10 år gamla

Det är årets sista dag och faktiskt oxå den dagen som jag och Björn blev ett par.

Idag är det dessutom lite av ett jubileum för oss eftersom det är 10 år sedan allt började.

10 år sedan jag av en slump men till min stora glädje fick Björn som bordskavaljer.

Och nångång kring vid 12-slaget blev det "vi" på riktigt!

10 år som passerat både snabbt och långsamt. Vår historia tillsammans är speciell i många avseenden. Björn blev ju omgående inslängd i karusellen kring min älskade son Erik och turerna här har verkligen satt vårt förhållande på prov.

När vi så småningom ville skaffa gemensamma barn blev det en resa i sej. Det som "inte händer mej" inträffade nämligen två gånger. Vi förlorade två små liv förhållandevis sent i graviditeten och visste ärligt talat inte om vi skulle orka försöka en gång till. Men tredje gången gillt visade sej vara den alldeles förtjusande prinsessan Ella.

Självklart utsätts alla förhållanden för prövningar.

Men prövningar kan oxå bli ett slags klister som håller ihop förhållandet och gör det extra stabilt och rustat för framtida blåsväder.

Precis som barn. Barnen är oxå ett slags klister i mina ögon. Dels sitter de ju allt som oftast som ett frimärke på en. Men sedan limmar även de ihop förhållandet på ett speciellt sätt. Inte så att det löser några problem som redan finns i ett förhållande. Jag vet dock att det inte är mycket som gör att det är värt att separera när man har barn ihop. Men det är en annan historia.

Jag är så stolt och tacksam för min man och familj.

Älskar er mest i hela världen!

Ett angenämt bekymmer

När jag skulle krypa i säng igår kväll kom jag på mej med att inte ha en aning om vilken veckodag det var. Jag fick ägna en stund som kändes som en evighet till att komma på att det var...fredag!

Herregud! Håller jag på att bli dement eller?

Nä det var bara en ganska angenäm konsekvens av att jag är ledig från jobbet. Jag kan leva med det. ;)

Jag valde att starta denna lördag på det absolut bästa tänkbara sättet!

Upp och äta gröt vid halv 8. Sedan hoppa i löparmundering och ge mej ut en lättare runda. Hemma efter 45 minuter och 7.5 km. Betydlig bättre underlag idag. En plusgrad och lite blötsnö hade till min stora glädje luckrat upp isgatan. Hurra! Dock ser det ut som om det kommer frysa på igen efter nyår. Måhända får jag sätta ytterligare en pinne i statistiken över "dagar när jag hade behövt metalldubbar". Den som lever får se.

Disciplinen var god imorse och jag klämde till med ett styrkepass i trädgården. Som vanligt fokus på "korsetten" men även benen fick sej en omgång. När jag tittar tillbaks på vilka muskelgrupper jag brukar köra blir jag lite full i skratt. Det är mage, rygg, ben. Mage, rygg, ben. Mage, rygg, ben. Jag ser mej själv med starka ben och mage och två sladdriga spagettiarmar... Ska nog ta och inhandla ett par kettlebells. Då kan jag bättra på armstyrkan men oxå lägga till lite vikt på utfallsstegen exempelvis. Tar gärna emot tips på bra träningsredskap för hemmabruk. Och om jag ska köpa kettlebells, hur tunga ska de vara? Jag är grymt novis i dessa sammanhang!

Nu är familjen på rull mot Motala. Vi ska träffa en barndomsvän till maken och förhoppningsvis hinna förbi och säga hej till farmor och farfar oxå!

Se till att ni får en fin dag mina vänner!

Kram

Vågat på is

Det blev en mer eller mindre ofrivillig vilodag igår. Hela familjen tog en tur till stan och det tröttade ut mej så mycket att jag helt enkelt inte förmådde att ta mej ut på kvällen. Dessutom var det mörkt och gatorna grymt isiga. Så efter moget övervägande bestämde jag mej för att softa framför TV:n istället. Sen tog maken en tur på cykeln (galning!) och jag stack till ICA för en snabbhandling. Vid mjölkkylen mötte jag Sören som nästan lyckades lura ut mej på en runda iaf! Jag var ju som jag skrev på Facebook på morgonen så sugen på att träna med sällskap!

Imorse vaknade jag till lika eländigt isiga gator som jag somnat till igår... Ångrade för ett ögonblick att jag lämnat mina Icebugs hos mor i Boden. Men jag misstänker att detta underlag snart är ett minne blott. Hur som helst så för jag denna vinter statistik på när det varit underlag som kräver metalldubbar. Om statistiken säger nåt annat än magkänslan får jag fundera på att inhandla ett par Icebugs iaf.

Det blev 12 jättehärliga kilometer imorse och jag kom hem med armar och ben i behåll. Stundtals skridskobana men mestadels fanns en del av vägen med lite "strävare" underlag. Där sprang jag fram på pigga och glada ben för där hade mina Speedcross helt okej fäste.

Imorgon blir det ett kortare löppass och lite styrka för bålen och kanske benen om jag har disciplin till det. På söndag simning och på självaste nyårsafton ett långpass med MSOK. Troligen gubbar mestadels, men va fan. Jag är ju tant!

Förresten, var är Fjant?

Julbad

Efter att ha fixat 1000 meter frisim utan att ha en nära döden upplevelse kände jag att det distansperset nog inte skulle vara speciellt länge. Det gick absolut inte fort men liksom lite för lätt. Så nästa distans som skulle erövras blev 1500 meter och det fick jag tillfälle att pröva på idag när hela familjen åkte till Skövde och deras fina upplevelsebad. Ett stort plus i kanten med Skövde är att de har saltvatten i bassängerna. Det är så härligt att simma i! Och nej, jag fick ingen nära döden upplevelse idag heller. Det svåraste idag var att hålla räkningen på hur många längder jag simmat så jag tog kulramen till hjälp. Efter knappt 45 minuter hade jag ett nytt distanspers med mej upp ur bassängen. Cool känsla! Nu siktar jag på 2000 meter. Och att kunna öka farten något! Kanske lägga till en snygg vändning nån gång?

En glad överraskning idag var att jag såg att datum för Niliterrängen 2013 är spikat. Den 15 juni blir det och anmälan är redan klar. 30 km löpning i riktigt norrländsk natur. Kommer bli helt fantastiskt! Ingen som är sugen på att hänga på?

För övrigt så är det sista av julmaten nu ett minne blott. Den smakade till och med nästan bättre idag än på julafton. Men kanske det berodde på att vi varit en heldag på badhuset??

Imorgon bitti ska vi sätta mormor på tåget. Sen får vi se vad vi hittar på. Förslag någon?

God fortsättning!

En julafton och en juldag till ända. Spontant så känns det väldigt skönt. Mmmmm. Det gör faktiskt det.

Vi hade det jättemysigt igår. För första gången hade vi valt att fira julafton bara vi fyra här hemma. Visste ju inte hur det skulle komma att kännas när vi väl var där men det var verkligen något vi alla njöt av!

Inga måsten. Inga tider att passa. Och inga andra att, ursäkta att jag säger det, ta hänsyn till.

Det är kanske till och med så att vi kommer att välja att fira julafton precis så här ett tag framöver.

Igår vilade jag från träning. Om jag nu inte ska räkna passet framför nya Wii-spelet. Barnen fick Just Dance 4 tillsammans och det blev några sköna moves framför det efter julmaten. Ganska svettigt dessutom!

Idag drog jag en repa runt sjön i snöblasket. La till en liten sväng längs blå spåret oxå eftersom jag trodde det var upptrampat. Men där bedrog jag mej så det blev allt en riktig pulshöjare. Kommer på mej själv med att springa med ett leende på läpparna. Fan vad kul jag har här i min ensamhet! Önskar mej en timme till ute i skogen, men idag väntar vi gäster så tiden är lite knapp. Det slår mej att inställningen "avverka sin träning" är lika illa som att "fördriva tid". Jag tänker oxå att de som tränar med den inställningen faktiskt är hjältar. De måste ha en sabla vilja alltså. Kanske det till sist blir kul? Om de orkar hålla på tillräckligt länge?

Gästerna var min fina lillebror och hans familj. Min mamma som firat jul hos dem var förstås oxå med och till barnens (och våran!) stora glädje stannar hon hos oss tills det är dags för henne att vända norrut igen.

Vi har ätit lax med gorgonzola och ostkaka till efterrätt. Dessvärre åkte jag på däng av både brorsan och hans fru, i nya dansspelet. Men jag kommer igen. På nyårsafton ska jag knäcka dem i Singstar. Om det så ska till falsettsång.

Jag längtar redan.

JULBREV 2012

Kära vänner!

Det blir ett julbrev i år igen! Vare sej ni vill eller ej.

Men först av allt! Tack för alla julkort!

Att blogga innebär ofta att kontinuerligt dela med sej av sitt liv och sin vardag. Nu har ju min blogg kommit att innehålla ganska många inlägg om träning, vilket iofs inte är speciellt konstigt om man tittar på vad jag helst gör på dagarna. Men i julbrevet ska även övriga familjemedlemmar få utrymme!

Vi börjar med minstingen. Eller minstingen och minstingen. Ella är som bekant 5 ½ år och går alltså sista året på dagis. Dagis som är bland det bästa hon vet! Ibland undrar jag hur det ska gå i skolan. Hon vill nog egentligen stanna kvar på sitt älskade Igelkotten ett tag till. Och på nåt sätt förstår jag henne, för det är en fantastisk förskola med alldeles underbara pedagoger. Ett varmt tack för denna terminen, passar vi på att hälsa er!

Ella är annars fortfarande en pigg, uppfinningsrik, förnöjd och (oftast) GLAD tjej. Jag vet inte hur många ggr jag och maken sagt till varandra att vi är så innerligt tacksamma över hennes lynne och att vi hoppas hon behåller det genom hela livet. Ella kan man exempelvis väcka kl 06 på morgonen och hon börjar med att tala om att idag är det hennes favoritdag. Utan någon egentlig anledning liksom. Jag önskar faktiskt att jag var mer som henne!

Det är mycket Barbie, en del docklek men också mycket rita, måla och pyssla. Datorn har storebror introducerat på allvar i hennes liv numera och det är faktiskt rätt häftigt när hon sitter framför datorn nere i gillestugan och Erik uppe i sitt rum. Sedan spelar de Minecraft eller Roblox ihop och pratar samtidigt på Skype. Ja, mina vänner. Så ser det ut 2012.

Erik som nu är 11 ½ år började spela fotboll i somras och tyckte det var jättekul. Inte så att mamma gråter då precis, med tanke på att jag i stort sett vuxit upp på fotbollsplanen. Annars är det datorer som upptar Eriks intresse till stor del och han är verkligen familjens hacker. Läxor är sådär intressant men bara han lägger manken till så är de klara på ett kick.

Det bor en grymt klok och självständig kille i Erik. Ja, det är himla häftigt att få se hur barnen växer. Jag menar då ffa som människor. Att Erik är 155 cm lång är förstås också häftigt men det coolaste är när man får vara med om att de ger sej ut på lite okänd mark, reder ut det, och VÄXER! Åh, jag älskar det! Hade ingen aning om att det skulle vara en så fin del av föräldraskapet, men det är det verkligen. Finaste Erik har under detta året tagit några såna riktiga elefantkliv i utvecklingen.

Björn har nu kommit igång bra med cykling. Både landsväg och mountainbike men efter att han investerat i en ny mountainbike har racern fått stå tillbaks en hel del. Det är kartor av olika slag över hela Mullsjö med omnejd och när han inte ritar in potentiella cykelrundor, klurar han på fina löparrundor åt mej. Ha ha ha. En riktig kart-nörd är han, min fine Björn. Extra kul är det att han då och då lyckas få med sej Erik ut i skogen. De har gjort några fina rundor tillsammans i höst!

Själv har jag lagt till både cykling och simning på träningsrepertoaren och faktum är att löpningen utvecklats och känns ännu roligare i och med detta. Jag har persat rejält på några löpartävlingar men ärligt talat så är den största behållningen av träningsåret 2012 att jag lärt mej simma frisim! Och inför nästa år står en riktigt häftig utmaning på agendan, nämligen Ångaloppet. Ja, det är mycket i mitt liv som handlar om träning. När damtussarna rullar efter golvet kan det gå upp för mej att jag numera knappt har tid att dammsuga. Ni som känner mej vet att jag varit ganska nitisk på den fronten tidigare. Nuförtiden prioriterar jag lätt en löprunda framför en svängom med slangdraken. Och jag mår bra. Jag mår så in nordens bra... Träningen har detta året  verkligen gett så otroligt mycket mer än svett och mjölksyra!

Vi har under året gjort två fina resor tillsammans. En skidsemester (när söt-Göta hade armen i gips!) och en bilresa genom Europa med Italien som mål. Under sommaren tog jag dock semester från bloggandet så tyvärr finns det inget att läsa och inga bilder från den resan. Men vi hade det riktigt riktigt härligt!

Ja, här tror jag att jag sätter punkt för årets julbrev. Av hela mitt hjärta hoppas jag att ni får en lugn och stillsam julhelg! Se till att koppla av (sitt på HELA stolen!!) och ta hand om varandra när ni har möjlighet.

Tack för att ni finns!

//Lisa

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR FRÅN OSS!

Oförglömlig runda

Har precis varit ute och provsprungit mina nya trailskor och det blev en minst sagt oförglömlig upplevelse. Av flera skäl.

För det första var det en grym känsla att tuffa iväg med för underlaget "rätt skor" på fötterna. Jag har investerat i ett par Salomon Speedcross vilket hittills verkar vara ett bra drag. Mina Icebugs lämnade jag kvar hos mor i Boden eftersom det gått upp för mej att vi i Mullsjö väldigt sällan har den typen av underlag som metalldubbar gör sej bäst på. Dvs riktig vinterväg eller blank is. I terräng med mycket snö gör de varken till eller från. Därav beslutet om att alltså införskaffa ett par riktiga trailskor!

För det andra hände en ganska äcklig grej... När jag kom tillbaks från partiet i skogen hade en liten traktor kört upp på skogsvägen och jag skymtade ryggen på någon som satt ned mellan träden. Min första tanke var att "åh vad mysigt, någon har med sej en termos kaffe och sitter där och myser". Men ack vad jag bedrog mej. För i nästa ögonblick har jag en naken rumpa mitt i blickfånget. Och för min del fanns ingen reträttväg så det var bara att springa förbi. När mannen blir varse om att en någon (jag) kommer springande på vägen bakom honom vänder han sej om med ett skräckslaget ansiktsuttryck. "Ojdå!!" Och jag hasplar ur mej nåt om att jag inte ska titta. Då säger mannen det som nästan får mej att bryta ihop av skratt. "Ja ja. Det är ingen fara. Jag kissar bara." I samma ögonblick som jag passerar jag honom passerar jag även ett moln av skitlukt som till och med skulle få den med världsrekord i nästäppa att må illa.

Tror han att jag är dum?

En man som sitter med nerdragna brallor ute i skogen i fyra minusgrader kissar inte.

Punkt slut.

Loggat ut

Jajamän! Nu har jag loggat ut och tar julledigt till 7/1. Galet härligt!

Fick en riktigt bra dag på jobbet. Tempot har varit högt men jag har ändå upplevt att jag haft kontroll. Dessutom har jag gjort skillnad och fått det bekräftat direkt från den utsatta fina farbrorn som var involverad! Åh vad det ger mej energi att arbeta vidare!

Lagom till arbetsdagens slut fick jag oxå veta att "min" patient som hastigt försämrats i mitten av veckan fått somna in. Och anhöriga hann fram innan han drog sin sista suck.

Jag är övertygad om att han väntade.

Och det är så vackert att håret reser sej på armarna när det sker.

På det materialistiska planet blåser det medvind eftersom mina nya trailskor äntligen kommit. Det blir test av dem imorgon! Med gaiters längs snöig stig!! Längtar!

Men nu ska vi inleda den här ledigheten med att åka hem till Pia med familj. Jag tar väl med mej påsarna under ögonen. Har liksom inget annat val.

Men skön fredag på er!

Snart ledigt!

Denna veckas arbete i osunt tempo är snart till ända. Sedan väntar drygt två veckors ledighet och jag lovar att det är efterlängtat! Känner mej som en urvriden trasa. Ja, jag är mycket tröttare nu än efter 45 km löpning.

Massor kvar att fixa med men jag gör vad jag kan för att inte drabbas av panik. Det brukar sällan bli speciellt konstruktivt om jag släpper fram paniken.

Det ordnar sej alltid.

Nu är det dags att knyta sej och ladda batterierna.

God natt!

Ny dag, nya tag!

Nu är det verkligen inte många arbetsdagar kvar till julledigheten. Igår hade jag en mardrömsdag på jobbet. Superstressig och full av obehagliga överraskningar. När jag satte mej för att äta lunch blev det rätt tydligt hur stressad jag faktiskt var. Skulle precis ta första tuggan när en kollega kröp upp bakom mej och viskade att jag skulle resa på mej. Jag gjorde som hon sa och kände då hur hon sköt in stolen under mej. Jag hade nämligen först satt mej allra allra längst fram på sitsen. Precis som om jag redan var på väg från matbordet. Ett klassiskt tecken på att någon är stressad till max och nu var denna någon JAG! En ganska otäck upplevelse faktiskt.

Ovanligt nog så är jag bokad på samma hus tre dagar i rad denna vecka. Det kändes inte igår som om jag i och med det dragit en vinstlott precis, även om jag förnuftsmässigt vet att kontinuitet är precis vad som fattas där just nu.

Men jag vaknade med en positiv känsla i kroppen och kände mej trots allt ganska laddad för att anta dagens utmaning.

Och denna dag blev faktiskt inte riktigt lika kaotisk som gårdagen! Jag har haft otroligt många fina möten. Både med patienter och personal. Högt tempo verkligen men på nåt sätt med känsla av kontroll. Ett par saker har liksom löst sej av sej självt och det är ju härligt! Eller hur Maggan? ;)

Kollegan som uppmärksammade hur illa det var ställt igår noterade att "idag sitter du på HELA stolen"! Och jag har kramat om och tackat henne för hennes agerande som verkligen fick mej att stanna upp och reflektera.

Tacksam så in i norden över att våra vägar korsades när jag behövde det som mest!

Livet är härligt mina vänner!

Färdigbadat!

Alltså man får ju vara tacksam över att kroppen känns så här pigg! Men samtidigt är det en smula tråkigt att inte ha ont och bli påmind om helgens 45 km i varje lägesändring.

För att inte tala om uppmärksamheten jag går bet!! Tänk att halta omkring och gång efter annan få svara dem som undrar varför att "jag sprang från Jönköping till Visingsö i lördags". Att se hur deras ögon lyser av beundran...

De skulle bara veta att de oxå kan! Men jag pratar inte så högt om det. För då framstår ju jag som vem som helst. Och det är jag då rakt ut inte!!

Eller är det just det som är grejen. Att vem som helst kan ta sej an och genomföra ett sånt äventyr som Tomtetåget?

Mmmmm... Ni fattar!

När är DU med?

Jo just det. En helt annan grej. Jag gjorde intryck i bassängen ikväll.

Eller va? Jag menar att jag fick ett intryck, eller kanske snarare ett avtryck, i bassängen ikväll. I ansiktet.

Vi fick start från pallen på simskolan och vad händer då? Jo, mina glasögon hamnar diagonalt över ansiktet och pressas fast på ett ganska...charmigt (?) vis.

Not!!! Jag kände mej ungefär som Stig Helmer Olsson i Sällskapsresan 2 och bröt ihop totalt just därför!

Nu är det jullov från simskolan som denna höst tagit mej från 25 meter hysterisk väderkvarn till 1000 meter lugnt och harmoniskt frisim.

Vill skallen kan kroppen!

In other words. Tjurskallig når långt! Eller nåt!

En enda stor fest! Igen!!

Att vakna och mötas av ymnigt snöfall och kastvindar gjorde till och med mej orolig för hur äventyret till Visingsö skulle te sej. Att inte tänka tankar som att "det här blir ett helvete" var omöjligt. Dessutom kände jag viss oro för Björns uppdrag som fotograf av detta spektakel. Hur fasen blir bilderna om det konstant vräker ned snö liksom?

På väg till Jönkan och mötesplatsen fick jag ett sms med texten "detta väder bygger pannben" och ärligt talat. Jag började undra om jag verkligen skulle lyckas ta mej ända fram till Öa i löparskor.

Men turligt nog avtog snöandet och alla kära återseenden på station gjorde mej varm ända in i märgen. Luften dallrade än en gång fest från allra första stund!

Först 18 kilometers kamp mot snömodd. Inte för att det upplevdes så där och då, men ljumskarna skulle vittna om detta längre fram på resan. I Kaxholmen väntade kaffe och macka på oss och jag passade på att byta underställströja. Med en torr tröja närmast kroppen blir det något lite mindre kallt att så att säga starta om.

Fast jag höll på frysa arslet av mej iaf när det väl var dags att börja kuta igen. Otäcka vindar och runt nollan gör inte precis underverk för ben som avverkat 18 km och pannben som vet att det är 27 km kvar. Det betydde extremt mycket att jag hade min kära Kajsa bredvid mej!

Längs med Landsjön och i stort sett ända fram till vänstersvängen mot Skärstad var det riktigt hal vinterväg. Sedan blev det successivt bättre och bättre även om det var blött. En och annan blästring inträffade dock när förbipasserande bilar höll ut och träffade slasksträngen ute på vägen...

Med 28 km på klockan nådde vi Ölmstad och här riggade jag upp en glöggdepå i bagaget på vår bil. Oslagbart och uppskattat initiativ Thomas! Även om jag fick vänta på lussebulle till hamnen i Gränna. Men då satt verkligen den bullen där den skulle! Om du bara haft med en bit av den där julkladdkakan oxå...

Stoppet i Ölmstad blev betydligt kortare än vanligt. Lite tråkigt att inte vänta in alla men eftersom det var blåsigt och kallt var det självklart viktigare att få upp värmen igen så fort som möjligt!

Partiet fram till Gränna gick över förväntan. Med Krister vid min sida blev det tillfälle för lite simsnack och vips närmade vi oss Gyllene Uttern.

Drygt en timme före färjans planerade avgångstid satte vi oss i vänthallen. Bytte underställströja än en gång innan jag bjöd på de sista dropparna ur glöggtermosen. Pepparkakor och choklad delades ut till de som ville ha. Glufsade som sagt var i mej världens godaste lussekatt och stapplade så småningom på färjan. Åh fy så galet kallt alltså!

På Visingsö blev vi mottagna och hälsade välkomna av två öbor varav den ena lotsade oss de sista fem kilometrarna fram till hotellet.

Nu var hela jag bara så fruktansvärt osugen på att springa. Till en början knorrade ljumskar och knän men efter en sisådär en kilometer släppte det och vi matade på. Meter efter meter.

Tre kilometer kvar, jag är jätteless.

Två kilometer kvar, mentalt väldigt väldigt färdig.

En kilometer kvar (som visade sej vara 1.5 km) och plötsligt går det lättare igen. Antagligen bara för att jag visste att jag i stort sett var framme. Sista kilometern räknas nämligen aldrig. Den kan man krypa fram om man måste...

Bastu, dusch, julbord och skaka rumpa. Många goda skratt och härligt sällskap!

Tusen tack alla godingar som var med och förgyllde årets Tomtetåg!

Just nu är det lite av en "been there, done that" känsla inför ett eventuellt Sommartåg. Det kanske är dags att lämna plats för nya löpare som vill vara med om ett härligt äventyr? De som jag lärt känna i samband med tågen och som har en speciell plats i mitt hjärta, ni vet vilka ni är, hoppas jag få träffa på ett eller annat sätt ändå!

Fast det är klart. Man ska aldrig säga aldrig...

Stor varm kram!

Och tack än en gång, Suss och Mirre! Ni är verkligen arrangörer av världsklass!

Virrpanna!

Oj vad jag farit runt ikväll. Jag har packat, lagat mat, pratat i telefonen, vattnat blommor och ja, till och med dammsugit! Samtidigt!! Nästan iallafall. Ingen jävla aning om jag har koll på läget. Ändå har jag inget att förbereda om jag jämför med arrangörerna... Gulp! Deras hjärnor måste gå i spinn så här precis innan startskottet smäller.

Jag testade förresten en tomteoutfit idag. Luvan får nog följa med men masken...näääää... Jag hade munnen full med ludd (skägg) efter en halv minut. Tanken på att springa med den i 4-5 timmar gjorde att jag såg framför mej hur jag sitter och plockar ludd ur munnen hela kvällen. Och se det duger inte, eftersom då ska det ju skakas rumpa så hela Visingsö guppar!

Nu behöver jag en stor klubba i huvudet. Per omgående.

DONK!!!

Utstyrsel eller inte utstyrsel. Det är frågan!

Kan inte hjälpa det men jag längtar som ett barn på julafton.

Om två dagar går årets Tomtetåg av stapeln och förväntningarna är skyhöga!

Ett par saker stressar dock skiten ur mej. Det ena är att inte mina nya gosiga vintertights behagar dyka upp och det andra är att jag känner att jag borde ordna nån typ av outfit till löpningen. I år verkar det nämligen som om mer eller mindre ALLA har hittat på nån rolig utstyrsel. Fan. Det där med att klä ut sej är verkligen inte min grej och det är förmodligen därför jag liksom förträngt just detta in i det sista. Dessutom missade jag när min bedårande room mate ringde förut så jag har ännu inte fått tillfälle att dryfta detta plus lite annat smått och gott med henne. Herregud. Jag låter verkligen som en totalt osjälvständig människa.

Kanske lika bra jag sätter mej framför symaskinen och tråcklar ihop nåt. Så svårt kan det väl inte vara? Julgardinerna från i fjol. Kan man göra nåt snyggt av dem kanske?

Tröstar mej med att jag iaf vet vad jag ska ha på mej på kvällen.

Det andra tror jag löser sej. Jag VILL tro det iaf.

Ostressade hälsningar och god nattisar!

/Lisa

Sötaste luciatåget

Ella är fjärde barnet från vänster. Med andra ord den första tärnan!

Ska det bli som 2010

Både 2009 och 2010 hade vi riktig vargavinter här i Mullsjö. I början av december 2010 (eller var det 2009?) minns jag att vi dessutom hade mest snö i landet med ett snödjup på 78 cm.

Hur som helst. Just nu ser det faktiskt ut som att vi går precis en sådan vinter till mötes ytterligare en gång. Det vore väl fantastiskt!

Bilden på våra utemöbler kunde nämligen precis lika gärna vara tagen för ett par år sedan!

Vågskvalp?

Vatten i öronen är numera en del av  mitt habitualtillstånd. Ikväll var det påfyllning av skvalpet under  näst sista tillfället av crawlkursen. 

Vi började med lite teknikövningar, några pulshöjare, voltvändningar och avslutningsvis 4 x 25 meter i i full fart. Kötta kötta kötta. Det vore onekligen väldans intressant att veta vilken puls jag har när jag hänger över bassängkanten och frustar efter en längd på max. Det känns nämligen värre än att kuta uppför slalombacken! Men det är, ärligt talat, roligare än backträning. Iaf för tillfället. Nu är det bara ett tillfälle kvar innan det är juluppehåll. Nä, det är inte tal om avslutning. Jag är redan anmäld till vårens fortsättningskurs. Samma tid. Samma plats. Och samma deltagare. Jag tror nämligen att vi alla beslutat oss för att fortsätta! Fantastiskt kul!

För övrigt är det väldigt mycket tankar kring lördagens efterlängtade Tomtetåg just nu. Pirr i magen och massa förväntningar. Äntligen får jag träffa alla godingar igen! Tydligen har en och annan förberett mer eller mindre seriösa outfits... Fan. Det där är ju inte riktigt min grej. Det kanske kan bli en tomteluva. Men bara kanske. Och vad ska jag ha på mej på middagen? Nä, jag måste prata med Kajsa! Snarast!! Lite sugen är jag på att ha med glögg dessutom. Gott och värmande i Ölmstad och Gränna hamn. Jo men just ja! Björn!! Han ska ju fota! Då kanske vi kan slänga med en termos glögg i bilen? 

Lite att fixa med. Lite att tänka på. Bästa Tomtetåget. Snart är det dags!! Tjohooooo!!!

Andra advent

Jag tror aldrig tidigare jag upplevt att hösten har passerat så fort som i år. Idag är det andra advent och bara två helger till jul. Både härligt och skrämmande på samma gång. Härligt för att jag (tror att jag) tycker mycket om julen och för att i år är första gången som vi firar julafton bara med oss fyra i familjen. Skrämmande för att tiden går alldeles åt skogen för fort.

Om inte vädergudarna får nåt ryck nu så ser det iaf ut som att vi får en vit jul. På altanen hemma har snön legat orörd sedan den började falla för en och en halv vecka sedan. Jag gissar att det är närmare 40 cm snö på altanräcket. Tack vare snötillgången har vi skoterkörda skidspår ute på Ryfors golfbana och idag gav jag mej ut för att testa dem. En slinga på 8,5 km och en på 4,5 km finns att tillgå och det blev ett varv på varje. -5 grader och vacker vintersol är helt optimala förutsättningar och det gick väl ändå ganska hyfsat för att vara premiär på längdskidorna. Förra året åkte jag inte en enda gång ens. Året innan det blev det nog ett par vändor och ungefär så har väl min skidkarriär sett ut. Ett pass på skidor är ett missat pass i löparskor. Det var min inställning.

Jag tänker annorlunda nu. Efter vårens strul med vänster knä blev alternativ träning en möjlighet till att överhuvudtaget kunna träna. Och ganska snabbt märkte jag att faktiskt blev en bättre löpare när jag blandade in andra träningsformer i mitt schema.

Så att dagen pass på längdskidorna skulle innebära ett missat löppass har inte ens funnits i min tankevärld. Skönt att ha funnit så många sätt att träna på bara.

Dock så är och förblir löpningen nummer ETT på listan. Det blev jag varse så sent som på min runda igår kväll. Jag log hela tiden och njöt av varje steg. Att ta sej fram i löparskor är speciellt. Det är starka känslor och kloka tankar som väller fram när jag är ute och kutar. Igår var det det stundande Tomtetåget som upptog mina tankar. Det är lätt att tvivla på sin förmåga när man har en distans på 45 km framför sej. Speciellt den här tiden på året, när det är lite allmänt kärvt att löpträna. Dessutom vet man aldrig riktigt från gång till gång hur 45 km påverkar kroppen. Jag vet att jag är tillräckligt väl förberedd rent fysiskt för att klara sträckan så jag håller tummarna för och visualiserar också att jag dessutom har en jävligt bra dag!

Men som sagt var. Jag är ödmjuk inför kroppen. Ödmjuk inför distansen.

En träningsform som till viss del konkurrerar med löpningen om första platsen är dock simningen. I fredags besökte jag simhallen igen och slog till på 1000 meter fritt. Det är en vidunderligt mäktig känsla att bara lägga sej i vattnet och simma iväg. Att hitta rätta rytmen och bara lägga längd efter längd bakom sej. Ja, jag ska nog banne mej försöka mej på 1500 meter nästa gång...

En hel del träning denna helg alltså. Städningen har jag sparat. Det är bara tvätten som helst inte får komma på efterkälken. För då har jag ju inga rena träningskläder!

Laddad för en ny vecka? Det är jag!

Gräsänka

Jag kunde inte låta bli att skratta när jag nyss läste inlägget från igår. Jag var så galet trött när jag skrev det att jag knappt minns vad jag skrivit. Tappade mobilen ett par ggr under tiden jag höll på, helt enkelt p g a att jag somnade...

Nej det är absolut inte så att jag bloggar till vilket pris som helst. För nu förstår jag att ni nog undrar.

Jag bloggar när jag har lust, vilket är ganska ofta. Och jag bloggar när det är nåt jag absolut vill dela med mej av, vilket oxå händer rätt ofta.

När jag var ute och kutade i vinterlandskapet igår sköljde flera vågor av tacksamhet över mej. En av dem handlade om glädjen över att ha blivit bästis med min kropp. Jag har ingen aning om vad ni läsare tänkte när ni läste mina rader. Men när jag nyss läste det själv kände jag att mitt budskap nog inte var kristallklart. Så jag tänkte att det är säkrast att jag förklarar varför det ev var en aningens flummigt. Jag sov i stort sett under tiden jag skrev.

Jaha. Där blev jag antagligen idiotförklarad på riktigt.

Som rubriken antyder är maken ute och reser. Det är vara jag och barnen hemma. Jag har varit ledig idag eftersom Ella skulle på 5-årskontroll och det var utvecklingssamtal för Erik. Fantastiskt vilken förmån att enkelt kunna vara ledig då!

Förmiddagen såg jag som en möjlighet att hälsa på Ellas dagis. Något hon frågat efter länge. Vi hade det jättemysigt och jag fick inte ens ont i huvudet efteråt! Ella var stolt över sin mamma och jag antar att det bara är en tidsfråga innan det är precis tvärtom.

Läkarbesöket tog max tio minuter... "Allt ser bra ut, nu tar skolhälsovården över" och bla bla bla. BVC-eran är härmed avslutad.

Utvecklingssamtalet med stor-Erik tog ungefär lika lång tid som Ellas läkarbesök. Allt är bra. Typ. Han har mognat så otroligt mycket sista tiden. Den där Erik.

En mysfika på Landhs innan vi åkte hem. Det hade vi förtjänat.

Efter att alla vardagssysslor inomhus var utförda hoppade jag i täckbrallorna och gick ut för att ta tag i snön. Det tog 45 minuter att skotta undan dagens nederbörd.

Frågan är. Ska jag regga det på FunBeat eller inte?

Jag tror jag sover på saken...

Min kropp är fantastisk

Nä den kanske inte är fantastiskt snygg. Men det är en ära att få bo i den eftersom den är så STARK!

Fram till för nåt år sedan har jag sett på min kropp som att den är för tung. Det är en bild av mej själv som jag haft så länge jag kan minnas. Som barn kände jag mej alltid "större" än jämnåriga kompisar. Fast jag inser nu att jag hade en skev bild av mej själv redan då. Ja, du tänker säkert precis som jag. Att det är tragiskt. För det är det ju på ett sätt. Men långt ifrån unikt tror jag.

Jag spelade fotboll under min uppväxt. I nästan 10 år var fotbollen högt prioriterad i mitt liv. En fantastisk tid på många vis. Inte minst när det gäller att skaffa sej vänner. På fotbollsplanen var det fördelaktigt att inte vara för lätt. Jag var sällan den som gick som förlorare ur närkamper. Hö hö hö... Minns känslan än idag när det var kamp om boll och jag gick ur kampen som segrarinna!

Härifrån har resan till där jag är idag varit lång. Idag kan jag se hur det guppar lite här och var på min kropp men den stora skillnaden att jag faktiskt gillar min kropp idag. För den är så grymt stark! Så flexibel och så otroligt arbetsvillig! Och den utvecklas precis hela tiden!!

Hur ser du på din kropp? Är det nån skillnad nu och då?

Men var nu inte uppe hela natten och grubbla. Jag tror nämligen att vi behöver vår skönhetssömn... Vissa mer,andra mindre.

Eftersom jag tillhör första gruppen tar jag mej själv på stort allvar och kryper till kojs nu.

Natti:)

Plötsligt händer det!

Och jag blir lika förvånad varje gång!

För rätt vad det är så har dagarna bara försvunnit och jag står här med hakan i backen och fattar just precis ingenting av hur det gick till!

Bjussar på en resumé av dagarna som gått. Häng med om du orkar!

Jag mådde förstås hejdlöst gott efter distansperset i frisim. Det kändes nästan overkligt att tänka att jag faktiskt crawlat ett tusen meter. Jag kanske räknade fel?? Trots att jag använde kulramen?

Söndagen innebar första advent och långpass. Det sista i sitt slag inför Tomtetåget. Till min glädje nappade Emelie och kom alltså ut för att göra mej sällskap. Med karta i näven stack vi iväg mot Bottnaryd. Vintern hade kopplat järngrepp om Mullsjö redan i slutet av förra veckan och det skulle inte bli helt enkelt att hitta bland översnöade stigar. Partier med snöpulsning, felspringning och irrande men även underbar vinterlöpning gav totalt 25 km. Och jo, vi var ganska frusna stundtals. Det var oxå så att det min söta följeslagare anat i kroppen som en ev förkylning mycket riktigt visade sej vara en sådan. Krya på dej kramar kommer här!

Måndag kväll vet ni lika väl som jag vad den betyder... Just det, nässköljning! Jag vet inte vad det berodde på riktigt, men jag lyckades verkligen ta ut mej på gårdagens crawlskola. Sista längden kämpade jag för kung och fosterland och när jag steg upp ur bassängen efter 45 minuter var benen alldeles darriga. Skönt om än en smula överraskande! Har jag blivit bättre på voltvändning då? Nja. Det skulle nog vara att överdriva min utveckling, men visst anar jag att det åtminstone går åt rätt håll. Men från att kunna vända med en volt efter två-tre armtag stillastående är vägen till att kunna applicera konsten under pågående pass rätt lång har jag en känsla av.

Idag blev en sån där dag med möjlighet att träna dagtid. Det gillar jag skarpt. Snöyran ute gjorde dock att jag valde gymmet på jobbet och jag kände nej ovanligt motiverad för detta.

45 minuters backintervallpass på löpbandet följt av 40 minuter blandad styrketräning. Som oftast med fokus på bål och ben. Kände mej stark! När jag blev ensam i lokalen passade jag på att testa TRX. Jäklar vad kul med ett nytt sätt att styrketräna! Ganska utmanande dessutom. Avslutade med att stifta bekantskap med roddmaskinen.

Ja jag vet. Det finns en chans att jag upptäckt muskler jag inte visste att jag hade. Men det var det värt. Det säger jag nu åtminstone.

Sweet dreams fellows!

Distanspers!

Ibland blir det så rätt när man får för sej att dra på utflykt med familjen!!

Idag har vi varit i Skövde hela dagen och verkligen haft urmysigt! Allt har liksom klaffat och syskonen har t o m låtit bli att bråka. Stort!

Vi började med en sväng på stan. Skövde är riktigt trevligt och faktum är att mentaliteten skiljer sej från den i Jönkan. Mindre yta i Skövde får jag åtminstone känslan av.

Lunch, några små inköp och impulsklippning av Björn innan vi drog till Arena Skövde för att mysa i badet några timmar. Otroligt fint upplevelsebad måste jag säga. Att det var saltvatten istf klor var nog det allra bästa.

Förmodligen kommer detta bad frambringa en positiv känsla hos mej för all framtid. Idag knep jag nämligen mina första tusen meter frisim! Fråga mej inte hur det gick till. Jag började med crawl direkt och vips var 200 meter avklarade med bra rytm liksom. Det stämde fint med andningen och jag tänkte att va fan. Today it is!! Jag ska ha tusen meter! Jag hade ingen aning om hur det skulle kännas och ända fram till typ 700 meter var jag inte säker på att jag skulle fixa det. Men med 300 meter kvar var jag inte alls speciellt trött och andningen den bara satt där! Grym känsla! Så jag fortsatte veva där i bassängen och när jag var klar fick jag verkligen skärpa till mej för att inte illrusa till familjen och gasta "Vet ni vad jag gjort? Vet ni vad jag gjort?" för jag var galet stolt! Så jag svalkade mej med några längder bröstsim innan jag spatserade bort till Björn, Erik och Ella.

Jag tror kanske att min reaktion kan uppfattas som något överdriven. Det skiter jag iofs i men det är fascinerande att backa bandet en månad. Då fixade jag 25 meter frisim åt gången och även om jag tog mej fram hjälpligt var det ett måste att pusta ordentligt vid kanten mellan varje längd. Så på nåt vis känns det som om jag nu knäckt koden. Eller fått polletten att trilla ned. Och det är så jävla häftigt! Som om jag lärt nej cykla utan stödhjul!

Så nu är det bara hundrafemtielva detaljer att slipa på! Hö hö hö...

Ni vet vad jag brukar säga??

Alla kan!

Jag tror fan i mej det är dags att hugga in det i sten.

Superstolta kramar på er!

Inte negativt med minus

Mullsjö bjuder just nu på riktig vinter. -5 grader och snö på marken. Jag älskar det! Minusgrader hör vintern till i mina ögon och snö likaså.

Fast min löprunda i eftermiddag blev något av en katastrof. Och det berodde på precis det faktum att vintern slagit till. Jag gjorde ett nytt försök att runda Mosseslätt och jag misslyckades lika fatalt som sist. Massa snötyngda trädgrenar som jag fick mota bort och som tack för det landade en hög snö i nacken efteråt. Fast egentligen var inte det här det största problemet. Utan det var att dallret under fossingarna! Det var fortfarande extremt blött och lerigt och när jag kom ned på hygget där Mullsjö runt ansluter gav jag upp. Jag kan bara innerligt önska att det hinner frysa till lite mer i marken inför söndagens långpass.

Ätit kycklingenchiladas ikväll enligt önskemål från Erik. Ett perfekt alternativ till tacos. Ett glas rött till. Så nu är jag snäll!!

Kolla bara julkalendern som nästan är färdig. Va fasen drog jag igång det för?? Lärde jag mej verkligen INGET sist jag fixade en liknande kalender? Tydligen inte.

Bjuder också på en vinterbild från grannskapet. Vitt vitt vitt!!

Oerhört trött nu så jag sätter punkt genom att önska er alla en fin helg!

Synnerligen vältajmat

Och jag syftar på kvällens julbord som så fint smälte in i vinterlandskapet vi har här i Mullsjö! Nu har Björkhaga än en gång lagt ribban för vad julbordet ska bjuda på. Det är mycket svårslaget! Dessvärre blir man ju mätt åt skogen för fort. Samma visa varje år. Jag äter nämligen med ögonen. Lastar på för kung och fosterland och orkar 1/3. Etta på listan i år hamnar nog hjortronkrämen och havtornssillen. Helt ljuvliga! Tusen tack P och M!!

Hade också en mysig stund med bl a glögg och pepparkakor hemma hos mej innan det var dags att åka vidare mot Björkhaga.

Nu kommer jag sussa som en sessa! Go natt!

Smak av saffran och synen av snö

Det har snöat mer eller mindre konstant idag. Temperaturen kring nollan gör att det blivit en hel del slask. Eller snöglopp, som min mamma brukar kalla det.

Jag har varit ledig (från jobbet som sjuksköterska!) men farit runt en hel del eftersom det bl a var inbokat tandläkarbesök för sonen idag.

Bakade också en enkel saffranskaka i eftermiddag. Imorgon kommer nämligen kollegorna hem en sväng, innan vi drar vidare till Björkhagas julbord. Orkade inte baka lussekatter, men smak av saffran måste det vara ändå. På nåt sätt.

Min träning bestod av 8 km löpning och ett styrkepass hemma i gillestugan. Jag känner mej egentligen bra från förkylningen. Men benen var tunga och när jag som bäst höll på med styrketräningen kände jag hur jag håller på få herpes... Det om nåt är ett kvitto på att kroppens immunförsvar är upptaget med något. Det är precis då som dessa förbannat smärtsamma blåsor slår upp. Straffet för mina synder kanske?

Hade för övrigt behövt dubbat idag. Inte icebugsen direkt. Men ett par terrängpjucks med grov sula hade suttit som en smäck. Jag ogillar när jag i varje steg halkar bak litegrann. Även om jag förmodligen inte kunnat plocka ut mer ur kroppen än jag gjorde, är det alltid trevligt med nån form av frånskjut i steget.

Tåhävningar, plankor, musslan, sidobenlyft och armhävningar i tre set. Urkkkk vad tråkigt... Hoppas det gör nytta!

Förresten planerar jag för ett långpass på söndag. Lust att hänga med??

Lite sargad...

Jag kände så fort jag slog upp ögonen att mina bihålor inte hade återhämtat sej från simskolan igår. Kände mej täppt (!) och allmänt sliten. Surt!

Men ett par rejäla baljor lut senare började jag bli lite av mitt vanliga jag igen.

Jag kämpade hela förmiddagen med att plocka fram julsaker och skapa nån slags julstämning här hemma. Jag tror jag lyckades ganska bra!

Runt lunch var jag rejält rastlös och trotsade min nästäppa genom att sticka ut på en superlätt löprunda. Satsade på att runda Mosseslätt men vände efter en dryg kilometer. Det var extremt blött i naturen och nä, jag hade helt enkelt ingen lust att gegga ned mej till knäna.

Så jag nötte lite på Rudervägen istället och hade strax skrapat ihop fem lättilätta kilometer. Rastlösheten som bortblåst!

För övrigt har jag och Pia fått klartecken för att skrida till verket med våra planer! Jag lovar att alla ni som gillar att kuta och bor i Mullsjötrakten (ja självklart alla ni andra också!) har nåt skoj att se fram emot!

Stay tuned gott folk! Det är i Mullsjö det händer!

Rent hus

Efter simlektionen ikväll är det verkligen rent i bihålorna, om jag så säger.

Jag konstaterar att nässköljning och voltvändning är samma sak. Ännu en aha-upplevelse alltså!

Lär mej nya saker hela tiden och blir mer förtjust i att simma för varje gång. Antagligen ser det förjävligt ut, men jag avgudar känslan av att ta ut mej ordentligt på en längd. Idag körde vi några riktiga pulshöjare och då ekar det "kötta på, kötta på" i skallen när jag simmar. Ahhhh!

Men det är en minst lika skön känsla att simma långsamt och avslappnat. Antagligen ser även det helt crazy ut, men jag känner mej verkligen som en projektil där jag långsamt glider fram i vattnet. Okej, en projektil rör sej kanske snabbt. Men i alla fall. Det är ganska fascinerande hur jag och alla andra deltagarna i gruppen utvecklats!

Mot slutet av kvällens lektion fick vi så testa voltvändning. Jag kände visst motstånd mot att köra ned skallen och försöka göra en "kullerbytta". Ignorerade dock detta och satsade sedan för allt vad jag mäktade med när jag körde ned huvudet... Aj aj aj! Voltvändningen misslyckades ganska fatalt. Men det kan man inte säga om nässköljningen. Den blev hundraprocentig om jag uttrycker mej så.

Nåja. Jag gav mej inte och lyckades till slut (efter typ 15 försök) åtminstone med en 3-4 rätt så godkända vändningar.

Däremot gick det helt åt skogen när vi mot slutet fick i uppgift att simma två längder och göra vändningar två ggr. Simningen fixade jag skapligt. Första vändningen också. Men sen...

Herrejävlar! Jag skulle ju för tusan fortsätta crawla EFTER vändningen!!! Det hade jag glömt! Så det blev en skrattattack innan jag kunde fortsätta...

Så här efter kvällens pass ställer jag mej två frågor.

1. Smärta i näsa/bihålor. Är det något man bara får vänja sej vid?

2. Hur FAN blir jag av med imman på simglasögonen?

Hoppas Alshammar läser min blogg.

Smitt planer

Jag var lite tveksam till huruvida jag skulle träna idag eller inte. Hade bokat in ett pass med Pia vid halv 10 och bestämde mej för att springa till mötesplatsen Gruvered i syfte att känna hur kroppen egentligen kändes.

Det var ingen större fara. Men jag kände att det inte direkt var läge för de brantaste backarna så vi de valde stigar som inte utsatte mej för värsta pulshöjarna.

Det blev en grymt skön runda ut mot Ryfors och en massa snackande längs vägen. Vi har smitt planer och nu är jag galet taggad och vill bara sätta dem i verket NU!! Spännande!

13 lugna kilometrar fick räcka idag.

Imorgon blir det hopp i plurret och jag längtar redan!

Har du haft en bra helg?

Vilken respons!!

Oj vilken respons på förra inlägget!! Jag har fullt sjå med att läsa alla kommentarer. Tack för ert engagemang!! Härligt med folk som bjuder på sej själv alltså!

Nog med ironi.

Efter en lång arbetsdag igår, en lövbiffsgryta och en alldeles för sen kväll var det en sliten Lisa som släpade sej upp ur sängen imorse. 05.15 ringde klockan och det första jag noterar att jag känner en tendens till ömhet i halsen. Svalde ungefär femtusen ggr medan jag satt där på toa och vaknade till. Inbillning? Inte inbillning? Inbillning? Inte inbillning?

Helvete.

Halvsur när det var dags att gå ut och starta bilen för att åka till jobbet. Eller förresten så var jag skitsur.

Kom på att vi missat ta in posten igår så jag passar på att kika i brevlådan innan jag sätter mej i bilen. Hittar ett lila kuvert adresserat till mej. En handstil jag inte känner igen på framsidan gör att jag blir galet nyfiken! Så jag river upp kuvertet i bilen. En kylskåpsmagnet med texten "Jag är en störtskön typ" på trillar ut. Vad nu?? Sen läser jag kortet. Några rader som gör att allt det sura bara rinner av mej och jag blir så innerligt innerligt glad! Fick faktiskt svälja ned gråten. Vilka fantastiska vänner jag har!

Efter den "omstarten" på dagen kunde helt enkelt inget gå fel. Jag t o m njöt av ensamtiden i bilen på väg till jobbet.

Lite halsont. Va tusan?

Den goa känslan jag fick av den här överraskningen har jag burit med mej hela dagen.

Obehaget i halsen har inte blivit sämre och jag vågade ge mej ut en lugn runda före maten. Bara runt sjön. Ingen koll på klockan eller så. Det gick lätt och fint. Hoppas jag skrämde iväg träningsvärken efter torsdagens styrkepass!

Fortfarande varm i hjärtat tänkte jag nu krypa upp i soffan och bli varse vilka gamla slagdängor Sylvia Vrethammar levererat. Undrar hur länge jag håller mej vaken?

Jag blir snäll av ett glas rött en fredag

Magkänslan idag har egentligen varit allt annat än bra.

Somnade med en oförklarlig känsla av obehag.

Och vaknade med densamma.

Nu ÄNTLIGEN behagar den klinga av.

Ibland fattar jag inte vad den står för ärligt talat. Den bara är där!

Jag tror inte heller att den är så mycket att bry sej om när jag analyserar min tillvaro och omöjligt kan hitta nån logisk förklaring till den.

Det enda jag kan komma på är att jag inte tränat idag. Jag kanske är abstinent?

Nå. Fredagsvinet fick "ersätta" den uteblivna endorfinkicken.

Faktum är att det har ungefär samma effekt som när jag går massage eller blir kliad på ryggen... Jag blir sjukt medgörlig.

Varsågoda.

Ett glas rött till Lisa på fredagskvällen.

Nu vet ni kanske nåt om hur ni ska tas med mej!

Hur blidkar jag ER?

Ett glas rött till dej som vågar svara;)

God natt!

Morotssoppa

Skala och grovhacka tre potatisar, ett kilo morötter, en gul lök och två klyftor vitlök.

Koka grönsakerna mjuka i en liter vatten + två hönsbuljongtärningar.

Mixa soppan slät. Späd med mjölk eller grädde.

Smaksätt soppan med rikligt med färsk riven ingefära, rivet limeskal och limesaft.

Servera med chilistekt bacon och en klick crème fraîche.

Varsågoda!

Härligt nära till skogen

Att bo i Mullsjö är väl inget jag alltid drömt om. Speciellt inte sedan jag efter separationen från Eriks pappa. Vi hann nämligen bo här tillsammans i knappt två år innan helvetet brakade loss på riktigt.

Och därefter framkallade detta samhälle definitivt inga positiva känslor hos mej.

Men för snart sex år sedan hamnade vi i en situation där vi helt enkelt inte såg att vi hade nåt annat val än att för Eriks skull ta vårt pick och pack och hitta ett boende i just Mullsjö.

Och tänk vad mycket positivt som kom ur detta! Det största vill jag inte skriva om här på bloggen. Men en stor bonus är helt klart närheten till en helt fantastisk natur! Jag är riktigt förälskad i just naturen här omkring. Numera så pass att jag har extremt svårt att tänka mej att vara utan den.

Idag exempelvis, så knöt jag på mej löparskor. Gick ut genom dörren och har stigen upp till bästa terrängspåren precis utanför vår tomt! Nästan för bra för att vara sant! Jag bor ju liksom ändå på en traditionell gata i ett samhälle.

Åtta kilometer ensam med mej själv.

Sedan en dusch, lunch och hämtning av mysiga barn.

Jag har verkligen mycket att vara tacksam för. Oändligt faktiskt.

Jag kan nog inte ha det bättre. Inte ens om jag bodde nån annanstans än här i Mullsjö!

Hemmakväll

Det går i vågor det där med hur "behövd" jag är här hemma. Ibland är det mer uttalat och ibland mindre. Just nu är det mer. Eller kanske ännu mer.

Det märks på båda barnen när de liksom är dags att prioritera en kväll hemma före ett träningspass till exempel. Jobb är förstås svårt att sortera bort, men träningen kan jag ofta välja att förlägga till en annan tidpunkt än den när ffa Ella ska gå och lägga sig. Efter att i söndags kväll ha blivit uppringd av en hysteriskt snyftande prinsessa som grät så pass att hon inte kunde föra ett samtal. Igår behöva "deala" med densamma eftersom jag skulle på simskolan och ändå får jag veta att det sista hon sa innan hon somnade var att hon saknar mamma. Då är det dags att parkera ändan hemma en kväll.

Usch, det låter lite hemskt faktiskt. Som att det är misär bara för att inte mamma är hemma och pappa/bonuspappa ska sköta markservicen. Och som om jag jämt är borta dessutom... Vad gör JAG som är så annorlunda när det blir så här? Visst kan Björn vara efterlängtad när han är iväg på någon aktivitet, men det blir aldrig så hysteriskt.

Det kanske bara är så att mamma är mamma? Inte vet jag.

Jag försöker dock att inte låta mej styras av detta för mycket. Jag har mitt jobb som ibland innebär kvällsjobb och jag har min träning som någon gång emellanåt sker kvällstid. Utöver det är det klart att det är aktiviteter då och då som också är inplanerade en kväll.

Jag tror det är viktigt att försöka hitta någon balans i det hela där jag både för min egen och barnens skull är något annat än mamma. Utan att bli för egoistisk på ett negativt sätt. Att prioritera sej själv först i lagom utsträckning (balans i detta också alltså) är för mej ett sätt att sätta barnen och familjen främst. Mår jag bra mår ju de bra eftersom allt hänger ihop.

Ja. Och det jag vill komma till är alltså vad rubriken antyder. Ikväll skippar jag all träning och är hemma. Det känns helt rätt!

Nya tag imorgon!

Dubbla pass

Varför inte??

Milen på Hallby på hemväg från jobbet! Mysigaste sällskapet och trots att jag faktiskt inte mår helt hundra hade jag en jättefin runda.

Vaknade med lätt känning i halsen imorse men det har egentligen inte blivit mer än så. Lite tung i huvudet bara. Hade pulsbandet på under löpningen men trots flera rejäla backar var den aldrig över 161. Däremot upplevde jag att jag flåsade mer än vanligt. Fast en av orsakerna till det är nog att vi surrar nästan konstant...

Nu har kroppen fått rejält med mat. Ärtsoppa till middag kan betyda extra fart och flyt om en stund. Måndagkväll betyder ju som bekant simskola!

Håll tummarna för att det inte blir bubbelpool!

Kalla fötter

Jag vet inte varför jag hade fått för mej att Öloppet innebar 3 km simning och 3 mil löpning. Jag fick verkligen en klump i magen när jag för att par veckor sedan insåg att det istället faktiskt är nästan 5 km simning. Visst är det så att om man bara vill något tillräckligt mycket, så klarar man att genomföra det.

Men nej. Jag vill inte och kan därför inte tro att jag är mogen för en utmaning av denna storlek om bara knappt ett år.

Kalla fötter alltså. Och beslutet om att backa ur var nog egentligen taget i samma ögonblick som jag fick klart för mej att simdistansen alltså var nästan dubbelt så lång som jag först trott.

Jag visste inte riktigt hur min kompanjon skulle ta det hela men när jag igår kväll fick syn på en alternativ tävling ringde jag upp och la fram förslaget om att testa den istället. Och vilken tur, för han är fortfarande på!

Nu är vi istället anmälda till Ångaloppet som går av stapeln 11 augusti 2013. Det känns våldsamt spännande!

Och vem vet. Kanske vi får mersmak och står på startlinjen till Öloppet 2014!

Ingenting är omöjligt.

Invigning

Det är nåt visst med att knyta på sej nya skor alltså. Jag blir barnsligt lycklig och får en rejäl dos extra träningslust (extra välkommet just nu) bara genom att veta att de står där i hyllan och väntar!

Mitt senaste inköp är ännu ett par Nike Structure Triax 16. Det är ett grymt säkert kort och jag blev glatt överraskad över att Nike ändrat lite i modellens utseende. Den nya varianten är nämligen betydligt nättare och ser vid första anblicken inte alls ut som en traditionell sko med pronationsstöd. I like it!

Idag var det alltså dags att inviga dessa skönheter genom att springa ett varv runt sjön. Att jag valde just den rundan beror på att det är så vansinnigt lerigt i skogen och nääääää, ville inte att de skulle bli skitiga direkt. Det räcker med att de andra två paren Nike Structure ser ut som två jordkockor...

Klart att benen inte var på topp idag. De var förstås trötta efter gårdagens 25 km. Men huvudet var helt med på idén om att kuta en sväng och det gick faktiskt rätt bra trots allt! Jag har ju iaf inte ont nånstans! Faktum är att det kan vara riktigt skönt att sticka ut även när benen är slitna. Det kan ju liksom inte bli annat än kravlöst de gångerna. I like that too!

Skorna kändes verkligen jättesköna! Inbillning eller ej, men jag upplevde att de även var nättare och lättare att springa i och inte bara vid första anblicken. Några pass till i dem så är vi redo att tillsammans ta oss an sträckan Jönköping-Visingsö. För nu är tåget inom räckhåll. Nedräkningen har börjat! Ho ho!

Lördagslångpass

Efter tips från Emelie hängde jag idag med ett gäng ultralöpare på långpass. De hade samlats i Huskvarna för den årliga(?) KUL-helgen vilket innebär många mil i löparskor (totalt ca 9, fördelat på två dagar), mat och härligt umgänge.

Det gick i behaglig fart i riktning mot Kaxholmen. När vi rundade Landsjön och Kaffe och Kackel fick jag värsta Tomtetågsfeelingen. Tänk att det bara är fyra veckor kvar nu!! Längtar efter att återse alla goa människor!

Jag nöjde mej med 25 km. Men det gick väldigt lätt hela vägen och det betyder absolut mest. Det var mina gamla vanliga starka långspringarben som gjorde sej påminda igen. Härligt.

Sedan fick jag toksoppatorsk när jag väl kommit hem vilket kändes totalt orutinerat. Jag som brukar så vara noga med energipåfyllningen både under och efter löppassen... Även solen har sina fläckar alltså. Om nu någon nånsin trott nåt annat.

Häpp!

Finfina dagar i huvudstaden

Det var sannerligen väl arrangerade dagar i Stockholm. Barnen behandlades som kungligheter där de slussades runt och fick vara med om än det ena än det andra.

Fredagen innebar först ett besök på KTC som är ett träningscenter på Karolinska sjukhuset. Hit kommer man för att öva på alltifrån att förflyttningar av patienter till att ta blodprov, förlösa barn, ta hand om traumapatienter (som både andades, blinkade, hade puls och kunde tala) samt lära sej alla möjliga tänkbara ingrepp och operationer. Lite besviken var Erik över att han inte ens fått testa ta blodprov på fejkarmarna som var uppradade i ett av rummen. Själv såg jag nog ut som en fågelholk mest hela tiden. Jag var djupt imponerad över vilka fantastiska möjligheter de hade till att få träna praktiskt på i stort sett ALLT du kan tänka dej inom sjukvården.

Barnen fick avslutningsvis en genomgång av HLR, både med och utan hjärtstartare, samt hur de ska agera om någon sätter i halsen och inte får luft. Nyttigt! Och alla barn var mycket vetgiriga och ställde massor av adekvata frågor.

Efter besöket på KTC åt vi lunch på Smittskyddsinstitutet. Det var uppdukat i matsalen och Erik trodde han kommit till nobelmiddagen. Kanske säger något om nivån på mina dukningskunskaper här hemma. Inte vet jag... I samband med detta fick barnen (och vi föräldrar) stifta bekantskap med de forskare som varit med och bedömt alla bidragen i Forskarjakten. Vi satt bredvid Sylvia som berättade att hon forskar om cancerceller och försöker hitta en del av nyckeln till ett läkemedel som inte angriper och dödar alla kroppens celler, utan enbart cancercellerna. Det kan måhända ha varit lite av fågelholksvarning på mej även här.

Efter lunchen bar det av till labbet! Iklädda vita rockar, handskar och munskydd fick barnen exprimentera på fem olika stationer. Vilken grej alltså. Göra egen tandkräm, titta på sina egna celler i ett mikroskop, lära sej om muskler och skelett. Bland annat.

Både jag och Erik var helt slut när vi vid halv 5 parkerade våra rumpor på SJ:s snabbtåg mot Skövde. Överraskande nog klarade vi hemresan utan tillstymmelse till illamående, trots att vi åkte bakåtvända nu med. SJ3000 kränger visst inte 1/10 av vad X2000 gör. Moderna tider alltså.

Nu pratar Erik i stort sett bara om en sak. Att han vill göra om dessa dagar en gång till...

Succé

Innan jag somnar... Vilken fett ägig dag vi haft här i storstan!

Ankom vid lunchtid. Den ena grõnare i fejset än den andra efter 2 1/2 timmes resa med X2000.

Eftermiddagen bjöd på trevligt studiebesök på KP:s redaktion. Mitt bland flera andra av Bonniers tidskrifter. Herregud vad de är stora. Det är svårt att ta in.

Barnen blev otroligt väl omhändertagna av chefredaktören Lukas och kom därifrån med bl a en bunt autografer och en KP-framsida med dem själva på. Det var tårta och saft och möjlighet för barnen att se hur tidningen blir till samt även få en pratstund med de som arbetar på redaktionen. Uppskattat!!

Efteråt hade vi stämt träff med Henka. Vi käkade god middag på Vapiano innan Henka spontanfixade ett studiebesök hos några av sina kollegor. Det var en mycket fascinerad Erik som helt bombsäkert fick ett minne för livet. Ja frågan är om inte detta slog eftermiddagens happening med hästlängder. Tack till min oerhört fina lillebror som betyder så mycket.

Nu kryper vi ned i sängen och laddar för morgondagens spännande besök på Karolinska Institutet. God natt!

Imorgon bär det av!

I början av sommaren var det väl, som Erik frågade mej om han fick vara med i KP:s tävling Forskarjakten. Att han skulle vinna den del som han deltog i kändes avlägset, med tanke på att deltagarantalet är jättestort. Men en dag när vi satt på badstranden i Furusjö ringde min mobil...

Och imorgon bär det alltså av! Ett dygn i Stockholm med resa och hotellövernattning, studiebesök på KP:s redaktion och på Karolinska Institutet för att få en inblick i de "riktiga" forskarnas arbete! Jag är sjukt tacksam över att jag är den vuxen som bjuds att följa med. Tack för det min prins!!

Det blir två dagars vila från allt vad träning heter i och med denna trevliga resa och för att inte bli för rastlös av det har jag såklart kutat lite idag.

Elva kilometer terräng kring Stråken och Ryfors utan att bli blöt om fötterna! Sensation!! Det var en "varken eller" runda. Inte segt alls egentligen men ingen riktig "go" heller. Bara sprang runt och kollade in läget i skogen typ! Så rev jag av lite plankor innan jag hoppade in i duschen.

Nu får springbenen ta lite semester till på lördag. Då händer det nämligen grejer.

KUL!!! I Jönköping. Fast Huskvarna;) Fler som kommer??

Grattis Lisa!!

Världens tyngsta ben tillhörde dej idag!

Jovisst var det en trist runda... En stadsrunda. Asfalt under skorna. Uppför längs Åsenvägen. Trixa omkring över Mariebo och Dalvik för att avsluta med Dunkehallavägen ned till startpunkten.

Jag kommer aldrig bli en asfaltsråtta. Som gillar att nöta kilometer efter kilometer på detta hårda underlag. Men det funkar förstås ibland. Har ju t ex ett härligt Tomtetåg att bita i om ungefär en månad!

Idag vet jag inte om det var övningarna från simningen igår som  kändes i benen. För det var verkligen grymt segt. Upplevde det som att jag sprang i slow motion. En sak som detta med stor säkerhet betyder är iaf att nästa pass kommer gå lättare.

På't igen imorgon alltså!

Ingen måndag utan simskola!

Nånting lossnade på simskolan ikväll. Jag vet inte hur det gick till men nu kunde jag plötsligt lugnt och försiktigt köra längd efter längd utan att få andnöd och kramp. Dessutom blev det ett helt annat flyt (humor!!) i simningen.

Några kortfattade instruktioner av tränar-Roger och sen var vi flera som fick en riktig aha-upplevelse i bassängen.

Så jädrans häftig och HÄRLIG feeling!! 1000 meter känns fortfarande avlägset men absolut inte omöjligt.

Ikväll fick vi också stifta bekantskap med dolme. Ett sätt att justera bensparkarna tror jag han pratade om. Men jag har haft så mycket vatten i öronen att det var svårt att höra... Jag såg glad ut och gjorde lika som de andra i gruppen.

Nu är jag mör och skitnöjd och somnar förmodligen med ett leende på läpparna.

Jag är så lycklig över kvällens framsteg!

Jag tänker inte skriva något om fars dag på bloggen

Jag hade tänkt göra det, men jag har ångrat mej. Jag hatar tuttinuttiga inlägg som beskriver en tillvaro på små rosa moln (såg ni kvällens avsnitt av Solsidan?? Fan vad bra!) där allt är sååååå harmoniskt och fint och vackert. Det är underbart om folk har det bra men jag tror att det är precis tvärtom när man har ett behov av att dela med sej av sitt privatliv på det där gulligulliga viset på bloggar och facebook mm. 

Men vad tusan. Nu när jag ändå är här.

Pappa...

Jag vet fortfarande inte, efter snart 40 år, vad man säger på fars dag. Grattis?? Lyckönskningar? Hallelujah??? Det spelar ingen roll vad det är för dag. Jag älskar dej alla dagar! Varje månad, året runt och år efter år. Nu ska jag ringa till dej och höra om du somnat i soffan!

Euphoria!

Jag måste dela med mej. För helt plötsligt händer det!

Efter en dag på jobbet (som ärligt talat fick mej att längta till nån helt annan bransch än sjukvården) var min inre tanke att jag skulle sno på mej skorna och ge mej ut en sväng i skogen.

Slog en signal hem till maken när jag började rulla mot Mullsjö och insåg att det var en situation typ Vilda Västern hemma.

Alltså. Vad göra annat än att axla rollen som sheriff?

Jag vet av erfarenhet att just den rollen är MYCKET energikrävande så jag bad till någon om att spara lite kraft till att orka ta mej an den där tänkta löprundan.

En gråtande femårings armar omslöt mej med all kraft som en flicka i den åldern kan uppbringa i samma ögonblick som jag steg in genom ytterdörren. Otroligt härligt men jag insåg samtidigt att det inte var på tal att sticka ut och kuta direkt. Till och med Erik mötte mej i trappan och det hör verkligen inte till vanligheterna. Nu låter det som att de haft det bedrövligt här hemma, men det hade de förstås inte. Jag var bara lite mer efterlängtad än vanligt...

Så det blev käk och läggning av lilla dödströtta madame och precis som jag befarat förfärligt nära att jag somnade bredvid henne när hon började snarka så där gott. Jag är inte trött. Jag är inte trött. Jag är inte trött. Och jag låg där och stirrade i mörkret en lite stund efter att hon somnat. Det är dags nu Lisa. Just do it.

Struntade i pannlampan. Struntade i pulsbandet. Igång med MP3:spelaren. Knäppte på klockan men kollade inte på den en enda gång under hela rundan. Började rulla utför backen som leder ned mot sjön.

Det kändes redan när jag svängde höger på Sjövägen att benen ville springa. Jag blev jublande glad och tänkte att det är skitsamma om det bara håller i sej i 200 meter. Huvudsaken jag får känna den där härliga känslan igen. Och jag rullade vidare.

Varje steg helt utan krav på något. Bara låta benen springa. Lätt lätt lätt.

Och känslan höll i sej.

Efter Torestorpsleden (segt uppför i ca en kilometer) när benen fortfarande var lika lätta och bara trippade på uppför kom jag på mej själv med att njuta. Verkligen. Och äntligen! Det låter kanske fånigt men jag fick en sån jävla endorfinkick i backen att jag kände lyckotårarna komma!!

Väl hemma stoppade jag klockan. Knappt åtta kilometer i 5.47-fart. På känsla. Med känsla.

Nu är jag boostad så det skriker om det. Jag klarar av lite löparblues ett tag till. Jajamän.

Hjälp på traven

Kan detta vara vad som fattas?? Nej, egentligen tror jag inte på att materiella ting kan fylla själsliga tomrum, om jag uttrycker mej så.

Fast ibland...

Ibland är nya skor, en snygg löpartröja eller nån annan löparpryl en spark i baken som faktiskt gör att det blir lite lite skojsigare att springa igen.

Om några dagar har jag dessa snyggingar i min ägo. Ni lär väl märka på tonen i mina inlägg om de gör nån nytta för motivationen! Jag är inte hellre snygg än snabb. Men jag är hellre snygg än ful. Om jag får välja alltså.

Vad är viktigt för DEJ??

Superstart på dagen

Kan man bli bakis av två glas vin? Inte vet jag. Men det var ungefär så jag kände mej när jag vaknade imorse.

Efter frukosten smet jag till simhallen en stund. Och det var precis exakt vad jag behövde i denna motivationsdipp. Vilken avkoppling men samtidigt suverän träning det är att simma. Jag är som en urvriden trasa när jag stiger upp ur bassängen och det är så skönt!

Idag var dock andningen ett (ännu) större bekymmer än den brukar vara. Jag frågar mej varför det är så jobbigt??? Det är väl för jösse namn bara att blåsa ut under vattnet och dra in ovanför ytan. Varannan gång till höger och varannan till vänster. Eller? Men på nåt jäkla vis så lyckas jag inte dra in tillräckligt med luft varje gång. Så känns det iaf. Antar att det bara är att nöta vidare. Kanske testa att andas bara åt ett håll igen? Fast åh! Det känns som ett smärre nederlag nu när jag vant mej vid att kunna andas åt båda sidorna liksom... Suck. Bryt ihop och kom igen Lisa...

Jag blandade lite olika övningar i förmiddags. Lyckades skrapa ihop 400 meter frisim (300 + 100). NATURLIGTVIS är jag noga med att hämta andan och pusta vid varje vändning. Men ändå. Totalt 400 meter.

Jag är nog lite stolt. Trots allt. Men säg det inte till någon. Då kanske jag betraktas som förmer än andra och har jag riktigt otur kanske jag retar upp någon så de slänger iväg ett surt mail. Bahhhh!

Viska gärna till mej om du är stolt över dej själva i något eller kanske några sammanhang. Jag lovar att jag svarar med ett leende! Till och med om du tjänar mer i månaden än jag gör!

Löparblues

Ja, det borde jag kunna kalla det. Som från ingenstans känns det bara URKKKK och BLÄÄÄÄ att ge sej ut i löparskorna.

Det är ungefär som att jag från en dag till en annan fullständigt tappat hela min fysiska kapacitet, gått upp 30 kilo i vikt och TOTALT glömt hur man gör när man springer!! Jag känner mej som en flodhäst, heffaklump, klumpeduns. Allt på en gång.

Och ändå vet jag att inget av ovanstående stämmer med verkligheten. Inte ett skit. Så det är väl nån slags mental blockering eller utmattning kanske. Jag vet inte. Fast det kanske inte är så konstigt. Att motivationen och glädjen liksom är på topp konstant är nog nästan onormalt. Och jag tillhör ju hittills dem som varit hyfsat förskonade från motivationsdippar.

Jag hoppas det vänder nu i och med att jag erkänt det för mej själv. Sagt det högt. Många ggr räcker det ju. Men ni får gärna tipsa mej om hur ni hanterar såna här perioder av blues. Jag kan liksom inte tänka mej att vila mej igenom den iaf. Så mycket vet jag. Då blir jag ju sinnessjuk på kuppen. Inte bra.

Idag gick jag och våndades som faaaaan hela förmiddagen. Ska jag ge mej ut eller inte. Alla förutsättningar för att kunna köra en runda fanns där men nej, jag stack inte ut inte!

Inte förrän maken kom hem fick jag arslet ur vagnen. Så vid halv 5 var jag med pannlampa och reflexväst redo att möta skogen och svettas lite.

Det var tunga ben som lufsade runt i skogen. Men på nåt sätt var det tur att jag väntade med att sticka ut tills det blev behov av pannlampa, för det är verkligen mysigt och då kunde jag åtminstone fokusera på det. Istället för att förfäras över mina sega ben och 30 kilos övervikt som kommit över en natt... Jag har ju aldrig tidigare vågat sticka ut helt ensam i mörkret med pannlampa tidigare, men nu vet jag bombsäkert att det blir fler ggr. Det är magiskt. Skogen är så tyst och trygg på nåt vis. Jag gillar det skarpt. Trots tungt sinne och sega ben blev det 11 km innan jag "parkerade" hemma på uppfarten.

Möttes av Ella och fick sällskap av henne i duschen och ja, då kan man inte bli annat än glad i hela kroppen. Jag är så lyckligt lottad som är mamma.

Ett glas rött på det så.

Imorgon ska jag simma. Inte springa.

"Jag blir glad när jag ser dej!"

...som en i min omgivning sa till mej i eftermiddag.

Klart jag jublade av att höra de orden!

Sen blev jag lite arg för att jag inte tidigare sagt detsamma till henne! För jag känner ju likadant. Fast för henne alltså.

Men visst! Jag sa ju det nu. Självklart.
Bara det att jag kan bli knasig på att jag (och många med mej) är så dålig på att lyfta och berömma varandra. Tala om att vi tycker någon är bra när vi verkligen tycker det. Att vi gillar någon. Trivs och mår bra tillsammans med någon.

Alla behöver ju höra dessa ord!

Jag blir alltid mycket ledsen när jag emellanåt får smaka på någons missunnsamhet och avundsjuka. Jag klarar liksom inte att vara oberörd och jag tror inte på nåt vis att jag är unik i detta.

Jag kan också känna mej avundsjuk ibland. Jo, det är klart. Men det är inte detsamma som att missunna någon nåt. Jag kan vara grymt avis och fortfarande glädjas med den människan!

Jag upplever ofta hur människor tycker att det som betyder något är vad man presterar, snarare än vem man är.

Det är inte min religion. Inte alls. Jag blir riktigt bedrövad när jag förstår att många föräldrar kör den sortens uppfostran av sina barn. Många ggr är det kristallklart att "aha, här är en liten krake som ffa blir bekräftad för vad hon eller han presterar och inte för den hon eller han är". Sorgligt.

Vågar du reflektera över hur du gör?

Jag är ingen expert på området. Långt ifrån. Men jag har min religion som sagt och eftersom den på ett vis har värkt fram ur mej är den nog så nära en övertygelse man kan komma...

Du är värdefull för att du är du.

Var stolt över dej själv.

Lär dej tycka om dej själv.

...och GE!!

Ge, ge, ge! Ju mer du ger desto mer får du nämligen igen!

Lycka till!

Ettinläggförattskrivaikapp

Vad konstigt det är. Att ibland går det så enkelt att byta om och sticka ut och träna. Och så ibland (läs "idag") är det fan i mej enklare att bestiga Mount Everest än att komma iväg.

Ofta är det segare att ta sej ut efter en vilodag. Så där i kan väl en del av förklaringen ligga, till att tummen satt så långt in idag. 

Men sedan jag och barnen kom hem från Boden i lördags har jag hunnit svettas endel iaf. 

Söndag hade jag inbokat ett lite längre pass tillsammans med två härliga tjejer, nämligen Kajsa och Emelie. Det blev 19 km snackande om allt mellan himmel och jord. Jag mår så fantastiskt bra av de här passen och känslan sitter verkligen i ett bra tag efteråt. Att springa långpass ihop med andra (som du trivs med förstås) gör att man lär känna varann snabbare än när man umgås "som vanligt". Det är liksom ett avskalat och otroligt enkelt sätt att umgås på. Rekommenderas!

Sedan var det dags för simkola i måndags och den här gången hände det grejor. Jag simmade 300 meter rent frisim (med pustande vid kanten förstås) och var precis skakis hela jag efter passet. Fast vilken cool känsla alltså! Får jag bara ned pulsen emellanåt så kan jag ju nästan!! Nästan.

Tisdag körde jag backträning i slalombacken tillsammans med klubbkompisar. Det var pannlampa på och jag bröt nästan ihop när jag upptäckte att batteriet var helt urladdat i min... Stod där ombytt och klar men hade god lust att skrika FAN så det ekade över hela bygden. Lyckades dock samla mej och istället plocka fram min gamla supersvaga pannlampa, som mest är till för att synas. Inte för att se med. Jag gjorde mitt bästa där i backen, i skenet av de andra kompisarnas lampor, när jag sprang upp sex gånger innan jag vände kosan hemåt till min familj. 

Igår vilade jag och passade istället på att åka upp till Pernilla som hade klädparty. Det är alltid trevligt att träffa folk! Skulle inte handla men va fan. Det går inte att hålla sej! Så jag köpte en skitsnygg hood till mej och en klänning till lilla prinsessan som också hade fått följa med. 

Ja och så har jag som jag började skriva sprungit en kort sväng på morgonen idag. Tungt att ta sej ut i regnet och jag såg liksom bara framför mej hur surt det skulle vara på i skogen och hur kalla och blöta mina fötter skulle bli. Usch vad jobbigt att ta hand om kläderna efteråt. Stoppa tidningspapper i skorna. Bläääää. 

I ärlighetens namn var jag nog inte så sugen på att springa idag men det är ibland en utmaning i sej att ta reda på om det är latmasken som skriker högt eller om det faktiskt är så att jag behöver vila en dag till. Och eftersom jag inte kunde avgöra detta hemma i tvättstugan bytte jag till sist om och sprang iväg. 

När jag rundar Mosseslätt blir det 6 km. Det är lite i kortaste laget känner jag. Om det känns lätt brukar jag därför oftast lägga till svängen runt Ruder, när jag kommer tillbaks till masten, så får jag 8 km vilket är ett lagom "mellanpass" i mina ögon. Det var också tanken idag, men när jag kom tillbaks till masten kändes det inte alls lätt och kul att springa så jag svängde helt sonika hemåt istället. Nöjd med mina sex kilometer. Och även om inte huvudet var taggat för träning idag, ploppade det upp några riktigt spännande tankar ute i skogen. Jag undrar om jag ska göra verklighet av dem!

Det går att sova gott på tåg

Inte som hemma i sin egen säng, men inatt har vi alla tre sovit över förväntan bra.

Vi fick ju en trevlig överraskning när vi steg på i Boden igår kväll. Detta tåget skulle nämligen ända till Göteborg vilket innebar att vi lugnt kunde sitta kvar i kupén och hoppa av i Skövde. Otroligt skönt att slippa byta tåg i Stockholm före kl 07 alltså!

Nu har vi precis klätt oss och ätit vår medhavda frukostmatsäck. Barnen är underbart snälla och pysslar på med lite av varje.

Så nöjda kommer vi snart att mötas av vår egna mysiga Björn.

Tack mor, far och alla andra släktingar. Saknar er redan!

De sista skälvande

Jag har haft en fin dag även idag. Verkligen. Lite stressig kanske men det var å andra sidan viktiga saker som skulle hinnas med. Så det var värt lite stress.

Vaknade lite efter halv 8. Utvilad dessutom. Käkade min älskade gröt och gav mej ut i träningskläder strax före 9.

Styrde mot Åberget och det ganska krävande terrängspåret. Hade mycket nytta av bugsen eftersom vägarna i stort sett var täckta av is. Även på Åberget var det hemskt skönt med dem. Ffa i utförspartierna där jag kunde rulla på helt avslappnat, isen till trots. 

Efter duschen svängde vi förbi hos kusin Jenny. Fick klämma lite till på Adam och dessutom umgås med hans storasyster Line som är jämngammal med Ella. Som en bonus kikade även moster in medan vi ännu var kvar.

Fortsatte turnén mot pappa och Birgit. Ville hinna säga hej då ordentligt och byta några ord till med honom.

Nu står väskorna packade i hallen och vi har ätit en underbar regnbågslax med mamma.

Det ska bli skönt att komma hem till Mullsjö. Lite tungt med en 18 timmars tågresa innan vi är där bara. Men det funkar.

Bye Boden!

Ett pass i poolen

Är det nåt som funkar fint när kroppen är lite trött och sliten så är det ett pass i bassängen! Det mjukar upp samtidigt som det går att köra precis så tufft som man har lust med!

Jag hade fått för mej att Nordpoolen hade en 50-meters bassäng. Att det var en villfarelse och inget annat blev jag varse så fort jag steg in i simhallen. Jag kände hur hakan liksom åkte ned i golvet och en våg av besvikelse sköljde över mej. Folk överallt också. Minsann. Är det inte höstlov även i Boden...

Mjukade upp med lite bröstsim innan jag satte igång med att varva teknikövningar med crawl, ryggcrawl och bröstsim. Pustade ut ordentligt mellan längderna. Framförallt när det gäller frisimmet. Vore det inte för att jag behöver andas emellanåt så skulle jag säga att det går riktigt bra. Men det är den där förbenade andningen som ställer till det alltså! Jag har dock äntligen kommit dithän att jag kan suga i mej lite luft åt båda sidorna. Ja, en och annan kallsup blir det såklart också. Men även om andningen är jobbig känns det som att det blir en bättre rytm när jag inte bara andas åt vänster. Jag vet inte jag. Jag gör så gott jag kan.

En sak som jag hatar är iaf imma på simglasögonen. Tycker det funkar sådär bra med salivtricket. Visst finns det nån typ av anti-fog att köpa?? Är det att rekommendera?

Efter 40 minuters zick-zackande och parerande i vattnet var jag nöjd. Då fick jag syn på en ryggsäck med IronMan-märke vid bassängkanten. Frågade killen som just då tog igen sej lite om det var hans väska, vilket det förstås var. Och det var startskottet på ett trevligt samtal om alla möjliga utmaningar. Det visade sej vara en fd Linköpingsbo, numera bosatt i Luleå. Marathonlöpare i grunden vilket också visade sej rätt tydligt på IM Kalmar då han gjorde löpningen på grymma 3.38. Jag behöver väl knappast nämna att han är anmäld 2013??

Bastun fick jag hoppa över eftersom barn skulle hämtas och mor behövde bilen.

Och till nästa besök på Nordpoolen hoppas de byggt ut bassängen med ytterligare 25 meter!

Ikväll blir det till att njuta av en fin älgstek och ugnsbakade rotsaker till. Det ni! ;)

Fina dagar

Det är ett känt faktum att tiden går alldelens för fort när jag är på besök i min hemstad. Fan, jag gillar det inte. Nu om nåt får tiden gärna luuuuusa sej fram.

Men inte.

På träningsfronten har jag fått till två pass i löparskor. I tisdags stack jag ut strax efter frukosten och slet i snöyran på oplogade vägar i 11 km. OMG vad det kändes i benen! När jag vaknade igår morse anade jag t o m lite ömhet i vader och ljumskar. Det passet satt där det skulle!

Igår var jag inställd på någon form av intervallpass. Gärna med nya pannlampan. Det blev backträning i en 150 meter lång backe på Åberget. Rätt dåliga förutsättningar med snöslask och sörja under fötterna men mjölksyran sprutade iaf efter att ca 2/3 av backen var passerad. Precis som det ska vara alltså. Nöjde mej med att köra fem ggr uppför, lätt jogg nedför. Kroppen var seg och underlaget inte ens i närheten av godkänt så det kändes helt okej. Joggade hem igen och klämde till på en omgång plankor innan jag tog en snabb dusch.

På kvällen var vi bjudna till moster Anita på lite Ladies Night. Så mysigt! Träffade moster Inger och mina härliga tjejkusiner Malin, Stina och Jenny. Bästa brudarna alltså! Det betyder så mycket att få vara tillsammans med dem en stund. Två herrar hade dessutom smugit sej in i sällskapet, nämligen Lars och släktens nytillskott Adam. Så det var inte en helt renodlad Ladies Night.

Tidigare på dagen var jag, efter en sväng på stan, förbi min egen goa mormor också.

Det kanske inte är så konstigt alls att tiden går fort...

Mitt Norrbotten

Det var grymt härligt att stiga av tåget och andas in den friska luften! Femton grader kallt och lite snö på marken. Helt underbart!

Att komma hem hit är som att lägga sista biten i ett pussel. Även om jag har otroligt svårt att se mej själv bo här uppe kommer jag alltid att vara norrbottning i själ och hjärta. Jag är mycket stolt över mina rötter.

Passade på att ta ett foto från baksidan av mammas hus. I bakgrunden syns Luleälven. Vackert!

Vad betyder dina rötter för dej?

Höstlov

Ett stundande höstlov och jag tar barnen med mej till tjocka släkten i Boden. Fasen vad mysigt!

Erik och Ella är ungefär lika förväntansfulla som på julafton. Som de har längtat!

För min egen del blir ett avbrott i vardagen just nu helt perfekt. Utan att ha varit helt under isen så har det precis som ni anat varit lite too much av både det ena och det andra sista tiden. Kanske jag varit under isen om jag inte haft träningen? Risken hade iaf varit större.

Det är flera som hört av sej och bl a skickat kramar och undrat vad som hänt. Dessa ord i ett sms betyder ju så oändligt mycket när det är lite tungt. Verkligen! Tusen hjärtligt tack till alla er för att ni finns och engagerar er!

Laddad för 18 timmar på räls

Ja, jag kände att jag bara var tvungen att rasta benen lite innan...

Rimfrost, fruset i marken och klarblå himmel. Så vackert!

Nöjde mej med sex kilometer utan tidtagning och så lite styrketräning efteråt.

En varm dusch och lite packning på det. Konstaterar att 4/5 av min väska är fylld med träningskläder...
*Ler*

Måhända blir det en eller annan runda uppe i norr!

Friskt i luften!

Fruset i marken till trots, men imorse kändes lattjolajbanskorna överflödiga. Så det blev mina gamla trotjänare på fötterna under löppasset.

Faktiskt ännu härligare i luften idag. Minus tre grader och helt vindstilla. Solen på väg att gå upp... Det var ju fantastiskt att få strutta omkring i skogen under såna förutsättningar. Jag var sugen på att springa när jag stack iväg, men efter typ två kilometer kändes allt bara bläääää. Varför?? Ingen aning! Jag ville bara inte mer just där.

Inte för att jag la ned och vände hem, men överläggningarna med mej själv pågick i vad jag upplevde som en evighet.

Sen, i höjd med Trollsjön, kom det över mej att jag var som vanligt igen! Märkligt hur det kan vara ibland. Så olikt mej.

Anyways. Stoppade klockan på en mil och gick sista 200 m.

Väl hemma rev jag av lite plankor ute i trädgården. Och kolla! Jag ser ju riktigt glad ut!

Nu blir det en sväng på Sportmässan!

Have a good one:)

Fredag i simhallen

Sådär. Avslutningen för ungdomarnas orienteringskrets börjar lida mot sitt slut. MSOK stod för arrangemanget som innehöll natt OL och efterföljande 5-kamp i simhallen. Massa fika oxå förstås.

Jag blev tillfrågad om jag kunde hålla i en av grenarna på 5-kampen. Den gick ut på att lagen på tid skulle simma en bana och stämpla tre kontroller. Sedan skulle de göra om proceduren på samma tid som första gången. Otroligt kul att lyssna på och se alla olika taktiker som de 12 lagen testade.

När jag satt där på kanten blev jag förstås grymt sugen på att köra ett pass i bassängen. Men det får vänta lite. Imorgon är det Idrottsmässa. Och på söndag sätter jag och barnen oss på tåget mot Boden. Men jag lovar. Baddräkt, glasögon och mössa kommer att vara med i resväskan. Det ska bli minst ett pass på Nordpoolen!

The sound of my shoes

Det gör sej inte riktigt lika bra på film. Men jag bjuder på den här iaf. Om inte annat kan ni ju lyssna till min ljuva stämma:)

Ice ice baby

Bilderna talar sitt tydliga språk!!

Ha en härlig fredag:)

Jag är bara en människa

Promenaden till bilen i den klara krispiga luften i eftermiddags var så skön. Jag längtade som en stolle efter att få knyta på mej löparskor och komma ut en runda. Men först köra de tre milen hem, hämta Ella på dagis, laga middag, låta maten sjunka samtidigt som jag väntar in maken...

Ganska snart tornade kolsvarta moln upp sej på himlen. Löv yrde runt i luften och uppe vid Flaskebo var det full snöstorm.

Men jag reflekterade aldrig över att det skulle hindra mej från att köra ett pass. Faktiskt inte. Jag är förvånad själv.

Nånstans under resans gång rann dock lusten att träna ur mej fullständigt.

Kanske vädret till viss del påverkade mej iaf? Eller var det diskussionen med maken som gjorde att jag bara inte lyckades samla ihop mej och hoppa i springkläderna? Eller vetskapen om att jag var tvungen att ta tag i den där förbannade högen med tvätt som dessutom bara blir större och större? Eller det där otrevliga mailet från en kollega som damp ned i inboxen i början av sommaren, och som jag inte alls "är färdig" med? Eller är det den tiden i månaden, ni vet? Eller dessa nätter, när jag sovit max 2 timmar åt gången och 6 timmar totalt? Stress? Höstmörker? Situationen kring Erik och hans relation till sin pappa?

Whatever. Jag skippar träningen trots att jag vet att jag nog behöver den som bäst just idag.
Jag är bara en människa. Precis som du. Och det är nog lite för mycket energiläckage just nu.

Lite soppatorsk helt enkelt.