Julbrev 2015

Så var det än en gång dags att försöka sammanfatta året som gått för att dela det med er. Bloggen är som ni säkert noterat mer död än levande men definitivt inte begraven och så här till julbrevet passar det fint att damma av den.

I vanlig ordning känns det som att tiden flugit fram. Tillvaron är ju för det mesta så intensiv att man emellanåt nästan glömmer bort att andas. Jag återkommer ständigt till det här på bloggen. Att tempot överallt numera är så skrämmande högt. Jag reflekterar nästan varje dag över just det och undrar på allvar hur det ska sluta. För mig. För dig. För mina barn. Och andras barn. Ja, för alla. Tills trenden vänder, för det vill jag ändå tro att den gör, får jag fortsätta förhålla mej till den. Hitta mina andningshål och oxå försöka lära mina barn att hitta sina. Men nog om detta. Här kommer några rader om det gångna året.

Vi har vanan trogen spenderat v7 i Björnrike. Självklart i Bill's stuga. Mycket härlig skidåkning blev det! 

Sommaren höll vi oss hemma och gjorde lite små utflykter när det inte regnade... Kände dock aldrig någon stress över vädret eftersom vi hade en resa till Gran Canaria bokad på höstlovet. Lyx!

Eriks år inleddes med ett skolbyte. Det högstadie han gått på fram till då hade haft en lååååång historia av problem med fukt som gjorde att elever och lärare reagerade med bl a huvudvärk, nästäppa eller för den delen rinnsnuva och andningsbesvär. En av dem som mådde dåligt var Erik. Han som aldrig reagerat på något fick både besvär från luftvägarna och hudutslag. Som om inte detta var nog var den lösning skolan erbjöd inte alls bra för honom och hela situationen blev väldigt långdragen. Så pass att vi valde att byta till en skola i Huskvarna. 

Skolbyte mitt i 7:e klass är inte direkt vad man önskar men det har gått otroligt bra. Första halvåret innebar pendlingen med tåget extremt tidiga mornar men inte en enda dag gnällde Erik. Nu har han fått en justering på schemat som gör att han slipper åka i svinottan och säg den tonåring som inte glatt tackar ja till att sova nästan timme längre om morgonen.

Tonåring ja. Erik är sannerligen mitt i denna både påfrestande och härliga tid. De mesta som han inte valt själv är jobbigt, töntigt, tråkigt, ja rent av plågeri eller åtminstone något nödvändigt ont. Det är tydligt att han håller på bryta sej loss men Ibland är det riktigt jobbigt att tackla.

Datorer är fortfarande hans huvudsakliga intresse men han lägger också ned en hel del tid på MAIS och deras hemmamatcher där han såvitt jag vet sköter ljuset. Eller iaf en del av ljuset. Riktig fest är det om de tv-sänder för allt som har med att filma och sända live är Eriks passion. 

Ella går nu i andra klass och trivs som fisken. Jag vet inte riktigt varför, men hon tappade intresset för att rida i våras så nu ligger hästprylarna tills vidare på hyllan. Dock pratar hon nu åter om att gå på ridskola men jag vet inte hur mycket "allvar" det ligger bakom snacket. Hästar är fantastiska men det är ingen billig sysselsättning och dessutom väldigt tidskrävande. 

Intresset för dans håller dock i sej. Hon går på Kulturskolans dans en gång i veckan och jag måste skryta och säga att hon är väldigt duktig på att röra sig till musik. Ibland försöker hon blanda in mej i det där men jag har inte en chans att hänga med... De hade en kanonfin uppvisning i Nykyrka k:a i samband med julkonsert och man är ju så stolt att man nästan spricker när man ser henne. 

Björn har tillbringat oräkneliga timmar på sin MTB. Vintertid är det dubbdäck och grusvägsrally. Sommartid mycket stig av mer eller mindre teknisk karaktär. I våras köpte han sig en ny MTB och på den har det i sommar blivit några tävlingar där det förutom att han haft kul även gått riktigt bra. Jag har dessutom lurat med honom på lite styrketräning och det tror jag gjort honom väldigt gott."Familjegym" antingen i gymet vid MSOK eller hemma i trädgården och med kontinuitet är ett bra recept för att förebygga skador och förbättras på hojen. 

Han jobbar kvar på SEW och kommer nog göra så till pension... Visst har det blivit någon hotellnatt men jag vet att det skulle kunna vara betydligt fler så jag är bara tacksam. 

För min egen del har jag åter bytt jobb och är nu sedan 3/8 på en vårdcentral där jag verkligen trivs jättebra. Det har varit och är fortfarande en utmanande resa men jag är en del av ett jättehärligt gäng som jag känner mej trygg med och det är oftast ren njutning att få lära sej så mycket. Jag behövde sannerligen den här "omstarten" för att vilja fortsätta arbeta som sjuksköterska. Nu är jag på god väg att hitta tillbaks till min yrkesstolthet. Den som tyvärr försvann där jag var anställd tidigare när jag samtidigt som förvandlades till en extremt osäker liten varelse. 

Min träning har gått som på räls ända till i höst. Mycket skidor i början av året. Jag fick ta revansch på Stockholm marathon och med marginal komma in under 4 timmar. Efter det blev det fokus på triathlon inför säsongens stora utmaning som bestod av Vätter Challenge, en halv IM, på hemmaplan. Vilken fest! Överhuvudtaget kan jag säga att kroppen har känts omättlig på träning. Den har svarat på tuff belastning och förutom maran och Vätter Challenge levererat en tid en bra bit under 50 minuter på milen och 2.43 på Lidingöloppet. För att nämna något. 

Kanske jag borde begripit att jag behövde en längre vila både mentalt och fysiskt efter en sådan säsong. Jag var nämligen snubblande nära att gå i väggen med träningen under hösten. Plötsligt kände jag mej konstant seg och trött. Värk i benen. Nerverna utanpå kroppen. Ja, hela den här episoden är värd ett inlägg för sig själv men jag har ju valt att inte blogga längre så jag stannar vid att beskriva det med ett ord. Överträning. 

Passar oxå på att höja ett varningens finger till alla er som liksom jag älskar att träna men samtidigt ska få livet att gå ihop med man, barn, hem och ett krävande heltidsjobb... 

Men precis som moster skrev till mej en gång. Det är i motvind, inte medvind, en drake lyfter. Och visst har jag luft under vingarna igen. Jag har oxå lärt mej lite mer om mej själv. Vuxit lite. Så får vi se hur det blir med tränings- och tävlingsplanerna för 2016. Missförstå mej rätt, men plötsligt är det inte så viktigt. Iaf inte så viktigt som att jag och min familj mår bra. Allt hänger ihop. Och när det kommer till kritan är det totala situationen räknas. Det måste vara balans i den. 

Till sist vill jag förstås ta chansen att önska er alla en riktigt god och avkopplande jul och ett gott nytt 2016! Livet är här och nu! 

Varma kramar

/Lisa 

Idag var namnet Piggelina

Ja jösses vad jag väntat på att få känna den där sköna känslan när benen bara springer på, nästan som av sej själv. När man liksom är trött och stark på samma gång. Känslan under ett bra långpass! 

Jag hade inte laddat för att kuta långt idag. Det blev liksom bara så. Lite längre än milen var planen men när jag väl började byta om kände jag för att springa en del av Mullsjö runt och sa oxå till maken att jag blir borta lite mer än en timme. Kanske en och en halv. 

Två timmar senare var jag tillbaks på Solstugevägen med 20 km löpning i benen. Det var lite trögt i början och efter backen upp mot Havstenshult var jag ordentligt stum i benen. Passerade klubbstugan men sen! Sen lossnade det och jag hade verkligen inte minsta lilla svacka efter det. Benen bara sprang. Ju mindre stig desto lättare gick det. Helt underbart! 

Trötthetskänslan i hålfoten finns där och påminner mej om att ta det varligt. Men efter ordentlig stretch mår fötterna genast bättre. Jag har fortfarande skräcken över att få tillbaks plantarfasciiten och försöker lyssna på kroppen när den säger att jag ska välja nån annan träning än löpning. Och den biten känns faktiskt mer än okej nu även om jag har stunder när jag är trött på att jämt behöva ta hänsyn till fötterna. Fast det är väl egentligen inte mer än rätt att inte ta tassarna för givet! 

Dagens pass blev nummer sju. Så här har jag tränat i veckan:

Måndag: MTB och simning

Tisdag: Löpning (intervaller + löpskolning) och styrketräning (fitcamp)

Onsdag: vila

Torsdag: Löpning (distans, trail)

Fredag: Spinning 

Lördag: Löpning långpass 20 km 

Morgondagen är vigd åt cykling. Det ryktas om 8 mil landsväg så då får rumpan bekänna färg... 

Som många av er förstått så somnade min fina mormor in i måndags kväll. Det var och är tungt. Även om hon var gammal (hon skulle fyllt 85 år i maj, samma dag som Erik) och långt gången i sin demens är det jobbigt. Man kan tycka att riktiga mormor inte funnits med oss på länge men nu är hon dessutom fysiskt borta. För alltid. De där obeskrivligt mjuka händerna och kinderna kan ingen här på jorden stryka längre. Men jag unnar henne samtidigt innerligt att få släppa taget nu. Att hon som alltid haft en sån stark integritet skulle förlora sin person i en demenssjukdom är under all värdighet. Jag kommer minnas din energi mormor! De brunbrända kinderna du alltid hade på våren efter alla mil på skidor. Undrar just hur många ggr du åkt t o r Perjassatjärn? 

Och när vi ändå är på det spåret... Undrar hur många paltar du kokat i dina dar?? Och hur många mjukkakor du bakat? Så många ggr jag stannade hos dej på väg hem från skolan och åt mjukkaka med falukorv och specialchoklad. Så många Snipp snapp vi löst i Året runt och så många Chicago vi spelat. Och så många ggr du smög iväg in till garderoben i morfars och ditt sovrum, senare matrummet, för att hämta en "liten slant" till mej. 

Du var aldrig omöjlig även om du oftast lät lite motvalls till en början. Jag ler faktiskt nu när jag tänker på det... 

Älskade mormor! Nu får du ro och nu kan du se oss alla! Jag tror att du är mäkta stolt där du är, med morfar i ena handen och Bertil i andra. Det är skönt att tänka på och det är skönt att ha så många UNDERBARA minnen med dej. Nu går livet vidare på jorden tills det är min tur och då blir det härligt att se dej igen!

Ja... Ni fattar att nu rinner oxå tårarna här. Jag har gått igenom massor av minnen från mormor den här veckan och ögonen fylls av tårar varenda gång. Men jag antar att det är så det är.

Nu ska vi fixa lite kvällsmat! Som sagt, livet går vidare! 

Bakis å skakis

Jag har gått omkring och känt mej bakis idag. Helt obefogat alltså. Blir lite sån när jag slarvat med sömnen. 

Det var nattorientering vid klubbstugan igår och jag hjälpte till som sjukvårdare tillsammans med Jessica. 

Inte en enda insats behövdes och det är förstås extremt skönt! Det visste vi dock inte här på bilden men vi var så här glada ändå! 

Hann med en löprunda innan tävlingen drog igång och hade turen att pricka in härlig kvällssol som gjorde skogen extra tjusig. 

På tal om kvällssol så förgyllde den min kväll även i torsdags. Jag åkte upp till simhallen när Ella lagt sej och ensam i snabbanan fick jag njuta av hur solen sken in och lyste upp i vattnet så precis ALLA hårbollar och ALLA små partiklar typ naglar, öronvax, sårskorpor och hudavskrap syntes perfekt. Terapi kallas det. Fostrande träning typ. 

Idag har Björn varit i Isaberg och cyklat MTB med två kompisar. Stackarn åkte på två punkteringar men var jättenöjd ändå. Jag har myst med Ella och Erik under tiden. Och de hann minsann bråka lite med varandra oxå. Allt i sin ordning alltså.

När Björn kom hem stack jag ut på italienaren. Bakis hela vägen... Så jag tog det bara lugnt och njöt av vitsippor och lukten av gödsel. Jo, bönderna jobbar hårt nu. Med att sprida ut dynga. Det gör mej absolut inget så länge jag inte är väldigt andfådd och åker rätt in i ett moln av skitstank. När det händer känner jag nästan smaken. Och det kan jag klara mej utan. Sist jag körde landsväg hamnade jag bakom en traktor med skittunna på. Då visade det sej att jag hade oanade krafter i benen för swisch så låg jag före honom. 

Imon kan det nog bli lite mer cykel. Eller löpning. Eller kanske cykel OCH löpning. Får se vad annat som ska inrymmas under dagen helt enkelt!  

Nu ska jag iaf sova bort bakfyllan. 

Sweet dreams.

Jag anar vårkänslor

Jag kan utan att överdriva säga att min återhämtningsjogg i förmiddags inte blev så där skön som jag tänkt mej. Jag slängde i nyaste inläggen i mina Fellraiser och tänkte att det var ett perfekt tillfälle att börja vänja fötterna. Likadana löparstrumpor och alltså inga nya skor men efter några kilometer hade jag blåsor i hålfoten på båda fötterna. Märkligt!! När jag började använda de som nu är ca halvåret gamla hade jag aldrig känningar nånstans. 

Men ska ge de nya inläggen nån runda till innan jag vänder mej till min expert på Team Olmed. 

Bortsett från detta kändes benen förvånansvärt bra. Det var ju intervalltisdag igår och efter avslutat pass löpskolning och intervaller körde vi fitcamps program utanför klubbstugan. Vi missade dock klubbkompisarna (som köttade 70/20...) eftersom vi startade en halvtimme före MSOK:s pass. Allt för att tajma in det till styrkepasset!

Det var en fantastisk uppslutning däruppe igår förresten. När jag låg där och körde magövningar önskade jag mej ett ovanifrån foto! Vad coolt liksom! 

Det var nämligen runt 15 barn/ungdomar som tränade orientering. På fitcamp kämpade uppskattningsvis ett 30-tal. Och samtidigt sprang alltså ett gäng om ca 10 MSOK:are intervaller fram och tillbaks! 

Det sjuder av liv i lilla Mullsjö alltså och det är verkligen härligt att se!

Kan det rent av vara så att vi fått vårkänslor? 

Försummar jag mina närmaste när jag lever min dröm?

Om jag sitter i soffan för att koppla av är det väl lika bra att jag också gör det. Kopplar av alltså. 

Jag blir lite tokig på mej själv ibland. Jag har så svårt att varva ned och ta det lugnt. 

Den senaste tiden är det där nåt jag funderat en hel del på. 

Om jag ska vara krass så består mitt liv av jobb, familj och träning. Jobba gör jag för att jag måste (ja, mest av allt är det så även om jag för den delen har ett rätt trevligt jobb) och de andra två älskar jag mer än alla stjärnor på himlen.

När jag återupptog träningen efter att Ella var född kändes det extremt svårt att få ihop tillvaron. Målet var att jag skulle träna två ggr i veckan men jag minns hur evigt svårt det var att se VAR i schemat jag skulle kunna klämma in dessa pass. Så småningom blev två pass till tre, sedan fyra och på den vägen är det. När jag var upp i en dos om fyra ibland fem pass i veckan kände jag att (och jag vet att jag uttalat det till mina närmaste) att jag nått mitt max i hur mycket träning som ryms i mitt liv. 

Nu är det inte så att jag gillar att mäta träningsdos i antal pass. Tvärtom så tycker jag att det är det sämsta måttet på hur mycket jag tränar. Kvalitét före kvantitet gäller. Men det ger ändå en fingervisning om ökningen som skett och jag vet inte ens om jag vågar göra en jämförelse av hur mycket tid jag numera lägger på att svettas... 

Idag landar jag oftast på runt sju pass i veckan. Och som jag antydde i stycket ovan så är det dessutom avsevärt mycket mer tid i träningskläder vi pratar om. Hatar vilodagarna. Tvingar mej till dem. Tvingar.

Jag begriper inte riktigt själv att det ser ut så och vad som är än mer anmärkningsvärt är att jag numera har en aktiv man här hemma. Alltså "konkurrerar" jag lite med honom om tid till träning. Eller hur man nu väljer att se på det. Styrketräningen kör vi ofta tillsammans dock och allt som oftast är även Ella med på ett hörn.

Nu till min fundering.

När tillvaron ser ut som den gör hos oss måste det såklart vara så att vi gör avkall på något. Vi prioriterar annorlunda. 

Det som gror i mej är om jag faktiskt försummar mina barn i och med all träning. Det sitter långt inne och är svårt att ta orden i min mun men jag tänker på det en hel del. Var går gränsen för när det blir för mycket ego i det hela? Eller är det så att man som förälder alltid har dåligt samvete när man inte ägnar 100% av sin tid åt barnen? Jag vill verkligen tro på att om jag mår bra så gör även mina barn det. 

Hur tänker du?

Den insikt som kom till mej igår kväll när jag satt där som på nålar i TV-soffan var iallafall den att jag bara måste lära mej att koppla av emellanåt. Vare sig det handlar om att slappa en timme framför Skavlan eller ta en vilodag (kanske t o m vilodagar) från träning måste jag öva på att faktiskt tillåta mej själv att ta det lugnt. Förvalta den tiden lika bra som den då jag svettas.

Bjussar på lite bilder som avslutning. Vi hade åtminstone en strålande fin början på helgen. Men igår försvann värmen och ersattes av spöregn och iskalla vindar. April it is...

Fredagsfys i korta brallor! Fru Wiberg vid min sida!

Lördagmorgon simmade jag en timme. Kände mej lite sliten och då är simningen sååååå bäst. Nästan enbart jobba med armar/axlar passade perfekt! Märken efter simglasögon i timmar efter avslutat pass dock...

Björn och Ella hängde med på en promenix på stigar kring lusthuset och Stråkens bro på lördag eftermiddag. Mysigt med kaffe utomhus men jag blev påmind om att det är säsong för paddor nu. Ja, efter mitt skrik lär det väl inte undgått någon som var ute i skogen den dagen.

Just det! Stråkens bro! 

Glad! Behöver jag nämna att detta togs BEFORE paddan??

...och på söndag åkte mysse på igen. Men trots friska vindar var kroppen stark och glad när vi tillsammans susade fram genom skogen!

Time to go home!

Egentligen har jag ingen lust alls. 

Att imorgon packa ihop, städa ur stugan och återvända hem. 

För ovanlighetens skull har ingen hemlängtan smugit sej på. Det här är ju som ett andra hem för hela vår familj. Vi älskar Björnrike och vi älskar att vara i precis samma timrade lilla stuga med touch av 80-tal. Vi pysslar och plockar nästan som om den vore vår egen numera. Ja, vi har definitivt lite extra omsorg om boendet numera. Helt naturligt efter att ha återvänt x antal ggr! Låt oss hoppas att vi får möjlighet att hyra den även nästa år! 

Samtidigt som vi nu delvis är lite trötta i kroppen efter skidåkningen är vi utvilade till max och har tankat massor med frisk luft och dagsljus! 

Jag har inte åkt utför mer än ett par dagar. Tanken var att åka även idag men Ella kroknade ihop och hade ont än här än där, det drog ut på tiden efter mitt pass på längdskidorna och till sist ställde jag in helt. Det var lika härligt att bara vara ute och lulla runt kring skidåkarna i Björnvallen! Men när Isa och Ebba visade sej i backen fick hon minsann nytt liv! Ja, min kära tremänning Marcus och hans Martina är trevligt nog oxå här!

Familjen däremot har verkligen varit uthålliga i backarna. Jag är imponerad av hur ffa Erik och Ella i det närmaste är outtröttliga! Bortsett från Ellas lilla dipp idag då:) Inga våldsamma vurpor heller och det tackar jag för. Jag är konstant lite sådär typiskt mamma-orolig att nåt ska hända dem för de kör verkligen inte sakta utför pisterna... 

Mitt mål med längdskidåkningen under veckan var att skrapa ihop ca 15 mil. Efter söndag och måndag när jag mådde skräp trodde jag det var kört men jag gjorde en hyfsat fin upphämtning och landar ändå på drygt 13 mil. 

Ja, jag har åkt varje dag. Drygt 2 mil i snitt. Absolut klart godkänt! När jag kände mej lite risig i början av veckan gjorde jag en revidering av mitt mål och hoppades istället på 12 mil. Med den vetskapen har jag ju faktiskt skjutit över målet. Bra Lisa. Klapp på axeln. Dessutom har jag samlat ihop de beryktade 30 mil som Vasaloppet rekommenderar inför Halvvasan. Mentalt mycket viktigt för mej. 

Grymt grymt jäkla sugen på ett pass tidigt imorgonbitti. Men nej, nu behöver jag en vilodag. Vi försöker komma iväg så fort vi kan istället. 

Tack bästa Björnrike för i år! Välskötta backar och nykörda skidspår VARJE morgon (tidigt!) gör att kärleken till det här stället växer ytterligare lite till. Puss och vi kommer tillbaks!

Fjälluften tröttar

Ja här ser det ut precis som det brukar efter första dagen i backarna. Slagna hjältar med en sjuhelsikes aptit! 

Det har varit riktigt fint väder idag. Inte alls så blåsigt som befarat och faktiskt en hel del sol. Ella och Erik har kört utförsåkning med Björn medan jag slitit i längdspåren här i Björnrike. 

Jag mådde dock inte helt hundra när vi åkte upp igår och det kändes fortfarande inte som vanligt imorse. Men det var åtminstone inte sämre. Inget halsont eller så. Bara lite diffust öm i kroppen. Som att nu åker jag på influensa men det blir liksom inget mer... Just nu FÅR det verkligen inte bryta ut heller! Ska ju samla mil inför Halvvasan!

Så även om det var galet kärvt i spåren idag blev det dubbelt jobbigt pga att kroppen "var upptagen med nåt annat". Föret (i kombination med terrängen här uppe) tillät nästan inget annat än diagonalåkning så jag får känna mej nöjd över att jag tränat rejält på det. Si och så med fästet (som så ofta) och det är som om det är kallare på vissa partier av slingan och där var fästet bra. Men där det var mer nysnö var det bedrövligt. Jag kämpade på i ett par timmar och när jag åkte ut på sista korta varvet tänkte jag faktiskt att jag aldrig aldrig hade gjort ett pass med de förutsättningarna för ett par år sedan. Då hade jag snörat på mej löparskor istället. Definitivt! Nu har jag inte ens löparskor med mej... 

Jag tänkte oxå på hur FÖRBANNAD jag varit på skidspåren här förut. Förbannad och livrädd. Jag är fortfarande försiktig (feg!) men jag känner mej trygg på skidorna på ett helt annat sätt idag. I de branta utförslöporna har jag numera inga problem med att kliva ur spåret och ploga lite. Så jag känner att jag behärskar farten. När jag åkt slingorna en omgång vågar jag dessutom stå kvar i spåren längre och jag darrar inte ens i benen. Det låter så banalt men för mej är det magi på riktigt. Jag blir aldrig nån Kalla men min utvecklingskurva på längdskidor är riktigt snygg! Så jag njuter av just det faktum istället för att sörja över att jag inte intresserat mej för denna idrott tidigare i livet. För tveklöst är det så att det syns så väl när det kommer en skidåkare som lärt sej (rätta!) tekniken som barn. Den timingen i åkningen är svårslagen. 

I mina ögon är längdskidor tillsammans med simning de absolut vackraste sporterna som finns, när utövaren har tekniken! 

Nu boostar jag med C-vitamin och ska sedan lägga mej tidigt. Hoppas vara mitt vanliga jag imorgon! Då bär det nämligen först av ut i längdspåren och sedan i pisterna. Kanske vi "åker på" nån av familjerna vi känner och som råkar vara här samtidigt? Det vore kul!

Och tänk att det finns de som går till jobbet... Så lycklig över att vara här! 

 

Startklar

Åh. Nu har jag tagit på mej nattlinnet och krupit upp under en filt i soffan. Trött och nöjd. 

Packningen inför veckan i Björnrike står klar att lastas in i bilen och efter frukost imorgon bitti ska vi alltså rulla norrut. Som vi ser fram emot den här veckan! Maximal avkoppling fast man är i rörelse från morgon till kväll. Frisk luft och trötta kroppar som gör att man somnar gott och ofta tidigt på kvällen. Helt enkelt ljuvligt! Nu ska batterierna laddas och för min del formen på skidorna vässas. Minst 30 mil vill jag ha i kroppen inför Halvvasan. Hur många hinner jag skrapa ihop under veckan?? 15 vore fint! 20 så är jag i hamn med marginal. Men vi får se. Jag vill ju umgås i backarna med familjen oxå! 

Sista dagen på Lernia idag oxå. Jag haaaaatar avsked och avslut alltså. Utan att ångra mitt beslut om att för nu hoppa av vårdlärartåget är det tungt att tänka på att jag inte kommer träffa gänget på Kalkstensgatan mer. Jag har nog inte skrattat så mycket på jobbet sen jag och C var "sambos" på Rosendala för ett antal år sedan. 

Hursomhelst. Jag har gjort mitt val och jag vet varför! 

Djupt tacksam (tack T) för att ha fått chansen! Jag har gjort vad jag kunnat för att lämna så rent efter mej som det går. Säkert är det nåt skräp kvar men då löser vi det i efterhand. Betyg jag glömt kanske... Men precis som jag försökte jobba i bemanningen, går jag hem med känslan av att jag inte har några problem med att komma tillbaks. Oerhört härligt!

Tusen miljarder hjärtligt tack för örhängena, tårtan och blommor (förra veckan). Jag uppskattar det mycket men hade absolut inte förväntat mej en sån avtackning! Vi ses 20 februari...

Jag tänkte faktiskt ha tränat ikväll men insåg att tiden behövdes till packning och förberedelser inför sportlovet. Dessutom var jag sådär trött att jag kände mej snudd på febrig. Så nej, jag avstod. Det har oxå blivit träning lite väl många dagar i rad (typ tio, och då var det dessutom dubbelpass lördag och söndag). Och ja, jag vet. Kroppen måste ha vila. Det går inte att enbart bryta ner och bryta ner. Då kommer skadorna... Som ett brev på posten. 

Med detta i bakhuvudet var det mer än otippat att jag "mellan tvättmaskinerna" igår körde ett brickpass med en grym känsla i kroppen. 50 minuter trainer (uppvärmning och 5 x 4 min på tyngsta!) och därefter 30 minuter löpning. Starkt! Avvaktar lite med anmälan till halv IM dock... Men nog är jag sugen må ni tro. På hemmaplan isf. Det måste betyda att jag kan förvänta mej lite glada hejarop av folk jag känner? Sista helgen i juli. Jönköping it is!

Nu måste John Blund ha varit här. 

#grusiögonen 

#godnatt

Äntligen varma händer

Det var skönt att det blev av iaf. Knappt 50 minuter hann jag staka runt i spåren uppe vid klubbstugan innan jag var tvungen att göra en Gunde och duscha på typ 40 sekunder. När klockan var 18.59 slog jag ned rumpan på stolen i mötesrummet. Dags för styrelsemöte med MSOK alltså. 

Fina skidspår ikväll oxå. Men att det har snöat endel sen igår gjorde föret kärvare. Spåren var heller inte nya för kvällen. Dock fortfarande bra fäste med VR40. 

Jag testade mina nya handskar ikväll. Har problem med att jag fryser och dessutom förfryser fingrarna überlätt. På inrådan av maken (och efter att ha tjuvlånat hans par) inhandlade jag en egen uppsättning av denna extremt fula skapelse idag. Hestras kamelklövshandske med innervante. 

Men att slippa frysa går före utseende. Och dessa är nästan snudd på FÖR varma faktiskt! Knappt jag tror det själv...

Nån mer som brukar frysa om händerna?

Det är ett gift!

Att åka längdskidor i fina spår och därtill ha fäste (-6 grader och VR40 är klockrent) är närmast en religiös upplevelse. Även om de första fyra kilometerna sög ikväll (jag var så jävla sämst!) är jag tacksam över att min tjurskalliga hjärna nötte vidare.

För plötsligt hittade jag igen litet av känslan och fick ett hyfsat flyt i min åkning. Att tekniken är långt ifrån fulländad råder det inga tvivel om. Men det var skönt att jag inte fastnade i den känsla jag hade första kilometerna. Då ville jag mest skita i halvvasan och rabblade "fan vad dålig jag är" som ett mantra. Helt fel inställning, jag vet.

Nu vände det alltså och jag kunde knappt slita mej därifrån trots att jag kört drygt 20 km. Trött blir jag förstås men glädjen är så överväldigande att jag ändå bara vill fortsätta. 

Och gissa vad. Jag har redan lagt på ett par lager VR40. Ifall jag hinner en liiiiiiten sväng innan styrelsemötet imorgon... 

Om utifall att.

Go natt!

Måndag i stall och simhall #nödrim

Om man börjar dagen med att garva så tårarna sprutar åt Johan Glans "Röven" kan det inte gå helt åt skogen... Så sjukt rolig alltså. Jag dör... 

Idag följde jag sim-Rogers upplägg nästan till punkt och pricka, förutom att jag fixade insim på egen hand innan själva passet startade. 

En timme totalt och kroppen var härligt manglad efteråt. Men som sagt. Den där rätta känslan i simningen utblev alltså. Säkert en följd av att jag hoppade över crawlkursen förra veckan och dessutom kört en del längdskidor. (Gäddhänget borde minska under vinterhalvåret va??)

Innan simningen var Ella och jag i stallet. Ännu en måndag på hästryggen alltså och för andra gången var det Laban som gällde. En mindre ponny med mycket egen vilja i boxen men som ändå förvandlas till en ganska trevlig kuse i ridhuset. Ella ville inte ens försöka tränsa honom idag och jag lyckades inte så det var bara be om hjälp från ridläraren. 

Om min stund i simhallen var lite B så var Ellas stund i sadeln desto skojigare. Hon hoppade nämligen idag! Oj, vad snopen hon blev när Laban skuttade över hindret! Inget rädd. Överlycklig! Så var det bara på't igen. Jag blir lycklig i hjärtat när jag ser henne! Hon är ingen fotbollsspelare (tyvärr) utan mycket mer en hästtjej. På onsdag i introduceras dock ytterligare en aktivitet som kan vara hennes element, nämligen dans. Tjejen har sjukt sköna moves och har tjatat om dans ett tag nu så det blir intressant att se om hon gillar det i denna formen! Återkommer!

Erik verkar glad efter skolbytet. Det har inte gått många dagar iofs men än så länge löper allt på fint. Tidiga mornar är väl det som jag tror kommer bli tufft när nyhetens behag lagt sej. Han är ju verkligen en kvällsmänniska ut i fingerspetsarna! Tvärtemot sin mor alltså. Även om jag till viss del ändrat mej sedan jag träffade min nattuggla till man.

Så ja. Det får räcka för nu. Må gott tills vi hörs igen.

Post simträning. Och ja, det ser ut som att speedomössan sitter kvar. Men det är faktiskt en luva. Lovar. Hej!

Dubbelpremiär i helgen

Ja så blev det till sist! Både cykeln och mina klassiska skidor (inköpta i slutet av förra säsongen) är nu invigda.

Hoppade upp på italienaren igår kväll medan Björn fixade maten.

Jag tror jag blev kär faktiskt. Körde fyror på tyngsta och näst tyngsta belastningen och det fanns mer att ge! Passet tog 45 minuter och jag tänkte oavbrutet på en av mina eventuella utmaningar i sommar. Plötsligt kände jag mej sjukt sugen på att göra den!! En halv IM hemma i Jönkan . Nån ska ju komma sist liksom. Kanske blir det jag!

Två pass igår alltså. Mums mums!

Idag stack maken ut på MTB:n efter frukost. Nya dubbdäck till 29:tummaren och han är lycklig som ett barn! Det ÄR skillnad på cykel och cykel...

Under tiden han var ute förberedde jag mina nya skidor och fixade lunch. Så när han kom hem och vi käkat lunch var det min tur. 

Lite besviken att det inte var så fina spår när jag kom upp till klubbstugan. Det har snöat en del och spåren var sladdriga och mitt fäste typ obefintligt. Mötte Sören  i pistmaskinen och insåg att han precis rullat skatebädden. Anade att han oxå skulle köra de klassiska spåren men varför vänta? Bytte till skateskidor och lite längre stavar och så började jag kötta på. Skate och stakåkning om vartannat. I 24 km. Ja, det stämmer att jag faktiskt är lite mallig. Jag kan ju för tusan inte ens åka skidor. Egentligen!

Hem och fika med familjen och sedan packa in dem i bilen för en eftermiddag/kväll i Järabacken. Nä, jag hängde faktiskt inte med... Prioriterade att stanna hemma och städa av och plocka iordning inför veckan som kommer. Insåg dock att jag hade väldigt många timmar tid för mej själv (att dra igång en storstädning var det inte tal om) och simsalabim fann jag mej själv ute på en löprunda! Väldigt lugn sådan och kanske det hade funkat bättre med skridskor än löparskor på fötterna. Vägen var nämligen hyvlad och fullständigt glashal! Så det blev alltså ett försiktigt trippande och faktiskt lite av en seger att komma hem igen utan att ha dragit på arslet. Haha.

Jag känner mej inte alls så krokig av helgens träning men tänkte göra en tidig kväll för att slippa börja veckan med att ligga back med sömnen. Jag har intensiva dagar framför mej både på jobbet och hemma den kommande veckan. Det är nedräkning på riktigt på jobbet och på lördag åker vi till Björnrike för en veckas skidåkning! 

Lite mer än vanligt nu. 

Haft en bra helg?

Mitt självförtroende på längdskidor är kass

Jag är fullt medveten om att min längdskidåkning inte är så katastrofal som jag ger sken av när jag pratar om den. Men jag har totalkass självförtroende i spåren. Så är det bara. Visst lever jag allra mest på kondition och pannben men förnuftsmässigt vet jag att det inte kan kompensera tekniken hur långt som helst. Så egentligen borde jag inte alls vara så osäker på min skidåkning som jag är. 

Glädjen när jag får staka fram är jag dock väldigt säker på. Jag blir nästan smått manisk och vill bara åka skidor hela tiden! Jag älskar det! Det är så jäkla grymt att känna hur hela kroppen jobbar och ORKAR! Endorfiner upp över öronen! 

I torsdags när jag kom upp till klubbstugan var det nyspårat och med en alldeles magisk skatebädd. Eftersom jag inte hade nåt fäste att skryta med (orkade inte valla om efter tisdagens pass) blev det nästan bara skate. På mina klassiska skidor, ja. Hittade nån slags teknik där jag körde på ganska bra och ffa hade underbart roligt! Där och då bestämde jag mej för att jag bara MÅSTE  investera i en skateutrustning. ASAP. Efter drygt 20 km (bl a tre varv på Stråkenloppsbanan) var spagettiarmar ett faktum och jag var dessutom hyfsat tom på energi. Nästan två timmar hade jag harvat runt och i princip glömt tid och rum... 

Lycka!

Efter det passet var det kanske inte så konstigt att löprundan igår eftermiddag gick i ultrarapid på typ jordens segaste ben. Fredag eftermiddag (efter en fullgjord arbetsvecka) kommer väl aldrig att bli den optimala tidpunkten för ett löppass iofs. Men jag trodde faktiskt det skulle gå lättare än det gjorde. Hade ju inte kutat sen söndag! Bara åkt skidor och suttit på trainern. Ja ja, jag sprang där och tänkte löpteknik istället. Det är ett bra knep för att "vilseleda" tankarna från det som känns tungt. Tunga dagar har vi alla och det bästa med dem är väl att det med största säkerhet känns bättre nästa runda! 

Idag klev jag upp ganska tidigt. Strax före 9 var jag uppe vid klubbstugan för att köra lite skidor igen. Yes! 

Det hade snöat lite sista dygnet och jag mitt lata stycke hade inte orkat valla om skidorna. Vad gör man då? Jo, lite nervöst smyger man in i vallaboden och lånar ett par av MSOK:s skateskidor. Undrar hur det känns liksom? Med skidor som är avsedda för skate?? Jag behövde stilla min nyfikenhet. 

Visste att det inte skulle bli så långt pass idag eftersom Vårdcentralerna Bra Liv hade en skidstafett och jag erbjudit  Lotta min hjälp. Jag var dessutom fortfarande trött i armar och överkropp sen torsdagen. 

Men!! Nu knäppte jag på mej skateskidorna och lånade ett par lite längre stavar. Så bar det av! 

Vilket party! Nån kilometer så var jag ganska kompis med skidorna och sen var det bara alldeles fantastiskt härlig skidåkning i drygt en timme. Skidlycka! 

Jag undrar om det är katastrof ifall jag kör en hel del skate inför halvvasan. Just nu vill jag liksom inget annat! Jag bör ju öva balansen iaf?? Och Vasaloppsspåren är ju mycket stakning? 

Nån som vet? 

För övrigt lockar det mycket att testa min nya racer som nu sitter monterad på trainern i garaget. Det kan nog funka. Jag trampar ju inte med armarna!

 

Med bara en vecka kvar på Lernia överraskade chefen med en ljuvlig tulpanbukett. Jag kommer sakna flera fina människor från detta halvåret. Det står klart. Men jag är så trygg i och nöjd med mitt beslut att även om jag uttrycker det som att jag backar tillbaks till min tjänst kommunen, känns det som ett stort steg framåt. Jag antar att det är en bra början! 

Puss på er😘

Mullsjös Marcialonga

Just den här söndagen i januari är speciell. Det är söndagen när Mullsjö SOK:s Stråkenloppet går av stapeln och en dag då en stor del av byn sluter upp för att tillsammans hjälpas åt att ro detta i land. 

Energin är i hela det här arrangemanget är så jäkla grym alltså! Alla dessa människor som ploppar upp från ingenstans och vet exakt vad de ska göra och dessutom gör de det med BRAVUR! 

Med tanke på att det så sent som i måndags var mycket ovisst om loppet skulle kunna komma att genomföras, till att idag ha tillgång till en varvsslinga om drygt 6 km. Det säger endel om att det snöat såklart. Men ffa om att det finns människor som gör ett sånt hästjobb för att tävlingen ska kunna genomföras. Hjältar säger jag bara. Ni är hjältar! 

Knappt 500 åkare kom till start och spåren på natursnö höll förstås inte måttet riktigt, medan de på konstsnön faktiskt var okej även mot slutet av loppet. Betänk att då hade de som åkte långa banan (dvs flertalet av skidåkarna) kört sju (!) varv... 

Grymt stolt över allas insats. Såväl i spåren som på funktionärssidan. Men okej... Kanske lite extra stolt över Erik då, som för andra året var med och körde live-sändning. Inga stora missöden nånstans och nästan bara breda leenden när vi hejade på åkarna! 

Själv hjälpte jag Jeanette med prisutdelningen och vi hann till och med med att springa en sväng i väntan på vår uppgift! 

Men om allt annat gick bra idag så gjorde löpningen INTE det. Nåt i kroppen ropade "vila istället!!" när jag slet i princip varje steg av den drygt 11 km långa runda vi kutade. Jeanette surrade och surrade och jag grymtade mest till svar. Hungrig som en varg och äckelsliten i ljumskar och ben. Troligen ett resultat av att jag åkt skidor både igår och i förrgår och använt "nya" muskler. Dessutom körde vi ett snabbdistanspass på torsdagslöpningen. Simning imon skulle sitta som en smäck även om jag nog helst skulle vilja köra skidor igen. Får känna av dagsformen helt enkelt och prioritera efter den! 

Nu lite bilder från dagen! 

Starten har gått!

Sjukt fina priser från CRAFT, Enervit och Team Sportia. Ja och från Tidaholms sparbank! 

I motionsklassen lottades en Garmin 310 XT ut. Nummer 248 hade turen på sin sida! 

Tur med vädret! Och ja... Världens bästa CRAFT är en viktig sponsor av spektaklet! Grymt!

Trött och frusen när vi kom hem... Skönt att krypa i sin onepiece och blunda lite.

Imorgon tar en ny vecka vid. Eriks skolbyte kommer att bli av så snart som möjligt, troligen redan under denna vecka. Han är taggad till tänderna för uppgiften. Det drar oxå ihop sej för mej att knyta ihop säcken på nuvarande jobbet och såvida inte tusen saker kommer emellan så ska jag kunna lämna ganska snyggt efter mej i mina kurser. Det känns viktigt. Det är MAIS-match i Nyhemshallen på onsdag och som vanligt ridskola för Ella imon. Ja, det snurrar rätt friskt. Vardagen. Livet. 

Men mitt i allt står det oxå stilla. Tankarna är nämligen ofta hos Anders och hans familj. 

Livet tar och livet ger. 

Ta hand om er! 

En grym investering

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Simningen (och jag syftar på frisim, crawl) är bland det bästa jag lärt mej när det gäller träning. Jag är riktigt kär i att räkna kakelplattor och kan finna mej själv njuta stort av att ligga där i bassängen och nöta. Jag älskar när jag har en bra rytm och kör i en jämn lite hårdare takt. (Nu låter det som att jag beskriver nåt helt annat...jag vet.) Det är ansträngande men ändå inte så ansträngande att det blir för jobbigt med andningen. På den nivån kan jag hålla på riktigt länge... 

Ikväll anslöt jag till crawlskolan (nytt år betyder många nya tappra deltagare under några veckor) men körde ett eget upplägg. Det bestod av insim 300 m blandat fritt och bröst. Därefter en intervallstege om 300-200-100-100-200-300 meter i sånt tempo att det skulle hålla ända in i mål. 90-120 sekunders vila för att få ned pulsen lagom. Efteråt varvade jag bröst och fritt ytterligare några längder innan jag hängde med kursen på avslutande idioten med bröstsim. In i kaklet bara. Därefter trampade vi vatten med Roger som hejade på oss. Darrade i både ben och armar efteråt. Underbart!

Möttes av lite mer snö när jag kom ut från simhallen.

Hoppas nu det räcker till Stråkenloppet på söndag! Erik ser så fram emot det (de ska livesända isf) och med den uppförsbacke han precis hamnade i unnar jag verkligen honom det. Ja, det är faktiskt så att han kan behöva det. Heja Erik!!

Med de orden önskar jag er en skön natts sömn. 

Fred. 

Vi reser oss igen

Ja helt klart är det så att det förflutna då och då blir väldigt "idag" och det var precis vad som skedde igår. 

Själen är öm och allt blir inte precis som vanligt med en gång efteråt. Det sitter i litegrann, både hos Erik och hos mej. 

Jag satt länge på sängkanten inne hos Erik ikväll. Det började med att han var ilsken och obstinat. Men förbyttes efter ett tag till att bli ännu ett av våra fina förtroliga snack. För några år sedan var det tätt mellan dessa samtal och jag antar att behovet av dem oxå var ett annat då. Dessutom var de på en annan nivå. Men jag minns att jag ofta kände en enorm tillfredställelse efteråt. När Erik så uppenbart liksom "klättrat ett pinnhål" i och med vår pratstund. Nu är killen snart 14 år och förstår mycket av livet utan mej som tolkar, vrider och vänder. Men på nåt vis tog han sej ytterligare ett pinnhål upp ikväll. Finaste Erik. 

En dag ska jag skriva en bok om allt. En naken bok som inte förskönar eller utelämnar några detaljer. Jag ska inleda med att det inte är en opartisk berättelse utan min version, min upplevelse jag återger. 

Det som är och förblir min sanning. 

Men här och nu tuggar vi vidare framåt. Både Erik och jag. Stolta, starka och med rak rygg! 

Jag har svettats på trainern idag. Men plötsligt finns det lite kraft i benen. Sista fyran gick på högsta belastningen och jag slet och njöt samtidigt. Vissa pass på trainern är verkligen såna där jag verkligen bara känner för att pressa ur precis allt ur benen. Som att vrida ur en trasa. Otroligt skönt! 

Sedan gräddade jag pannkakor till familjen innan vi åkte in till Jönkan. Erik och William var på bio och såg nya Jönssonligan medan Ella och Kerstin gick på Paddington. Under tiden passade jag och Björn på att inhandla ett nytt soffbord som inte alls blev ett i ek utan ett runt i stål och glas. Otroligt nöjd! 

Imorgon är det stallet efter jobbet och om Jeanette inte vill annat så blir det sim sim sim framåt 19.30. 

Sussa gott go vänner. 

En bajsdag snart till ända

Att jag ens orkar försöka vara rolig efter den här dagen. Bajs... Ända... 

Bråk med Ella. Nej, hon är inte alltid så lätt att tas med. Om nu någon trodde det.

En (indirekt!) kontakt med Eriks pappa fick mina murar att rasa. Så olika vi tänker... Stundade byte av skola för Erik (dags att inse att det tar för lång tid att rätta till miljön på Trollehöjd, han har missat massor hittills) måste godkännas av båda vårdnadshavarna. Jag har inget att invända mot att han inte bara säger ja tack och amen. Men att vi (som bor 2 km ifrån varandra) ska SKICKA pappret till honom. Fan vad lågt. B erbjöd sej åka upp med det men nej... Till sist enades de om att B iaf skulle åka upp med det och lägga det i hans brevlåda. Så kan han fundera, skriva på och meddela när B kan hämta det. I brevlådan.

Den där lilla episoden rev upp såret på nolltid. Så ont det gör att bli varse att inte ett skit har förändrats. Jag vill verkligen inte fira jul med honom men FAN vad jag skulle vilja att vi kunde mötas och prata med varandra som två vuxna människor. Som föräldrar till Erik. 

Simmade av mej en del av min frustration. Sorgen. Kilometern jag la på slutet tog 22 minuter. 

Det kändes bättre efteråt. Absolut. Men det är väl ingen underdrift att säga att nerverna på nåt sätt varit utanpå resten av dagen. Jag tål ingenting. 

Det verkar tyvärr som om tiden inte alls läker alla sår. 

Imorgon är en ny dag. Då tar jag nya tag.

Godnatt. 

Fys och mys, same same

Fredag är här. Man tackar. En smula trött är jag allt. Du?

Maken har varit på hockey ikväll. Det var hans way of fredagsmys... Eller nja, det var ju en jobbgrej. I och för sej.

Här hemma har jag hängt med Erik och Ella. 

Först hämtade jag Ella på fritids. Åkte hem för lite mellis innan gymet. Möttes av en påse med semlor från Jessica... Jag som försöker mej på 100 dagar utan godis, snacks och bakverk! Intressant nog hade jag tidigare under eftermiddagen fått ett meddelande från Sara som inte kunnat motstå två bett av en morotskaka. Japp, en upp på bästa kompisen alltså! Hehe... Dessvärre vet jag inte om de 2/3 som jag moffade i mej av semlan för bara en liten stund sedan kan sägas motsvara två bett av en morotskaka. Eller visst var det väldigt STOOOORA bett? 

Vi hade mysigt i gymet, lilla snufsan och jag. Hon hoppade hopprep, rockade rockring, stakade i stakmaskinen, rodde en stund och sprang på löpbandet. Totalt genomblöt i svett efteråt. Åh min älskade prinsessa. Alla dessa funderingar och kommentarer. Ett alldeles underbart sällskap! 

Jag är förvånad över att mitt pass blev så bra ändå. "Trots" lilla surrpinnen. Roddmaskin som uppvärmning, 5 x 500 m stakning, mage plus fyra set kettlebellsvingar som avslut. Inte det tyngsta passet jag gjort men fint fokus i alla övningar. Kvalitet. 

Jag har känt mej lite trött i hålfoten i veckan och därför planerat att ge fötterna löpvila till tisdag. Om det bara kunde tajma med lite skidföre tänker jag! Men annars har jag trainer, simhall och gym till förfogande. 

Har förresten en ny racer på gång! Ska testa den i helgen och känna om det kan vara nåt för mej! Gamla Bettan ska så småningom få glädja Jessica och jag tror det kommer bli kanonbra! Varför tänker jag ens tanken att byta egentligen... Men absolut. Det vore så sjukt kul att köra lvg på en modernare hoj. Helt klart. Skjut mej. Det är ju bara bedrövliga i-landsproblem. Egentligen.

Nattkram. Till var och en av er<3