Förlåt mamma... Men det är klart att du ska synas på bloggen när du fyller år! Hoppas du haft en fin dag! Önskar jag kunnat fira med dej.
Grattis älskade lilla mor, mormor, svärmor! Vi skickar massor av kramar!
tisdag 31 maj 2011
Min mammas födelsedag
Förlåt mamma... Men det är klart att du ska synas på bloggen när du fyller år! Hoppas du haft en fin dag! Önskar jag kunnat fira med dej.
Grattis älskade lilla mor, mormor, svärmor! Vi skickar massor av kramar!
En veckas vacuum
Ja, visst har vi blivit bönhörda. Det kan nog hela familjen skriva under på. Å det trots att vi inte är särskilt kyrkliga av oss.
Det går fint framåt för vår älskade farmor och vi glädjs åt varje steg i rätt riktning. Det känns som om vacuumet runt oss börjar lätta och jag märker till min förvåning att livet omkring oss går vidare. Precis som om inget hänt på de flesta håll. Det är både skrämmande och skönt på samma gång.
Jag har jobbat idag och kört utbildning ihop med Anders för jag vet snart inte vilken gång i ordningen. Det rullar på bara fint men jag måste erkänna att det ska bli skönt med ett avbrott nu när vi snart går in i sommaren och semestertiderna på riktigt. Jag funderar faktiskt på att köpa en flaska vin till honom inför sista delegeringstillfället (hoppas inte han läser bloggen, men det tror jag inte) och tacka för gott samarbete samtidigt som jag önskar trevlig sommar. Det är viktigt att visa sin uppskattning och det skulle kunna vara ett typiskt Lisa-vis att göra det på. En flaska rosé som han och fästmön kunde dela i solnedgången. Gillar man inte rosé kan man alltid blanda den med Fanta. Det tipset fick jag på förra arbetsplatsen, av söta Sandra, men jag har inte testat det ännu. Hmmmm... Får ta tag i det i sommar!
Den kommande långhelgen har jag "lagt mej röd" i vårt bokningssystem. Det betyder att jag inte är tillgänglig för bokning. Tanken var en för säsongen premiärtur med husvagnen och med tanke på rådande situation med svärmor är det inte svårt att välja åt vilket håll vi styr kosan. Fredag-lördag blir det dock Gränna camping eftersom vi ska på vinprovning (!) där. Ja, inte precis på campingen och ärligt talat vet jag inte var vi ska hålla hus. Men det löser sej. Vi får ta rygg på Camilla och David helt enkelt.
Nu blir det några timmar i snarklådan innan det är dags för ytterligare en dag med Läkemedelsutbildning för nyanställda i kommunen.
söndag 29 maj 2011
Efter kalaset...
Published with Blogger-droid v1.6.8
lördag 28 maj 2011
fredag 27 maj 2011
Ella 4 år
Grattis vår ljuvliga tjej som fyller fyra år idag!
Här myser hon med sitt nya gosedjur(!) som mormor och morfar skickat.
Här myser hon med sitt nya gosedjur(!) som mormor och morfar skickat.
Published with Blogger-droid v1.6.8
torsdag 26 maj 2011
Annorlunda födelsedag
Sedan igår är vår fina farmor åter på sjukhus pga hjärtbesvär och det var så illa att hon nu opereras akut.
Självklart är det tankar på henne som har mest fokus just nu. Så är det för hela familjen. Det är uppenbart. Barnen känner att vi är på helspänn. Erik frågar och jag försöker svara. Så ärligt och enkelt jag kan. Han har ju precis samma oro och undringar som vi vuxna. Bara det att han är lite mer rakt på sak. Ganska skönt faktiskt.
Medan Björn åkte express till Linköping grillade jag iaf hamburgare enligt önskemål från födelsedagsbarnet. Ella lekte snällt med en av sina "gummor" ute på altanen och Erik var uppslukad av ett nytt dataspel. Jag uppskattar verkligen de gånger jag kan fixa maten utan att barnen konkurrerar med kastrullerna på spisen om min uppmärksamhet.
Tårtan för dagen var ett verk av Landhs. En blåbärsprinsesstårta som inte lämpade sej för laktoskänsliga dagar. Slutsats, jag tryckte i mej lite av marsipanen och avstod resten. Erik åt desto mer. Han gillar tårta han...
Nu väntar jag att Björn ska komma hem igen. Hoppas på några timmars sömn och sedan positiva nyheter imorgonbitti.
Ingen har sagt att livet är enkelt men det är väl värt mödan.
Så om det finns en Gud ber jag till honom att han håller ett vakande öga på allt som sker med farmor just nu.
Amen.
Published with Blogger-droid v1.6.8
Som hämtad ur Jurassic Park
Usch. Det var längesen jag stötte på otrevliga kollegor, men idag hände det. Jag kände vibbarna direkt kl 07, när jag började passet. De flesta sjuksköterskorna i kommunen har jag ju träffat vid det här laget varav många redan innan jag började arbeta i bemanningen. Dock inte vederbörande. Så när vi skakade hand var det med en vad jag iaf menade, positiv inställning. Alltid kul att få ett ansikte på ett namn!
Eller inte.
Eftersom jag precis avslutat en kurs i etik och bemötande ägnade jag en stor del av morgonen åt att ändå grunna på vad det var i mitt bemötande som gjorde att jag sedan upplevde att hon var så negativt inställd mot mej. Jag kom på en sak som jag gjort "fel". Jag kunde inte hålla truten när de diskuterade tillvägagångssättet vid delegering till sommarvikarier.
Mmmmm.. Jag blev lite avsnäst i just det sammanhanget och det var faktiskt strax efter att jag kommit på mej med att prata när jag kanske inte borde prata och hasplat ur mej en ursäkt för just detta. Men fan! Jag kan inte tiga i de frågor jag brinner för! Dessutom hade jag på fötterna för det jag sa!
Tänkte sedan att ja ja, det var nog inte så farligt. Det är nog bara jag som inbillar mej att hon är lite irriterad på mej. Det går väl över.
Men icke sa nicke. Vid förmiddagskaffet var det dags igen. Hon fräste faktiskt riktigt. Som en drake. Jag gick därifrån med en klump i magen och tackade min lyckliga stjärna att jag bara skulle jobba till kl 13.
Efter detta var det flera små incidenter i vilka hon på ett eller annat sätt tydligt visade att hon var negativt inställd mot mej. Allt ifrån att gå rätt mot mej så att jag måste ta ett steg åt sidan för att hon ska komma ut från expeditionen till små gliringar eller vad man nu ska kalla det.
Kom på mej själv med att tänka att hon väl inte fått sej nåt på ett tag. Stackarn. Fast å andra sidan, vem vill ha sex med en drake? Ändrade mej och tyckte mer synd om hennes make. Om hon nu har någon.
I vilket fall var det en lättnad att ta sitt pick och pack och knalla ut därifrån kl 13. Inte en minut längre än jag måste stannade jag.
Tog några djupa andetag när jag kom ut från stället och lämnade förmiddagen bakom mej.
Eller inte.
Eftersom jag precis avslutat en kurs i etik och bemötande ägnade jag en stor del av morgonen åt att ändå grunna på vad det var i mitt bemötande som gjorde att jag sedan upplevde att hon var så negativt inställd mot mej. Jag kom på en sak som jag gjort "fel". Jag kunde inte hålla truten när de diskuterade tillvägagångssättet vid delegering till sommarvikarier.
Mmmmm.. Jag blev lite avsnäst i just det sammanhanget och det var faktiskt strax efter att jag kommit på mej med att prata när jag kanske inte borde prata och hasplat ur mej en ursäkt för just detta. Men fan! Jag kan inte tiga i de frågor jag brinner för! Dessutom hade jag på fötterna för det jag sa!
Tänkte sedan att ja ja, det var nog inte så farligt. Det är nog bara jag som inbillar mej att hon är lite irriterad på mej. Det går väl över.
Men icke sa nicke. Vid förmiddagskaffet var det dags igen. Hon fräste faktiskt riktigt. Som en drake. Jag gick därifrån med en klump i magen och tackade min lyckliga stjärna att jag bara skulle jobba till kl 13.
Efter detta var det flera små incidenter i vilka hon på ett eller annat sätt tydligt visade att hon var negativt inställd mot mej. Allt ifrån att gå rätt mot mej så att jag måste ta ett steg åt sidan för att hon ska komma ut från expeditionen till små gliringar eller vad man nu ska kalla det.
Kom på mej själv med att tänka att hon väl inte fått sej nåt på ett tag. Stackarn. Fast å andra sidan, vem vill ha sex med en drake? Ändrade mej och tyckte mer synd om hennes make. Om hon nu har någon.
I vilket fall var det en lättnad att ta sitt pick och pack och knalla ut därifrån kl 13. Inte en minut längre än jag måste stannade jag.
Tog några djupa andetag när jag kom ut från stället och lämnade förmiddagen bakom mej.
tisdag 24 maj 2011
Nyfikenheten stillad
Hur känns benen så här två dagar efter den urladdningen jag hade i lördags. Ja, ärligt talat var jag extremt nyfiken på detta redan igår, men tiden fanns inte för ett löppass då och mitt sunda förnuft sa mej att jag nog verkligen borde vila åtminstone två dagar innan jag ger mej ut igen.
Men nu är vilan slut och det är ingen sorg i och med det, utan tvärtom. Lycka. Japp, löparlycka. Lite motstånd när jag skulle iväg iofs, det måste jag erkänna, för jag var orolig att det skulle bli så där in i nordens tungt. Men nyfikenheten på exakt HUR sliten jag är drev mej I löparmunderingen och UT i skogen.
Det blev en rakt igenom skön upplevelse. Så fort hörlurarna puggas in i öronen och musiken går igång händer det nåt med mej. Jag kryper in i min lilla springvärld där det bara är jag, jag och jag som existerar. Nja, det där var kanske inte helt sant, för hjärnan arbetar mycket med t ex planering av saker som rör många fler än bara mej. Ellas kalas, present till Erik, middagsmat osv .
Bestämde mej för att inte kolla alls på pulsklockan och lyckades hålla mej i typ fyra kilometer. Ha ha ha... Jag är slav under min älskade Garmin. Rundan gick på blå spåret mot Ryfors (gammelskogen är underbar att kuta i, tips till Mullsjöbor) och sen lite kringelikrokar på hemvägen så jag fick ihop en dryg mil.
Jag är så oändligt tacksam över hur stark min kropp är och längtan efter Lidingöloppet är stor! Men jag tror ändå det blir till att springa rätt mycket på känsla den närmaste tiden, innan vi hoppar på träningsprogrammet för att vässa formen tills det är dags. Eller vad säger du Beata?
Måste också nämna min man i det här inlägget. Han har nämligen imponerat (chockerat kan vara en mer exakt beskrivning förresten) på mej idag. Han har nämligen valt bort en middag på jobbet för att istället komma hem och kunna köra sin löprunda. FANTASTISKT! Han börjar nog bli lite tänd på det här han med... För att inte nämna farfar Thure, som vid 70 års ålder börjar löpträna!
Var ska det här sluta egentligen? Jag bara undrar.
Men nu är vilan slut och det är ingen sorg i och med det, utan tvärtom. Lycka. Japp, löparlycka. Lite motstånd när jag skulle iväg iofs, det måste jag erkänna, för jag var orolig att det skulle bli så där in i nordens tungt. Men nyfikenheten på exakt HUR sliten jag är drev mej I löparmunderingen och UT i skogen.
Det blev en rakt igenom skön upplevelse. Så fort hörlurarna puggas in i öronen och musiken går igång händer det nåt med mej. Jag kryper in i min lilla springvärld där det bara är jag, jag och jag som existerar. Nja, det där var kanske inte helt sant, för hjärnan arbetar mycket med t ex planering av saker som rör många fler än bara mej. Ellas kalas, present till Erik, middagsmat osv .
Bestämde mej för att inte kolla alls på pulsklockan och lyckades hålla mej i typ fyra kilometer. Ha ha ha... Jag är slav under min älskade Garmin. Rundan gick på blå spåret mot Ryfors (gammelskogen är underbar att kuta i, tips till Mullsjöbor) och sen lite kringelikrokar på hemvägen så jag fick ihop en dryg mil.
Jag är så oändligt tacksam över hur stark min kropp är och längtan efter Lidingöloppet är stor! Men jag tror ändå det blir till att springa rätt mycket på känsla den närmaste tiden, innan vi hoppar på träningsprogrammet för att vässa formen tills det är dags. Eller vad säger du Beata?
Måste också nämna min man i det här inlägget. Han har nämligen imponerat (chockerat kan vara en mer exakt beskrivning förresten) på mej idag. Han har nämligen valt bort en middag på jobbet för att istället komma hem och kunna köra sin löprunda. FANTASTISKT! Han börjar nog bli lite tänd på det här han med... För att inte nämna farfar Thure, som vid 70 års ålder börjar löpträna!
Var ska det här sluta egentligen? Jag bara undrar.
Söt-Göta
Published with Blogger-droid v1.6.8
Min lillebrors födelsedag
Det är den 24 maj idag och min bror fyller 36 år. Massor av kramar till en av de finaste personerna jag vet och som jag är oerhört stolt storasyster åt! Han är både smart, snygg, snäll, stark och en otroligt fin pappa till sina tre prinsessor Caroline, Alma och Lilly. Inte utan att jag får skicka ett grattis till Lovisa också, som är gift med den här killen! Hoppas det inte dröjer så länge tills vi ses!
Saab blev Volvo
Published with Blogger-droid v1.6.8
måndag 23 maj 2011
Campingliv
Published with Blogger-droid v1.6.8
söndag 22 maj 2011
Segern är min!
Äntligen har jag samlat tankarna tillräckligt för att kunna få ner något av allt jag känner i skrift! Jag syftar förstås på gårdagen.
Vilken fantastisk dag vi hade i Göteborg, Beata och jag. Optimala förutsättningar på alla vis. Det enda orosmolnet var att jag sovit extremt dåligt natten mot lördag. Vaknade med skallebang och satt som en zombie vid frukostbordet med ett glas brusalvedon och ett glas resorb framför mej. Inte på nåt vidare humör alls faktiskt. Käkade min frukost i lugn och ro. Det blev en tallrik gröt med honung och kanel, ett ägg och en mugg kaffe. Humöret blev så sakterliga bättre. När det väl var dags att sätta sig i bilen och rulla ned för att plocka upp Beata var betongkepsen och det dåliga humöret som bortblåst. Övriga familjemedlemmar hade åkt en knapp timme före mej, men mot Motala för att göra upp bilaffären. Det bidrog till att jag med odelat fokus kunde packa min väska och på allvar börja ställa in hjärnan på vad som komma skulle. Precis vad jag behövde.
Därefter 15 mil i bil. Kissepaus. Pepptalk med min trogna löparkompis. Parkering i samma parkeringshus som vanligt, vid Sahlgrenska. Kissepaus igen, lite mer primitivt än förra gången eftersom det var för långt till bajamajorna. Bakom en buske satt jag fint! En liten promenad mot tävlingsområdet. Hämta nummerlapp. Glida genom mässan. Beata fyndade skor. Pastasallad, bröd, smoothie och vatten i gräset utanför mässan. Lite kalla vindar. Varm och skön sol. Njutning! Klockan går. Hör helikoptern ovan trädtopparna. Eliten startar. Samtidigt går vi för att byta om. Laddade. Inlämning av värdesaker och ombyte. Mot starten. Grupp 9 för min del, 11 för Beatas. Tänker försöka smita in på en bajamaja på väg dit. Får syn på Ewas make och dotter. Blir extra peppad. Stackars Johanna som åkte på en förkylning och blev snuvad på kalaset. Revansch 2012, eller hur? Byter kram och lycka till med Beata innan en bajamaja blir ledig. Klämmer fram fyra ynkliga droppar. Försöker låta bli att kolla ned i holken, men misslyckas... Fy fan. Löparmagar i en salig blandning. Typiskt mej. Alla intryck måste insupas. En klick desinficerande skum känns helt rätt innan jag öppnar dörren och går vidare mot starten. Hittar min startfålla. Tränger mej in och tar plats. Gruppen rör sej framåt. Eliten är i mål. Strax min tur att starta. MP3:n sitter där den ska. Brallorna knytna. Pulsklockan nollställd och beredd. Bara jag kommer ihåg att starta och stoppa den nu! Luften vibrerar av förväntningar. Så börjar folkhavet röra på sej på allvar. Jag får nån slags känsloattack i samma ögonblick. Ryser på hela kroppen. Ler stort. Blundar lite. Känner tårarna stiga upp i ögonen. Jag är så genomlycklig där jag trippar framåt mot mattorna som via chipet kring höger fotled ska registrera att jag startat.
Resan har börjat. Det går i 6-fart eller lite under. Bra. Eller är det för snabbt? Blir osäker på var jag har Säldammsbacken trots att jag memorerat banprofilen. Märker inte av den så tydligt som de två föregående åren. Måste försöka slappna av och låta benen bestämma en lagom fart. Glömma bort alla andra som springer runt mej. Det är bara jag nu. Jag kan det här så jäkla bra. Älvsborgsbron tornar upp sej. Den beryktade. Jag tänker att jag ska slå av på farten men gör det aldrig. Benen är så lätta och pigga att jag i stort sett inte reagerar på uppförslutet. Kan bero på texten på min tröja... Mitt på bron tuggar jag i mej första druvsockertabletten och tittar ut över vattnet. Så vackert, så vackert. En Stena Line färja glider in mot Göteborg. Ser inte bara den vackra utsikten utan också trötta löparansikten. Grimaser. Redan. En våg av tacksamhet sköljer över mej. Tänk att vara rustad för ett sånt här lopp så pass att det går att njuta under tiden man springer det! Vid 7 km ser jag att jag har mer än en minut tillgodo för att klara målet att hålla 6 minutersfart ända i mål. Blir glad. Är inte trött och har inte ont nånstans. Dricker vatten vid vätskekontrollerna fram till 10 km. Sedan kör jag enervit resten av loppet. Lite varmare på denna sidan älven. Spanar efter kusin Anna som jag vet ska stå nånstans efter banan. Hela tiden nära till mina mantran. Positiva tankar slår bort minsta lilla tendens till trötthet eller svacka. Noterar att jag faktiskt ökar marginalen för att klara 6-fart. Då dyker det upp i skallen. Jag kommer kanske att kunna spränga tvåtimmarsgränsen. Fastän jag springer lätt och fint hela tiden och inte sackar ett dugg, tvärtom, känns den tanken så jäkla overklig att jag väljer att slå bort den. Låter benen trumma vidare. Håller det så håller det. Vill inte bli besviken om jag inte klarar det. Strax innan Göta älvbron ligger en man på marken, omgiven av sjukvårdare. Han blöder från huvudet hinner jag se innan jag passerat honom. Han har nog snubblat tänker jag och koncentrerar mej extra på var jag sätter ned fötterna. Det är ganska trångt bitvis och svårt att hålla sin egen takt. Göta älvbron är härlig. Den känns förstås i benen, annat vore ju konstigt, men det går ändå lätt lätt lätt och jag kollar GPS:en och ser att jag aldrig är över 6-fart. Efter krönet släpper jag bara på. Det går som fan nerför. Härlig känsla. Jag lutar mej framåt och följer med i steget. 16 avverkade kilometrar. Avenyn upp mot Götaplatsen. Publik i mängder. Riktigt trångt hela vägen upp till "svamparna" vid Götaplatsen. Nån jävel fiser. Jag kan inte hålla tyst, utan säger "åh fy faaan" högt, medan jag zick-zackar min väg upp. Mäkta irriterad över att folk inte håller till höger när de börjar slira. Får två blöta kalla svampar i näven när jag är uppe. Kramar ur den ena i nacken, den andra över ansiktet. Känner hur jag får ny energi. Många är de som lider nu. Men inte jag. Jag njuter. Så kommer det tyngsta partiet. Allén efter att man svängt av vänster från avenyn. En sträcka som gjord för att verkligen krama ur det sista ur benen på den allra starkaste löparen. Lätt att bli stum i steget här. Kastar en blick på klockan igen. Räknar...inser det fantastiska att jag kommer att klara tvåtimmarsgränsen 2011. Nu dansar jag fram. Njuter fett av att veta att jag har åtta minuter på mej att springa knappa en och en halv kilometer. Jag som legat i lite drygt 5-fart ett bra tag nu. Så sista knicken upp innan man ser de tillfälliga trapporna som går över banan. Det blir åter trångt. Jag har inte en chans att kräma ur benen som jag vill, men försöker ta det med ro eftersom jag ju vet att jag är under två timmar. UNDER TVÅ TIMMAR! 1.58.21 står det på klockan när jag stannar den efter att ha passerat mållinjen. Armarna åker rätt upp i luften. Nån sprayar mej i ansiktet med en blomspruta. Jag går framåt. Har fortfarande musiken på. Då väller känslorna fram. Tårar tårar. Jag lutar mej över ett staket för jag skäms lite över att jag grinar. Men det är magiskt ska ni veta. Ett oförglömligt ögonblick. Det kändes precis exakt som om det var jag Lisa Carina Grönlund som VUNNIT hela jäkla Göteborgsvarvet 2011. Så ofattbart lycklig och stolt var och ÄR jag över min prestation.
Det är så mycket mer än att bara ta sej runt ett lopp på en viss tid. Så mycket målmedveten träning bakom den här upplevelsen. Så många härliga stunder ihop med fina löparvänner.
Tusen tack till min familj. I början av min "karriär" förstod varken man eller barn vad löpningen gjorde med mej och jag upplevde att jag ibland fick strida för att kunna komma ut. Nu säger Erik "låt mamma springa, hon blir så sur annars". Björn har dessutom kommit igång och springa han också och anställt mej som PT. Det säger mycket.
Jordens kram till dej, Beata, och tack för alla timmar du stått ut med mej i spåret. Det har gett mej oerhört mycket, det vet du. Nu får vi jobba på att behålla Annelie, lura med oss Helene och definitivt planera in några pass med fina Ewa framöver. Ja, den som har lust helt enkelt!
Sist och bäst av allt. Det här är bara början!
Jag har redan bläddrat fram träningsprogrammet för Lidingöloppet. Under 3.45 är målet. Jag vet att vi kommer att kirra det!
Vilken fantastisk dag vi hade i Göteborg, Beata och jag. Optimala förutsättningar på alla vis. Det enda orosmolnet var att jag sovit extremt dåligt natten mot lördag. Vaknade med skallebang och satt som en zombie vid frukostbordet med ett glas brusalvedon och ett glas resorb framför mej. Inte på nåt vidare humör alls faktiskt. Käkade min frukost i lugn och ro. Det blev en tallrik gröt med honung och kanel, ett ägg och en mugg kaffe. Humöret blev så sakterliga bättre. När det väl var dags att sätta sig i bilen och rulla ned för att plocka upp Beata var betongkepsen och det dåliga humöret som bortblåst. Övriga familjemedlemmar hade åkt en knapp timme före mej, men mot Motala för att göra upp bilaffären. Det bidrog till att jag med odelat fokus kunde packa min väska och på allvar börja ställa in hjärnan på vad som komma skulle. Precis vad jag behövde.
Därefter 15 mil i bil. Kissepaus. Pepptalk med min trogna löparkompis. Parkering i samma parkeringshus som vanligt, vid Sahlgrenska. Kissepaus igen, lite mer primitivt än förra gången eftersom det var för långt till bajamajorna. Bakom en buske satt jag fint! En liten promenad mot tävlingsområdet. Hämta nummerlapp. Glida genom mässan. Beata fyndade skor. Pastasallad, bröd, smoothie och vatten i gräset utanför mässan. Lite kalla vindar. Varm och skön sol. Njutning! Klockan går. Hör helikoptern ovan trädtopparna. Eliten startar. Samtidigt går vi för att byta om. Laddade. Inlämning av värdesaker och ombyte. Mot starten. Grupp 9 för min del, 11 för Beatas. Tänker försöka smita in på en bajamaja på väg dit. Får syn på Ewas make och dotter. Blir extra peppad. Stackars Johanna som åkte på en förkylning och blev snuvad på kalaset. Revansch 2012, eller hur? Byter kram och lycka till med Beata innan en bajamaja blir ledig. Klämmer fram fyra ynkliga droppar. Försöker låta bli att kolla ned i holken, men misslyckas... Fy fan. Löparmagar i en salig blandning. Typiskt mej. Alla intryck måste insupas. En klick desinficerande skum känns helt rätt innan jag öppnar dörren och går vidare mot starten. Hittar min startfålla. Tränger mej in och tar plats. Gruppen rör sej framåt. Eliten är i mål. Strax min tur att starta. MP3:n sitter där den ska. Brallorna knytna. Pulsklockan nollställd och beredd. Bara jag kommer ihåg att starta och stoppa den nu! Luften vibrerar av förväntningar. Så börjar folkhavet röra på sej på allvar. Jag får nån slags känsloattack i samma ögonblick. Ryser på hela kroppen. Ler stort. Blundar lite. Känner tårarna stiga upp i ögonen. Jag är så genomlycklig där jag trippar framåt mot mattorna som via chipet kring höger fotled ska registrera att jag startat.
Resan har börjat. Det går i 6-fart eller lite under. Bra. Eller är det för snabbt? Blir osäker på var jag har Säldammsbacken trots att jag memorerat banprofilen. Märker inte av den så tydligt som de två föregående åren. Måste försöka slappna av och låta benen bestämma en lagom fart. Glömma bort alla andra som springer runt mej. Det är bara jag nu. Jag kan det här så jäkla bra. Älvsborgsbron tornar upp sej. Den beryktade. Jag tänker att jag ska slå av på farten men gör det aldrig. Benen är så lätta och pigga att jag i stort sett inte reagerar på uppförslutet. Kan bero på texten på min tröja... Mitt på bron tuggar jag i mej första druvsockertabletten och tittar ut över vattnet. Så vackert, så vackert. En Stena Line färja glider in mot Göteborg. Ser inte bara den vackra utsikten utan också trötta löparansikten. Grimaser. Redan. En våg av tacksamhet sköljer över mej. Tänk att vara rustad för ett sånt här lopp så pass att det går att njuta under tiden man springer det! Vid 7 km ser jag att jag har mer än en minut tillgodo för att klara målet att hålla 6 minutersfart ända i mål. Blir glad. Är inte trött och har inte ont nånstans. Dricker vatten vid vätskekontrollerna fram till 10 km. Sedan kör jag enervit resten av loppet. Lite varmare på denna sidan älven. Spanar efter kusin Anna som jag vet ska stå nånstans efter banan. Hela tiden nära till mina mantran. Positiva tankar slår bort minsta lilla tendens till trötthet eller svacka. Noterar att jag faktiskt ökar marginalen för att klara 6-fart. Då dyker det upp i skallen. Jag kommer kanske att kunna spränga tvåtimmarsgränsen. Fastän jag springer lätt och fint hela tiden och inte sackar ett dugg, tvärtom, känns den tanken så jäkla overklig att jag väljer att slå bort den. Låter benen trumma vidare. Håller det så håller det. Vill inte bli besviken om jag inte klarar det. Strax innan Göta älvbron ligger en man på marken, omgiven av sjukvårdare. Han blöder från huvudet hinner jag se innan jag passerat honom. Han har nog snubblat tänker jag och koncentrerar mej extra på var jag sätter ned fötterna. Det är ganska trångt bitvis och svårt att hålla sin egen takt. Göta älvbron är härlig. Den känns förstås i benen, annat vore ju konstigt, men det går ändå lätt lätt lätt och jag kollar GPS:en och ser att jag aldrig är över 6-fart. Efter krönet släpper jag bara på. Det går som fan nerför. Härlig känsla. Jag lutar mej framåt och följer med i steget. 16 avverkade kilometrar. Avenyn upp mot Götaplatsen. Publik i mängder. Riktigt trångt hela vägen upp till "svamparna" vid Götaplatsen. Nån jävel fiser. Jag kan inte hålla tyst, utan säger "åh fy faaan" högt, medan jag zick-zackar min väg upp. Mäkta irriterad över att folk inte håller till höger när de börjar slira. Får två blöta kalla svampar i näven när jag är uppe. Kramar ur den ena i nacken, den andra över ansiktet. Känner hur jag får ny energi. Många är de som lider nu. Men inte jag. Jag njuter. Så kommer det tyngsta partiet. Allén efter att man svängt av vänster från avenyn. En sträcka som gjord för att verkligen krama ur det sista ur benen på den allra starkaste löparen. Lätt att bli stum i steget här. Kastar en blick på klockan igen. Räknar...inser det fantastiska att jag kommer att klara tvåtimmarsgränsen 2011. Nu dansar jag fram. Njuter fett av att veta att jag har åtta minuter på mej att springa knappa en och en halv kilometer. Jag som legat i lite drygt 5-fart ett bra tag nu. Så sista knicken upp innan man ser de tillfälliga trapporna som går över banan. Det blir åter trångt. Jag har inte en chans att kräma ur benen som jag vill, men försöker ta det med ro eftersom jag ju vet att jag är under två timmar. UNDER TVÅ TIMMAR! 1.58.21 står det på klockan när jag stannar den efter att ha passerat mållinjen. Armarna åker rätt upp i luften. Nån sprayar mej i ansiktet med en blomspruta. Jag går framåt. Har fortfarande musiken på. Då väller känslorna fram. Tårar tårar. Jag lutar mej över ett staket för jag skäms lite över att jag grinar. Men det är magiskt ska ni veta. Ett oförglömligt ögonblick. Det kändes precis exakt som om det var jag Lisa Carina Grönlund som VUNNIT hela jäkla Göteborgsvarvet 2011. Så ofattbart lycklig och stolt var och ÄR jag över min prestation.
Det är så mycket mer än att bara ta sej runt ett lopp på en viss tid. Så mycket målmedveten träning bakom den här upplevelsen. Så många härliga stunder ihop med fina löparvänner.
Tusen tack till min familj. I början av min "karriär" förstod varken man eller barn vad löpningen gjorde med mej och jag upplevde att jag ibland fick strida för att kunna komma ut. Nu säger Erik "låt mamma springa, hon blir så sur annars". Björn har dessutom kommit igång och springa han också och anställt mej som PT. Det säger mycket.
Jordens kram till dej, Beata, och tack för alla timmar du stått ut med mej i spåret. Det har gett mej oerhört mycket, det vet du. Nu får vi jobba på att behålla Annelie, lura med oss Helene och definitivt planera in några pass med fina Ewa framöver. Ja, den som har lust helt enkelt!
Sist och bäst av allt. Det här är bara början!
Jag har redan bläddrat fram träningsprogrammet för Lidingöloppet. Under 3.45 är målet. Jag vet att vi kommer att kirra det!
lördag 21 maj 2011
På plats
Kram på er alla. Nu är det snart dags. Lycka<3
PS Om världen går under idag, som endel har förutspått, hoppas jag att jag åtminstone hunnit i mål innan dess DS
Published with Blogger-droid v1.6.8
fredag 20 maj 2011
60 000
60 000
Jag har lite svårt att fatta det. 60 000 anmälda till årets Göteborgsvarv. Det är VÄLDIGT MYCKET MÄNNISKOR! Tänk att en av dem är jag... Cooooooool:)
Jag funderar på det här med löpning. Jag läser en hel del kring löpning. Jag utövar (i mina ögon) löpning mycket. Jag älskar löpning helt enkelt! Allt det här har ju gjort att jag samlat på mej en hel del erfarenhet i sammanhanget och jag har ett stort behov av att dela med mej! Ni har hört mej säga "alla kan" flertalet gånger tidigare och jag menar det verkligen. Ibland kan jag känna mej snudd på fanatisk vad gäller löpningen. Vill man prata med mej om löpning är det som att trycka på en knapp. Jag upplever själv att jag får jobba skithårt på att inte bara hejdlöst blarra på med träningstips, pepp mm. Att skriva om min träning här på bloggen är ett sätt att få utlopp för behovet av att dela med mej av mina erfarenheter i ämnet.
Jag har som jag tidigare nämnt följt ett träningsprogram i RW de sista veckorna inför varvet. Beata har också varit på och delvis också en tjej som heter Annelie. Tyvärr åkte Annelie på någon bristning i vaden under träningspasset i söndags. Vi körde intervaller 4 km + 3 km + 2 km + 1 km som kändes rätt bra i kroppen men garanterat gjorde nytta. Första fyra i tänkt halvmarafart (6 min/km), följande tre något snabbare 5,34/km), nästa två ytterligare lite snabbare (5,05/km) och sista kilometern krämade jag ur benen rejält (4,40/km). Helt klart så har det här programmet utvecklat löpningen för både mej och Beata. Men ffa har vi tyckt att det varit jäkligt kul pass! Det är dessutom bra för pannbenet imorgon att ha med sej vetskapen om att vi klarat av att genomföra träningsprogrammet, som de glatt motionerande tvåbarnsföräldrar vi är.
Mentalt tänker jag så här, inför morgondagen:
Jag är lätt.
Sträck på kroppen.
Slappna av i axlarna.
Det är inte uppför.
Jag dansar fram.
Jag har inte ont någonstans.
Jag är inte trött.
Jag vet att jag är tränad för att klara det här.
Jag litar på min kropp och låter den göra jobbet för det kan den.
Är det utför, luta framåt och följ med i steget.
Tänk om jag klarar att hålla 6-minutersfart. Då kommer jag in på lite drygt 2,06,00 och det kommer bli svårt att låta bli att sträcka armarna upp i luften i en segergest. En förbättring av tidigare resultat som heter duga, men som bara en löpare kan förstå jobbet bakom. Varje sekund per kilometer man klarar att kapa kräver arbete och innebär en ökad ansträngning. Men jag tror att jag har kapacitet för 6 minuters fart 2011. Försöka duger.
Nu blir det botten upp med ett glas resorb. Urkkkkkk!
Wish me luck!
Jag har lite svårt att fatta det. 60 000 anmälda till årets Göteborgsvarv. Det är VÄLDIGT MYCKET MÄNNISKOR! Tänk att en av dem är jag... Cooooooool:)
Jag funderar på det här med löpning. Jag läser en hel del kring löpning. Jag utövar (i mina ögon) löpning mycket. Jag älskar löpning helt enkelt! Allt det här har ju gjort att jag samlat på mej en hel del erfarenhet i sammanhanget och jag har ett stort behov av att dela med mej! Ni har hört mej säga "alla kan" flertalet gånger tidigare och jag menar det verkligen. Ibland kan jag känna mej snudd på fanatisk vad gäller löpningen. Vill man prata med mej om löpning är det som att trycka på en knapp. Jag upplever själv att jag får jobba skithårt på att inte bara hejdlöst blarra på med träningstips, pepp mm. Att skriva om min träning här på bloggen är ett sätt att få utlopp för behovet av att dela med mej av mina erfarenheter i ämnet.
Jag har som jag tidigare nämnt följt ett träningsprogram i RW de sista veckorna inför varvet. Beata har också varit på och delvis också en tjej som heter Annelie. Tyvärr åkte Annelie på någon bristning i vaden under träningspasset i söndags. Vi körde intervaller 4 km + 3 km + 2 km + 1 km som kändes rätt bra i kroppen men garanterat gjorde nytta. Första fyra i tänkt halvmarafart (6 min/km), följande tre något snabbare 5,34/km), nästa två ytterligare lite snabbare (5,05/km) och sista kilometern krämade jag ur benen rejält (4,40/km). Helt klart så har det här programmet utvecklat löpningen för både mej och Beata. Men ffa har vi tyckt att det varit jäkligt kul pass! Det är dessutom bra för pannbenet imorgon att ha med sej vetskapen om att vi klarat av att genomföra träningsprogrammet, som de glatt motionerande tvåbarnsföräldrar vi är.
Mentalt tänker jag så här, inför morgondagen:
Jag är lätt.
Sträck på kroppen.
Slappna av i axlarna.
Det är inte uppför.
Jag dansar fram.
Jag har inte ont någonstans.
Jag är inte trött.
Jag vet att jag är tränad för att klara det här.
Jag litar på min kropp och låter den göra jobbet för det kan den.
Är det utför, luta framåt och följ med i steget.
Tänk om jag klarar att hålla 6-minutersfart. Då kommer jag in på lite drygt 2,06,00 och det kommer bli svårt att låta bli att sträcka armarna upp i luften i en segergest. En förbättring av tidigare resultat som heter duga, men som bara en löpare kan förstå jobbet bakom. Varje sekund per kilometer man klarar att kapa kräver arbete och innebär en ökad ansträngning. Men jag tror att jag har kapacitet för 6 minuters fart 2011. Försöka duger.
Nu blir det botten upp med ett glas resorb. Urkkkkkk!
Wish me luck!
torsdag 19 maj 2011
Pirr pirr
Som tidigare år kommer vi att äta en pastasallad med bl a skinka och saltgurka i, ett par timmar före start.
Sen är det bara att inrätta sig i fållan och hoppas att uppladdningen tillsammans med bra ben ska få oss att dansa runt i Göteborg. Att ha kul under tiden är faktiskt det viktigaste av allt!
Published with Blogger-droid v1.6.8
onsdag 18 maj 2011
Tröja klar!
Published with Blogger-droid v1.6.8
tisdag 17 maj 2011
Ella <3 Eric Saade
Ett misslyckat försök att få Ella att sjunga Popular. Hon har kärat ned sej fullständigt i Eric Saade och kör ofta sång och moves till både Popular och Manboy. I lördags berättade hon förtroligt att hon vet var Eric Saade bor dessutom. "Han bor låååååångt borta, mamma."
Published with Blogger-droid v1.6.8
måndag 16 maj 2011
Nils
Full av energi! Släktens lilla duracellkanin (Ella lämnar härmed titeln vidare) och charmtroll kan bara inte vara still. Moster fick hålla fast dej för att få en kram! Det gillade du inte men jag hoppas du förlåter mej. Får kompensera dej med att fixa dina nya skor tills vi ses i Smögen om ett par helger.
Published with Blogger-droid v1.6.8
Klanen samlad
Tusen hjärtligt tack för allt den gångna helgen. Måste vi vänta tills någon fyller jämnt med att göra en sån här grej? Det var jättehärligt!
Published with Blogger-droid v1.6.8
fredag 13 maj 2011
Glad idag
Helgen närmar sej med stormsteg och inte vilken helg som helst. Vi ska ju fira farfar Thure genom att hela familjen ska umgås och njuta av en helg på hotell. Det ska bli så kul! Ingela, Kjetil, Nora och Nils sluter upp från grannlandet. Vi från Mullsjö. Thure och Dagny är på plats (i Karlstad) redan från idag. Vi andra åker imorgon. Jag ringde farfar på morgonen för att gratulera. Tyckte faktiskt han lät lite nervös... Vi får hoppas han blir nöjd med firandet och det tror jag verkligen!
I-landsproblemet i mitt liv håller på att lösa sej. Början av nästa vecka vet jag sannolikt vilken bil jag kommer att köra.
Förberedelserna för Göteborgsvarvet innebar ett 14 kilometerspass igår. Både Beata och Annelie var med och det blev ganska hyfsad fart på dojjorna. Det kändes väldigt bra förutom att jag fick lite känning av tävlingsnerver. När tävlingsdagen närmar sej vacklar jag alltid lite i min tro på att jag verkligen klarar det här. Ja, jag vet att distansen inte är ett problem i sej. Utan det är funderingar som hur kommer det egentligen att kännas. Hur stor kommer ansträngningen att bli. Hur sliten är jag efter Göta älv bron, högst upp på Avenyn. Kommer det att bli stekhett, som förra året. Hur är dagsformen. Är min mage med mej. Ja, många undringar är det och de kommer förbli undringar ända till loppet är genomfört. Men ärligt talat, den här ovissheten är en del av tjusningen med löpning på tävling. Idag ska jag träffa Beata för att välja lämpliga tröjor åt oss. Vi ska nämligen trycka upp något av våra mantran eller "slogans" på den tröja vi ska tävla i nästa lördag. Bildbevis kommer!
I-landsproblemet i mitt liv håller på att lösa sej. Början av nästa vecka vet jag sannolikt vilken bil jag kommer att köra.
Förberedelserna för Göteborgsvarvet innebar ett 14 kilometerspass igår. Både Beata och Annelie var med och det blev ganska hyfsad fart på dojjorna. Det kändes väldigt bra förutom att jag fick lite känning av tävlingsnerver. När tävlingsdagen närmar sej vacklar jag alltid lite i min tro på att jag verkligen klarar det här. Ja, jag vet att distansen inte är ett problem i sej. Utan det är funderingar som hur kommer det egentligen att kännas. Hur stor kommer ansträngningen att bli. Hur sliten är jag efter Göta älv bron, högst upp på Avenyn. Kommer det att bli stekhett, som förra året. Hur är dagsformen. Är min mage med mej. Ja, många undringar är det och de kommer förbli undringar ända till loppet är genomfört. Men ärligt talat, den här ovissheten är en del av tjusningen med löpning på tävling. Idag ska jag träffa Beata för att välja lämpliga tröjor åt oss. Vi ska nämligen trycka upp något av våra mantran eller "slogans" på den tröja vi ska tävla i nästa lördag. Bildbevis kommer!
Published with Blogger-droid v1.6.8
onsdag 11 maj 2011
Hej vad det går
Det rusar omkring mej för närvarande. Högt tempo på jobbet och ännu högre på hemmaplan. Men det är veckan som gått och veckan vi är mitt i just nu som är mest hektiska. Från och med nästa vecka lugnar det sej något. Med den vetskapen klarar man av såna här tempoökningar. Det är lite som intervaller i verkliga livet.
Intervaller ja. Jag kommer osökt att tänka på det härliga löpareventet jag har framför mej. Bara en dryg vecka kvar till jag ska få uppleva Göteborgsvarvet för tredje gången. Häromdagen när jag satt i bilen på väg till jobbet började en bekant discodänga strömma ur högtalarna. En låt jag haft på min spellista i MP3:n tidigare och som omedelbart förde mina tankar till varvet. Jag kunde precis känna känslan när man står där bland tusentals andra och väntar på startskottet. Jag rös i hela kroppen!! Äntligen ser jag dagen D framför mej. Bara en likasinnad kan förstå min iver!
Hade besök av goa Lisbeth igår kväll. Det var himla kul på alla sätt och vis. Kände mej fortfarande upprymd imorse! Vi har jobbat ihop och även umgåtts lite privat men så flyttade hon och maken söderut för ca tre år sedan. För att under denna våren ha återvänt till Jönköping. Glädjande!!
Glädjande besked kom också igår från moster hemma i Boden. Nästa gång vi hörs har nog Stinas bebis tittat ut. Och jag tror faktiskt det är en med snopp!
Nu sätter jag stopp! För denna gången!
Hej hopp!
Intervaller ja. Jag kommer osökt att tänka på det härliga löpareventet jag har framför mej. Bara en dryg vecka kvar till jag ska få uppleva Göteborgsvarvet för tredje gången. Häromdagen när jag satt i bilen på väg till jobbet började en bekant discodänga strömma ur högtalarna. En låt jag haft på min spellista i MP3:n tidigare och som omedelbart förde mina tankar till varvet. Jag kunde precis känna känslan när man står där bland tusentals andra och väntar på startskottet. Jag rös i hela kroppen!! Äntligen ser jag dagen D framför mej. Bara en likasinnad kan förstå min iver!
Hade besök av goa Lisbeth igår kväll. Det var himla kul på alla sätt och vis. Kände mej fortfarande upprymd imorse! Vi har jobbat ihop och även umgåtts lite privat men så flyttade hon och maken söderut för ca tre år sedan. För att under denna våren ha återvänt till Jönköping. Glädjande!!
Glädjande besked kom också igår från moster hemma i Boden. Nästa gång vi hörs har nog Stinas bebis tittat ut. Och jag tror faktiskt det är en med snopp!
Nu sätter jag stopp! För denna gången!
Hej hopp!
Published with Blogger-droid v1.6.8
lördag 7 maj 2011
...och ute skiner solen...
Här sitter jag, på jobbet. Tittar ut på klarblå himmel och längtar efter att det här arbetspasset ska ta slut. Jag vill inte sitta inne när det är så härligt väder ute!
Hade en fredag präglad av bilkörning tur och retur Mullsjö-Jönköping. Men jag hade ju planerat dagen själv så jag ska inte gnälla. Det funkade.
Sov dåligt natten mot fredag. Drömde och snurrade och kände mej allt annat än utvilad när det var dags att stiga upp. Ett telefonsamtal under torsdagkvällen som väckte frustration. Den där frustrationen som jag oftast lyckas låta ligga och vila på hyllan nuförtiden behöll taget om mej fram till lunch ungefär. Då hade jag fått utlopp för mina känslor genom samtal med en god vän och med maken och kunde knuffa upp skiten på hyllan igen. Där den ska vara alltså.
Med anledning av ovanstående satt jag och funderade på det här med lösenord på bloggen igen. Och kom fram till samma slutsats. Att nej, bloggen ska vara öppen för alla läsare. Bloggen ska vara "jag" och lösenord är allt annat än jag. Däremot kan jag ju önska att vissa personer ger fan i att läsa bloggen, för jag tycker inte de har med vårt liv att göra. Men ett lösenord är ingen garanti för att jag exkluderar dessa, som endast är ett fåtal ska tilläggas, så hur och vad jag skriver här skulle ändå se likadant ut! Jag skriver om sånt som jag kan stå för till hundra procent och så kommer det att förbli. Så får vi se hur länge det dröjer tills lösenordsfrågan dyker upp igen.
Nu tänker jag ta min kaffemugg och sätta mej ute i solen!
Skön lördag!
Hade en fredag präglad av bilkörning tur och retur Mullsjö-Jönköping. Men jag hade ju planerat dagen själv så jag ska inte gnälla. Det funkade.
Sov dåligt natten mot fredag. Drömde och snurrade och kände mej allt annat än utvilad när det var dags att stiga upp. Ett telefonsamtal under torsdagkvällen som väckte frustration. Den där frustrationen som jag oftast lyckas låta ligga och vila på hyllan nuförtiden behöll taget om mej fram till lunch ungefär. Då hade jag fått utlopp för mina känslor genom samtal med en god vän och med maken och kunde knuffa upp skiten på hyllan igen. Där den ska vara alltså.
Med anledning av ovanstående satt jag och funderade på det här med lösenord på bloggen igen. Och kom fram till samma slutsats. Att nej, bloggen ska vara öppen för alla läsare. Bloggen ska vara "jag" och lösenord är allt annat än jag. Däremot kan jag ju önska att vissa personer ger fan i att läsa bloggen, för jag tycker inte de har med vårt liv att göra. Men ett lösenord är ingen garanti för att jag exkluderar dessa, som endast är ett fåtal ska tilläggas, så hur och vad jag skriver här skulle ändå se likadant ut! Jag skriver om sånt som jag kan stå för till hundra procent och så kommer det att förbli. Så får vi se hur länge det dröjer tills lösenordsfrågan dyker upp igen.
Nu tänker jag ta min kaffemugg och sätta mej ute i solen!
Skön lördag!
onsdag 4 maj 2011
Energi
Tänkte på det när jag var i duschen ikväll. Att jag helt plötsligt inte alla var så trött och tyckte att det kändes jobbigt med förberedelserna inför morgondagen. Och kovändningen kan jag tacka min löprunda för. Ja, jag kom ut. Tiden räckte till 7,25 km och jag tänkte än en gång att "den bästa träningen är den som blir av". Rundan gick i skogen bakom där vi bor. Mot Hästhagen, skjutbanan, fisket och hemåt. Klarare i knoppen för varje steg. Tur att jag var själv idag förresten, för jag efterlämnade en del konstiga ljud och sannolikt också lukt. Förlåt detaljerna, men min mage är fortfarande lite upprörd över att jag svullade i mej fyra UNDERBARA praliner igår. Fick dem i present av min C och hon ska veta att det var värt varenda fjärt att avnjuta dem. Iaf om man frågar mej. Det finns dock en chans att övriga i min omgivning tycker annorlunda.
Nu ska jag runda av kvällen i TV-soffan. Mors!
Nu ska jag runda av kvällen i TV-soffan. Mors!
Published with Blogger-droid v1.6.8
Mitt i veckan
Hel utbildningsdag igen. Sitter längst bak i lokalen och lyssnar på kollegans "slutplädering" som idag får församlingen att skratta loss ordentligt. Sedan ett hopp från laxantia till epilepsi. Sista rycket verkligen, innan det är dags för kunskapstestet.
Jag längtar hem. Det har varit en låååååång dag. Maken är bortrest, kommer hem i eftermiddag, så barnen och jag fick sköta oss själva imorse. Med anledning av det blev det en tidig morgon. Fantastiska barn som verkligen ansträngde sej för att det skulle gå smidigt att komma till dagis och fritids. Tack älsklingar.
Jag behöver komma ut på en löprunda ikväll. Få se hur det blir med det. Först ska jag äta kvällsmat iaf, och slappa en stund. Jag känner mej så otroligt trött att jag egentligen helst bara skulle vilja krypa ned under täcket när jag kommer hem! Nu skulle Beata vara hemma och släpa ut mej, men hon har varit iväg i jobbet igen och kommer inte hem förrän sent. Så jag får förlita mej på min egen envishet och målmedvetenhet.
Träffade förresten en kompis idag, som jag inte sett på ett par år. Vad glad jag blev! Nu måste jag se till att ringa henne och boka in en dejt så vi riktigt får tjata om allt som har hänt.
Jag längtar hem. Det har varit en låååååång dag. Maken är bortrest, kommer hem i eftermiddag, så barnen och jag fick sköta oss själva imorse. Med anledning av det blev det en tidig morgon. Fantastiska barn som verkligen ansträngde sej för att det skulle gå smidigt att komma till dagis och fritids. Tack älsklingar.
Jag behöver komma ut på en löprunda ikväll. Få se hur det blir med det. Först ska jag äta kvällsmat iaf, och slappa en stund. Jag känner mej så otroligt trött att jag egentligen helst bara skulle vilja krypa ned under täcket när jag kommer hem! Nu skulle Beata vara hemma och släpa ut mej, men hon har varit iväg i jobbet igen och kommer inte hem förrän sent. Så jag får förlita mej på min egen envishet och målmedvetenhet.
Träffade förresten en kompis idag, som jag inte sett på ett par år. Vad glad jag blev! Nu måste jag se till att ringa henne och boka in en dejt så vi riktigt får tjata om allt som har hänt.
Published with Blogger-droid v1.6.8
måndag 2 maj 2011
38 år
Ett år äldre idag. Måhända nåt nytt grått hårstrå men sinnet är fortfarande ungt.
Började dagen med att försova mej en dryg timme. Hade lust att skita i allt när det gick upp för mej men insåg i samma ögonblick att det inte gick. Bara att snabba sej på och dra till jobbet. Har känt mej "efter" hela dan, stressad upp över öronen. Fan vad jag hatar att försova mej!
Underbara gratulationer från alla håll har iaf värmt och glatt och successivt vänt den halvtaskiga starten på min födelsedag så att jag nu kan somna med ett leende på läpparna.
Leendet blev just lite bredare ändå, när jag hörde på nyheterna att Saab i Trollhättan är på G igen. Det innebär att min griffin snart är byggd! Wihoooooo!
Började dagen med att försova mej en dryg timme. Hade lust att skita i allt när det gick upp för mej men insåg i samma ögonblick att det inte gick. Bara att snabba sej på och dra till jobbet. Har känt mej "efter" hela dan, stressad upp över öronen. Fan vad jag hatar att försova mej!
Underbara gratulationer från alla håll har iaf värmt och glatt och successivt vänt den halvtaskiga starten på min födelsedag så att jag nu kan somna med ett leende på läpparna.
Leendet blev just lite bredare ändå, när jag hörde på nyheterna att Saab i Trollhättan är på G igen. Det innebär att min griffin snart är byggd! Wihoooooo!
Published with Blogger-droid v1.6.8
söndag 1 maj 2011
Fin helg
Snart är ännu en helg till ända. Jag kan inte säga att Valborgsmässoafton är min favorit av helger. Förlåt Kungen, och grattis i efterskott förresten. Annat var det när man var ung och var ute på raj raj. På den tiden var det ju aldrig så jäkla kallt som nu heller. Eller??
Årets firande skedde tillsammans med familjen Olin, över en bit grillat och en sallad på matkorn, bladspenat, röd lök mm. Beata hade bakat en gudomlig knäckäppelpaj till efterrätt som det inte gick att hålla sej från att ta en extra bit av. Tack Beata! Vi kunde sitta ute på vår altan i behaglig värme ända tills efterrätten var uppäten. Sedan blåste det upp och drog in ett gäng mörka moln och vi hann precis duka av och smita in innan det kom en regnskur. Det blev en tidig kväll vilket passade båda familjerna perfekt. Jag satte mej faktiskt och gjorde klart den förbannade deklarationen när Ella somnat och Erik och Björn stuckit ned till majbrasan en snabbis. Skönt att veta att detta var sista gången jag deklarerade för mitt företag. Det här med bokföring är värre än grekiska för mej. Jag fattar NOLL och får ångest när jag ser de olika punkterna som ska fyllas i. Går denna deklarationen igenom ska jag ta mej tusan fira stort.
Denna söndagen har jag inte demonstrerat men väl sprungit en sketans härlig runda på 20,5 km. Med sällskap av Beata såklart men även Annelie och Roger gick det hur fint som helst. Jag har nog inte varit så här grundtränad inför något av varven förut. Det är så skönt. Jag kommer ta mej runt Göteborg ganska lätt 2011. Jag drömmer om att förbättra mitt pers också. Det måste jag ju ärligt erkänna. Det ligger där och pockar hela tiden. Försöker slå bort det till viss del, eftersom det är så mycket både väder och dagsformsberoende hur det går. Å det viktigaste för mej är trots allt känslan. Jag ska ha en rolig och behaglig upplevelse den 21 maj. Men som sagt... Förutsättningarna för ett pers är de bästa så konstigt vore om jag inte kände lite press... Hur som helst så var det riktigt kul att vi fick sällskap idag och jag hoppas det blir fler tillfällen! Summerade veckans pass och landade på 57 km. Egentligen för mycket för mej så nu tar jag det piano ett par dagar så jag inte drar på mej nån skada.
Det visade sej att Björn åkt till stan med barnen medan jag var ute och kutade. Å när de kom hem hade de med sej blommor och en present till mej! Imorgon fyller jag nämligen år, men de valde att fira mej idag istället! Trevligt och jag fick en otroligt snygg klocka som de valt tillsammans! Visst är de goa?
Min födelsedag kommer jag för övrigt att tillbringa i Sessionssalen. Det är utbildning i läkemedelshantering och sjukdomslära mellan 8-17. Nåja, det går ju det med!
Hur har er helg varit?
Årets firande skedde tillsammans med familjen Olin, över en bit grillat och en sallad på matkorn, bladspenat, röd lök mm. Beata hade bakat en gudomlig knäckäppelpaj till efterrätt som det inte gick att hålla sej från att ta en extra bit av. Tack Beata! Vi kunde sitta ute på vår altan i behaglig värme ända tills efterrätten var uppäten. Sedan blåste det upp och drog in ett gäng mörka moln och vi hann precis duka av och smita in innan det kom en regnskur. Det blev en tidig kväll vilket passade båda familjerna perfekt. Jag satte mej faktiskt och gjorde klart den förbannade deklarationen när Ella somnat och Erik och Björn stuckit ned till majbrasan en snabbis. Skönt att veta att detta var sista gången jag deklarerade för mitt företag. Det här med bokföring är värre än grekiska för mej. Jag fattar NOLL och får ångest när jag ser de olika punkterna som ska fyllas i. Går denna deklarationen igenom ska jag ta mej tusan fira stort.
Denna söndagen har jag inte demonstrerat men väl sprungit en sketans härlig runda på 20,5 km. Med sällskap av Beata såklart men även Annelie och Roger gick det hur fint som helst. Jag har nog inte varit så här grundtränad inför något av varven förut. Det är så skönt. Jag kommer ta mej runt Göteborg ganska lätt 2011. Jag drömmer om att förbättra mitt pers också. Det måste jag ju ärligt erkänna. Det ligger där och pockar hela tiden. Försöker slå bort det till viss del, eftersom det är så mycket både väder och dagsformsberoende hur det går. Å det viktigaste för mej är trots allt känslan. Jag ska ha en rolig och behaglig upplevelse den 21 maj. Men som sagt... Förutsättningarna för ett pers är de bästa så konstigt vore om jag inte kände lite press... Hur som helst så var det riktigt kul att vi fick sällskap idag och jag hoppas det blir fler tillfällen! Summerade veckans pass och landade på 57 km. Egentligen för mycket för mej så nu tar jag det piano ett par dagar så jag inte drar på mej nån skada.
Det visade sej att Björn åkt till stan med barnen medan jag var ute och kutade. Å när de kom hem hade de med sej blommor och en present till mej! Imorgon fyller jag nämligen år, men de valde att fira mej idag istället! Trevligt och jag fick en otroligt snygg klocka som de valt tillsammans! Visst är de goa?
Min födelsedag kommer jag för övrigt att tillbringa i Sessionssalen. Det är utbildning i läkemedelshantering och sjukdomslära mellan 8-17. Nåja, det går ju det med!
Hur har er helg varit?
Published with Blogger-droid v1.6.8
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)