Livet är fullt av prövningar

En av dem är att måla staketpinnar. 

Hur i allsindar man nu kan bli ledbruten av denna aktivitet men det var jag big time när jag klev ur sängen imorse. 

Räcket blir hur fint som helst, men det ser tyvärr ut som att vi kommer få vänta på överliggaren. Den måste beställas från ett hyvleri och går alltså inte att bara köpa i nån byggshop. Typiskt! Hade vi bara pratat om vilken variant vi ville ha kunde ju detta varit gjort. Dessutom ska undertaket sättas upp, en hängränna monteras och säkert lite annat småplock fixas innan Ingvar är helt färdig här. 

Och av oss krävs ytterligare en massiv insats med pensel och färgburk. 

Jag önskar verkligen att vi har energi kvar till att inreda friggeboden (och jag brinner ju föga förvånande mest för gäststugedelen) redan i höst men just nu orkar jag inte ens tänka i de banorna. 

Först och främst ska huset bli klart och det är lätt att glömma (förtränga) att gillestugan fortfarande står ostädad, belamrad med cyklar och annan bröte från garaget. 

Ikväll har jag kört Fitcamp igen. Resultatet är faktiskt påtagligt och det sporrar verkligen! Dock gjorde jag nåt (och jag har ingen aning om vad) som min vänstra fot inte gillade. För helt plötsligt började den ömma i häl/hålfot!! 

WTF?? 

Skratta eller gråta liksom. Men så var det. Jag valde hursomhelst att tro att det var inbillning. Jag visste ju att efter styrkepasset väntade en rask promenad på ca 5 km för att se hur högerfoten reagerade.  

Så hem, byta skor och ge mej ut i skogen kring Mosseslätt. 

Bestämde mej för att köra ett nybörjarupplägg för en som vill klara att springa 5 km. Uppvärmning först med 6 minuters promenad. På den tiden hann jag precis uppför backen vid masten och det var här det hände. Jag varvade en minuts löpning med två-tre minuters gång och när jag på lätta ben tog de första löpstegen på två månader, ja då bara brast det.

Känslorna svämmade över fullständigt och jag började storgråta i min ensamhet! 

Det tog närmre en kilometer innan jag sansat mej och jag har svårt att förklara vad som hände. Det var bara så sjukt starkt! 

Fötterna sprang så lätt och precis exakt som vanligt! Vilken fantastisk känsla!! Min högra fot kändes t o m BÄTTRE än den vänstra. Helt galet. 

Efter passet har vänster fot fortsatt känts mest irriterad. 

Gissa om tankarna snurrar i skallen just nu.

Låt oss hoppas att sjukgymnasten har nån mirakelkur imorgon. 

Livet är som sagt var fullt av prövningar. 

Och nu svämmade det över på flera plan. 

Få se om en natts god sömn kan göra under med mej.

Natti natti!

Så många pinnar...så lite tid

Det är ingen överdrift att säga att det är enformigt att måla pinnar till balkongen... Tjatigt rent av. Vi försöker alltså vara i hyfsad takt med Ingvars arbetsplan och det ger lätt stressmjäll. Men det ska bli så fint när det är klart! Idag har golvet kommit på plats och det mina vänner, går INTE av för hackor! Sketasnyggt! Tänk att vi snart sitter där och myser i kvällssolen! Vi har förresten redan bestämt att det blir surströmming på menyn när den ska invigas. Mums!!

Nästan synd att vi drar till Motala i helgen. För jag annars hade vi nog hunnit färdigställa det sista, städat av och alltså kunnat njuta av strömmingen redan på lördag eller söndag. Men det är MTB-tävling på agendan (http://1572challenge.se) och maken är anmäld som ett genrep inför Cykelvasan. Så det blir lite husvagnsliv på Z-Parken! Det pirrar lite i magen av tävlingssug på mej oxå men dels blir det lite krångligt med barnpassning och sedan blir det en ny stötvågsbehandling på fredag, vilket betyder helvila på lördag när tävlingen går av stapeln. Så var det med den saken! Vi ska iaf vara bästa supporterklubben till Björn! Och undrar om det ändå inte är lite för tekniskt för lilla mej...

Idag pratade jag alltså med sjukgymnasten och det resulterade som sagt i att jag nu har en ny tid för stötvågsbehandling på fredag kl 12. Den där trötthetskänslan i hålfoten är inget större problem, men den ska ju såklart försvinna när foten är bra och det är väl i stort sett det som dröjer sej kvar och påminner mej om att jag inte ska ge mej ut på nån löprunda ännu. Däremot fick jag i uppdrag att innan nästa behandling promenera 5 km för att se hur foten reagerar. Det får bli imorgon nångång under dagen och sen avslutar jag med Fitcamp på kvällen. 

Idag har jag avstått från träning (förutom rehab då) och alltså målat istället. Däremot cyklade jag en härlig runda på Meridan igår kväll, med både Jeanette och Tove som sällskap! Vi gjorde en stark uppförscykling från Bottnarydsvägen och upp till Gaståsen. Lite stolt över den! Jag har länge tänkt att jag skulle cykla upp där men motlutet i kombination med att jag varit osäker på hur jag hittar runt på andra sidan åsen har gjort att jag fegat ur och valt tråkiga kilometer på asfalt istället. Not anymore säger jag bara! Det var ljuvlig cykling när man väl kommit upp! 

Inga jätteavancerade stigar kanske men jag är glad över att jag känner mej allt säkrare i sadeln. Så här kan det t ex se ut:

 

Sov gott nu! Imorgonbitti blir det nog lite...målning!!!

Pust!

Jag tror banne mej man kan jämföra ett riktigt långlopp med vårat "lilla" projekt här hemma. Man behöver pannben för att orka ända in i mål. Kort sagt, idag är det TUNGT! 

Jag vill bara ha semester och hitta på mysiga saker med familjen. Såsom alla andra verkar göra. 

Känna mej avslappnad och utvilad istället för stressad och trött.

Min idé om att boka en utlandsresa när allting här hemma är klart, eller iaf så gott som klart känns faktiskt klockren. Nu har vi åtminstone den att se fram emot som en perfekt belöning för alla de timmar som lagts på husprojektet istället för på stranden i Sverige. 

Idag målar vi stolpar till balkongen. 140 stycken ska oljas, grundmålas och helst strykas två varv med grått innan Ingvar sätter upp dem. Vi hinner förstås inte allt idag men jag antar att det är lika bra att fortsätta om jag ska få tid till nån träning ikväll.

 

Dopp i Vättern

Åh vad det målas. Lite segt börjar det allt bli även om jag inte är den av oss som hållit i penseln mest. Efter ikväll är det "bara" balkong och friggebod kvar så vi börjar faktiskt se ljuset i tunneln!

I eftermiddag blev det dock ett välkommet avbrott i målandet när vi hälsade på hos Emelie och Björn en stund. Jag passade på att cykla dit och de andra tog svängen förbi Öster cykel för att lämna in Björns (ja, det är många Björnar nu!) hoj inför stundande MTB-tävlingar. 

Snacka om ljuvligt att först trampa 3 mil och komma fram till den oas där E och B hänger. Byta om till badkläder och slänga sej i Vättern som idag var 23 grader! Älska detta badvatten alltså! Allihopa badade en bra stund!

Sen myste vi utanför stugan med goda mackor, kaffe och en sagolik jordgubbskompott med turkisk yoghurt och, som jag tror, granola överst. Tiden bara flög iväg där vi satt i kvällssolen! 

Ella blev dock för ovanlighetens skull lite gnällig och slö och jag tyckte väl hon kändes lite varm. Men när det är 25 grader ute är det ju inte så konstigt... Hon ynkade hela vägen tillbaks till Mullsjö och väl hemma visade det sej att hon hade 38,5. Då fick jag lite dåligt samvete. Hon är dock kry för övrigt så man kan ju hoppas det var nåt tillfälligt stollaryck bara!

Min plantarfasciit i höger fot är/var som bekant däremot inget stollaryck utan en ganska seg och långdragen historia. Två månader (ja, den 31/7 är det exakt två månader sedan jag haltade fram längs Stockholms gator med tårarna rinnande nedför kinderna) betraktas som en kort tids frånvaro från löpningen för en sådan åkomma, men det känns närmast som en evighet! Jag vet ju heller inte ett skit om hur det ska gå när löpningen återupptas. Det skrämmer mej ärligt talat en hel del. 

MEN!!!

Även här törs jag säga att jag nu ser ljuset i tunneln. Det känns i hela mej när jag cyklar runt på skogsvägarna häromkring att "det är inte långt borta nu, Lisa, håll ut!"

Och jag kämpar. Som nu. 

Dags för dagens sista rehabpass!

Vilken rubrik ska jag ha på det här inlägget tro? Det blev ju så spretigt!

Jag vaknade på fredag morgon och var så himla trött i precis hela kroppen. Drömde om att sova ut ordentligt, men det här renoveringsprojektet innebär ju att bästa Ingvar är på plats strax efter kl 07 no matter what. Barnen sussar gott trots ivrigt snickrande men jag fixar inte det. Så allt som oftast har det blivit ett tidigt träningspass istället. Och vetskapen om att jag inte skulle få tillfälle till träning varken fredag eftermiddag/kväll eller under hela lördagen gjorde att jag stack iväg en drygt fyra mil lång tur på racern. Förmodligen mitt livs jobbigaste landsvägspass pga slitna ben men jag älskar ju den där känslan när det verkligen känns i kroppen att jag tränat. Har haft svårt att nå dit utan löpningen men i fredags hade jag äntligen lyckats! Jag börjar nog bli cykelfrälst på riktigt eftersom jag numera känner mej lika bekväm i cykeloutfit som i löparoutfit. 

I fredags och lördags var det triathlontävlingar i Jönkan. Närmare bestämt Vätterchallenge som anordnas av IKHP. Faktiskt till och med svenskt mästerskap så flera storfräsare var på plats. 

Än en gång fick jag äran att jobba för Enervit och denna gång tillsammans med Jeanette. Så jag var definitivt i gott sällskap och kände mej helt trygg med hennes rutin i sammanhanget. Vi hade hur kul som helst och bland alla dessa glada tävlande, funktionärer och besökare kan man inte bli annat än lycklig! Även om det var så galet varmt att vi höll på förgås stundtals! Tack käraste Jeanette! Du förgyller mitt liv med galna framtidsplaner och intressant tjejsnack:) 

Förutom att vi hade första parkett på målgången var vår tältgranne en OS-simmerska som glatt lärde ut teknik vid frisim. Så när vi inte hade kunder stod vi där på torra land och vevade med armarna och låtsades simma frisim... Ser verkligen fram emot att testa tipsen vi fick!

Efter avslutat arbetspass igår anslöt övriga familjemedlemmar och hela familjen Grönlund och familjen Wiberg gick så ut och käkade en smarrig middag tillsammans på piren i Jönköping. Fin lördag!

Sjukgymnasten ringde mej vid lunch på fredagen. Jag drog hela storyn ungefär som jag skrivit i förra inlägget och det resulterade i att hon ansåg att jag inte skulle smyga in nån löpning ännu. De är fortsatt rehab till tisdag-onsdag som gäller, då hon kommer ringa igen. Om jag är kvar på samma "platå" och inte känner någon markant förbättring i foten blir det en ny stötvågsbehandling. Jag bävar. 

Men hoppas att det inte ska behövas. Faktum är att det har känts riktigt bra både efter (eller kanske trots?) gårdagen då jag stod stilla en hel del på triathlontävlingarna och sedan på kvällen hade jag "vanliga" skor eftersom jag inte ville ha löparskor till klänning. Det var en glad överraskning! Så myrsteg i all ära men de går åt rätt håll.

Vi sov äntligen ut imorse! Hjälpte Björn lite med målningspyssel och insåg att det var lika bra att käka lunch innan jag stack ut och tränade. 

Det var förhållandevis svalt på förmiddagen (22 grader) men när jag väl kom iväg var det samma tryckande som tidigare i veckan, fast betydligt högre luftfuktighet. Jag ska egentligen inte klaga som satt på min MTB och iaf fick lite fartvind, men det var äckligt varmt! Påpassligt nog hade jag smugglat ned en tjugolapp i cykeltröjan och det gjorde att jag kunde svalka mej med en isglass ute vid golfbanan. Perfekt! 

Hemma igen efter drygt 30 km. Lycklig och trött! Avslutade uppför samma jäkla Gruveredsbacke som sist på MTB. Och när svetten rann (för här kan jag inte säga att jag lyckades åstadkomma nån fartvind direkt...) tänkte jag på Paolo Robertos uttryck "svett är bara fett som gråter". 

Och nog var det väl själve fan om jag inte också ska lyckas bli ännu starkare av den där förhatliga backen. 

Tack kärleken, som tog mej runt i skogen idag. Matchar husvagnen så fint. 

Over and out.

/Lisa 

Inget telefonsamtal idag

Det börjar bli hemskt träligt att traggla rehabprogrammet nu. Säkert beror det på att jag inte känner de där stora framstegen som jag gjorde i början. Ja, jag tycks ha hamnat på nån slags platå just nu. 

Att promenera funkar ju bara fint och av det traskande jag gjort har inget triggat foten till det sämre. 

Ej heller mountainclimbers verkar vara några problem. 

Foten känns som den känns hur jag än gör. Åtminstone så långt jag testat den. 

Idag har jag väntat på att sjukgymnasten skulle ringa. Funderat på vad jag ska säga när hon frågar hur det gått. Tyvärr ringde hon aldrig men jag vet iaf vad jag ska svara på frågan. 

Det är ju faktiskt ganska bra med foten. Jag är stundtals fortfarande trycköm på den typiska PF-punkten. Oftast på kvällen. Jag går helt normalt med foten sedan "länge". Morgon som kväll. Rehabövningarna (ffa den där jag rullar foten över en boll) gör att foten direkt efteråt känns ett snäpp bättre. Borde jag ligga lågt med löpningen och enbart köra rehab + alternativt lite till? Jag är väääääldigt orolig inför uppstarten även om jag oxå ser fram emot det. Mentalt känns det verkligen inte som att jag klarar ett bakslag.

Jag hoppas hon ringer imorgon. Ni hör att jag är laddad för samtalet...

Jag tog min fina hoj på en kortare tur imorse. Två mil och benen svarade med  ytterligare en nivå av trötthet/träningsvärk. Det var faktiskt ett bra tag sedan jag kände den där oerhört sköna känslan av ren och skär trötthet i kroppen efter att ha kört på och tränat bra flera dagar i rad. 

Inte nog med detta. Husmodersgymnastiken kl 19 fick jag ju inte missa.

Så det blev en riktigt bra och svettig dag!

På hemmaplan går byggandet framåt. Friggeboden börjar ta form och det ser jättebra ut. 

 

Nu är jag så trött att jag helt enkelt inte fixar att hålla ögonen öppna. Semester efter semestern. Kan man ta ut det?

Morgonträning. Inget går upp mot morgonträning!

Det kändes närmast som om vi varit på värsta partyt igår när vi vaknade strax efter kl 07 imorse. Så tung i huvudet har jag inte varit sen den där gången när jag var på en alldeles för blöt AW med jobbet för typ fem år sedan... Sedan dess har jag nog knappt vaknat med riktig baksmälla. Ärligt talat. Och jag tycker det är så skönt! 

Förutom imorse då. Tydligen tog Skara sommarland rejält på krafterna. Ella har flera gånger sagt att hon önskar att "igår var idag". För hon vill åka till Skara igen! 

Ja, såklart! Värsta drömstället ju!

Trots att jag kände mej väldigt trött på alla plan imorse lyckades jag komma iväg på cykeln en sväng. Bäst att passa på medan det ännu var lite svalt i luften ju! Dessutom är, som säkert många av er listat ut, morgonen numera min favorittid att träna på. Det är sagolikt att få komma ut i skog och mark innan "alla andra" gör detsamma. 

Jag sänder ungefär en miljon tacksamhetstankar till min man varje gång jag är ute och kör MTB. Utan honom (och plantarfasciiten) hade det aldrig vuxit fram en sån kärlek i cyklingen. Det är liksom livskvalitet, glädje OCH träning. På två hjul!! 

Idag är faktiskt foten bättre. Gissa min glädje liksom?? Speciellt som jag testade att vara med på mountainclimbers på gympan går. 

Så jag har närapå fått binda fast mej själv för att inte knyta på skorna och bara köra! Härligt! 

Men det blev några gymnastiska övningar i trädgården istället. Strax efter maten. Tur att den inte vände och kom upp likdom...

Nu tror jag på några timmars skön sömn. Det finns nämligen tankar på en kort MTB-runda imorgon. Bitti 

Natt med er!  

Sjuka tankar

Jag är med familjen (och två miljarder andra familjer) på Skara sommarland idag. Otroligt varmt, mycket folk som sagt men allt flyter på bra ändå. Barnen har dessutom med sej varsin kompis och de har förstås jättekul. 

Suttit i skuggan i min brassestol ett bra tag. Som så ofta nuförtiden väljer jag alltså bort solen. 

Jag har betraktat andra människor från min position. Långa, korta, smala, tjocka. Alla sorters människor. Funderat på vad de är för filurer. Var bor de? Vad jobbar de med? Vad har just DE med sej i ryggsäcken? Jag tycker det är spännande att koppla av och grubbla så där. 

Men idag var en ny dimension med i mina funderingar.

Med risk för att verka fördomsfull nu. 

Jag funderade på varför inte andra, till synes stillasittande människor, kunde fått min plantarfasciit. Med nuvarande status alltså. Dvs det funkar rätt bra att promenera lugnt.

Sjukt? Jo ganska. 

Jag kom alltså på mej själv med att gå runt och leta lämpliga "offer" för detta. Offer som det inte spelar nån roll för, ifall de kan springa. Bara de kan gå. Väl medveten om att jag på intet sätt äger rätten att värdera eller till och med döma på det sättet, så blev det här till en ganska rolig lek.

"Hej, varför fick inte DU plantarfasciit?"

Förlåt.

Jag håller nog på få solsting.

Men bara den går över till kl 19. Då börjar nämligen husmodersgymnastiken.

Med det otroligt inspirerande namnet Fitcamp Mullsjö. 

I'll be there! 

Förväntningarna var för höga

Denna måndag, som i praktiken är min första semesterdag, inleddes med ännu ett sånt där drömpass på Meridan i skogen. Ni vet när man liksom inte vill vända hemåt fastän klockan passerat den tid man angivit att man ungefärligen skulle vara borta. Så för att inte familjen skulle behöva oroa sej brände jag iväg ett sms till Björn. 

När jag nästan var hemma passerade jag backen från Gruvered till Ruder. Hade tänkt ta en lättare väg eftersom benen var lite som kokta spagetti så döm om min förvåning när cykeln plötsligt styr uppför här! Jojomänsan. Det fanns lite kvar kvar i benen och det skulle absolut krämas ur innan jag var hemma. 

31 km stig och skogsväg i varm morgonsol senare kom jag hem till Solstugevägen med ett brett leende på läpparna och till skillnad från när jag förut kommit hem lycklig efter en löprunda, förstår min man nu EXAKT hur det känns! Mer mer mer! Jag vill köra mer!

Jaja. Rumpan och benen behöver vila.

Målat en hel del idag oxå. Och burit delar till byggställning och lastat bräder. Så pass att jag kände av det i armarna på kvällens simpass i sjön med Jeanette och Patrik. Ingen riktigt bra känsla på simningen alltså. Lite vågor som skvätte och jag fick ett par rejäla kallsupar. Rapade fint efteråt.

Imorgon är det tisdag och vi tänkte ta lite ledigt från jobbandet och åka till Skara sommarland. Tror vi behöver tänka på nåt annat och bara låta Ingvar jobba på här hemma. 

Tisdag är tillika den dag som sjukgymnasten jag träffade senast tyckte jag fick lov att provjogga extremlätt, för att se hur foten beter sej. Så har jag det att utgå ifrån när "riktiga" sjukgymnasten ringer på torsdag. 

En förutsättning för att jag ska ge mej ut och provjogga är dock att jag är helt smärtfri i foten när jag går. Det är jag tyvärr inte. 

Så det blir ingen jogg imorgon. Och helt klart hade jag hunnit trissa upp förväntningarna för nu känner jag mej ärligt talat väldigt besviken. 

Jag får helt enkelt hålla tillgodo med rehabandet lite till. Och jag säger väl som Zlatan: 

"Det är klart man blir besviken".

Klart slut. 

/Lisa 

Svårslaget!

Semestern har liksom börjat på topp!!

Fredagkväll i Bunnström hos Camilla och David. Jag fick till min glädje sällskap på en simtur i kvällssol. Tack Roger! Nästa gång tar du våtdräkten så simmar vi lite jämnare!

De där små prickarna en bit ut i vattnet. Det är vi...

Sagolik grill med tillbehör efteråt. Ja hela kvällen var bara så där mysig och skön och jag kan inte låta bli att deppa över avståndet mellan Gränna och Mullsjö. Jag vill helt enkelt ha dem jag gillar på NÄRA håll! Konstigare än så är det inte:)

Några andra som jag trivs förträffligt bra med och som tursamt nog bor här i Mullsjö är min ljuvliga träningskompis Jeanette och hennes Peter. Vi hade bestämt träff kl 09.30 vid järnvägsövergången igår. Det skulle bli en runda på MTB med mysfika vid Habo k:a. Ja, en helt igenom religiös upplevelse!

 

Fem fantastiska mil på Meridan i riktig högsommarvärme! Känslan av att ta sej fram i skog och mark på en jädra cykel är tamejtusan minst lika härlig som att göra det till fots. Det smakar verkligen mer!!

Efter dusch och lunch var det ingen återvändo. Bara fatta tag i målarpenseln och klättra upp på byggställningen. 

Trots skugga var det otroligt varmt att stå däruppe och måla under takfoten! Det var liksom bara tvunget att bli ett dopp i sjön innan vi var bjudna till cykelsällskapet på lite plockmat och myspys i sommarkvällen. Lyx!! 

Idag körde vi ytterligare ett pass med penslarna innan sällskapet från igår hade lyckats övertyga oss om att hänga med till Hallby för att kolla på MTB SM. Åh så impad och inspirerad jag blev! Grymma hemmacyklisten Alexandra Engen kom tvåa efter helt överlägsna Jenny Rissveds. 

Herrarnas lopp gick något snabbare och var såklart oxå en otrolig upplevelse att få beskåda. 

Jag har en ynklig mliten bit kvar till den nivån känns det som!

Och gissa vad! Sen vi kom hem har vi...MÅLAT! 

Så nu är jag verkligen sketslut. Sketslut. 

Punkt.

De sista skälvande

Åh vad jag älskar detta väder!!! Mellan 20-25 grader på dagen, lite vind, enstaka stackmoln och på natten sjunker temperaturen ned mot 13-14 grader så att det blir precis lagom svalt i sovrummet med fönstret öppet! Svensk sommar när den är som allra bäst!

Det är nu några ynka timmar kvar tills jag går på semester. Ja, tills jag ska lämna det här jobbet på lite obestämd tid men minst ett halvår. Jag är förvånad över att jag inte har mer känslor i omlopp med tanke på den biten men tolkar det som att jag förmodligen inte fattat att det verkligen är sant. Jag är dessutom supernervös inför mina kurser och våndas över hur lilla JAG ska kunna lära ut saker jag knappt begriper själv... Och nej, jag kommer inte ligga med näsan i medicinböckerna hela semestern bara därför. Jag ska vara ledig.

Ledig. Ledig. Ledig.

I eftermiddag firar vi in semestern med fina vänner utanför Gränna och jag har med våtdräkten för att passa på att simma en tur i Bunnström. Ska bli så skönt! Sällskap av Roger ser jag dessutom ut att få. Och om tejpen på foten börjar släppa efter doppet rycker jag den ikväll. Fick ju faktiskt egentligen lov till detta av sjukgymnasten. Nu går det verkligen framåt och jag vill så gärna tro att den här som kom i brevlådan igår är ETT TECKEN!!!

Vad tror du?? 

Prioriterade sömn

Men sov inte ett dugg mer för det... 

La mej 21.30 efter att jag så när råkat somna bredvid Ella. Kanske jag mikrosomnade där förresten, utan att jag märkte det, för det var lögn att koppla av och sova när jag väl krupit ned i min egen säng. 

Suck...

Och klockan 02 tassade Ella upp och deklarerade att hon var "JÄTTEJÄTTETÖRSTIG". 

Jag hade ställt klockan på 07 idag för att förbereda för en liten utflykt idag. Men jag kom inte upp förrän strax efter 08. Som i ett töcken. Det är inte klokt vad jag behöver min sömn. Önskar så att jag var mer oberoende av den men det verkar svårt att kunna styra över!

Igår var jag alltså åter på Medicrehab för en ny omgång mot foten. Passade på att cykla en runda i skogen på morgonen eftersom det är totalvila till fredag sen.

Träffade en annan sjukgymnast (som nästan ingav mer förtroende än min vanliga) och pratade ganska mycket om skadan som sådan, hur kroppen funkar och om hur jag ska tänka med uppstarten av löpning igen. Nyttigt!! 

Sen var det dags att slänga upp foten för stötvågsapparaten. En ökning av intensiteten igen och fy ända in i h... vad jag svettades. Det är en mycket obehaglig känsla och igår fick jag försöka visualisera att det inte alls var fot som fick behandling. Googlar ju fortfarande på plantarfasciit nästan dagligen och när jag får träff på nån film som visar stötvågsbehandling ryser jag in i märgen. Jag kan knappt kolla på de bilder som kommer upp. Så när det här "projektet" är över hoppas jag så innerligt att foten håller. Och som sagt var. Det lutar åt att jag faktiskt ska klara mej på tre behandlingar.

Nu är planen följande:

Vila helt idag. Foten är stödtejpad enligt ny modell som känns kanonbra.

Ta av tejpen lördag kväll och dra igång med rehab igen på söndag. 

Och!!!

Nu till det bästa!

Om jag är helt smärtfri vid gång på tisdag ska jag göra ett försök att springa!

Rekommendationen när jag återupptar löpningen är att betrakta mej som en nybörjare som aldrig sprungit en meter och nu ska bygga upp sej för att klara 5 km. 

Ni kanske tror att det känns som ett nederlag men näe, jag tycker det är skitkul!

Och ja visst har jag redan letat upp ett lämpligt program! 

Sån är jag:)

Jag är överraskande bra i foten idag faktiskt! Har knappt något ont och jag vill förstås tro att det är ett bra tecken. 

Inte heller husmodersgymnastiken har orsakat mej några svåra smärtor den här gången. Jo, klart jag har träningsvärk över revbenen (!), lite framsida lår och i vaderna. Men det är bara sådär skönont.

I eftermiddag väntar det näst sista jobbpasset innan semestern. Det är ju bara så sjukt skönt att ha allt framför sej! Nästan bättre än semestern själv.

Kan inte låta bli att tycka lite synd om alla er som börjar jobba igen på måndag. Iaf litegrann...

Enklast är oftast bäst!

Sådär. Exakt hur mycket träningsvärk jag kommer få vet vi imorgon och på torsdag. Faktum är att framsida lår fortfarande gjorde ont när det var dags för benböj. Ja, det är sant.

Jag hade verkligen sett fram emot kvällens (jag ogillar namnet såpass att jag har svårt att ens säga det) Fitcamp. Gjorde alla övningar som inte involverade foten så mycket och favoriten är helt klart en övning för magen. Gud vad jag önskar mej en snygg mage alltså...

När vi kom hem gjorde Ella och jag lite gymnastik i trädgården. Hon är ju riktigt duktig på att hjula!

 Lite mer amatörmässigt såg det sen ut när jag skulle testa om jag mindes hur man gör...

Smidig som ett kassaskåp numera.

Imorgon ska jag jag få den (förhoppningsvis) sista stötvågsbehandlingen. Bara ladda för att ha ont ett par dagar efteråt! Känner annars bara så lite lite av foten och det är verkligen hoppfullt. 

Nu ska den få sova några timmar innan jag ev tar en tur på nån av cyklarna. Håll tummarna för solsken. 

Sussa gott💜 

Yr i bollen i plurret

Men tror ni inte jag skulle krångla och testa att simma utan öronproppar ikväll. Varför liksom?? 150 meter och det snurrade som efter en flaska vin. 

Bara att fästa blicken på land och snällt simma in och hämta pluggarna. 

Känns som att jag åkt virvelvinden ungefär, men som TUR var släppte det av successivt sedan jag fått in öronpropparna. 

Det var jag, Jeanette, Linnea och Per som simmade idag. Hade inte full koll på sträckan men det blev ca 40 minuter i grymt fin kvällssol. Några hundra meter med paddlar och det var första gången jag testade dem utomhus. Precis som i bassängen tar det en liten stund innan jag liksom vänjer mej med dem. Det är sannerligen ett extra motstånd och jag kan känna hur gäddhänget får jobba. 

Jag är fortsatt imponerad av mitt fokus faktiskt. Idag gjorde jag t o m en omgång rehab på jobbet. Kanske man kan misstänka att jag har nån bokstav. Jag är verkligen all in med det jag gör. Men sanningen att säga så är jag mycket bestämd med att göra min del av rehaben helhjärtat. Jag vill inte att det ska vara några som helst tveksamheter kring om jag gjort vad jag kunnat. 

Så jag gör verkligen vad jag kan. 

Värsta övningen är att rulla foten över en boll. Det gör ju faktiskt ont även på min friska fot. Testa vetja! Löser effektivt upp spänningar under fötterna!

Imorgon blir det husmodersgymnastik igen. Inte helt kvitt träningsvärken i framsida lår så ska jag alltså försöka mej på det igen. Den här gången utan stödtejpad fot. Vågar jag göra jumping jacks tro? Nej jag går nog på stället som sist. För säkerhets skull. Vill inte betala 600 kr för ett extra besök och behandling hos sjukgymnast bara för några jumping jacks... 

Så kostnaden för mina behandlingar har en rehabiliterande effekt i sig.  De hindrar mej nämligen mycket effektivt från att "testa" hur bra foten blivit på en löprunda. 

 Jag är ju en riktig snåljåp!!

God natt!

Då tar jag nya tag!

Med en vecka kvar till semestern är det bara att borra ned huvudet och köra. 

Ända in i kaklet ska jag. 

I realiteten har jag ju dessutom bara fyra arbetsdagar kvar varav en kväll. Så det är bara tre mornar som klockan ringer i svinottan. 05.00 är liksom mer natt än morgon. Även för en morgonpigg, som jag ju ändå är.

Jag cyklade samma runda på racern igår, som förra helgen, men nu med sällsis av Jeanette och Peter. Naturligtvis fikastopp i Bönared! Åh vilken jordgubbstårta alltså!! Jag klarar mej utmärkt utan tårta annars men denna är så fantastiskt god att jag skulle kunna äta den varje dag känns det som. Sen är det såklart totalupplevelsen med omgivningen och gärna lite vackert väder som bidrar till att det smakar så gott. Mysfaktorn är hög!

Cykelturen gick fint. Benen kändes förvånansvärt starka. Jag menar med den träningsvärk som gympan åsamkat mej var jag ju inte ens säker på att jag skulle komma upp på cykeln. Men det gjorde jag alltså och faktum är att jag gott hade kunnat köra längre än de 58 km som rundan mätte. Ja, här är faktiskt en liten nackdel med cykel. Det är nämligen mer tidsödande än att springa. Eller kanske jag ska säga "tidsineffektivt"? Dryga två timmar i löparskor tröttar iaf definitivt ut mej mer än samma tid i cykelsadeln. Om jag kör på ungefär samma intensitet. Men löpningen sliter iofs mer så ärligt talat tänker jag att den här plantar fasciiten kan vara det bästa som hänt mej på träningsfronten. Visst har jag varierat mej bra även tidigare, men det här med att löpningen inte utgör basen i träningsprogrammet (nä just nu är den ju inte med överhuvudtaget) har bara gjort mej gott. På alla plan! 

Efter accepterandet förstås.

Det FINNS annat än löpning. 

Det går att må bra utan att kuta 5-6 mil i veckan. Ja, till och med superbra!

Jag blir inte tjock av att inte springa i den omfattning jag gjort tidigare. Ja, såklart har oron funnits för att det i huvudsak är den som så att säga "hållit mej i form". 

Precis som för 2 1/2 år sedan när mitt vänstra knä strulade har detta blivit en slags väckarklocka. Och det känns tryggt att veta att världen utanför löparskor är riktigt trevlig! 

Så får vi se hur mycket löpning det kommer bli i mitt liv sen foten blivit bra. 

För en sak är säker. Min fot ska bli bra.

Helt bra! 

Jag kan bekräfta att det fortsatt känns som att det verkligen går åt rätt håll! Jag kommer ju för sjuttons gubbar på mej själv med att INTE halta! Haha. Däremot blir jag liksom trött i hålfoten t ex efter att ha gått barfota inne ett tag. Men jag vet inte riktigt vad som är irritation i plantarsenan och vad som är effekter av stötvågsbehandlingen. 

Hursomhelst så tragglar jag på med rehabprogrammet. Precis som vanligt så är rehab inte alls de där övningarna man drömt om och jublar av. Men jag är faktiskt otroligt motiverad! 

Lite annat än rehab har det dock blivit idag. En hel del målande först. Det blir verkligen fint!

Sen öppnade himlen sej och regnet stod som spön i backen. Simturen med Linnea ställdes in och jag började fantisera om en tur på MTB. 

Men fy vad motigt att ta sej ut i blötvädret. 

Hade väl så gott som bestämt mej för att det fick bli en vilodag när jag såg att Hanna skickat meddelande via Facebook. Hon och Patrik var på väg ned till sjön för ett kort simpass. 

Har aldrig bytt om till våtdräkt så snabbt. Inte känna efter och låta vädret bestämma... Just do it!

Ett par kilometer i Mullsjön senare, när vi stod vid bilarna och avhandlade lite av gårdagens Sommartåg där både Hanna och Patrik deltagit, noterade jag att det fortfarande regnade. 

Hade verkligen inte ägnat en tanke åt det medan vi simmade. 

Uppriktigt tacksam över det fina sällskapet. 

Känner mej taggad för sista jobbveckan nu. 

Let's do this! :)

Trolleri

Jag plockade bort tejpen från foten innan jag la mej igår kväll. Klister typ överallt så det tog en stund. 

Har inte sovit nåt vidare pga en helvetisk träningsvärk. Kunde knappt vända mej i sängen. Enda positionen som inte gjorde något ont var ryggläge. Men herregud. Bara en strandad säl som råkat välta över kan sova på rygg. 

Nåja. Det var åter lite nervöst att sätta ned foten i golvet och gå på morgonen. Men det var närmast som trolleri för jag gick smärtfritt!! 

Nu är det väl kanske lite väl överoptimistiskt att tro att detta håller ända till kvällen, men jisses vilket framsteg! Det kanske är så att sjukgymnastens "prognos" om att jag klarar mej med tre behandlingar stämmer.  Åh, vad jag hoppas!!!

Simmade med Linnea och Per igår eftermiddag. Vattnet var alldeles ljuvligt att plaska runt i! Det blev 2100 meter och nödvändigt att plocka fram lite krigarinstinkt. Det blåste nämligen endel så vattenytan var långt ifrån spegelblank. Tror aldrig jag fått så många kallsupar... Det gick helt enkelt inte att lugnt och fint glida fram i tretakt. Väldigt kul att känna att jag är så trygg i vattnet att jag kan välja när jag ska andas och alternera håll att andas åt utifrån hur vågorna går. 

Idag blir det en runda på racern mellan rehabträningen. Frågan är bara om jag kommer upp på cykeln med träningsvärken... 

See you!

Susanne Lanefelt släng dej i väggen

Ja Jeanette. Utan dej hade jag aldrig hamnat i den där ringen av damer, på gräsmattan uppe vid klubbstugan. Bara namnet "Fitcamp Mullsjö" kan ju göra vem som helst skeptisk. Eller så är det bara jag som har livlig fantasi...

Men kombinationen av att det var både gratis och utomhus, och att jag mer än nånsin behöver variera min träning gjorde att jag förstås måste testa. Ja, Jeanette hade rekat i tisdags, så jag visste lite om vad som väntade. 

Hela kroppen fick sej iaf en rejäl genomkörare under passet som var uppbyggt på tabataintervaller med olika styrkeövningar. Jag kunde dessutom vara med på allt utom jumping jacks (då gick jag på stället) och det var glädjande! Därtill hade jag kul! I början var jag jättefnissig och det kom över mej ett par ggr att "hur fasen hamnade jag här?". Då fick jag kämpa för att inte bara bryta ihop i ett skrattanfall. Hahaha. Hade oxå liiiiite svårt när ledaren vid upprepade tillfällen utstötte några märkliga skrik i takt med musiken. Det var väl i stort sett bara "kniiiiip" som fattades...

Jag kommer ha ont imorgon. Definitivt! Bröst/armar, framsida lår och rumpa gissar jag på. 

Och på tisdag. 

Då blir det omtag! Husmodersgymnastik är bra skit!

Tack för tipset min goa träningskompis:)

Ja, varmt har det varit även idag. Så efter träningspasset tog jag med kidsen på ett kvällsdopp i sjön. 

Härliga bilder va:

Jag funderar oxå på om inte semestern är som allra bäst just nu. 

Med en vecka kvar att arbeta är den så nära att jag nästan kan ta på den. Och känna känslan... 

Plötsligt är det inte så jobbigt att gå till jobbet. Nä, tvärtom är det ganska kul! Omgiven av underbara, hjälpsamma, omtänksamma kollegor med ett leende på läpparna orkar man allt. Allt!

Fredag imorgon och det blir favorit i repris från idag. Trots att jag vet att kalendern är fullspäckad (fyra nya patienter på korttidsavdelningen idag!) känns det hur kul som helst ända in i hjärteroten.

Mjukt och fint i skogen

Fatta hur varmt det är att jobba nu!! I Lekeryd där jag varit idag måste de ha kommunens varmaste sjuksköterskeexpedition. Trots två fläktar och öppna fönster var det absolut 35 grader därinne! Svetten rann stundtals och att man känner sej ofräsch är bara förnamnet. Jag vet inte hur man skulle klä sej för att inte försmäkta! Även pensionärerna mår dåligt av värmen och om den håller i sej så lär det vara en och annan av dem som så att säga kastar in handduken för gott. Sorgligt men sant. Ja, till och med lite fint!

När jag cyklade efter första behandlingen hade jag som bekant ganska ont i foten. Det förtar verkligen mycket av glädjen att träna när det gör ont och eftersom det är galet ömt och irriterat under foten sedan andra behandlingen i måndags var motivationen rätt låg idag. 

Men så kom jag på idén att stoppa ned mina inlägg i cykelskorna och det var sannerligen en lysande idé! Jag kände faktiskt nästan ingenting när jag susade fram i skogen! Lycka! 

Ja, MTB fick det alltså bli och nästan bara på stig och grusväg. Knappt en timme kändes rätt lagom eftersom jag inte vill fresta för mycket på foten. 

När jag kom hem igen lyckades jag förmå mej att köra lite styrkeövningar för bål och höfter. Bra att bygga en stark korsett som orkar hålla uppe mej när jag så småningom ska börja löpträna igen. 

Kvällsdopp för barnen även idag medan jag bytte några ord med Calle. Så skönt att sitta på bryggan i varm kvällssol!

Och semestern kommer närmre...och närmre...

Gnälligt idag igen

Sen jag kom hem från jobbet har foten bråkat konstant och det är lätt att tappa tron på att det hjälper när det gör så ont. Jag blir lite stingslig och orkade knappt ta mej för nåt här hemma. Om man inte räknar med att fixa middag, röja efteråt, ta in och hänga upp ny tvätt, följa med Ella till Tomas brygga för ett kvällsdopp, packa väskan för imorgon, natta Ella och och och... Jag kanske inte har varit så inaktiv trots allt. Men när Ella somnat och jag alltså vikt och tagit in sista tvätten hämtade jag burken med Ben & Jerry's cookie dough från frysen och två teskedar och så satte jag mej med Erik i slänten på baksidan och myste. Ljummet ute och solen på väg att gå ned. Det är ganska vacker utsikt från platsen där vi satt.

Det enda som var synd var att det inte var mer än halva burken glass kvar att dela på...

Och att foten ömmade och värkte.

Men nu har jag lagt upp den i sängen och ska lyssna klart på poden jag började med igår. 

Sju dagar kvar nu. Sju dagar. 

Brutal behandling!

Det var alltså inte första stötvågsbehandlingen jag skulle vara orolig för, utan den andra. Fan alltså. Betala sexhundra spänn för den där smärtan.


-Öh, det gör lite ondare idag...
-Ja, det brukar göra det andra gången. Jag går på hårdare också. Nu när jag vet att jag inte skrämt bort dej. Man kan inte köra på för fullt första behandlingen. Dessutom har vi fått en ny maskin. Den slår lite hårdare.


Låt oss hoppas att detta hjälper. Låt oss VERKLIGEN hoppas att det gör så.


Nu är det tejpad fot till fredag (en dag kortare än sist) och därefter dundra på med rehabövningarna för fullt till onsdag när nästa stötvågsbehandling är inbokad.


Jag fick byta tur idag och det var ingen dålig "affär" med tanke på vädret. 30 grader i skuggan mitt på dagen. Barnen och jag åt lunch nere vid Tomas brygga och de badade en god stund medan jag flämtade i skuggan. Nä, jag var helt enkelt inte sugen på ett dopp idag. Konstigt med tanke på värmen!

Längtan efter semestern växer för varje minut. Det är TUNGT att jobba nu! Björn går på semester redan efter denna vecka och strax är det bara åtta pass kvar tills även jag checkar ut för några veckors välbehövlig paus.


Ta vara på lediga dagarna mina vänner! Inget fel med det iofs, men snart är ekorrhjulet igång igen!


Sommarkram :)

Förbannade nackspärr

Jag som förväntat mej en natts riktigt skön sömn... Men istället slog den nackspärr jag känt som lite diffus under ett par dagar till och blev förjävlig rent ut sagt. Har inte hittat nåt behagligt sätt att ligga på och att röra mej och ändra läge har typ gjort att jag varje gång grymtat till. Det händer mej nån gång varje år, att det låser sej så i nacken och ned mellan skulderbladen. Och ärligt talat vet jag inte riktigt varför. Men ont gör det. Så ont att jag till och med är lite dovt illamående.

Vi har verkligen sommarvärme nu och jag tänkte faktiskt en positiv tanke angående den uteblivna löpningen igår, just med anledning av värmen. "Det är tur att jag inte kan löpträna nu när det är så varmt." Bravo Lisa! 

Är det en kombo som jag inte mår väl av så är det just löpning och värme. Jag klarar helt enkelt inte av att det! Minns ett par av Göteborgsvarven då det slagit till och blivit riktigt varmt och jag bara snällt fått inse att det bara är att ta sej runt som är målet. Trots att jag egentligen varit i bra form. Det är lite av ett handikapp men jag vet samtidigt att jag delar det med många andra.

Så i värmen igår var det helt rätt att sätta sej på racern och rulla landsväg i de ljumma vindarna. Min snälla man hade dessutom bytt pedaler så jag kunde använda MTB-skorna. Det kändes stor skillnad mot sist! Glädjande! Dessutom hade han tipsat mej om en ny runda med inslag av en hel del backar som jag bestämde mej för att testa. 

Det blev ett underbart fikastopp i Bönared och rundan var totalt ca 58 km med bra styrketräning för benen i fina uppförsbackar efter Apelskift. Hehe.

Jag hade önskat ett simpass oxå (blir nog nämligen inget förrän till helgen pga att foten tejpas ikväll igen) men nästan gett upp hoppet när det plötsligt kom ett sms från Jeanette! 

Så vi strålade samman och simmade ett lugnt pass på 1400 meter ihop. Som vanligt med sällskap kunde jag tygla olustkänslorna på ett bättre sätt och det var precis vad jag behövde. Det kändes dock i armarna att jag simmat även under lördagen. Gillas!! 

Att vi sen åkte upp till oss och käkade tonfisksallad och till efterrätt massor av jordgubbar gjorde inte saken sämre. Spontangrejer är helt enkelt bästa sättet att umgås på! 

Just ja. Foten!

Är alltså av med tejpen nu och det är skönt även om den ju gav en stabilitet så länge den satt på. Tragglade lydigt med mina rehabövningar igår. Ingen kan säga annat än att jag är motiverad för uppgiften... Nu ska foten bli bra! På det stora hela taget är den oxå bättre, för jag går för det mesta i stort sett  helt som vanligt. Dock ömmar hålfoten nåt överjordiskt och den rehabövningen när jag ska stå och rulla foten över en tennisboll är vedervärdig. Tänk er att typ gnugga nåt mot ett riktigt ömt blåmärke. Där har ni det! 

Men va tusan. Bara det hjälper!

Två veckor till semestern nu. Längtar!!

Ångest

Det tog inte många minuter efter att vi kommit hem från Ljungsbro och tömt bilen på packningen så stod jag redo för ett simpass nere vid Friluftshotellet. Jag försökte ragga sällskap men fick inte napp den här gången. Kändes dock helt okej vilket oxå syns på fotot. Iaf till en början. Simmade mot bryggan där vi brukar pausa och det var okej. En kilometer på 18 minuter. Maria (hon bor i huset som bryggan tillhör och är enhetschef på bemanningen) kom ned och pratade några ord. Trevligt! Jag antydde att jag egentligen inte gillar att simma ensam i öppet vatten men att idag var det inte mycket att välja på.

Det var sen när jag gav mej iväg igen som det blev obehagligt på riktigt. Och jag tror det utlöstes av att jag simmade över deras ledningar till sjövärme och sedan blev vattnet plötsligt så himla svart och kallt. Vi hade dessutom pratat om att det djupaste stället i sjön är precis utanför deras brygga. 

Ja men herrejävlar vad jag vevade med armarna och kickade med benen. Tror inte det gick speciellt fort pga detta men jag ville bara komma fram till Tomas brygga där Ella och Björn väntade. Jag hade simmat 1700 meter väl framme och tänkte att jag borde få ihop 2000 med lite simmande precis utanför bryggan. Så jag hejade bara på dem och gav mej ut en vända till.

Men nej. Det GICK bara inte. Så fort jag kom ut på det djupa och vattnet blev så där otäckt mörkt knöt det sej i kroppen. Jag försökte lugna ned mej men lyckades inte ens tänka förnuftiga tankar. Så jag vände och simmade tillbaks in till bryggan. 1800 meter fick räcka. Det var inte alls den njutning det brukar vara. 

Skit oxå. Nu vill jag bara på det och testa igen. Jag kan inte acceptera att ångesten tar över. 

Så. 

Sällskap för ett simpass i Mullsjön ikväll sökes!

Hänger i Ljungsbro

Imorse drog Björn iväg redan vid halv 9 för att provcykla MTB-banan 1572 challenge i Motala. Ella och jag passade på att sova ut och klev inte upp förrän en timme senare. Trots att jag bara drack Ramlösa kände jag mej bedrövligt tung i huvudet. Men det var kanske den uteblivna alkoholen som var felet... 

Konserten igår i färskt minne. Åh, jag kan inte sluta tänka vilken grym version av Söndermarken han gjorde. Hela publiken sjöng så det dånade. Varenda ord med sån obeskrivlig inlevelse. Ståpäls i närapå två timmar säger en del om det hela. Winnerbäck i Linköping är oslagbart. Oslagbart. 

Det är galet varmt idag. Luften dallrar och man är riktigt sugen på att svalka sej i en sjö nånstans. Det blir nog Mullsjön framåt kvällen. 

Ella och jag tog en promenad ned till kanalen förut. Ella satt där och dinglade med benen i Göta kanal en stund. Såklart med en glass i näven. Själv behöll jag skorna på eftersom jag fortfarande är tejpad. Mina fötter bor i mina Nike Free med ortopediska inlägg just nu... 

Men ikväll ska tejpen väck innan jag kryper i säng. Det ska bli spännande att känna hur det känns imorgon bitti!! Då blir det rehabövningar tre ggr om dagen! 

So long!

Lasse❤️

Det är nåt mycket speciellt med Winnerbäck live. 

Och på hemmaplan.

"Ja, jag har skrivit några låtar om den här stan... Och när jag spelar i andra städer brukar jag säga till publiken att de kunde lika gärna handlat om deras stad... Men det kan de ju inte."

Föreställ er jublet. I Linköping. 

Jag blir så totalt trollbunden av denna hemlige man.

Tack Lasse för versionen av Söndermarken. För två timmar otroligt stark konsert. Och för att du bjöd på dej själv mer än nånsin tidigare. 

Ikväll var det uppenbart att du njöt och hade lika kul som oss i publiken. Härligt!

Läst!

Jag var på Preem mitt emot jobbet igår kväll. Skulle köpa mej en latte och passade på att kolla över tidningshyllan. Hittade en träningsblaska jag inte sett förut och öppnade den lite snabbt och blicken föll på följande:

Gissa om jag köpte tidningen?? Det Patrik sa när vi senast simmade om att bara lägga ned löpningen och helt fokusera på annat samt att du kommer bli bra men du vet inte när gjorde på nåt sätt att det trillade ned en polett i skallen på mej. Ungefär som alkoholister på ett AA-möte. "Hej, jag heter Lisa och har plantarfasciit som gör att jag inte kan springa." 

Förmodligen kom de där orden helt rätt i tiden för att påskynda ett accepterande av skadan. 

Åsså nu den här tidningsartikeln. Skön läsning!

Idag är det vilodag eftersom vi ska upp till Linköping och se Winnerbäck och jag hinner helt enkelt inte få till ett pass eftersom jag jobbar hela dagen.  

Men vet ni? Jag tycker det är helt okej! 

Man kan fundera på om latmasken och accepterandet har nåt ihop.

Trevlig helg på er!

Och TACK mamma, för välbehövlig och väldoftande uppmuntran! 

Upp på cykeln igen!

Igår var det alltså fritt fram att träna igen så jag tog en lugn runda på racern. När regnet dragit förbi blev det riktigt härligt väder men det var så typiskt att det såklart verkligen öste ned när jag egentligen tänkt mej en tur till Bankeryd. Antar att det helt enkelt inte var meningen. Det fick bli Gustav Adolf och Nybrokvarn istället.

Plastade in högerfoten (eftersom himlen såg lite lurig ut och tejpen inte får bli blöt) och klämde ned den i cykelskon. Nej, det var inte helt behagligt och jag vet inte om det berodde på att det blev rätt trångt med "tejppaketet" men jag hade mer eller mindre ont hela cykelturen. Det onda satt heller inte på vanliga stället vid hälen utan mer under framtill och ut mot sidan av hålfoten. Dessutom släppte det markant när jag tog av mej skon efter att jag kommit hem vilket väl tyder på att det nog var brist på utrymme i dojjan som var den största anledningen till smärtan. Hursomhelst så tycker jag att det är lite allmänt olustigt att träna när det gör ont så även om det var en härlig runda blev det lite smolk i bägaren pga detta. Funderar på att byta till SPD på racern också så kan jag använda mina mtb-cykelskor istället. De är nämligen lite rymligare. Vad tror du Björn?

Jag har förresten skissat på ett träningsupplägg för den här tiden då jag inte kan springa. Det är faktiskt ganska kul! Jag får göra lägga upp det vecka för vecka eftersom jag inte vet restriktionerna efter stötvågsbehandlingen (de kommer att ändras allteftersom) men jag har lagt upp två styrketräningspass som jag kommer kunna köra oavsett restriktioner. Ett för bålstyrka och ett för armar/axlar. Jag har också förberett ett för benstyrka men tänkte kolla med sjukgymnasten om det är grönt att köra med tejpad fot innan jag drar igång. Varje pass tar ca 30 minuter och består av ganska basic övningar. Idag kickade jag igång med bålstyrkan och det ser ut så här:

20 raka situps

10 sneda situps åt höger

10 sneda situps åt vänster

10 "rumplyft" (tränar nedre delen av magen, den sk muffinsmagen)

60 sekunder rak planka

40 sekunders sidoplanka höger

40 sekunders sidoplanka vänster

10 rygglyft

15 musslan höger

15 liggande utsida benlyft höger

15 musslan vänster

15 liggande utsida benlyft vänster

Jag upprepade programmet 3 ggr innan jag avslutade med ett par enklare yogaövningar (som jag inte kan förklara, är sån nybörjare på yoga) och stretch. La till de sista övningarna eftersom jag fick tips om att det inte sällan är svaghet i höft som ger plantarfasciit. Ja, jag gissar att det kommer kännas i magen imorgon. Det var iaf rejält jobbigt! Har du förslag på någon övning som kan passa in får du gärna kommentera. :)

Jag är en krympling

Jag hade måttligt ont i foten imorse men framåt dagen blev det successivt mer och mer smärtsamt. Allt enligt plan. Jag har alltså linkat omkring som en krympling både på jobbet och här hemma. Nu när jag krupit i säng och lagt foten i planläge pirrar och sticker det liksom i den på nåt underligt vis. Vi får hoppas att det är de små gubbarna i kroppen som reparerar och fixar skadan.  

Gubbar blev det förresten många av idag. Säsongen är ju snart slut så det gäller att passa på!

Haft en riktigt bra dag idag. Jag stormtrivs verkligen på det äldreboende där jag jobbat idag. En gång i tiden var det ju dessutom den arbetsplats jag åkte till varje dag. Och jag älskade det! Vad tusan ska jag hitta på och byta jobb för egentligen... Haha. 

Men jag pratade faktiskt med nya chefen i eftermiddag. Det känns sketanervöst med allt nytt och undervisningen i medicin är jag smått skräckslagen inför men helheten med nya jobbet. Helheten känns så kul att jag inte hittar ord! Vilken möjlighet jag fått alltså! Jag hoppas såklart att jag kommer ha anledning att återkomma i ämnet framöver. 

God natt med er allihopa!