Det var grymt härligt att stiga av tåget och andas in den friska luften! Femton grader kallt och lite snö på marken. Helt underbart!
Att komma hem hit är som att lägga sista biten i ett pussel. Även om jag har otroligt svårt att se mej själv bo här uppe kommer jag alltid att vara norrbottning i själ och hjärta. Jag är mycket stolt över mina rötter.
Passade på att ta ett foto från baksidan av mammas hus. I bakgrunden syns Luleälven. Vackert!
Vad betyder dina rötter för dej?
Ett stundande höstlov och jag tar barnen med mej till tjocka släkten i Boden. Fasen vad mysigt!
Erik och Ella är ungefär lika förväntansfulla som på julafton. Som de har längtat!
För min egen del blir ett avbrott i vardagen just nu helt perfekt. Utan att ha varit helt under isen så har det precis som ni anat varit lite too much av både det ena och det andra sista tiden. Kanske jag varit under isen om jag inte haft träningen? Risken hade iaf varit större.
Det är flera som hört av sej och bl a skickat kramar och undrat vad som hänt. Dessa ord i ett sms betyder ju så oändligt mycket när det är lite tungt. Verkligen! Tusen hjärtligt tack till alla er för att ni finns och engagerar er!
Ja, jag kände att jag bara var tvungen att rasta benen lite innan...
Rimfrost, fruset i marken och klarblå himmel. Så vackert!
Nöjde mej med sex kilometer utan tidtagning och så lite styrketräning efteråt.
En varm dusch och lite packning på det. Konstaterar att 4/5 av min väska är fylld med träningskläder...
*Ler*
Måhända blir det en eller annan runda uppe i norr!
Fruset i marken till trots, men imorse kändes lattjolajbanskorna överflödiga. Så det blev mina gamla trotjänare på fötterna under löppasset.
Faktiskt ännu härligare i luften idag. Minus tre grader och helt vindstilla. Solen på väg att gå upp... Det var ju fantastiskt att få strutta omkring i skogen under såna förutsättningar. Jag var sugen på att springa när jag stack iväg, men efter typ två kilometer kändes allt bara bläääää. Varför?? Ingen aning! Jag ville bara inte mer just där.
Inte för att jag la ned och vände hem, men överläggningarna med mej själv pågick i vad jag upplevde som en evighet.
Sen, i höjd med Trollsjön, kom det över mej att jag var som vanligt igen! Märkligt hur det kan vara ibland. Så olikt mej.
Anyways. Stoppade klockan på en mil och gick sista 200 m.
Väl hemma rev jag av lite plankor ute i trädgården. Och kolla! Jag ser ju riktigt glad ut!
Nu blir det en sväng på Sportmässan!
Have a good one:)
Sådär. Avslutningen för ungdomarnas orienteringskrets börjar lida mot sitt slut. MSOK stod för arrangemanget som innehöll natt OL och efterföljande 5-kamp i simhallen. Massa fika oxå förstås.
Jag blev tillfrågad om jag kunde hålla i en av grenarna på 5-kampen. Den gick ut på att lagen på tid skulle simma en bana och stämpla tre kontroller. Sedan skulle de göra om proceduren på samma tid som första gången. Otroligt kul att lyssna på och se alla olika taktiker som de 12 lagen testade.
När jag satt där på kanten blev jag förstås grymt sugen på att köra ett pass i bassängen. Men det får vänta lite. Imorgon är det Idrottsmässa. Och på söndag sätter jag och barnen oss på tåget mot Boden. Men jag lovar. Baddräkt, glasögon och mössa kommer att vara med i resväskan. Det ska bli minst ett pass på Nordpoolen!
Åh vad jag älskar att gå till frissan!! Alltså det är näst intill sjukligt hur mycket jag njuter.
Ta bara stunden när hon tvättar håret så där grundligt... Jag frågar alltid om hon REDAN är klar, när hon sveper en handduk om håret på mej.
Och Jessica svarar alltid "ja".
Alltså jag blir så väldigt snäll när jag blir ompysslad. Får liksom lust att ge bort allt jag äger och har till den som pysslar. Seriöst!! Men samtidigt som jag blir givmild är jag otroligt jobbig. Jag får nämligen aldrig nog.
Jag kämpade järnet med att hålla mej vaken ikväll. Satt där med huvudet tillbakalutat. Blundade ett par sekunder men insåg att det väldigt snabbt skulle kunna innebära att jag vaknar av att "någon" snarkar till. Det vore ganska pinsamt.
Betalar och bokar nästa tid.
Om sex veckor gör jag det igen:)
Länge dit...
Jag vågade nämligen beblanda mej med snabbspringarna i MSOK och köra deras tisdagsintervaller. Jag är riktigt stolt över mej själv!!
Fan, bara uppvärmningen var ju en intervall för lilla jag! 3.5 km kuperat i 5.20-fart liksom. Gaaaah:/ Men jag knatade på efter bästa förmåga. Han som hade lite synpunkter på min Lidingötid tog sej an mej och visade sej vara en perfekt draghjälp.
Vi skulle köra 6 x 3 minuter. Alla startade på samma ställe och körde i sin egen fart. Efter 3 minuter tjoade gubbarna till och alla vilade på stället i en minut. Sedan körde vi tillbaks mot utgångspunkten i 3 minuter. Vilade en minut. Vände och sprang 3 minuter osv. Sex repetitioner och ett superbra sätt att kunna intervallträna TILLSAMMANS oavsett vilken nivå man är på.
Mina sträckor gick i följande hastigheter:
1: 4.31/km
2: 4.31/km
3: 4.22/km
4: 4.20/km
5: 4.19/km
6: 4.10/km
Nedjogg i 2 km efteråt.
Summerar detta som ett jävligt bra pass. Jag tycker dock det är ett alldelens för allvarligt gäng med åt skogen för mycket suck och stön i sin inställning till löpning. Jag hoppas jag kan bidra med att lätta upp stämningen lite. För det behövs verkligen! Inställningen till det man gör betyder ju allt! Jag fattar inte riktigt det här när folk är så extremt resultat- och prestationsinriktade. Var är glädjen i det de gör?
Ja, jag är helt klart olik gubbarna i klubben. Mycket olik. Men jag ska sprida min filosofi så gott jag kan. De har faktiskt ingen aning om hur mycket de behöver en sån som jag!
Jag var sjukt sliten och grinig före passet. Nu är jag bara lycklig! Tack löpningen. Tack kroppen.
Godnatt:)
Måndag betyder ju sedan några veckor tillbaks simskola! Idag var det åter dags och jag hade tyvärr inte hunnit klämma in nån tjuvträning under veckan som gått. Måste bättra mej på den fronten. Det gör helt klart skillnad.
Ikväll var vi sju stycken i bassängen! Faktum är att jag raggat tre av deltagarna och jag tycker nog att jag borde få fortsättningskursen gratis bara därför... Nästan 50% av deltagarna liksom.
Det blev ganska många längder benspark både på rygg och mage ikväll. Bra träning för ben och ffa vader. Dessutom körde vi ganska lång session av "andningsträning" och träning av rörlighet i axlar. Kul och jobbigt!
Och att komma hem efteråt och krypa upp i soffan med en kopp te är kvällens verkliga höjdpunkt. Äkta måndagsmys alltså!
Lilla prinsessan hade feber igen igår kväll... Fy vad seg förkylning detta var! Jag är förstås tacksam över att ingen annan i familjen smittats. Men å andra sidan kanske det är lite tidigt att ropa hej redan.
Jag håller i första hand tummar och tår för att hon blir i tillräckligt god form för att gå till dagis. Annars stöter vi på patrull då både jag och maken har extra svårt att vabba just imorgon.
Tar alltså den här dagen som en slags catch up i flera avseenden. Tackade bl a till sist nej till kvällens middag med två av de sötaste just med anledning av detta. Det kändes jävligt surt men nödvändigt.
En kort runda i löparskor prioriteras dock. Och den ska bli av precis just NU!
 |
| God att krama |
Det var en slagen hjältinna som mötte mej när jag kom till dagis igår eftermiddag. Väl hemma ville hon bara sitta under fleecefilten och mysa och klagade ändå på att hon frös.
Jag anade ugglor i mossen och fick mina misstankar besannade när hon ganska tidigt inatt kom tassandes. Hostade lite och varm varm som en kamin. Konstigt nog bara lite över 37 grader imorse men det var förstås bara att meddela vård av barn. Imorgon är det makens tur att pyssla om lilla stumpan. Fredag hoppas jag hon är fit for fight igen. Det verkar nämligen vara rätt lindrigt hittills.
Denna onsdag blir en vilodag från träning. Ska på Vårdförbundets årsmöte ikväll så det passar egentligen rätt bra in i planeringen, även om jag tycker det är SÅ TRIST! Förnuftet säger dock med sin bestämda röst att vilan är en viktig del av träningen. Känslorna suckar "vi veeeet"...
Imorgon kväll är det iaf klubbmästerskap vid MSOK-stugan så då får jag röra lite på benen. Och helst snabbt. Det är 5 kilometer kuperat elljusspår som gäller och om jag känner mej själv rätt blir det en tid runt 28-30 minuter. Jag gillar verkligen inte dessa kortare distanser och att köra på max så jag nästan spyr. Det är varken kul eller njutbart... Nåt som däremot är riktigt kul är att jag tråcklat mej in i klubben lite mer. Knutit flera nya bekantskaper och bara DET är skäl nog att vara med!
Nån annan som vilar idag?
Finns det en lucka i dagsschemat fyller jag gärna den med ett träningspass. Man kan oxå uttrycka det som att jag i stor utsträckning letar efter dessa luckor, för att ha möjlighet att träna. Det är som en tävling mot det för övrigt ganska pressade schemat. För mitt liv är ju ingalunda olikt nån annans. Det är tight och högt tempo dag ut och dag in. Därför blir tillfällena i träningskläder något av en perrong, att kunna hoppa av från det här höghastighetståget på. Nåt som ger energi tillbaka och som är det absolut sista jag prioriterar bort, hur snabbt tåget än kör!
Ni vet ibland kan det ju verkligen kännas som att MAN HAR INTE TID. På riktigt menar jag. Då brukar det vara så för mej, att jag bara inte har förmåga att se de där luckorna när det skulle gå att klämma in ett träningspass. Då gäller det att tänka om!
Stiga upp en halvtimme tidigare och börja dagen med 20 minuters rask promenad kanske är en lösning för någon. Du kommer garanterat vara piggare av det än om du sovit den halvtimmen...
För någon kanske lunchen är en lösning för att kunna köra ett pass en dag.
Det behöver inte vara så "stort". All träning är ju bättre än ingen träning.
Hur funkar ni? Och var hittar ni era luckor?
Idag fyllde jag dagens lucka (mellan tandläkarbesök och arbete) med en mil i löparskor. Tunga ben... Men höll ett snitt på 5.48 iaf trots att den sega Björnebergsvägen bar inkluderad i passet. Passade sedan på att köra ett halvtimmes styrkepass i gymmet på jobbet. Mycket benstyrka och bål. Bra skit. Testade bl a nya utfallssteg där man håller en medicinboll som får pendla från sida till sida samtidigt som man gör raka utfallssteg. Fann att en spegel var oumbärligt att ha till hjälp för att se till att knäet pekade rakt fram i steget. Det var en krävande övning som involverade i stort sett hela kroppen. Femtio spänn på att jag får besök av träningsvärken imorgon...
So long fellows.
Måndagkvällarna har helt klart gått och blivit en favorit för mej.
Crawlkursen är verkligen nåt av det roligaste jag tagit mej för! Idag var dock första gången jag inte fick upprepade hysteriska nervösa skrattanfall. Jag upplevde faktiskt mer av ett simträningspass i bassängen och det var otroligt roligt. Jobbigt jobbigt jobbigt men samtidigt en riktigt njutning. Vi körde lite olika övningar och avslutade med 4 x 25 m hård frisim (ja, efter bästa förmåga...) med 25 m bröstsim som återhämtning. Skitkul kan jag lova!
Jag nämnde oxå min framtida utmaning för de andra kursdeltagarna. Responsen blev ett snett leende och en kommentar typ "men det är väl skitlångt" varpå jag glatt svarar "ja". Nåt säger mej att de inte riktigt tror på mej... Men jag har iaf flaggat till "magistern" om att jag vill fortsätta träna simning under våren och det lät däremot inte alls omöjligt. Toppen!
Och gissa vad!! Gruppen utökas mest troligt med Pia fr o m nästa vecka. Grymt! Man ska sannerligen aldrig säga aldrig eller att nåt är omöjligt!
När jag kommit hem och krupit upp i soffan med en kopp te kom min ludne son och pockade på uppmärksamhet. Jag känner mej älskad! Kolla bara på bilden!
Bilden talar sitt tydliga språk och var vad jag möttes av nu när jag tänkte krypa till kojs.
Min första tanke var att jag känner precis likadant. Som om jag bara vill lägga tassen över fejset och försvinna lite. Ett tag...
Det brast totalt ikväll, när jag upptäckte att min sexiga "badmössa" inte hängt med oss hem efter dagens besök i simhallen. Jag såg hur en av mina juveler (just nu billig sådan) provade den och inser att den nog med ganska stor sannolikhet fick fötter i samband med detta. Fan i helvete.
Men alltså... Egentligen är jag inte så arg för att mössan är väck. Mest för att jag är så gruvligt less på att hela tiden "ha koll" på saker och ting.
Ja ja JAAAAAA!!! Jag VET att jag det enda sättet att lära barnen ta ansvar är att ge dem ansvar. Och låta dem ta eventuella konsekvenser av när de t ex glömt att packa idrottskläderna eller nåt annat jag anser att de bör reda ut.
Men alldelens för ofta är jag en riktig jädra curlingmorsa. I kvadrat.
Speciellt när det gäller sonen. Honom får liksom inget gå fel med. Inte så konstigt iofs, med tanke på vad han gått/går igenom. Men jag gör honom bara en björntjänst om jag curlar för mycket.
Mmmmmm. Jag jobbar på det. Jag har en del kvar om jag säger så.
Anymays. Ganska moloken kryper jag nu under täcket. Och så fort jag avslutat mitt inlägg tänket jag göra som katten. Kura ihop mej till en boll och lägga tassen över ögonen.
Jag vägrar vakna upp och känna mej som den nolla jag tycker jag är nu.
06.10 slog jag upp mina bruna. Pigg som en lärka:)
Efter lite överläggningar stack maken ut på mtb. Ja, i regnet. Heroiskt!
Sedan är det min "tur". Jag tänker köra en kort löprunda och sedan stråla samman med familjen på simhallen. Där blir det tjuvträning men oxå avkoppling och mys.
Status mage? Nästan som vanligt!! Kanske tack vare John Bauer leden?
Jag mår fortfarande inte alls bra i min mage och det gör mej lite orolig. Hoppades innerligt att det skulle ha vänt till idag, men nej. Jag gick bet min önskan. Känner mej liksom matt nu, av att ha haft detta förbannade magknip sedan i tisdags.
Vi var på plats i Ölmstad redan vid halv 10 imorse, för att anmäla Ella till hennes första springtävling! Kl 10 gick startskottet och Ella fräste iväg på banan runt fotbollsplanen ihop med ett trettiotal andra barn. 400 meter avverkades och i mål kom en tjej med rosiga kinder och brett leende! Det här är mitt favoritlopp utbrast hon i bilen en stund efteråt! Inte så konstigt kanske. Hon fick både guldmedalj och saft och bulle efteråt.
Efter Ellas bragd var det nästan två timmar till start för min del. Jag velade fram och tillbaks under dessa två timmar kring huruvida jag skulle köra eller inte. En kvart innan start satt jag på toan i ÖIS klubbhus och bestämde mej för att nej, jag fixar inte detta idag. Jag går ut och hämtar väskan, letar upp familjen och säger att vi åker hem istället. Det håller inte idag. Jag kastar för första ggn på plats och allt, in handduken innan start. Och det kändes helt okej.
Men när jag kom ut från toan stod där flera ombytta löpare. Nummerlapp på bröstet och fulla av förväntan. Banan är visst kuperad. Över Ingeryd. Bla bla bla...
Då ändrade jag mej plötsligt till att iaf göra ett försök. Jag fick ett sting av den där upprymda inför start feelingen och formligen kastade på mej kompressionsstrumporna och klubbtröjan. Nålade fast nummerlappen, knöt skorna och tryckte igång min Garmin. Vad är det värsta som kan hända egentligen, tänkte jag när jag gick mot starten.
Tror vi var runt 30-40 stycken som skulle köra den längre banan. Alltså 12,5 km. Jag kände mej ganska utmärkande i min MSOK-mundering. Det var nog bara jag som inte var från "byn"...
Jävlar vad de stack iväg i starten! Jaha, jag kommer sist var min första tanke. Men vadå. Nån ska ju göra det med. Och jag sprang där och formulerade rubriker till ett inlägg på bloggen i stil med "Etta. Från slutet".
Fast jag tänkte att det nog borde vara en eller annan mindre rutinerad löpare i ledet som gått ut för hårt. Jag är dessutom ganska trögstartad. Lade mej i ett behagligt tempo och funderade lite på hur tusan jag skulle ta mej runt idag. Med tunga ben och en känsla av att typ ha haft magsjuka i flera dygn kämpade jag mej framåt.
Och jag plockade några placeringar redan de första fyra kilometerna som gick i stadigt uppförslut på asfalt. Efter ca fem kilometer svängde vi in i skogen på vad som bör ha varit John Bauer leden. Supermysig terräng men ack så tuffa backar. De tog liksom aldrig slut. Låååånga och branta där det helt enkelt inte var mycket annat att göra än att snigelspringa uppför. Ja jag blev t o m tvungen att promenera i en av de sista. Mycket trixande över rötter och sten och MÅNGA slurpande ljud när partier av gegga passerades.
Ensam i skogen mestadels. Härligt i normalfallet. Men mageländet motade bort eventuella hallelujah moments. Förnuftsmässigt visste jag dock att detta var precis den typ av bana jag älskar.
Plockade nån gubbe då och då. Ja t o m under de sista två när det gick utför och vi fick betalt för alla stigningar. Jag rullade på så gott jag kunde och lyckades alltså springa om en man och slå honom med ca 400 meter. Det kändes som ett kvitto på att jag förbättrat min teknik i utförsbackar rätt rejält. Kul!
Kom in på 1.10.37 och fick den glada nyheten att min kompis Anna vunnit damklassen, åtta minuter snabbare än jag. Grattis grymming!
Men på prisutdelningen fick jag en smärre chock när det visade sej att jag knep 3:e platsen och det med god marginal. Ha ha ha... Jag fick ta emot pokal, skaka hand, välja pris och vara med på bild. Inte utan att det var ganska trevligt!
Som jag ungefär skrev på FB. Hittar man bara ett tillräckligt litet lopp kan t o m JAG ta medalj!
Fan om inte magen blir bra efter detta!
Godnatt.
Så blir det ibland.
Men å andra sidan bjöds det istället på möjlighet att testa nya pannlampan tillsammans med Pia.
Vilken grej alltså!! Under nollan i luften och verkligen MÖRKT i skogen! Helt magiskt att tillsammans kuta fram längs stigarna kring Ryfors. Nästan lite för mycket magi när vi korsade Tidan som det nu är riktigt bra fart på. Dånet gjorde att jag rös till när jag passerade. Brrrr... Tänk om jag halkar...
Drygt sju kilometer blev det. Inte mina snabbaste men garanterat några av de mysigaste.
Jag mår ju inte heller helt bra så det var alldelens lagom med detta pass ikväll.
Tummen upp för en rejäl pannlampa:)
Jag söker någon (gärna lite galen) person som vill hänga med mej på en annorlunda utmaning i början av augusti 2013. Utmaningen innebär både löpning och simning och heter Öloppet.
Jag behöver precis just DEJ!
Maila mej på lisa.gronlund@hotmail.com eller kommentera detta inlägget.
Det var ärligt talat rätt motigt att komma iväg och träna ikväll. Klockan hann bli halv 8 och jag hade legat bredvid Ella när hon skulle somna. I en varm och mysig säng... Totalt raka motsatsen till höstrusket utanför dörren.
Inte känna efter. Nej just det.
På med kläderna och iväg mot klubbstugan. När jag steg ur bilen var det så obehagligt som det bara kan bli. Jag gick i typ 20 meter. Sedan insåg jag att det var bara att trumma igång benen. Fy fan vad blött, mörkt och kallt. Jo, elljusen var ju tända förstås. Men det är som om mörkret äter upp ljuset, den här tiden på året.
Min plan var att köra nån form av intervallträning (fast inte speciellt tufft med tanke på att det är rätt nyligen jag sprang LL) så steg ett var uppvärmning. Men den planen gick i stöpet ganska omedelbart. Jag gick ut i ganska tufft tempo, strax över 5-fart, men njöt av att springa den hyfsat kuperade 3,5 km banan. Uppför en backe och nedför en backe. Okej, ett varv snabbt och ett varv lugnt tänkte jag för mej i mörkret. Körde första varvet på 18.40 och drog ned ordentligt på farten till det andra. Knappt styrfart stundtals upplevde jag. Klockade andra varvet på 20.20. Märkligt med tanke på känslan!
Snittet på 5.30/km har jag nog aldrig haft på den banan tidigare. Den suger kraft ur benen, med sina knixar upp och ned.
Så trots att upplägget av passet blev rätt skumt blev resultatet bra. Ytterligare nåt att glädjas åt!
Nu somnar jag när som helst... Gonatt:)
Denna simskola alltså. Jag bara älskar den! Och ikväll var vi FEM stycken tappra entusiaster som vevade hejvilt i bassängen!! Min orienterarkompis dotter hängde nämligen med för att testa. Hoppas hon gillade det!
Vi skrattar och kämpar och jag får kramp i hålfoten då och då. Och vips har 40 minuter gått!
Fan. En hel vecka till nästa pass...
Nej, bilden är inte från simskolan. Men nästan. Det är gyttjebadet Tjejmilen anno 2012! Men smilet efter målgången är samma som det jag burit i bassängen ikväll:)
Som en trogen vän höll den mej sällskap under varje meter av morgonens mysiga löprunda. Träningsvärken.
Det är enligt mej nåt "skön-ont" över träningsvärk. Och trots att den gjorde mej klumpig och närmast gav mej en känsla av att ha gått upp en sisådär 20-30 kg sedan förra rundan var det ett otroligt härligt pass!
Det är ju så tjusigt i naturen just nu och jag unnade mej verkligen att njuta av det. Det där prasslande ljudet av fötter som springer genom fallna höstlöv. Grämde mej faktiskt över att jag lämnat mobilen hemma. Det hade kunnat bli en del fina bilder!
För övrigt var det premiär för vintertights idag. Ynka sex grader på termometern och ganska kraftiga vindar avgjorde det hela. Jag drog dessutom på mej både mössa och vantar trots att jag nog egentligen klarat mej utan. Vantarna åkte av i sedvanlig ordning efter en sisådär 3-4 km. Men mössan hängde med hela rundan. Jag ogillar nämligen när det blåser in i öronen. Jo visst, jag var rätt välklädd...
Till min glädje hade de grävt färdigt i V Kärr så jag kunde smidigt köra blå spåret rätt över cykelbanan bakom VIP. Sedan blev det lite Gammelskog, lite Trollsjön och lite Mullsjön innan jag efter 1 timme och 15 minuter var hemma med 12,5 km i benen. Hade inte kollat klockan alls under passet utan bara haft fokus på att ha det behagligt.
Ett bra styrkepass avslutade dagens träning. Det blev bl a olika plankor och armhävningar på ett liggunderlag i trädgården. Jag var ivrigt påhejad av världens sötaste teletubbie (Ella i onepiece) som försökte göra exakt de övningar som jag gjorde... Jag får vara lycklig över att jag är idol för åtminstone EN person!
Imorgon är det simskola igen! Weeeiiiii! :)
Har ni haft en bra helg?
Som ett brev på posten började träningsvärken komma smygande under morgonen. Gaaahhhh! Jag konstaterar kallt att jag idag har ungefär tio ggr så ont i låren som jag hade efter LL. I like it:) Men jag är INTE sugen på några utfallssteg eller grodhopp idag. Skulle försöka visa familjen en för mej ny övning som stärker ben och knän förut, men det gick knappt. Undrar vilken träningsvärk den övningen kommer generera efter att jag testat den... Spännande saker jag har framför mej alltså!
Även om jag är öm i kroppen och inte direkt drömmer om styrketräning för benen har jag lust att träna. Men jag sparar det till imorgon. Då ska jag mysspringa en 10-12 kilometer och köra styrka för rygg och mage efteråt. Det är sista rundan i skogen på iaf en vecka. Kanske två... På måndag drar nämligen älgjakten igång och jag har ju lite fobi för att bli förväxlad med skogens konung. Så det blir till att obönhörligen hålla sej till uppmärkta motionsspår/leder ett tag framöver.
En promenad kring Habos högsta punkt, Högaberg, fick det bli efter lunch eftersom mountainbikemaken sett kantareller där. Det blev till en början ganska sparsamma fynd men rätt vad det var fick jag syn på några riktigt härliga exemplar i mossan. En fantastisk känsla!
Vaknat och njuter av en mjuk katt som ligger på min mage och spinner högt.
Vad händer idag tro?
Överjordiskt trött när jag kom hem från jobbet.
Mitt fina arbete där jag idag fick ta del av en alldelens underbar äldre mans historia. Vilken berättare! Och jag lyssnade storögt. Att flika in med några passande kommentarer då och då var helt överflödigt. Det märkte jag ganska snabbt. Mannen var nämligen i stort sett döv. Men ÅH vad jag älskar dessa möten!! Detta har jag burit med mej hela dagen.
Velade lite fram och tillbaks om jag skulle träna nåt litet idag eller inte. Men jag var sugen så det blev helt kravlösa sex kilometer i terräng runt Mosseslätt. Stannade på grusvägen här ovanför och körde lite benstyrka. Två set med 10 raka utfallssteg och åt sidorna samt grodhopp. Jag blir antagligen förstörd i benen av detta. Men lite skön träningsvärk har väl aldrig skadat.
Förresten sprang jag där i höstskogen och funderade på hur träningen ska utformas i höst/vinter. Just nu känns det som om jag inte vill vara direkt fjättrad till nåt program. Jag vet vilka lopp jag vill springa 2013 men det är långt tills dess. Om det är möjligt så skulle jag vilja köra ganska kravlöst (och det är ju ändå alltid bara jag som lägger ribban för mej) men ändå med struktur. Låter det konstigt? Nä, jag vet hur jag vill ha det! Som vanligt;)
Vad blev det då för fredagsmys? Nej, inga tacos, utan en saftig entrecôte, ugnstekta rödbetor och potatis och NATURLIGTVIS hemlagad bearnaisesås.
Go helg! Nu somnar jag snart...
Färdigvilat och jag hade verkligen ett alla tiders härligt träningspass på förmiddagen!
Ella hade sällskap av farfar och Erik var i skolan så det var bara att hoppa i träningskläderna och köra.
Denna förbannade huvudvärk som förföljt mej den senaste tiden dövades med Ibumetin än en gång. Inte helt bra, nej.
Längtar massor efter min nya (ursexiga) bettskena som jag hoppas är lösningen på problemet.
Jahapp. En fin mil i ännu finare höstväder kutades på 56 minuter. Sket i styrketräningen idag eftersom jag var så grymt hungrig när jag kom tillbaks. Kändes helt okej. Mat före muskler. Eller kanske snarare utan mat inga muskler?
Under eftermiddagens besök i svampskogen fyndade vi trattisar till en smarrig trattkantarellsoppa. Surdegsbröd till (ja massa kolhydrater-underbara sådana) och dessutom lyxade vi med ugnsstekta äpplen till efterrätt. Precis som en höstmiddag ska se ut!
Appropå vardagsmat. Det är ju så B att hitta på vardagsmat... Käkade ni nåt gott? Kanske jag kan få nåt trevligt uppslag?? Och förresten! Fredag imorgon! Förslag på bästa fredagsmyset emottages tacksamt!! Har varit i tacoträsket länge nog...
Tjing pling:)
Vilar denna onsdag. Det är nog säkert smart men helt förskräckligt tråkigt. Jag har inte det minsta av post race blues. Tvärtom. Jag vill bara knyta på mej skorna och sticka ut i skogen. Andas in höstluft och bli av med min tryckande huvudvärk.
Hade simhallen varit öppen hade jag åtminstone kunnat åka dit och simma en stund. Men nej, det är stängt som vanligt på onsdagar.
Det är inte utan att jag funderar över vad folk som inte gillar att träna gör på sin lediga tid? Knypplar? Putsar silverbestick? Rengör under badkaret?
Blä.
Jag konstaterar än en gång att när du gör det du brinner för, är kraften som störst.
Jag brinner varken för att putsa silverbestick eller gno golvbrunnen ren med en tandborste.
Jag brinner allra mest för mina barn och för min träning. Såklart glöder jag för flera andra saker också.
Du då? Vad brinner du för?
Det är något att glädjas åt!
En sargad kropp har däremot missen min, som varit i slagsmål tidigt imorse och åkt på rejält med stryk. Så det blev en utryckning till veterinären, grundlig undersökning och en ny antibiotikakur för honom. Det är en rysligt medtagen katt vi har här hemma just nu. Men han brukar ju repa sej rätt fort så jag håller tummarna. Dock börjar jag oroa mej över om inte han förbrukat sina nio liv snart. Hemska tanke.
Ikväll är det dags för crawlskola igen! Det blir skoj. Jag tjuvtränade lite när vi var i simhallen i Motala igår och det gick riktigt bra. Jag lyckades få till fler längder (typ fyra) med frisim, som det så vackert heter, än jag nånsin gjort tidigare och det var en go känsla. Även om "flytet" (ha ha ha) är långt långt borta. Hoppas jag är lite mindre nervös ikväll och därigenom kanske också mindre fnissig.
Ruggig måndag förresten. Nu är det sannerligen höst i luften.
Tjing pling:)
