalem. 

Där brann dagens träning inne! 

Lunch med C som trots att vi satt länge kändes för kort. Nattdelegering och därefter hem i flygande fläng för att hämta Ella. Sedan hem och steka varsin hamburgare innan det var dags att åka igen. 

Ikväll spelade nämligen Ellas skola upp den musikal de övat på under hösten, Rödluvan. Så duktiga och söta barnen var!! Fick (förstås) en tår i ögat när Ella såg oss i publiken och sken upp i världens malligaste smajl samtidigt som hon vinkade frenetiskt.

När jag nu lägger undan min iPad och ska blunda är det precis den bilden jag vill ha på näthinnan...

Vad rörde sej i ditt huvud ikväll? 

Sov gott:)

Och till kvällsmat blev det...

...hemkokt risgrynsgröt och nygriljerad julskinka. Nom nom!

Ja, vi kanske börjar lite tidigt med julens härligheter. Men å andra sidan är det ju precis just NU de smakar som bäst! Så varför vänta liksom? Jag kanske inte ens lever till jul...

Vi har gjort en till grej som hör julen till idag. Vi har nämligen klätt julgranen! Men det ska villigt erkännas att det kändes lite på gränsen. Under mina 40 år vet jag inte att den nånsin klätts tidigare än max två dagar innan julafton. Allra helst kvällen innan. Men i år är vi inte hemma de där "heliga" dagarna så för att hinna njuta av den och inte bara känna att det är en massa jobb med att klä på och klä av (för det är det ju!) gjorde vi slag i saken redan idag! Och barnen var inte ett dugg ledsna eller reagerade på att det var för tidigt. 

Sedan satte vi oss faktiskt och julpysslade tillsammans. Eller ja, det blev mest jag som pysslade. 

Det visade sej nämligen att det pysslet jag köpt var väl så svårt... Typiskt när jag ska vara lite kreativ och supermorsa. 

Jag kan inte ens välja ett "lagom" pyssel! Men det är bara att le åt det hela. Nu ligger iaf de blivande småtomtarna på tork innan vi kan fortsätta limma på bl a skidor. 

Fick förresten möte på löprundan i förmiddags! Jag var verkligen djupt inne i mina egna funderingar när jag ser två personer i MSOK-mundering skymta bland träden. Alexandra och hennes svärmor! Så otippat att träffa på nån på just denna runda alltså. Under de år jag ägnat mej åt att låta löpardojjorna nöta på bland annat denna stig runt Mosseslätt har jag bara mött någon (människa alltså) ett par ggr! Rätt overkligt faktiskt! Så jag blev verkligen överrumplad när Alexandra plötsligt tjoade till på mej! Men hemskt kul såklart! Och märkligt nog tänkte jag faktiskt på henne precis innan jag stack ut. Tänkte att undrar om hon är i byn i helgen? Hon kanske skulle ha lust att kuta en sväng? Också... Resten har jag redan berättat:)

Pressade på lite mer under ett par partier av rundan. Så skönt att springa utan att det gör ont nånstans! Kände inte ens av gårdagens 13 km. Njöt av mina Icebugs. De är verkligen härliga att tugga terräng med! Tänk vilket fynd de var. 400 spänn liksom! Trots att de är rätt lika mina Inov8 får jag inte riktigt samma stumma vader med dem så förmodligen är det något mer drop på dem. Sen har de metalldubbar och det kommer jag ha extra nytta av när det blir vinter på riktigt. Hur gör du förresten? Kör du med avtagbara "broddar"?

Det var förresten kontraster i naturen idag. Av gårdagens vita täcke syntes inte ett spår. Istället var det grönt i skogen och om man inte visste bättre skulle man nog förr gissa att det var mitten på oktober än första december. Men imorgon skulle det visst frysa på igen. Varannandagsväder på nåt vis alltså!

Ha en fin avslutning på helgen och denna första advent!

Kärlek, mellanmjölk och fint besök

Det händer faktiskt att jag på riktigt tror att jag ångrar att jag skaffade barn... Bara för ett väldigt kort ögonblick iofs men det är väldigt obehagligt ändå. Jag som älskar mina barn över allt annat liksom! Som vänder ut och in på mej själv för deras skull och till och med skulle kunna dö för dem. 

Och det är väl just det där eländiga vändandet ut och in på sej själv som ställer till det. För barnen de vet precis hur det ligger till. De är så äckligt slipade helt enkelt. Och jag får spader på alltihop då och då! 

Jag är ingen självutplånande morsa som lever enbart för mina barn. Eller som endel andra genom dem! Det tror jag är en av anledningarna till att jag ibland får känslan av att de kväver mej. När jag inte får göra nåt färdigt utan att de kommer emellan med något. När de gastar efter mamma fast pappa/Björn sitter en meter ifrån dem. Och även om jag inte avbryter allt på studs för att vara dem till lags får jag hybris av hela grejen. Jag kan inte andas! 

Jag försöker lugnt förklara att jag inte accepterar att de kör med mej och att jag t ex behöver göra en viss grej färdigt.

När detta inte fungerar... DÅ BLIR JAG SÅ ARG!!! 

Så arg att jag tänker att jag ångrar att jag skaffade barn. 

För ett ögonblick.

Möjligtvis chockade jag någon av er läsare som i detta nu längtar som mest efter att bli föräldrar. 

Men jag kan garantera att ni kommer känna igen er när det är er tur!

Barn väcker de starkaste känslor. Åt alla håll. 

Det är det där fenomenet ni vet.

KÄRLEK❤️!

Gav mej ut i skogen ganska tidigt imorse. En centimeter snö på marken och temperaturen runt nollan skapade optimala förutsättningar för löpning på stigen. Jag passade därför på att lägga till lite till den tänkta rundan så det blev dryga 13 härliga kilometrar. Någon skulle kanske definierat detta som ett mellanmjölkspass och jag ägnade faktiskt en del av rundan åt att grubbla över vad detta egentligen är. 

Det har en negativ klang. Definitivt. Men är det verkligen så negativt? Klart att om man är löpare som elitsatsar kan man ju inte laja sej genom träningspassen. Då tappar man förmodligen gentemot konkurrenterna. Det är som bekant jämnt i toppen! Men allvarligt. De flesta av oss blir inte sämre av mellanmjölkslöpning!! Tvärtom så utgör väl de passen uppbyggnad och grunden i träningen? Sedan krävs det variation och "nya grepp" beroende på önskad utveckling och målsättning. Men att kunna köra varje pass med maxfokus är en av de stora skillnaderna mellan elit och motionär. 

Kära motionärer (ni vet vilka ni är). Glöm inte att ett mellanmjölkspass är bättre än inget pass! 

Hade Beata och Tyra på snabbvisit idag. Vi har inte setts sedan Ångaloppet eftersom de emigrerade till grannlandet i väster på obestämd tid i somras. Ella och Tyra hittade varandra på mindre än en minut. Sedan kuckliurade de oavbrutet i Ellas rum. Jag och Beata hann uppdatera varandra hyfsat medan jag fixade en variant på Flygande Jakob till lunch. Tack för att ni kom förbi och ta det varligt på väg hem till Oslo! 

God kväll!

Trötter som sej bör efter en arbetsvecka som toppades med en fredag i 190 där jag inte helt hundra kan påstå att jag hade läget under kontroll... Längesen sist men lika obehagligt för det. 

Nu säger vi godnatt från Solstugevägen. 

Jag kommer tillbaka.

Invigning

19 personer (men jag kan ha missat nån) strålade samman nere vid Friluftshotellet ikväll. 

Idel glada miner och nöjda klubbkompisar efter premiärturen på reflexbanan! 

Glögg och pepparkakor och lite snicksnackande efteråt.

Jag tänker att man kan definitivt ha en sämre torsdagkväll.

Tack och tack för att ni kom! 

Och hoppas ni vågar sticka ut på egen hand framöver. Det är nåt speciellt att vara ensam med reflexerna. De blir liksom dina kompisar! 

Testa för tusan!

Kram på er alla mysiga klubbkompisar! 

Skogen, mitt element

Det är både kul och tråkigt att inse att jag springer snabbare upp och ned i skogen än på plan asfalt. Minns en tid när jag ogillade kuperade skogsslingor eftersom jag kände det som att jag aldrig kom in i nån skön rytm. Nu njuter jag stort av att få trixa och traila och slita i terrängen. Då mår jag som bäst och det är inte utan att jag oroar mej lite för träningen inför Stockholm marathon. Det kommer krävas ett antal mil på det underlag som själva loppet går av stapeln på, dvs asfalt. Spontant känner jag usch och blä och ångrar snudd på att jag anmälde mej. Men blir det en lika snörik vinter som det brukar här ute så ger det sej självt. Då kommer jag helt enkelt att under vintermånaderna vara förpassad till vägar och därigenom ett hårdare underlag. Ja vi får väl an se hur det artar sej med förberedelserna. 

Jag var ute och testsprang reflexbanan alldeles nyss. Ett par ställen kräver lite förstärkning med reflexer enligt min bedömning, men det är inte så att det behöver åtgärdas inför morgondagen och invigningen. Det funkar riktigt riktigt bra som det är nu. 

Slängde iväg ett mail till JP (lokala tidningen) med info om spektaklet i förmiddags. Bifogade oxå ett par bilder. Sannolikt tycker de inte att det är nåt att uppmärksamma i tidningen men då tror jag faktiskt de går bet. För jag är rätt säker på att om allmänheten får veta att den finns kommer det inom kort att dyka upp fler reflexbanor i Jönkan och DET skulle vara som att vinna första pris! 

Undrar om det är för tidigt att värma glöggen?

Den är klar!

Efter ungefär fem timmars vandrande i skogen och en hel del oflyt, sitter den nu äntligen uppe. Reflexbanan i Mullsjö. Var ute i kolsvarta skogen själv till kl 20.30 igår. Helt slut när jag väl kom hem. Men jag menar inte att göra mej till martyr genom att säga så, för det är helt och hållet självvalt att jag i slutändan inte bett om hjälp. Så självklart känner jag mej smått nervös över hur projektet ska tas emot av klubbkompisarna.  Men mest är jag dock stolt över det jag åstadkommit. Jag har verkligen gått in helhjärtat för detta och gjort precis så gott jag kunnat. Så det ska bli mycket spännande med invigningen på torsdag! Tänkte göra det lite festligt genom att inhandla nåt band som vi sedan ska klippa och förstås tända ett par marschaller vid starten. Kommer det några barn som vill testa finns oxå en kortare variant på ca 1,5 km. Långa banan är som sagt ca 7,4 km. Träffade löne-Stefan idag förresten och slängde naturligtvis ut en krok till honom. Fick oxå bekräftat att IKHP (med stor säkerhet) inte har någon reflexbana. Det betyder att vi (fortfarande med stor säkerhet) är FÖRST i nejden! Känns lite stort faktiskt! 

Som sagt var. Rigga pannlampan och kom ut och testa! 

Abstinent

Det sämsta med träning är att jag mår så in i vassen pissigt när jag inte får utöva den!

Som nu i helgen exempelvis. 

Halsen sa bestämt nej till ett pass igår och även imorse var jag för sträv eller kärv i halsen för att våga träna. Framåt eftermiddagen blev det dock väldigt mycket bättre. Så mycket bättre att jag var snubblande nära att hänga med Jeanette på en liten löprunda...

Men förnuftet kom ikapp och hejdade mej ungefär samtidigt som jag noterade att utomhustemperaturen var -2.

Nix pix. Andas in kall luft med den halsen. Nope! Ge upp. Okej. Om än motvilligt.

För jag mår ju så dåligt när jag inte kommer ut på mina rundor!

Helgen på jobbet har gått fort. Jag har haft sällskap av en go tjej, tillika duktig sjuksyrra, inte ens fyllda 30. Vi hade lagom mycket att göra och insatser och bedömningar gjordes med gemensam kraft. Utvecklande till tusen både för en ganska nyutexaminerad sjuksköterska och en med 15 års erfarenhet av yrket. 

Men jag har känt mej så GAMMAL! 

Något som jag till stor del skyller den uteblivna träningen för.

Jag brukar nämligen inte fastna i att jag är rynkig, gråhårig, har påsar under ögonen, slapp hud och hängbröst samt ÅTER lagt på mej de där förbannade två extrakilona (hej hej kolhydrater!) runt magen. 

Men jämfört med min kollega blev det så uppenbart liksom... Jämn och slät hy. Bara antydan till rynkor ännu. Liten och nätt. Söt som en karamell typ!

Vi var som Skönheten och Odjuret IRL. (Och jag var alltså inte Skönheten.)

Anyways. Visst reflekterar jag liknande ting även annars. Men bara för ett ögonblick då och då! Och aldrig att nån sorgsen känsla biter sej fast efteråt liksom. 

När jag är fullt frisk och har kunnat träna som jag brukar känner jag mej så stark och oövervinnerlig att såna här "småsaker" liksom inte biter på mej. Då är jag snarare stolt över att jag är fyrtio och jävligt mer fit än när jag var trettio. 

Låt oss hoppas att jag valde rätt som vilade ikväll. I så fall ska jag ut i skogen imorgon och byta häxan surtant mot vanliga Lisa. 

Kommer jag lyckas? 

Missa inte den spännande fortsättningen.

Reflexbana på G

Jag jobbar som sagt i helgen och med anledning av det tog gubbe och barn lite pick och pack och stack till farmor och farfar i Motala. Jag tror att om Björn fick ändra på nåt i min jobbsituation så vore det att helt fimpa jobbhelgerna. Själv tycker jag egentligen att det är helt okej och ffa så är det grymt skönt med en ledig vardag! Men lite smittad av maken, det har jag blivit, och när det dessutom har funkat sådär bra med barnen är en tripp till Korsörvägen en lösning som underlättar för oss alla. 

Efter att familjen rullat iväg drog jag på mej varma kläder och stack iväg ned till Friluftshotellet för att jobba lite på reflexbanan. Börjar ju inte jobba förrän halv fyra idag och förkylningen har satt stopp för all typ av träning, åtminstone idag. Så det kändes lagom att promenera runt i min ensamhet och spraya lite reflexspray på träden. Riktgt mysigt faktiskt. 

Lite otur visade det sej dock snart att jag skulle ha. 

Reflexsprayen tog slut innan jag ens kommit fram till VIP-rondellen. Suck! Odrygt och dyrt är mitt utlåtande. Så jag åkte upp till Pia för att hämta vad jag trodde var reflexpinnar... Jaha, det visade sej då vara såna mindre typ "hängen" och jag insåg att det där blir inte lätt. Ett hänge kräver ju liksom en gren att hängas på. 

Näe. 

Åkte runt på byns tre affärer (haha, ja nästan så är det) och på tredje placet hittade jag vad jag sökte. Reflexband! ModeLinn överraskar!!

Hämta sax och häftpistol hemma och sedan ett nytt försök! 

Och nu jäklar, mina damer och herrar, börjar det likna nåt! Dessutom går det SÅ MYCKET SMIDIGARE!!! Att jag gör lite lite åverkan på träden i form av ett häftklammer i barken får jag alltså leva med. Markägaren har ju godkänt spektaklet så nu vill jag bara få detta färdigt! 

Om du har pannlampa på huvudet och vägarna förbi på torsdag 28/11 kl 18.30 så är du hjärtligt välkommen att provspringa reflexbanan som är ca 7 km och utgår från spårtavlan vid Friluftshotellet. Glögg och pepparkaka efteråt!

Trevlig lördag på er:)

Ineffektiv

Ledig fredag och jag hade tänkt så mycket!

Städa... Jag borde verkligen, men nä. Varför ska jag ägna min lediga tid åt att städa? Jag börjar nog bli lite skitaktig. Fastnade dessutom framför Malous TV-program och trots att jag faktiskt mådde lite illa kunde jag inte slita mej. De pratade om swingers och jag kände mej verkligen SÅ old fashioned som aldrig hört uttrycket tidigare. Det är visst ganska vanligt? Jag ska inte döma men nog fan känns det udda. Hahaha... 

Eller så är det jag som är udda. Vem vet. Så länge jag lever som Lama lär går det ingen nöd på mej iaf. 

Snön ligger kvar och jag riggade mej så småningom för en runda i skogen. (När jag hämtat mej från Malous program) Rotade fram mina gaiters dagen till ära. De är, tillsammans med buffen, vinterns mest oumbärliga löparpryl. Så ni vet. Jag känner mej lite som en ardenner när jag är ute och kutar med dem... Fult men galet funkis!

Inte riktigt lika pigga ben idag men jag njöt lika stort av frisk luft och snötäckta stigar. Tydligen ska minusgraderna hålla i sej över helgen. Sen ser det ut som om snön kommer smälta bort. Förutsatt att prognosen stämmer alltså. Men det där brukar ju kunna ändra sej både två och tre ggr på vägen. Vintern får gärna stanna, om jag får bestämma! Kolla vad fint det var vid Mosseslätt idag till exempel:

Och här är jag nästan hemma:

Imorgon tror jag det sista av reflexbanan åker upp. Har lite dåligt samvete över att det dragit ut på tiden så mycket. Det borde ha varit klart nu! 

Till fredagsmys blev det hembakad pizza. Självklart på fullkornsdinkelmjöl, toppad med pesto, chèvre, parmaskinka och ringlad honung. Missade att köpa ruccola men det funkade iaf. Riktigt gott med ett glad rött till!

Nu ska jag nog jaga på Jeanette lite i hennes grunnande. Idag öppnade nämligen anmälan till en ny swimruntävling. Frågan är om vi ska köra. Jag tror inte vi har tid att grunna så hemskt länge men det känns onekligen som en "något" större utmaning än Ångaloppet... Kom igen Jeanette! Vi gör det! 

http://vimeo.com/79895258

Inte alls så effektiv dag som jag föresatt mej. Nej. Jag gråter inte. Imorgon får jag en ny chans! 

Eller vänta... Jobbar jag inte imorgon??

Gokväll!

Snöpulslycka!

Vaknade inte helt oväntat till ett snölandskap!

Lite smårisig var jag i halsen även imorse. Och inte kändes det bättre när jag kom in till Jönkan och promenerade från parkeringen in till Hoven. Det blåste som fan från Vättern samtidigt som det regnade på tvären. Helt overkligt att fatta att vi hade så fint hemma, när man möts av detta. 

Haft en riktigt go grupp på läkemedelsutbildningen idag. Dock var min parhäst upptagen på annat håll men jag måste säga att hans ersättare skötte sitt uppdrag med bravur! 

Att stå och prata inför en grupp sådär, av och till under en hel dag, är i sej en påfrestning för halsen. Jag blir torr i halsen och liksom trött i stämbanden ju längre dagen går. Skulle förmodligen behöva "träna" på att prata. Så jag vet att jag andas rätt t ex. Och kanske sparar rösten en smula.

Precis när jag skulle börja rulla hemåt sms:ade Jeanette och undrade om jag skulle träna ikväll.

Ja, skulle jag det? 

Jo jag gör ett lugnt försök. 

Och det faktiskt gick långt över förväntan. Vi var ett litet gäng som snöpulsade runt och både jag och fru Wiberg njöt stort av den snötäckta skogen. Magiskt vackert! Och när känslan i benen är bra kan man bara inte bli annat lycklig!

Tusen tack för bästa sällskapet! Jeanette, Sören, Daniel ...och Raven!:)

Nu ska jag klura på morgondagen då jag är ledig. Städa eller städa. Det är frågan! Träna kanske?

Gonatt...

Snö!!!

Ligger och lyssnar på grannen som är ute och skottar undan den första snön...

Hade bestämt mej för att göra en tidig kväll men det var så mysigt att sitta uppe med mina grabbar att det totalsket sej. Men nu har jag som sagt parkerat under täcket. Gött!

Hade faktiskt lite känning i halsen imorse så jag bestämde mej direkt för att ta en vilodag. Ella är desto kraxigare så jag antar att bacillerna kommer från henne. Hon lät som en perkulator när hon hostade imorse och trots att hon inte var febrig och jättehängig lät jag henne stanna hemma från skolan. Jag kunde nämligen delvis modifiera min dag utan att det egentligen drabbade någon. Jo, mej litegrann eftersom jag avstod en information om nya sättet att tänka kring lönesättning. Men jag får försöka läsa om detta istället. Björn är ute på massa kundbesök varje vecka och just nu är jag ensam om vissa utbildningstillfällen och på andra har jag tillfälligt en ny kompanjon. Därför känns sjuka barn så olägligt! (Ja, det gör det väl iofs alltid.) Men jag tänker att det nog funkar nu när hon fick en liten vilodag idag. Hoppas det iallafall! Allt annat visar sej ju.

Undrar om jag måste skotta snö imorgon?

Tvära kast

Från behagligt distanspass i skogen igår till galet intervallpass med klubben ikväll. Det var verkligen inte igår jag körde 70/20. Nä, frågan är om jag ens gjort det sedan jag spelade fotboll? Det är verkligen ett träningspass jag förknippar med just fotboll och dessutom illamående. Det är grisjobbigt! Och ärligt talat trodde jag Erik drev med mej när jag frågade hur många ggr vi skulle köra och han svarade "20". 

Helvete!! 20??? Jag kommer kräkas upp alla inälvor och lite till. 

"Fast man kör ju så många man orkar", la Erik till. 

Ja. Jo. Självklart. Men bjuds det upp till 20 stycken så ska jag minsann göra vad jag kan för att hänga med ända fram. 

Ni har säkert redan gissat att jag inte vek ned mej... Men fy fasen alltså. När vi sprungit åtta stycken och jag "råkade" tänka att det är tolv kvar. Då fick jag lust att hoppa av. 

Och när Sören som inte var med på intervallerna sprang förbi... Åh vad trevligt och skönt det vore att hänga på honom istället. 

Bit ihop! Spring varje intervall som om det vore den sista samtidigt som du ska hålla ett tempo som är realistiskt genom alla 20 sträckorna. 

Inte helt behagligt, nej. Men jisses vad nöjd man är efteråt!! Härligaste känslan!

Åsså 120 sekunder planka. Jag närmar mej mitt pers på 180 sekunder. Men det gör sej banne mej inte av sej själv nu... 

Förresten. På tal om fotboll. Ska det bli nåt VM för Sverige eller??

Härlig helg!

Äntligen dags att få smita iväg på tu man hand med mannen i mitt liv! 

Sist vi gjorde en liknande grej var i februari och om någon minns så slutade den helgen på akuten i Motala efter att Björn vurpat rejält på skidorna i Zinkgruvan. Men bortsett från det så hade vi det otroligt mysigt och vi insåg båda att vi mådde väldigt bra av att få möjlighet att rå om varandra utan att barnen var med. 

Levde länge på den helgen och när jag fyllde 40 i maj och fick en hotellövernattning i present av kollegorna dröjde det inte länge förrän jag bokat in denna helg i Norrköping. 

Vi hade inga direkta planer på vad vi skulle göra men i bilen på väg dit nosade vi reda på att Anders & Måns körde sin föreställning "Primater med topplån" på kvällen. Trodde dock aldrig att vi skulle ha sån tur att det fanns biljetter kvar, men det gjorde det och vilken fullträff alltså! Genomtänkt och träffsäker humor!! Se dem om ni har möjlighet. För vår del fick vi se killarna även imorse eftersom de oxå bodde på Elite Hotell. Haha... 

Inga större missöden har inträffat i helgen. Tack för det...

Om man nu inte ska räkna med att jag hjälpte en illa däran man, förmodligen med ett tungt missbruk, som vurpat på cykeln att kontakta ambulans. Det var en smått surrealistisk situation av flera skäl men först efteråt blev jag lite skakis. Fast kanske allra mest illa berörd. Det var ju trots allt en människa av kött och blod. 

Nu när jag är hemma med hela familjen (okej, katten är fortfarande utlånad) känns det förstås extra skönt. Det är inte självklart att vi lever det liv vi gör. Än mindre att alla runt omkring oss gör det. Att alla är välmående och har en situation de trivs med vad gäller jobb och familj mm ligger högt upp på listan över saker jag är tacksam för. 

Ja idag blev det inte mer träning än 90 sekunder planka, vilket ingick i plankutmaningen. Kan bara säga att det börjar bli tufft nu... Men jag hänger i! Än så länge! 

Sov så gott!

Igår...

...var det fredag och en innehållsrik dag! 

Var på plats i Jönkan strax före kl sju eftersom jag skulle lämna Tom-Tom hos Kerstin innan jobbet. 

Efter det fräste jag till "av arbetsledare anvisad arbetsplats" där passet inleddes med fredagsfika. Inte nån dum start va? Omtänksamt att de bjöd in mej tycker jag! 

Slutade vid kl 12 då det tillsammans med Ulrika bar av till vår kollega som nu sitter hemma ganska justerad (men vid liv!) efter en bilolycka. Vi hade med oss lunch som vi käkade tillsammans och det blev en så otroligt mysig stund. Jag kan verkligen inte annat än beundra kollegan som trots allt lyckats behålla humöret uppe. Hon är så förbaskat klarsynt att jag baxnar. Och jag törs sätta en stor peng på att hon kommer repa sej till hundratio procent. Hon kommer nämligen inte ge sej förr! 

Var ganska slut när jag sedan kom hem. Det var trots allt en känslomässig urladdning att få träffa, hålla om och lyssna på kollegan.

Så det blev maken som fixade fredagsmyset medan jag stack ut och rastade kropp och knopp. Tungt som fan var det att springa men det kändes att det till största delen var fredagströtthet som bromsade mej. Plus att jag faktiskt tränat ganska bra under hela veckan. Totalt sedan måndag nästan 5 mils löpning efter är mycket för mej och det var nästan så jag hade lust att hoppa över plankutmaningens 90 sekunder. Men jag bet ihop och efter duschen kändes det underbart att sätta sej vid matbordet och njuta av oxfilé, klyftpotatis, bea, sallad och ett glas rött vin! 

Somnade gott och hårt i soffan lite senare...

Usch jag har varit två steg efter hela dagen idag. Åkte till jobbet med Eriks biobiljetter först och främst. De som han skulle ha till bion som började 15.45. Innan jag ens slutat mitt pass liksom. Allt för att skaffa mej extra jobb. Fick sedan hjärtat i halsgropen när jag skulle plocka fram mitt USB och skicka över diabetesmaterialet jag gjort till en kollega i hemsjukvården. Var FAN är USB-minnet?? Puts väck!! Glad att det visade sej sitta i datorn på Hoven där jag senast jobbat med materialet... Och strax innan jag ska gå och lägga mej minns jag att havregrynen är helt finito. Underbart. Och ingen müsli heller. Maken slänger sej i bilen och åker upp till Konsum...men har glömt plånboken så han får ta en extrasväng hem innan han kan betala för sej. Mmmmm. Lite lätt motvind för oss båda alltså.

Vet ni vad mer då? Jag gav upp hoppet om att Argi+ funkar på mej. Lämnade tillbaka produkten till världens bästa M redan förra veckan faktiskt. Jag har testat det inför ca 10 träningspass utan att märka någon som helst skillnad. Och lite märkligt är det att sedan dess har känslan i kroppen fullständigt vänt och nu är jag typ omättlig vad gäller träning. Känner mej stark som en oxe! Otroligt! Hinner knappt duscha efter ett pass innan jag längtar till nästa. Hahaha:)

Torsdag är det ju distanspass med MSOK och efter att ha stressat mjälten ur led och haft ett sjuhelvetes bryt på min son (åhhhh han börjar bli tonåring, gaaaaahhh!!!) hamnade vi till sist vid klubbstugan iaf. Trots att mitt humör lackat ur och jag till och med tvärbromsat bilen i ilska. Inte mitt ibland andra bilar och inte i hög fart, men ändå. Ni fattar hur arg jag var. Ville bara skita i träningen när jag egentligen behövde den som mest. Igen. Dessa barn. Grrrrrrrrr.

Benen mina vaknade sent idag. Slet fram till typ 6-7 km. Sen så, POW! Då fattade de galoppen. Hade kunnat fortsätta längre än de 10,5 km som det blev men nej, det fick vara bra så idag. Det är ju en dag imorgon oxå. En intensiv sådan.

Tamejtusan! 

Undrar om det snart ser ut så här i Mullsjö?