Published with Blogger-droid v1.7.4
lördag 27 augusti 2011
Idag är jag stark
Jag är i mål. Jag är hel, pigg och jätteglad!
Definitivt den tuffaste bana jag sprungit.
Sluttid 2.26.02.
Ni kommer inte att slippa en utförlig rapport av loppet.
Snart tillbaks.
Definitivt den tuffaste bana jag sprungit.
Sluttid 2.26.02.
Ni kommer inte att slippa en utförlig rapport av loppet.
Snart tillbaks.
Published with Blogger-droid v1.7.4
Då var det dags igen
Varm fuktig klibbig luft. Men åtminstone ingen sol.
Operation tömma magen pågår. Samma visa varje gång.
Knappt åttio anmälda. Arton kvinnor. Tja, nån ska ju komma sist också!
Det är kuperat och det lär bli riktigt svettigt. Men ffa ska det bli vansinnigt kul!!
Jag är uppfylld med resorb och mat och tycker nu mest att tiden går för sakta.
Pirriga hälsningar till er alla!
Operation tömma magen pågår. Samma visa varje gång.
Knappt åttio anmälda. Arton kvinnor. Tja, nån ska ju komma sist också!
Det är kuperat och det lär bli riktigt svettigt. Men ffa ska det bli vansinnigt kul!!
Jag är uppfylld med resorb och mat och tycker nu mest att tiden går för sakta.
Pirriga hälsningar till er alla!
Published with Blogger-droid v1.7.4
fredag 26 augusti 2011
Farthållare
Jag har länge tänkt dela med mej av den här låten som är en av mina absoluta favoriter i MP3:n på löprundorna.
Dessutom är den en utmärkt farthållare då jag noterat att så fort den dyker upp i hörlurarna hamnar jag i 5.30-fart.
Välkommen att testa! Den är grym!!
PS Hög volym är ett måste DS
Dessutom är den en utmärkt farthållare då jag noterat att så fort den dyker upp i hörlurarna hamnar jag i 5.30-fart.
Välkommen att testa! Den är grym!!
PS Hög volym är ett måste DS
Lisa gör en Suss
Det vore lögn att säga att jag flög upp ur sängen när klockan ringde kl 05.00 imorse. Men har jag bestämt mej så har jag. En gång tidigare i min "karriär" har jag kört ett riktigt tidigt morgonpass. Jag blev som ni förstår inte frälst då heller för då hade jag väl förmodligen sprungit fler av mina pass i arla morgonstund. Däremot har jag som jag nämnt här på bloggen förut nu lärt mej att tycka det är skönt att springa ganska direkt efter frukost. Och ja, med anledning av det tänker jag att det borde gå att vänja kroppen vid ett träningspass ännu lite tidigare på dygnet.
Jag är inte i mål ännu. Imorse gick det tungt. Kroppen vaknade inte förrän efter Landhs nånstans. Känslan var lite densamma som när jag började löpträna efter senaste graviditeten. Men jag tänkte att det gör inget att det går i slow motion. Huvudsaken jag får komma ut. Varm och fuktig luft. Dimman låg fortfarande kvar på sina ställen men lättade successivt medan jag var ute. Det blir en fin dag idag!
Det största bekymret med att springa så här tidigt är dock min rygg. Jag får ont i svanken och det sitter i under hela passet. Ja, det är som om ryggmusklerna inte vaknat riktigt. Tar tacksamt emot tips på hur jag ska komma tillrätta med detta!
Det blev drygt sex lugna kilometer. Grannen skakade på huvudet när han såg mej stå och stretcha på uppfarten efteråt. Tyckte att det slagit över... Jag vet inte det jag. Jag blir faktiskt bara mer pepp av att höra såna kommentarer. Jag älskar ju det jag gör! Det är inget tvång i detta. Bara kärlek! Dessutom vet jag att jag inte kommer att lägga mycket mer tid på min löpning än jag gör idag. En liten ökning av träningsdosen vissa veckor, det ryms i mitt liv. Så länge det är roligt! Det är det viktigaste.
Och jag har inte slängt in handduken ännu, vad gäller löprundor i arla morgonstund. Jag är envis nog för att kämpa på ytterligare ett tag. Känslan när jag satt nyduschad vid frukostbordet, med min yoghurt och müsli, gav definitivt mersmak.
Jag är inte i mål ännu. Imorse gick det tungt. Kroppen vaknade inte förrän efter Landhs nånstans. Känslan var lite densamma som när jag började löpträna efter senaste graviditeten. Men jag tänkte att det gör inget att det går i slow motion. Huvudsaken jag får komma ut. Varm och fuktig luft. Dimman låg fortfarande kvar på sina ställen men lättade successivt medan jag var ute. Det blir en fin dag idag!
Det största bekymret med att springa så här tidigt är dock min rygg. Jag får ont i svanken och det sitter i under hela passet. Ja, det är som om ryggmusklerna inte vaknat riktigt. Tar tacksamt emot tips på hur jag ska komma tillrätta med detta!
Det blev drygt sex lugna kilometer. Grannen skakade på huvudet när han såg mej stå och stretcha på uppfarten efteråt. Tyckte att det slagit över... Jag vet inte det jag. Jag blir faktiskt bara mer pepp av att höra såna kommentarer. Jag älskar ju det jag gör! Det är inget tvång i detta. Bara kärlek! Dessutom vet jag att jag inte kommer att lägga mycket mer tid på min löpning än jag gör idag. En liten ökning av träningsdosen vissa veckor, det ryms i mitt liv. Så länge det är roligt! Det är det viktigaste.
Och jag har inte slängt in handduken ännu, vad gäller löprundor i arla morgonstund. Jag är envis nog för att kämpa på ytterligare ett tag. Känslan när jag satt nyduschad vid frukostbordet, med min yoghurt och müsli, gav definitivt mersmak.
torsdag 25 augusti 2011
Grrrrrrrrrrrr...
Åh, det killade så skönt i benen ikväll. Bara fem kilometer. Snälla.
Okej. Jag byter om och fuskar.
Eller inte. Kommer nämligen på att jag missat hänga tvätten och där ligger min sport-bh! Gahhhhhh! Hur fan kan en hängiven löpare som jag bara ha EN sport-bh? Det är ju inte klokt.
Fan. Jag får göra en Suss. Ställa klockan på 05.15 och köra en sväng före jobbet. Inga 15, men kanske 5. Måste vara pepp till lördag!
Men nu. HÄNGA TVÄTT.
Ciao!
Okej. Jag byter om och fuskar.
Eller inte. Kommer nämligen på att jag missat hänga tvätten och där ligger min sport-bh! Gahhhhhh! Hur fan kan en hängiven löpare som jag bara ha EN sport-bh? Det är ju inte klokt.
Fan. Jag får göra en Suss. Ställa klockan på 05.15 och köra en sväng före jobbet. Inga 15, men kanske 5. Måste vara pepp till lördag!
Men nu. HÄNGA TVÄTT.
Ciao!
Published with Blogger-droid v1.7.4
Min torsdag
Består av arbete till kl 15. Ella är frisk vad jag vet (jag började kl 07 så hon sov när jag smög ut genom ytterdörren) och har gått till dagis i vanlig ordning.
Efter jobbet blir det en tur till Löplabbet. Visserligen har de inte hört av sej om att mina skor har kommit men jag vill iaf lämna in mitt CV och med lite tur så finns skorna i butiken också.
Sedan blir det rally hem för att hämta Ella från dagis (maken reser idag) och sno ihop lite kvällsmat till familjen.
Sista passet inför lördagens lilla utmaning genomfördes igår kväll ihop med min vapendragare Beata. Åtta kilometer i lugn fart. Jag fattar inte hur jag ska stå ut med två vilodagar nu bara. Det spritter i benen redan och jag gissar att mitt humör kommer att vara sådär bra framåt fredag kväll.
Jag funderar lite på om jag ska öka min träningsdos ytterligare framöver. Som det är just nu har jag absolut inga känningar nånstans och längtar ärligt talat bara efter mer. Det enda problemet är tiden. Tiden jag inte har alltså. Eller tiden jag TROR att jag inte har. För det var ju så när jag återupptog löpningen efter att ha varit gravid med Ella, att jag inte begrep hur jag skulle få till mina tre pass i veckan. Jag hade t o m tänkt att två pass får vara bra det också om det är mycket annat nån vecka. Mottot att den bästa träningen är den som blir av levde jag efter redan då. Idag ler jag lite åt den här perioden... Iofs var det en omställning då jag började jobba igen i november, men samtidigt blev det nästan enklare att få in träningen i tillvaron när denna blev mer strukturerad.
Här är jag nu. Inte sällan med både fyra och fem pass i veckan. Tanken på att testa att köra nåt pass i veckan på morgonen, medan resten av familjen sussar sött, har dykt upp i skallen igen. Får fundera lite vidare på det här...
Efter jobbet blir det en tur till Löplabbet. Visserligen har de inte hört av sej om att mina skor har kommit men jag vill iaf lämna in mitt CV och med lite tur så finns skorna i butiken också.
Sedan blir det rally hem för att hämta Ella från dagis (maken reser idag) och sno ihop lite kvällsmat till familjen.
Sista passet inför lördagens lilla utmaning genomfördes igår kväll ihop med min vapendragare Beata. Åtta kilometer i lugn fart. Jag fattar inte hur jag ska stå ut med två vilodagar nu bara. Det spritter i benen redan och jag gissar att mitt humör kommer att vara sådär bra framåt fredag kväll.
Jag funderar lite på om jag ska öka min träningsdos ytterligare framöver. Som det är just nu har jag absolut inga känningar nånstans och längtar ärligt talat bara efter mer. Det enda problemet är tiden. Tiden jag inte har alltså. Eller tiden jag TROR att jag inte har. För det var ju så när jag återupptog löpningen efter att ha varit gravid med Ella, att jag inte begrep hur jag skulle få till mina tre pass i veckan. Jag hade t o m tänkt att två pass får vara bra det också om det är mycket annat nån vecka. Mottot att den bästa träningen är den som blir av levde jag efter redan då. Idag ler jag lite åt den här perioden... Iofs var det en omställning då jag började jobba igen i november, men samtidigt blev det nästan enklare att få in träningen i tillvaron när denna blev mer strukturerad.
Här är jag nu. Inte sällan med både fyra och fem pass i veckan. Tanken på att testa att köra nåt pass i veckan på morgonen, medan resten av familjen sussar sött, har dykt upp i skallen igen. Får fundera lite vidare på det här...
onsdag 24 augusti 2011
Stormtrivs
Från och med den gångna natten bor hon i sitt nya rum och detta är hon så lycklig över. Idag blev det tidig hämtning från förskolan och ganska snart efter att vi kommit hem frågade Ella om hon fick mysa under täcket fast hon hade kläder på... Resultatet av mitt "ja" ser ni på bilden.
Antingen är hon på väg att bli sjuk eller var det bara så mysigt att hon knoppade in. Mitt lilla energiknippe gör nämligen inte så här! Det har aldrig hänt!!
Men varför utgå från att nåt är fel när det inte följer mönstret? Nä, jag konstaterar bara att hon trivs i sitt nya rum. Stormtrivs!
Published with Blogger-droid v1.7.4
Vill ha! Måste testa!
40-årskris eller vad som helst. Jag kan bara inte låta bli.
Löplabbet annonserar efter en deltidssäljare till sin butik i Jönköping. Jag föll direkt jag läste rubriken. Det här är nåt för mej! Cirkus två lördagar i månaden och någon fredag hette det när jag lite försiktigt frågade dem i samband med nytt skoinköp förra veckan. Och nej, tjänsten är inte tillsatt. Intervjuer sker fortlöpande enligt hemsidan.
Allvarligt. Det här är ju så spännande.
Den erfarenhet jag samlat på mej under mina år som syrra, i kombination med min inställning till löpning, skulle verkligen komma till sin rätt på Löplabbet. Hur jag nu ska förmedla det.
Jo, jag försöker skriva ett CV. Herregud. Jag känner mej som en gammal tant inför uppgiften!! Jag är så innerligt tacksam att jag har en väl kvalificerad svägerska som coachar mej i detta.
Nu återstår att se om det går att göra nåt av texten jag mailat iväg till henne. Tills vidare får jag vänta, med mina fjärilar i magen.
Löplabbet annonserar efter en deltidssäljare till sin butik i Jönköping. Jag föll direkt jag läste rubriken. Det här är nåt för mej! Cirkus två lördagar i månaden och någon fredag hette det när jag lite försiktigt frågade dem i samband med nytt skoinköp förra veckan. Och nej, tjänsten är inte tillsatt. Intervjuer sker fortlöpande enligt hemsidan.
Allvarligt. Det här är ju så spännande.
Den erfarenhet jag samlat på mej under mina år som syrra, i kombination med min inställning till löpning, skulle verkligen komma till sin rätt på Löplabbet. Hur jag nu ska förmedla det.
Jo, jag försöker skriva ett CV. Herregud. Jag känner mej som en gammal tant inför uppgiften!! Jag är så innerligt tacksam att jag har en väl kvalificerad svägerska som coachar mej i detta.
Nu återstår att se om det går att göra nåt av texten jag mailat iväg till henne. Tills vidare får jag vänta, med mina fjärilar i magen.
måndag 22 augusti 2011
Oändligt med spring i benen
Kraft i frånskjutet. Stark uppför. Det är sanslöst vad flyt jag har. Varje gång jag ska ut är jag beredd på att "idag är det segt". Men det är aldrig det!
Förundrad lufsar jag vidare.
Några gånger uppför en bit av gamla slalombacken igår. En episod med galen puls på 185. Jag som knappt kommer över 170... Några hundra meter efter backen och benen känns som vanligt. Tuffar på.
12 km ikväll. Inte tillstymmelse till sviter av slalombacken.
Möter ett par som springer ihop. Stackars krakar. De ser sammanbitna ut. Som om de är uttvingade på nåt de avskyr. Hej och ett leende. Ni fattar inte det här... Som jag sa till chefen idag. Det handlar om att hitta rätta inställningen till löpningen. Å den är lika unik som var och en av oss.
Imorgon ska benen vila. Tyvärr. De kommer inte att gilla det...
God natt.
Förundrad lufsar jag vidare.
Några gånger uppför en bit av gamla slalombacken igår. En episod med galen puls på 185. Jag som knappt kommer över 170... Några hundra meter efter backen och benen känns som vanligt. Tuffar på.
12 km ikväll. Inte tillstymmelse till sviter av slalombacken.
Möter ett par som springer ihop. Stackars krakar. De ser sammanbitna ut. Som om de är uttvingade på nåt de avskyr. Hej och ett leende. Ni fattar inte det här... Som jag sa till chefen idag. Det handlar om att hitta rätta inställningen till löpningen. Å den är lika unik som var och en av oss.
Imorgon ska benen vila. Tyvärr. De kommer inte att gilla det...
God natt.
Published with Blogger-droid v1.7.4
söndag 21 augusti 2011
Liseberg
En dag på Liseberg. En hotellnatt. Och det bara med världens finaste Erik!
På lördag morgon packade vi en väska och strax efter kl 10 satt vi i bilen och styrde mot Göteborg. Som Erik sett fram emot denna helg. Jag vet att han tycker det är jättemysigt att ha mamma helt för sej själv men det är flera månader sedan han frågade om inte vi kunde åka till Liseberg. Bara han och jag. Kanske bo på hotell till och med. Jag var inte sen att nappa på idén och igår bar det alltså av!
Vädret som varit riktigt uselt under fredagen vände och solen sken från i princip molnfri himmel hela dagen. Det var härligt! Enda nackdelen med detta är ju att det i stort sett alltid innebär mycket folk på nöjesparker, djurparker o dyl. Inget undantag denna lördagen. Långa köer till alla attraktioner. Ibland så långa att vi inte ens brydde oss om att inrätta oss i ledet. Vi promenerade vidare istället.
Jag som är ganska feg när det gäller åkaattraktioner är dock ett stort fan av Lisebergsbanan. Jag behöver faktiskt egentligen inget annan är just Lisebergsbanan för att vara nöjd. Balder är jag för feg för. Testade den för några år sedan men minns att jag satt och hukade hela tiden och var skräckslagen. Ingen njutning för lilla jag. Lyckades "lura med mej" Erik upp i bergbanan en gång iaf och han var inte helt övertygad om dess storhet. Dock såg jag att han drog på munnen både en och två gånger men han var också ganska rädd emellanåt. Stackars barn. Efter det mådde han lite tjyvens ett par timmar men kämpade på efter bästa förmåga.
Inför Kållerado hade jag köpt en regnponcho eftersom jag minns hur blöt jag var sist. Dock fick jag något ögonblick av tillfällig sinnesförvirring i kön och beslöt mej för att bara ha min vanliga jacka på. De som kom ut och redan hade åkt såg ju inte så blöta ut... Jag tog alltså upp jackan ur väskan och när jag gjorde det (tror jag iaf att det hände) så åkte också Eriks plånbok ur. Det märkte vi en timme senare men hade sån tur att någon vänlig själ lämnat in den på Gästservice. Hjärtinnerligt tack till dej!
Det visade sej att det på ytterligare ett sätt var ett jävligt osmart drag att riva upp och dra på den vanliga jackan inför Kållerado. För även denna gång var jag totalt genomblöt efteråt! Det var typ bara jag i vår flotte som var riktigt dyngsur så nån som inte gillar mej har garanterat ställt in siktet på de där vattenkanonerna. Mmmmm... Nu har jag en oanvänd Lisebergsregnponcho i väskan. När ska jag använda den tro? På nästa after work kanske? Ja maybe. De tenderar ju att kunna bli ganska blöta...
När vi flera timmar senare promenerade tillbaks till "hotellet" (ja, det var egentligen inget riktigt hotell, utan Bed & Breakfast) var vi rejält möra i ben och fötter och vi sov som stockar från kl 22 till kl 08.
På väg till bilen i förmiddags gick vi vid utkanten av Liseberg och fick se bergbanan skymta mellan två hus. Då hade Erik svårt att förstå att han faktiskt vågat åka den igår. Jag fick allt lite dåligt samvete när han sa så...
Få se vad vi hittar på nästa gång, Erik och jag! Förslag emottages tacksamt!
På lördag morgon packade vi en väska och strax efter kl 10 satt vi i bilen och styrde mot Göteborg. Som Erik sett fram emot denna helg. Jag vet att han tycker det är jättemysigt att ha mamma helt för sej själv men det är flera månader sedan han frågade om inte vi kunde åka till Liseberg. Bara han och jag. Kanske bo på hotell till och med. Jag var inte sen att nappa på idén och igår bar det alltså av!
Vädret som varit riktigt uselt under fredagen vände och solen sken från i princip molnfri himmel hela dagen. Det var härligt! Enda nackdelen med detta är ju att det i stort sett alltid innebär mycket folk på nöjesparker, djurparker o dyl. Inget undantag denna lördagen. Långa köer till alla attraktioner. Ibland så långa att vi inte ens brydde oss om att inrätta oss i ledet. Vi promenerade vidare istället.
 |
| Erik lite skakis när vi värmde upp med Lisebergshjulet |
Jag som är ganska feg när det gäller åkaattraktioner är dock ett stort fan av Lisebergsbanan. Jag behöver faktiskt egentligen inget annan är just Lisebergsbanan för att vara nöjd. Balder är jag för feg för. Testade den för några år sedan men minns att jag satt och hukade hela tiden och var skräckslagen. Ingen njutning för lilla jag. Lyckades "lura med mej" Erik upp i bergbanan en gång iaf och han var inte helt övertygad om dess storhet. Dock såg jag att han drog på munnen både en och två gånger men han var också ganska rädd emellanåt. Stackars barn. Efter det mådde han lite tjyvens ett par timmar men kämpade på efter bästa förmåga.
 |
| Bergbanan drivs av SEW-motorer. Tryggt att veta! |
Inför Kållerado hade jag köpt en regnponcho eftersom jag minns hur blöt jag var sist. Dock fick jag något ögonblick av tillfällig sinnesförvirring i kön och beslöt mej för att bara ha min vanliga jacka på. De som kom ut och redan hade åkt såg ju inte så blöta ut... Jag tog alltså upp jackan ur väskan och när jag gjorde det (tror jag iaf att det hände) så åkte också Eriks plånbok ur. Det märkte vi en timme senare men hade sån tur att någon vänlig själ lämnat in den på Gästservice. Hjärtinnerligt tack till dej!
Det visade sej att det på ytterligare ett sätt var ett jävligt osmart drag att riva upp och dra på den vanliga jackan inför Kållerado. För även denna gång var jag totalt genomblöt efteråt! Det var typ bara jag i vår flotte som var riktigt dyngsur så nån som inte gillar mej har garanterat ställt in siktet på de där vattenkanonerna. Mmmmm... Nu har jag en oanvänd Lisebergsregnponcho i väskan. När ska jag använda den tro? På nästa after work kanske? Ja maybe. De tenderar ju att kunna bli ganska blöta...
När vi flera timmar senare promenerade tillbaks till "hotellet" (ja, det var egentligen inget riktigt hotell, utan Bed & Breakfast) var vi rejält möra i ben och fötter och vi sov som stockar från kl 22 till kl 08.
På väg till bilen i förmiddags gick vi vid utkanten av Liseberg och fick se bergbanan skymta mellan två hus. Då hade Erik svårt att förstå att han faktiskt vågat åka den igår. Jag fick allt lite dåligt samvete när han sa så...
 |
| Lisebergsbanan ser ganska våldsam ut härifrån! |
Få se vad vi hittar på nästa gång, Erik och jag! Förslag emottages tacksamt!
fredag 19 augusti 2011
Wow! Den håller!
Jag hann krama lite på mina juveler innan jag bytte om till träningskläder efter jobbet i eftermiddags. Ut i duggregnet bar det sedan och det var ljuvligt att springa. Helt underbart faktiskt! 13,25 fina kilometrar i skogarna runt Ryfors och kring Stråken.
Inte ett spår av de två senaste dagarnas löpning och i mitt huvud dyker strax meningen upp. Nu håller kroppen!
Tack älskade kropp. Jag ska belöna dej med att låta dej bli ännu starkare. På sikt. Jag skyndar långsamt. Tre år har det tagit att nå hit. Till en nivå jag bara kunnat drömma om och som jag egentligen inte har något emot att stanna på. Jämför med andra och den är inte alls nåt märkvärdig. Jämför med mej själv den är över förväntan jättebra! Att det inte gör ont, är stumt eller segt utan istället känns otroligt lätt och roligt när jag som sagt var är ute tredje dagen i rad är ett fint formbesked för snigelspringaren i Mullsjö.
Och vet ni?
It´s all about INSTÄLLNINGEN. Det är inställningen till löpningen som är den stoooooora hemligheten. Pricka rätt där och ni har en vän för livet.
Kära svägerska. Ingela. Angående gårdagen... Vilken prestation! Det är så härligt att höra dej. Eller rättare sagt att "läsa dina rader". Varje ord du skriver ler mot mej och jag är oerhört stolt över dej. Mest av allt är jag dock glad för din skull. Du är en bra bit på väg och har så mycket roligt att upptäcka med i och med din löpträning framöver! Vi får hugga det i sten ihop. Att ALLA KAN. Kanske i en klippa i Bohuslän om en dryg månad? Och om motivationen tryter vet du var jag finns ;) Jag har oändligt att dela med mej av!
Fyrtioårskrisen knackade mej på axeln idag igen. Jag fick nämligen syn på att Löplabbet söker en deltidsanställd säljare. Wihooooo! Ett par lördagar i månaden. Nån fredag. Jag måste bara se om jag överhuvudtaget har nån chans. Tänk att få dela med sej av sin kunskap och sina erfarenheter till ännu fler! De som kommer till Löplabbet är nog iofs redan frälsta redan. Mer eller mindre. Men inspiration kan man inte få för mycket av. Åh, jag tror jag skulle älska detta!
Är ni gulliga och håller tummarna för mej? Tack!
Nu är det dags att flytta över Ella från TV-soffan där hon slocknat, till hennes säng. Hon ska på kalas hos Hilda imorgon och Björn följer henne.
Erik och jag åker till Göteborg lördag till söndag för att förlusta oss på Liseberg och sedan sova en natt på hotell. Mysigare än mysigast. Mmmmmm.
Lev väl!
Inte ett spår av de två senaste dagarnas löpning och i mitt huvud dyker strax meningen upp. Nu håller kroppen!
Tack älskade kropp. Jag ska belöna dej med att låta dej bli ännu starkare. På sikt. Jag skyndar långsamt. Tre år har det tagit att nå hit. Till en nivå jag bara kunnat drömma om och som jag egentligen inte har något emot att stanna på. Jämför med andra och den är inte alls nåt märkvärdig. Jämför med mej själv den är över förväntan jättebra! Att det inte gör ont, är stumt eller segt utan istället känns otroligt lätt och roligt när jag som sagt var är ute tredje dagen i rad är ett fint formbesked för snigelspringaren i Mullsjö.
Och vet ni?
It´s all about INSTÄLLNINGEN. Det är inställningen till löpningen som är den stoooooora hemligheten. Pricka rätt där och ni har en vän för livet.
Kära svägerska. Ingela. Angående gårdagen... Vilken prestation! Det är så härligt att höra dej. Eller rättare sagt att "läsa dina rader". Varje ord du skriver ler mot mej och jag är oerhört stolt över dej. Mest av allt är jag dock glad för din skull. Du är en bra bit på väg och har så mycket roligt att upptäcka med i och med din löpträning framöver! Vi får hugga det i sten ihop. Att ALLA KAN. Kanske i en klippa i Bohuslän om en dryg månad? Och om motivationen tryter vet du var jag finns ;) Jag har oändligt att dela med mej av!
Fyrtioårskrisen knackade mej på axeln idag igen. Jag fick nämligen syn på att Löplabbet söker en deltidsanställd säljare. Wihooooo! Ett par lördagar i månaden. Nån fredag. Jag måste bara se om jag överhuvudtaget har nån chans. Tänk att få dela med sej av sin kunskap och sina erfarenheter till ännu fler! De som kommer till Löplabbet är nog iofs redan frälsta redan. Mer eller mindre. Men inspiration kan man inte få för mycket av. Åh, jag tror jag skulle älska detta!
Är ni gulliga och håller tummarna för mej? Tack!
Nu är det dags att flytta över Ella från TV-soffan där hon slocknat, till hennes säng. Hon ska på kalas hos Hilda imorgon och Björn följer henne.
Erik och jag åker till Göteborg lördag till söndag för att förlusta oss på Liseberg och sedan sova en natt på hotell. Mysigare än mysigast. Mmmmmm.
Lev väl!
torsdag 18 augusti 2011
Lite plåster på såren
På nåt vis kändes det så. När jag igår dundrade in i mål och putsade mitt pers på milen med 3 minuter och 12 sekunder.
Det blev en abrupt start efter en veckas ledighet. Måndag, tisdag, onsdag var nämligen tre tuffa dagar på jobbet. För lite sömn gjorde också att jag var väldigt sliten när jag kom hem till familjen. Redan på tisdag kväll var jag gråtfärdig och kände mej förtvivlad över hur jag ska få ihop livet nu efter att jobb, dagis och skola dragit igång. Jag hade tänkt ge mej ut på en löprunda och behövde det egentligen mer än väl för att skingra alla tankar. Men när klockan slog 20.30 och jag skulle ge mej av enligt plan var jag totalt färdig. Jag kröp i säng i stället. Efter att ha fixat klart ett par "måsten" här hemma. Det ord som ekade i mitt huvud tills jag somnat var otillräcklig. Jag kände mej otillräcklig. Överallt. På jobbet och hemma. Utan att direkt längta tillbaks till lata semesterdagar var detta vad jag brottades med.
Nu vet jag ju (gammal som jag är) ganska väl hur jag fungerar och därför fanns det väl mitt i förtvivlan samtidigt nåt slags lugn. Jag kände igen mej. Been there. Done that. Liksom. Strukturälskare ogillar när de inte har struktur. Då mår de dåligt. Jag har höga krav på mej i alla sammanhang (utom möjligtvis när jag springer, kanske är det anledning till min kärlek till löpningen) och det blir svårt att leva upp till dessa när det blir för mycket och strukturen rasar. Vad jag lärt mej med åren är dock att jag de här perioderna inte är evighetslånga. Även om det inte går att se målsnöret när de pågår. Nä, de är snarare ganska korta. I min personlighet finns nämligen en förmåga att snabbt som en iller skapa någon form av ordning i kaoset. Och vips, så är livet hanterbart och till och med helt underbart igen!
På Blodomloppet igår fick jag alltså en trevlig överraskning. 2009 sprang jag 10 km på 55.10 och jag var jävligt slut efteråt. 2010 en minut långsammare. Igår var en helt annan upplevelse. Ett fint kvitto på att jag fortsätter att utvecklas som löpare. Riktig sann löparlycka!
Jag ville förstås komma in sub 55 och kände att allt därunder skulle vara en seger. Det kändes dock svårt att tagga till efter en svinstressig dag på jobbet och jag försökte för kung och fosterland att byta fokus och inrikta mej på uppgiften jag hade framför mej. Det kändes förstås inte alls som innan Göteborgsvarvet, men det kändes ändå okej när jag stod där på startlinjen bland alla möjliga människor. Långa och korta. Tjocka och smala. Gamla och unga. Nybörjare och rutinerade löpare.
Jag deltog lite lätt i uppvärmningen. Tänkte på att trots att jag inte är någon snabbspringare så har jag vid detta laget ryggsäcken full av erfarenheter som ger mej försprång. Jag vet exakt vad jag har framför mej när ett millopp väntar. Jag har lärt känna min kropp och mitt pannben och vet hur de reagerar. Hur de fungerar på olika distanser, i olika hastigheter.
Det finns en sån grundtrygghet i att bära med sej en sådan ryggsäck. Det är faktiskt väldigt svårt att förklara känslan. Men tänk er att ni på något sätt kan plocka upp precis det "verktyg" ni behöver ur ryggsäcken. När som helst. Oavsett vad det är ni behöver så har ni det mer er. Det är mäktigt! Unstoppable brukar ofta vara första låt i MP3:n på tävling och det finns en anledning till det. Det är nämligen precis så det kan kännas!
När starten gått blev det extremt trångt. De hade förlagt start- och målområdet till knektaparken i år och det var allt annat än ett smart drag, enligt mej. Jag stod i princip helt still i nästan en minut och sen följde ett sick-sackande utan dess like. I ungefär tre kilometer var det kringelikroklöpning och allt annat än ett jämnt tempo. Det blev några slags mini-intervaller och fler än en gång duckade jag för armbågar. De som är ca 185 cm långa (oftast män) är livsfarliga. Deras armbågar skulle förmodligen krossa mitt näsben om de träffade. Vid ett par tillfällen kunde jag inte hålla tyst, utan jag ropade "håll till höger" för att jag skulle ha en chans att smita förbi på deras vänstersida. Det är nämligen en oskriven regel (LAG!) att långsammare löpare håller till höger och de som är snabbare och springer gör det till vänster. På arrangemang som t ex Blodomloppet och Vårruset funkar detta uselt. Det är surt. Även om det är ett jippo till stor del så borde ledningen upplysa om denna grundregel så att alla har chans att göra loppet på sitt sätt. Lite vett och etikett eller vad man nu ska kalla det. Likaså spottar man inte hejvilt omkring sej när det är så trångt. Jag blev föremål för en smärre spottdusch igår och mådde riktigt illa efteråt. Usch.
Eftersom förhållandena inte var de bästa första kilometrarna tänkte jag att jag nog får lägga ner detta med att förbättra mitt pers. Det går helt enkelt inte att ta igen de minutrar jag tappade då på grund av trängseln.
Men så plötsligt, kanske efter fyra kilometrar, lättar det och jag kan rulla på fint. Jag låg kring femfart ett bra tag och var stark som en björn. (Kanske för att jag sprang i makens, Björns, namn??) Trodde jag skulle krokna ihop mot slutet, men inte då. Då ökade jag istället och låg på 4.45 eller strax under. Hela vägen log jag och njööööööt! Det är inte klokt det här tänkte jag också. När "dör" jag? Orkade inte riktigt räkna på en eventuell sluttid för jag trodde inte jag skulle fixa 55 minuter med så stor marginal som jag sedan gjorde. Jag tänkte istället att oavsett vad jag kommer i mål på för tid är det här flytet värt mer! Ja, som jag skrev efter Lidingö 15 km förra året, är känslan under loppet mycket viktigare än tiden.
Nej, jag "dog" aldrig. Jag slet i stort sett inte alls. Visst, medelpulsen var hög, men benen var pigga som bara den hela vägen runt och jag krämade inte ur allt ur kroppen. Inte på långt när. Feg som jag är...
Det känns inte omöjligt att komma under 50 minuter på milen längre. Det är inget mål. Nej, inte alls. Men det känns otroligt häftigt att ha det inom räckhåll. Milen är och har aldrig varit någon favoritdistans. Längre än så vill jag att benen ska ta mej! Om en månad ska de transportera mej 30 kilometer till exempel.
Björn då? Hur gick det för honom? Jo, det gick okej får jag nog säga. Han ställde ju upp på 5 km och har vilat sitt knä i drygt en vecka ingör detta. Det var ett smart drag skulle det visa sej eftersom han inte kände av det alls till att börja med. Plättlätt gick det också och därför kunde han bara inte låta bli att springa. Det höll i fyra kilometer. Sen kom smärtan. Så sista kilometern promenerade han. I mål var han på 33 minuter tror jag och jag bara ber en bön att han inte pajade knät på riktigt nu. Jag vill nämligen fortsätta att dela det här intresset med honom och peppa honom inför Göteborgsvarvet nästa år dit vi båda är anmälda. Men lite vila och mer Iprengel nu så ska nog gubben kunna komma igen.
Ha en fantastisk dag mina underbara vänner!
Det blev en abrupt start efter en veckas ledighet. Måndag, tisdag, onsdag var nämligen tre tuffa dagar på jobbet. För lite sömn gjorde också att jag var väldigt sliten när jag kom hem till familjen. Redan på tisdag kväll var jag gråtfärdig och kände mej förtvivlad över hur jag ska få ihop livet nu efter att jobb, dagis och skola dragit igång. Jag hade tänkt ge mej ut på en löprunda och behövde det egentligen mer än väl för att skingra alla tankar. Men när klockan slog 20.30 och jag skulle ge mej av enligt plan var jag totalt färdig. Jag kröp i säng i stället. Efter att ha fixat klart ett par "måsten" här hemma. Det ord som ekade i mitt huvud tills jag somnat var otillräcklig. Jag kände mej otillräcklig. Överallt. På jobbet och hemma. Utan att direkt längta tillbaks till lata semesterdagar var detta vad jag brottades med.
Nu vet jag ju (gammal som jag är) ganska väl hur jag fungerar och därför fanns det väl mitt i förtvivlan samtidigt nåt slags lugn. Jag kände igen mej. Been there. Done that. Liksom. Strukturälskare ogillar när de inte har struktur. Då mår de dåligt. Jag har höga krav på mej i alla sammanhang (utom möjligtvis när jag springer, kanske är det anledning till min kärlek till löpningen) och det blir svårt att leva upp till dessa när det blir för mycket och strukturen rasar. Vad jag lärt mej med åren är dock att jag de här perioderna inte är evighetslånga. Även om det inte går att se målsnöret när de pågår. Nä, de är snarare ganska korta. I min personlighet finns nämligen en förmåga att snabbt som en iller skapa någon form av ordning i kaoset. Och vips, så är livet hanterbart och till och med helt underbart igen!
På Blodomloppet igår fick jag alltså en trevlig överraskning. 2009 sprang jag 10 km på 55.10 och jag var jävligt slut efteråt. 2010 en minut långsammare. Igår var en helt annan upplevelse. Ett fint kvitto på att jag fortsätter att utvecklas som löpare. Riktig sann löparlycka!
Jag ville förstås komma in sub 55 och kände att allt därunder skulle vara en seger. Det kändes dock svårt att tagga till efter en svinstressig dag på jobbet och jag försökte för kung och fosterland att byta fokus och inrikta mej på uppgiften jag hade framför mej. Det kändes förstås inte alls som innan Göteborgsvarvet, men det kändes ändå okej när jag stod där på startlinjen bland alla möjliga människor. Långa och korta. Tjocka och smala. Gamla och unga. Nybörjare och rutinerade löpare.
Jag deltog lite lätt i uppvärmningen. Tänkte på att trots att jag inte är någon snabbspringare så har jag vid detta laget ryggsäcken full av erfarenheter som ger mej försprång. Jag vet exakt vad jag har framför mej när ett millopp väntar. Jag har lärt känna min kropp och mitt pannben och vet hur de reagerar. Hur de fungerar på olika distanser, i olika hastigheter.
Det finns en sån grundtrygghet i att bära med sej en sådan ryggsäck. Det är faktiskt väldigt svårt att förklara känslan. Men tänk er att ni på något sätt kan plocka upp precis det "verktyg" ni behöver ur ryggsäcken. När som helst. Oavsett vad det är ni behöver så har ni det mer er. Det är mäktigt! Unstoppable brukar ofta vara första låt i MP3:n på tävling och det finns en anledning till det. Det är nämligen precis så det kan kännas!
När starten gått blev det extremt trångt. De hade förlagt start- och målområdet till knektaparken i år och det var allt annat än ett smart drag, enligt mej. Jag stod i princip helt still i nästan en minut och sen följde ett sick-sackande utan dess like. I ungefär tre kilometer var det kringelikroklöpning och allt annat än ett jämnt tempo. Det blev några slags mini-intervaller och fler än en gång duckade jag för armbågar. De som är ca 185 cm långa (oftast män) är livsfarliga. Deras armbågar skulle förmodligen krossa mitt näsben om de träffade. Vid ett par tillfällen kunde jag inte hålla tyst, utan jag ropade "håll till höger" för att jag skulle ha en chans att smita förbi på deras vänstersida. Det är nämligen en oskriven regel (LAG!) att långsammare löpare håller till höger och de som är snabbare och springer gör det till vänster. På arrangemang som t ex Blodomloppet och Vårruset funkar detta uselt. Det är surt. Även om det är ett jippo till stor del så borde ledningen upplysa om denna grundregel så att alla har chans att göra loppet på sitt sätt. Lite vett och etikett eller vad man nu ska kalla det. Likaså spottar man inte hejvilt omkring sej när det är så trångt. Jag blev föremål för en smärre spottdusch igår och mådde riktigt illa efteråt. Usch.
Eftersom förhållandena inte var de bästa första kilometrarna tänkte jag att jag nog får lägga ner detta med att förbättra mitt pers. Det går helt enkelt inte att ta igen de minutrar jag tappade då på grund av trängseln.
Men så plötsligt, kanske efter fyra kilometrar, lättar det och jag kan rulla på fint. Jag låg kring femfart ett bra tag och var stark som en björn. (Kanske för att jag sprang i makens, Björns, namn??) Trodde jag skulle krokna ihop mot slutet, men inte då. Då ökade jag istället och låg på 4.45 eller strax under. Hela vägen log jag och njööööööt! Det är inte klokt det här tänkte jag också. När "dör" jag? Orkade inte riktigt räkna på en eventuell sluttid för jag trodde inte jag skulle fixa 55 minuter med så stor marginal som jag sedan gjorde. Jag tänkte istället att oavsett vad jag kommer i mål på för tid är det här flytet värt mer! Ja, som jag skrev efter Lidingö 15 km förra året, är känslan under loppet mycket viktigare än tiden.
Nej, jag "dog" aldrig. Jag slet i stort sett inte alls. Visst, medelpulsen var hög, men benen var pigga som bara den hela vägen runt och jag krämade inte ur allt ur kroppen. Inte på långt när. Feg som jag är...
Det känns inte omöjligt att komma under 50 minuter på milen längre. Det är inget mål. Nej, inte alls. Men det känns otroligt häftigt att ha det inom räckhåll. Milen är och har aldrig varit någon favoritdistans. Längre än så vill jag att benen ska ta mej! Om en månad ska de transportera mej 30 kilometer till exempel.
Björn då? Hur gick det för honom? Jo, det gick okej får jag nog säga. Han ställde ju upp på 5 km och har vilat sitt knä i drygt en vecka ingör detta. Det var ett smart drag skulle det visa sej eftersom han inte kände av det alls till att börja med. Plättlätt gick det också och därför kunde han bara inte låta bli att springa. Det höll i fyra kilometer. Sen kom smärtan. Så sista kilometern promenerade han. I mål var han på 33 minuter tror jag och jag bara ber en bön att han inte pajade knät på riktigt nu. Jag vill nämligen fortsätta att dela det här intresset med honom och peppa honom inför Göteborgsvarvet nästa år dit vi båda är anmälda. Men lite vila och mer Iprengel nu så ska nog gubben kunna komma igen.
Ha en fantastisk dag mina underbara vänner!
onsdag 17 augusti 2011
Pers!
Blodomloppet. 10 km på bästa benen. Leende hela vägen. 51.58 minuter mina vänner. Drygt tre minuters putsning av mitt pers. Ville bara berätta det innan jag somnar. Fortfarande med ett leende på läpparna. God natt!
Published with Blogger-droid v1.7.4
söndag 14 augusti 2011
En jädrans bra dag
Efter att ha fått krama om chicsen och gratta och pratat lite med dem gick vi hem till husvagnen. Mitt löppass på vad som just nu kändes som futtiga tio kilometer skulle avverkas. Som vanligt gladde jag mej. Körde mot Röttle och bestämde mej för den ganska trista varianten att vända efter fem sprungna kilometrar. Jag skyller på cykelturen när jag säger att det var segt. Benen kändes nämligen så tunga. Ja, det var som om jag sprang i slow motion. Tempot jag höll blev emellertid under 6-fart även idag men gudarna ska veta att det var verkligen inte så det kändes. Nu kommer motståndet efter att ha varit inne i ett härligt flow länge tänkte jag. Inget konstigt i det. Nåja, jag knatade vidare och märkte att det lättade något efter typ 5-6 kilometer. Märkligt. En sträcka som tidigare betraktats som ouppnåelig är nu något av en uppvärmning. Så det kan gå!
Det blev en bit grillad entrecôte ikväll. Dessutom fick vi besök av "min" Camilla. En jättetrevlig kväll med massa skratt och god mat med bästa sällskapet.
Sov nu riktigt gott. Allihopa.
Puss från mej!
Published with Blogger-droid v1.7.4
lördag 13 augusti 2011
Slappar i Näs
Ett stopp på Persgården var givet och vi köpte både müsli och strödadlar innan vi trampade vidare. Jättekul att se gården på riktigt och det var precis så idylliskt som jag trott. Så stilla och så oerhört vacker utsikt över Vättern.
Nu har vi fortsatt lite längre söderut och stannat till vid Näs. Varmt och skönt på en picknickfilt. Vilken tur med vädret vi har då!
Nu ska vi fortsätta vår lilla cykelutflykt så jag lyckas tajma äventyrarna Suss och Mirre. Strax före kl 16 ankommer de till Gränna hamn enligt uppgift. Vad sjutton säger man till dessa två som genomfört ett sånt lopp! De orden finns nog inte. Jag är så otroligt imponerad. Och sugen på att göra nåt likadant själv!
Published with Blogger-droid v1.7.4
fredag 12 augusti 2011
Ny löpargarderob
Det är klart att det ska synas att man springer för en klubb! Nu har jag investerat en summa i kläder som förhoppningsvis ska betala igen sej i form av fler heja-rop när andra klubbmedlemmar känner igen dräkten! Vintertightsen (översta bilden) var dessutom så sköna att jag faktiskt längtar efter kallgrader så jag får lov att testa dem in action! På nedersta bilden syns "Lidingö-uniformen". Om det ni inte slår till och blir riktigt varmt, för då kör jag nog med korta svarta tights. Sommarvärmen kan ju dröja sej kvar så sent som till 25 september.
Och det blev ingen vila igår, till min stora glädje. Efter att ha provat kläder uppe vid MSOK körde vi 3,5 spåret och sedan Mullsjö runt mot Hästhagen och där sprang vi över skjutbanan till Perstorpavägen och vidare hem till Beatas place. Det blev totalt 8,6 väldigt lugna kilometer med snick-snackande hela vägen. Härligt! Nu ska fru Olin komma igång ordentligt efter sin förkylning är det tänkt. Så att formen sitter som en smäck lagom till Lidingö. Vi har iofs sagt att vi ska köra Lidingöloppet enbart som en kul grej och vi ska göra det tillsammans. Men när formen för oss båda kändes så bra efter Göteborgsvarvet (vi persade båda med råge!) var det omöjligt att inte börja tänka i banor som "undrar hur lång tid vi behöver på Lidingöloppet egentligen"... Jag vet att fru Olin inte varit under 4 timmar när hon kört det tidigare (det är en rutinerad kompanjon jag har, ska ni veta) så sub 4 var naturligtvis det första mål vi snackade om. Eller ja, det är mest jag som pratar i dessa termer. Stackars Beata. Hon har inget val annat än att hänga på... Nu tror jag dock att sub 4 är lite för lågt satt mål så jag nämnde under rundan igår att runt 3.40 borde faktiskt vara rimligt. Med lite taktisk löpning alltså. Vi får se... En dryg månad kvar att vässa formen på!
torsdag 11 augusti 2011
Mini-utflykt
Published with Blogger-droid v1.7.4
onsdag 10 augusti 2011
Mycket spring i benen
Efter ett intervallpass brukar jag försöka lägga ett lite lättare pass på en sisådär 7-8 km. De passen tokgillas av mej eftersom de är så kravlösa. Jag tänker att de bara ska innehålla behaglig löpning. Så jag hade längtat hela dagen efter att få ge mej iväg och njuta på skogsvägarna i grannskapet!
Maken hade också ett löppass på agendan och han gav sej iväg direkt efter jobbet, medan jag fortfarande smälte middagen som för dagen bestod av pytt i panna och stekt ägg. Skittrist mat, jag vet, men smidigt och snabbt och barnen uppskattar det.
Maken kom tillbaks lite moloken eftersom hans vänstra knä strejkar sedan Baltzarloppet. Inför loppet hade hans PT gjort ett förslag på upplägg som var väldigt light, vilket maken tyckte var lite väl light, så han la till litegrann samtidigt som PT:n höjde en varningens finger. Nej, det är förstås omöjligt att veta om enbart detta var det som utlöste knäproblemen. Men jag skulle kunna betala dyrt för att få veta hur han hade mått om han följt coachens råd fullt ut. Synd om honom är det iaf, där han kämpar med sin voltarengel. Nåja, fortsättning följer beträffande hans löparkarriär som bara är i sin linda.
När jag kom ut duggregnade det och blåste ganska kalla vindar. Jag sket därför i min annars obligatoriska fem minuters uppvärmningspromenad eftersom jag helt enkelt frös. Hade inte bestämt mej helt för hur jag skulle springa, men tänkte att jag iaf skulle börja med att följa sjön ned mot blå spåret. Mötte en och annan löpare och efter VIP kom Claes på cykel. Det är så roligt att man under rundorna numera möter folk som man hejar igenkännande på!
Jag sprang på lätta ben hela vägen och var under 6-fart i princip varje gång jag sneglade på klockan. Ändå kändes det inte som att jag fick slita. Var är tusingarna jag körde igår, tänkte jag flera gånger, men segheten och tröttheten jag kan känna efter långa intervaller gav sej aldrig tillkänna. Vad har jag gjort för att få förtjäna den här glädjen och upplevelsen! Jag har så kul där jag lufsar fram över ömsom rötter, stock och sten för att så småningom komma ut på jämnare underlag där jag kan sträcka ut.
En känsla som allt oftare dyker upp på mina pass är den att jag älskar min kropp. Jag trodde nog aldrig att jag skulle tänka så om mej själv, men det gör jag faktiskt. Det är en spontan tanke som ploppar upp på var och varannan runda. Nä, jag älskar den inte för att den är snygg. För det är den inte. Jag älskar den för att den är så in i helvete STARK! För att den bär runt mej och låter mej uppleva allt jag får uppleva på mina rundor. Jag njuter verkligen av den! Av allt jag får uppleva i och med min löpning så är detta en sak som jag verkligen önskar att jag lyckas dela med mej av. Den betyder så otroligt mycket och jag vet många som jag önskar kunde få uppleva vad jag upplever. I massor med år har jag stridit mot min kropp och alltid tyckt att jag varit mer eller mindre knubbig. Och visst, jag skulle inte gråta om jag tappade nåt kilo runt magen och låren idag heller. Den stora skillnaden är dock att jag nu är med kroppen istället för mot kroppen. Ja, jag skulle kunna skriva oändligt i detta ämnet och kommer säkert att återkomma till det framöver, här på bloggen.
Jag var som en en dränkt katt, när jag efter 10,22 km stoppade klockan utanför vårt hus på Solstugevägen. En nöjd och lycklig dränkt katt som snittat på 5.44 per kilometer utan vara varken stum i benen eller kräkfärdig. Lite bålstyrka på golvet nere i gillestugan också. Inte slarva med detta... Jo, det gör jag alldelens för ofta. Men inför Lidingöloppet bara måste jag skärpa till mej. Jag vet det. Men är det något jag tycker är trist så är det just att köra styrketräning.
Imorgon ska jag göra ett försök att vila. Om nu inte Beata hör av sej och vill ha sällskap på en runda förstås. Och ärligt talat. Det hoppas jag på...
Är det någon som fortfarande orkar läsa mina inlägg tro... Kram i så fall!!!
Maken hade också ett löppass på agendan och han gav sej iväg direkt efter jobbet, medan jag fortfarande smälte middagen som för dagen bestod av pytt i panna och stekt ägg. Skittrist mat, jag vet, men smidigt och snabbt och barnen uppskattar det.
Maken kom tillbaks lite moloken eftersom hans vänstra knä strejkar sedan Baltzarloppet. Inför loppet hade hans PT gjort ett förslag på upplägg som var väldigt light, vilket maken tyckte var lite väl light, så han la till litegrann samtidigt som PT:n höjde en varningens finger. Nej, det är förstås omöjligt att veta om enbart detta var det som utlöste knäproblemen. Men jag skulle kunna betala dyrt för att få veta hur han hade mått om han följt coachens råd fullt ut. Synd om honom är det iaf, där han kämpar med sin voltarengel. Nåja, fortsättning följer beträffande hans löparkarriär som bara är i sin linda.
När jag kom ut duggregnade det och blåste ganska kalla vindar. Jag sket därför i min annars obligatoriska fem minuters uppvärmningspromenad eftersom jag helt enkelt frös. Hade inte bestämt mej helt för hur jag skulle springa, men tänkte att jag iaf skulle börja med att följa sjön ned mot blå spåret. Mötte en och annan löpare och efter VIP kom Claes på cykel. Det är så roligt att man under rundorna numera möter folk som man hejar igenkännande på!
Jag sprang på lätta ben hela vägen och var under 6-fart i princip varje gång jag sneglade på klockan. Ändå kändes det inte som att jag fick slita. Var är tusingarna jag körde igår, tänkte jag flera gånger, men segheten och tröttheten jag kan känna efter långa intervaller gav sej aldrig tillkänna. Vad har jag gjort för att få förtjäna den här glädjen och upplevelsen! Jag har så kul där jag lufsar fram över ömsom rötter, stock och sten för att så småningom komma ut på jämnare underlag där jag kan sträcka ut.
En känsla som allt oftare dyker upp på mina pass är den att jag älskar min kropp. Jag trodde nog aldrig att jag skulle tänka så om mej själv, men det gör jag faktiskt. Det är en spontan tanke som ploppar upp på var och varannan runda. Nä, jag älskar den inte för att den är snygg. För det är den inte. Jag älskar den för att den är så in i helvete STARK! För att den bär runt mej och låter mej uppleva allt jag får uppleva på mina rundor. Jag njuter verkligen av den! Av allt jag får uppleva i och med min löpning så är detta en sak som jag verkligen önskar att jag lyckas dela med mej av. Den betyder så otroligt mycket och jag vet många som jag önskar kunde få uppleva vad jag upplever. I massor med år har jag stridit mot min kropp och alltid tyckt att jag varit mer eller mindre knubbig. Och visst, jag skulle inte gråta om jag tappade nåt kilo runt magen och låren idag heller. Den stora skillnaden är dock att jag nu är med kroppen istället för mot kroppen. Ja, jag skulle kunna skriva oändligt i detta ämnet och kommer säkert att återkomma till det framöver, här på bloggen.
Jag var som en en dränkt katt, när jag efter 10,22 km stoppade klockan utanför vårt hus på Solstugevägen. En nöjd och lycklig dränkt katt som snittat på 5.44 per kilometer utan vara varken stum i benen eller kräkfärdig. Lite bålstyrka på golvet nere i gillestugan också. Inte slarva med detta... Jo, det gör jag alldelens för ofta. Men inför Lidingöloppet bara måste jag skärpa till mej. Jag vet det. Men är det något jag tycker är trist så är det just att köra styrketräning.
Imorgon ska jag göra ett försök att vila. Om nu inte Beata hör av sej och vill ha sällskap på en runda förstås. Och ärligt talat. Det hoppas jag på...
Är det någon som fortfarande orkar läsa mina inlägg tro... Kram i så fall!!!
God förmiddag mina vänner!
Vi sov till nio idag. Jag klagar inte.
Nu har alla tre ätit rejäl frukost och är redo att möta denna onsdag.
Som den mobiltelefonberoende människa jag gått å blivit startar jag telefonen så fort jag slår upp mina bruna. Samtidigt fixar jag frukost eftersom jag alltid är så oerhört hungrig när jag vaknar. Jag älskar frukost!
Nu såg jag precis till min fasa att yr.no spått väldigt ostadigt väder till helgen. Vi som planerat en helg på Gränna camping förhoppningsvis tillsammans med både Magnus och Lena och Leffe och Marie. Dessutom föreslog jag att Camilla och David skulle komma ned och äta kräftor med oss på lördagkväll. Nu känns det som att helgens planer hänger väldigt mycket i luften. Vi avvaktar beslut helt enkelt...
Hörde fantastiska Suss och Mirre på radion igår. Ja, det var Suss som blev intervjuad om deras ashäftiga utmaning Gränna 300.
Intervjun kommer ca 10 minuter in i inlägget. Det är omöjligt att inte bli inspirerad av denna kvinna!
Lyssna och njut av en som likt jag är hundraprocentigt övertygad om att ALLA KAN!
Nu har alla tre ätit rejäl frukost och är redo att möta denna onsdag.
Som den mobiltelefonberoende människa jag gått å blivit startar jag telefonen så fort jag slår upp mina bruna. Samtidigt fixar jag frukost eftersom jag alltid är så oerhört hungrig när jag vaknar. Jag älskar frukost!
Nu såg jag precis till min fasa att yr.no spått väldigt ostadigt väder till helgen. Vi som planerat en helg på Gränna camping förhoppningsvis tillsammans med både Magnus och Lena och Leffe och Marie. Dessutom föreslog jag att Camilla och David skulle komma ned och äta kräftor med oss på lördagkväll. Nu känns det som att helgens planer hänger väldigt mycket i luften. Vi avvaktar beslut helt enkelt...
Hörde fantastiska Suss och Mirre på radion igår. Ja, det var Suss som blev intervjuad om deras ashäftiga utmaning Gränna 300.
Intervjun kommer ca 10 minuter in i inlägget. Det är omöjligt att inte bli inspirerad av denna kvinna!
Lyssna och njut av en som likt jag är hundraprocentigt övertygad om att ALLA KAN!
tisdag 9 augusti 2011
Intervallpass
Alltid lite gruvens att komma ut på ett intervallpass, men jag behövde verkligen det nu och därför tog jag tjuren vid hornen och åkte upp till MSOK för att köra tusingar.
Min älskade Garmin har intervallfunktion där jag kan ställa in önskad distans och vilotid plus antal repetitioner. Jag knappade in 1000 meter med 2 minuters vila och fem repetitioner. Experimenterade inget med att kolla några varvstider under tiden jag sprang utan körde enbart på känsla med ungefärlig femfart som mål. Ganska mör i benen var jag efter att ha bränt av nummer fem. Men så ska det va. Hade energi genom alla tusingarna och humöret och motivationen var på topp. "För helvete, du har ju sprungit till Gränna" dök upp i huvudet så fort jag kände lite motstånd. Försökte att inte känna efter så mycket utan bara låta benen springa.
Det var KUL att läsa av klockan efteråt! Så här sa den om varvstiderna:
nr 1: 5.08 minuter
nr 2: 4.51 minuter
nr 3: 4.43 minuter
nr 4: 4.40 minuter
nr 5: 4.35 minuter
Jag är inte alltid en snigelspringare! Å bäst av allt är att såna här pass betalar igen sej på distanspassen.
Dessutom blir jag lika förvånad varje gång jag genomför dem och märker att de inte alls är så tråkiga som jag föreställt mej.
Jag hoppas jag får sova gott inatt. När endorfinerna lagt sej.
Go natt!
Min älskade Garmin har intervallfunktion där jag kan ställa in önskad distans och vilotid plus antal repetitioner. Jag knappade in 1000 meter med 2 minuters vila och fem repetitioner. Experimenterade inget med att kolla några varvstider under tiden jag sprang utan körde enbart på känsla med ungefärlig femfart som mål. Ganska mör i benen var jag efter att ha bränt av nummer fem. Men så ska det va. Hade energi genom alla tusingarna och humöret och motivationen var på topp. "För helvete, du har ju sprungit till Gränna" dök upp i huvudet så fort jag kände lite motstånd. Försökte att inte känna efter så mycket utan bara låta benen springa.
Det var KUL att läsa av klockan efteråt! Så här sa den om varvstiderna:
nr 1: 5.08 minuter
nr 2: 4.51 minuter
nr 3: 4.43 minuter
nr 4: 4.40 minuter
nr 5: 4.35 minuter
Jag är inte alltid en snigelspringare! Å bäst av allt är att såna här pass betalar igen sej på distanspassen.
Dessutom blir jag lika förvånad varje gång jag genomför dem och märker att de inte alls är så tråkiga som jag föreställt mej.
Jag hoppas jag får sova gott inatt. När endorfinerna lagt sej.
Go natt!
Tisdagsrapport
Vi sov inte så länge idag. Dvs inte så länge som vi brukar så här i semestertider. Ella vaknade strax efter kl åtta och jag hade då legat och snurrat i sängen sen maken steg upp strax före sju. Natten har inte bjudit på någon skön sömn direkt och jag vet inte riktigt varför. Erik kikade ut ur sitt rum vid halv nio.
Hur som helst. Det är ingen nackdel om vi försöker komma upp lite tidigare nu när vi snart ska återgå till vanliga rutiner. Men det tar emot kan jag lova.
Vi tog tåget till stan igår för att försöka bestämma oss för vilken säng vi ska köpa. Det gick över förväntan. Min man kände att han kunde fatta beslut redan efter att vi hade besökt tre sängförsäljare och jag som tyckte att alla sängar var ungefär lika sköna blev ärligt talat lite förvånad över hans beslutsamhet. Men det kanske hände nåt när han fyllde år häromdagen. Vad vet jag. Men det var skönt att det gick så snabbt att hitta nåt. Kanske var det just det, att jag provlegat i så många sköna sängar under eftermiddagen, som gjorde att jag sov knackigt i natt. Jag blev nämligen varse hur mycket vi verkligen är i behov av ny säng. Jag har ont överallt efter en natt i den vi har nu.
Idag kämpar jag mot den så outgrundligt starka effektiva sidan i mej. Jobbigt. Jag vill inte bara gå runt här och tvätta, bädda, plocka och städa som jag annars gör på mina lediga dagar. Det är ju ändå semester! Om bara vädret vore fint så kunde vi ge oss iväg till badet, men det är grått och bara 15 grader ute. Inget vidare. Min enda lilla idé för dagen är att vi skulle kunna ge oss av ut i blåbärsskogen. Packa en lite rygga med festis och bulle och knalla ned till skogen vid friluftshotellet. Mmmmm...kanske det. Får fundera på saken. Jag kan nog inte låta bli att köra en tvättmaskin först bara. Sen får effektiva-Lisa lägga av. Punkt slut.
Hur som helst. Det är ingen nackdel om vi försöker komma upp lite tidigare nu när vi snart ska återgå till vanliga rutiner. Men det tar emot kan jag lova.
Vi tog tåget till stan igår för att försöka bestämma oss för vilken säng vi ska köpa. Det gick över förväntan. Min man kände att han kunde fatta beslut redan efter att vi hade besökt tre sängförsäljare och jag som tyckte att alla sängar var ungefär lika sköna blev ärligt talat lite förvånad över hans beslutsamhet. Men det kanske hände nåt när han fyllde år häromdagen. Vad vet jag. Men det var skönt att det gick så snabbt att hitta nåt. Kanske var det just det, att jag provlegat i så många sköna sängar under eftermiddagen, som gjorde att jag sov knackigt i natt. Jag blev nämligen varse hur mycket vi verkligen är i behov av ny säng. Jag har ont överallt efter en natt i den vi har nu.
Idag kämpar jag mot den så outgrundligt starka effektiva sidan i mej. Jobbigt. Jag vill inte bara gå runt här och tvätta, bädda, plocka och städa som jag annars gör på mina lediga dagar. Det är ju ändå semester! Om bara vädret vore fint så kunde vi ge oss iväg till badet, men det är grått och bara 15 grader ute. Inget vidare. Min enda lilla idé för dagen är att vi skulle kunna ge oss av ut i blåbärsskogen. Packa en lite rygga med festis och bulle och knalla ned till skogen vid friluftshotellet. Mmmmm...kanske det. Får fundera på saken. Jag kan nog inte låta bli att köra en tvättmaskin först bara. Sen får effektiva-Lisa lägga av. Punkt slut.
söndag 7 augusti 2011
H som i Höjdpunkt!
H som i Helg.
H som i Härligt.
H som i Husvagn.
H som i Henka.
H som i Hemlagad bea.
H som i Hunnit med två löparrundor.
H som i Harmoni.
H som i Hejdlöst massa kusinlek.
H som i en Helt enkelt fulländad helg.
Ankom fredag kväll, lite efter tidsplan som vanligt, men okej. Det gjorde inget. Ställde upp husvagnen. Sedan stack Henka och jag direkt ut på en runda i löpardojjor. 6½ kilometer. Lagom fart. Yes. Vad häftigt att kuta med brorsan! Sedan massa god grill, ett glas rött och i säng för att orka med en heldag på Astrid Lindgrens värld.
Hela lördagen bjöd på kanonväder! Verkligen. Konstigt nog var inte ALV så överbefolkat som jag befarat och det tackade vi för! Gud vilken go dag det blev. Hade med oss korv att grilla plus lite annat smått å gott som satt som en smäck i skuggan från björkarna vid hinderbanan. Vi hann se två föreställningar mellan det att vi promenerade runt i parken. Pippi och Ronja. Det är så oerhört bra arrangerat allting att man häpnar. Dessutom är parken välskött och väldigt mysig. Fräscha toaletter. Papperskorgar everywhere. I like it. Känns faktiskt inte jobbigt att betala en dryg tusenlapp för inträde när man får så mycket igen. Medhavd mat är dock ett måste och förutsättningarna för att kunna fixa till en riktigt bra måltid är optimala med grillar uppställda på flera ställen. Inte ens grillkol behöver man släpa på. Kan tänka mej att det kan vara lite lurigt att få fatt på bord en dag då det är mer besökare än i lördags, men då finns i gengäld stora grönområden där det går fint att slänga ut en picknickfilt.
Mera grill vankades på lördagkväll, lite mer vin likaså. Somnade som en stock i husvagnen och vaknade vid halv 10 till smattret av regndroppar mot husvagnstaket. Vilken tajming med vädret. Igår solsken, idag regn.
Nåja, efter en smarrig frukost blev det favorit i repris när jag och brorsan gav oss iväg ut på en löptur igen. "Låna en keps brorsan. Då märker du inte att det regnar..." Nä, det är faktiskt sant. Men till en viss gräns som just denna söndagen överskreds med besked. Fy satan vad det vräkte ned på oss emellanåt. Meeeen...vad gjorde väl det där vi lufsade på i bra fart (5.45/km ungefär, lite snabbare än min vanliga långpass-snigelfart) och surrade om ditt och datt! Mysigt som fasen hade vi och jag njöt av att få ha lillebror helt för mej själv! Ett varv runt kvarteret bara så blev det jämna och snygga 15 km på klockan.
Väl hemma igen vankades det tacos som Lollo och Björn snott ihop. Fatta vad förspänt vi fick det. He he he... Till efterrätt en hallon/rabarberpaj med marängtäcke (måste ju återvinna äggvitorna efter att ha gjort bea igår) för att fira maken som dagen till ära fyller 45. Grattis på dej;)
Barnen har lekt och skrattat och lekt och skrattat och lekt heeeeeeela helgen. Att Erik och Caroline funkar bra ihop har vi ju vetat länge men även Ella och Alma hittar varann på väldigt kort tid. Lilly hänger med så gott det går och det accepteras. Otroligt härligt att se!
Ja, detta blev en helg som definitivt kvalificerar sej som en av den här sommarens höjdpunkter!
Min bror, helt enkelt världens sötaste och bästa, med fina familj. Innerligt tack för den här gången och på snart återseende hoppas jag. Å då tar vi med oss löpardojjorna, eller hur!
H som i Härligt.
H som i Husvagn.
H som i Henka.
H som i Hemlagad bea.
H som i Hunnit med två löparrundor.
H som i Harmoni.
H som i Hejdlöst massa kusinlek.
H som i en Helt enkelt fulländad helg.
Ankom fredag kväll, lite efter tidsplan som vanligt, men okej. Det gjorde inget. Ställde upp husvagnen. Sedan stack Henka och jag direkt ut på en runda i löpardojjor. 6½ kilometer. Lagom fart. Yes. Vad häftigt att kuta med brorsan! Sedan massa god grill, ett glas rött och i säng för att orka med en heldag på Astrid Lindgrens värld.
Hela lördagen bjöd på kanonväder! Verkligen. Konstigt nog var inte ALV så överbefolkat som jag befarat och det tackade vi för! Gud vilken go dag det blev. Hade med oss korv att grilla plus lite annat smått å gott som satt som en smäck i skuggan från björkarna vid hinderbanan. Vi hann se två föreställningar mellan det att vi promenerade runt i parken. Pippi och Ronja. Det är så oerhört bra arrangerat allting att man häpnar. Dessutom är parken välskött och väldigt mysig. Fräscha toaletter. Papperskorgar everywhere. I like it. Känns faktiskt inte jobbigt att betala en dryg tusenlapp för inträde när man får så mycket igen. Medhavd mat är dock ett måste och förutsättningarna för att kunna fixa till en riktigt bra måltid är optimala med grillar uppställda på flera ställen. Inte ens grillkol behöver man släpa på. Kan tänka mej att det kan vara lite lurigt att få fatt på bord en dag då det är mer besökare än i lördags, men då finns i gengäld stora grönområden där det går fint att slänga ut en picknickfilt.
Mera grill vankades på lördagkväll, lite mer vin likaså. Somnade som en stock i husvagnen och vaknade vid halv 10 till smattret av regndroppar mot husvagnstaket. Vilken tajming med vädret. Igår solsken, idag regn.
Nåja, efter en smarrig frukost blev det favorit i repris när jag och brorsan gav oss iväg ut på en löptur igen. "Låna en keps brorsan. Då märker du inte att det regnar..." Nä, det är faktiskt sant. Men till en viss gräns som just denna söndagen överskreds med besked. Fy satan vad det vräkte ned på oss emellanåt. Meeeen...vad gjorde väl det där vi lufsade på i bra fart (5.45/km ungefär, lite snabbare än min vanliga långpass-snigelfart) och surrade om ditt och datt! Mysigt som fasen hade vi och jag njöt av att få ha lillebror helt för mej själv! Ett varv runt kvarteret bara så blev det jämna och snygga 15 km på klockan.
Väl hemma igen vankades det tacos som Lollo och Björn snott ihop. Fatta vad förspänt vi fick det. He he he... Till efterrätt en hallon/rabarberpaj med marängtäcke (måste ju återvinna äggvitorna efter att ha gjort bea igår) för att fira maken som dagen till ära fyller 45. Grattis på dej;)
Barnen har lekt och skrattat och lekt och skrattat och lekt heeeeeeela helgen. Att Erik och Caroline funkar bra ihop har vi ju vetat länge men även Ella och Alma hittar varann på väldigt kort tid. Lilly hänger med så gott det går och det accepteras. Otroligt härligt att se!
Ja, detta blev en helg som definitivt kvalificerar sej som en av den här sommarens höjdpunkter!
Min bror, helt enkelt världens sötaste och bästa, med fina familj. Innerligt tack för den här gången och på snart återseende hoppas jag. Å då tar vi med oss löpardojjorna, eller hur!
fredag 5 augusti 2011
Mot en veckas ledighet
Två veckors arbete och det är dags att vara lite ledig igen. Ja, det är väl lite lagom fördelning kan jag tycka. Synd att den inte vara i evighet.
Nästa vecka är det alltså jag som befinner mej på hemmaplan med barnen. Sista veckan innan det drar igång på allvar med jobb, skola, fritids och dagis. Hoppas på fint väder så jag får möjlighet att sola och bada lite med de små (?) liven. Maken tajmade ju verkligen in finväder på sina sista veckor. Lite avis är jag men väntar med att bli jätteavis tills jag ser väderutvecklingen för kommande vecka. Jag kanske får sol varenda dag!
Sedan i onsdags har vi haft kusin Caroline på besök. Lyckan är stor för Ella och katastrofen ett faktum varje gång Erik vill ha Caroline för sej själv. Det skriks gråts och dras i den låsta dörren när hon inte får vara med. Och det är svårt det där. För man kan inte tvinga 10-11 åringar till att leka med en 4-åring. Åtminstone inte hela tiden. Däremot har vi väl försökt intala dem att de vinner på att "släppa in" Ella kortare stunder då och då. Men det är ganska mycket protester trots det.
Ikväll tar vi iaf med oss husvagn och "alla" barn inklusive hårbollen och åker till Eksjö. Äntligen ska jag få träffa little brother litegrann. Vad mysigt! Imorgon blir det en tripp till Astrid Lindgrens värld och det ska bli fantastiskt spännande att se Ellas reaktion ffa när hon möter Pippi.
Sedan har vi ju en jubilar i familjen denna veckan, närmare bestämt på söndag. Då fyller nämligen Björn 45 år. Så när jag slutar jobbet idag blir det en tur till A6 för att ordna med en present.
Just precis nu längtar jag hejdlöst efter att få snöra på mej springskor och ge mej ut en runda. Vilade både igår och i förrgår så nu kliar det i springtarmen minsann. Men detta ska det rådas bot på så fort vi anlänt till brorsan!
Trevlig fredag till er alla! Å massa glada hejarop och styrkekramar till min snygga moster Anita som nu kämpar för att genomföra Fjällräven Classic!
Nästa vecka är det alltså jag som befinner mej på hemmaplan med barnen. Sista veckan innan det drar igång på allvar med jobb, skola, fritids och dagis. Hoppas på fint väder så jag får möjlighet att sola och bada lite med de små (?) liven. Maken tajmade ju verkligen in finväder på sina sista veckor. Lite avis är jag men väntar med att bli jätteavis tills jag ser väderutvecklingen för kommande vecka. Jag kanske får sol varenda dag!
Sedan i onsdags har vi haft kusin Caroline på besök. Lyckan är stor för Ella och katastrofen ett faktum varje gång Erik vill ha Caroline för sej själv. Det skriks gråts och dras i den låsta dörren när hon inte får vara med. Och det är svårt det där. För man kan inte tvinga 10-11 åringar till att leka med en 4-åring. Åtminstone inte hela tiden. Däremot har vi väl försökt intala dem att de vinner på att "släppa in" Ella kortare stunder då och då. Men det är ganska mycket protester trots det.
Ikväll tar vi iaf med oss husvagn och "alla" barn inklusive hårbollen och åker till Eksjö. Äntligen ska jag få träffa little brother litegrann. Vad mysigt! Imorgon blir det en tripp till Astrid Lindgrens värld och det ska bli fantastiskt spännande att se Ellas reaktion ffa när hon möter Pippi.
Sedan har vi ju en jubilar i familjen denna veckan, närmare bestämt på söndag. Då fyller nämligen Björn 45 år. Så när jag slutar jobbet idag blir det en tur till A6 för att ordna med en present.
Just precis nu längtar jag hejdlöst efter att få snöra på mej springskor och ge mej ut en runda. Vilade både igår och i förrgår så nu kliar det i springtarmen minsann. Men detta ska det rådas bot på så fort vi anlänt till brorsan!
Trevlig fredag till er alla! Å massa glada hejarop och styrkekramar till min snygga moster Anita som nu kämpar för att genomföra Fjällräven Classic!
måndag 1 augusti 2011
Inspirera mera
Jag vet inte om det berodde på att jag för dagen varit hos bästa Jessica och klippt bort en massa hår som därmed gjort mej lättare. Eller om det var för att jag kände mej tio år yngre när jag steg ut från hennes salong . Eller kanske det var nån doping i köttbullarna jag åt på IKEA innan jag åkte hemåt. (Var bara tvungen att äta nåt då för att orka springa runt på lagret och leta det vi behövde. Ja jag hade iofs slickat i mej en skål med yoghurt strax efter kl 13.) Min nya spellista i MP3:n kan också ha gett extra kraft, sedan jag laddat den med massa ny härlig musik.
Hur som helst så var det en mycket angenäm upplevelse att snöra på sej joggingskorna och för det första, känna att tårna inte gjorde ont ett dugg längre, men allra mest få känna den där härliga kraften i kroppen! Varmt ute, jodå. Lite för varmt till och med. Men jag iklädde mej linne och kände redan efter ett par steg att det gick oerhört lätt!
Åtta kilometer var planen. Men det blev drygt elva. Upp mot masten. Ned på Mullsjö runt. Ut på Perstorpavägen. Fortsättning mot Hästhagen. Vänster strax innan Hästhagen. Ned mot skjutbanan. Över fisket och ut på Perstorpavägen igen. Påbörjar ett varv runt sjön. Vinkar till man och barn som är ute och metar i Mullsjön. Erik håller upp en ynklig lite abborre. Lycklig över fångsten som imorgon ska kokas till katten. Jag trampar vidare. Undrar om jag hinner hem före dem?
Det visar sej att det gör jag. Med råge. Hinner stretcha, köra lite bålstyrka och duscha innan de backar upp bilen på garageuppfarten. Perfekt!
Jag kan inte riktigt förklara hur otroligt roligt och härligt det är att springa såna här dagar. I stort sett under hela passet "bloggar jag". Testar olika formuleringar för att beskriva storheten i ett löppass som detta. Analyserar och funderar kring hur jag har hittills har kunnat lyckas så bra med min träning. Jag har verkligen utvecklats! Och det utan någon fanatisk inställning och stenhårt uppstrukturerade träningspass där jag varit spyfärdig av ansträngning.
För mej handlar det mycket om kärlek. Kärlek till löpning. Det är i mångt och mycket DEN som har styrt mitt upplägg. Jag har kört oändliga pass bara på känsla. Men det är ju precis vad kärlek handlar om. Känslor. Eller hur? Att det därtill ska vara roligt är bara ett av mina motton men där måste jag också inflika att det inte ALLTID varit/är roligt. Lägg då till inställningen att löpning är din bästa vän och att er vänskap är livslång. Då får ni svaret på hur ni tar er igenom eller kanske framförallt ut, de dagar det inte känns fullt så översvallande att knyta på sej skorna och köra ett pass.
Ja mina reflektioner kring löpning är många. Och som ni sedan tidigare vet älskar jag att dela med mej av dem. Bara med förhoppningen om att kunna fortsätta inspirera.
På tal om att inspirera. Jag pratade ett par ord med grannen ikväll. Han kom ned på stigen utanför vår häck, iförd löparmundering, precis när jag var på gång att gå in och byta om för min runda. Jag erbjöd honom att låna min eller makens GPS för att han skulle kunna mäta sin runda. Så nämnde jag att det gått bra för Björn i lördags. Milen på ganska exakt 58 minuter. Ja, jag tänkte det, säger grannen då, att kan Björn så borde väl jag också kunna! Han syftar på att maken ännu så länge har ganska många extra kilon att släpa runt på. När jag sedan gjorde mina reflektioner ute i spåret kom jag fram till att även Björn blivit en källa till inspiration! Det är verkligen megahärligt! Grannen skulle jag för övrigt vilja bromsa lite och lyckas få att göra samma stenhårda mjukstart som Björn gjorde. Men där tror jag inte att jag når någon framgång. Han är nämligen en något otålig herre... Flikade iaf in med 10% regeln. Jorå, jag tror han lyssnade.
Skynda långsamt mina vänner. Det får bli dagens kloka ord från mej.
Go natt.
Hur som helst så var det en mycket angenäm upplevelse att snöra på sej joggingskorna och för det första, känna att tårna inte gjorde ont ett dugg längre, men allra mest få känna den där härliga kraften i kroppen! Varmt ute, jodå. Lite för varmt till och med. Men jag iklädde mej linne och kände redan efter ett par steg att det gick oerhört lätt!
Åtta kilometer var planen. Men det blev drygt elva. Upp mot masten. Ned på Mullsjö runt. Ut på Perstorpavägen. Fortsättning mot Hästhagen. Vänster strax innan Hästhagen. Ned mot skjutbanan. Över fisket och ut på Perstorpavägen igen. Påbörjar ett varv runt sjön. Vinkar till man och barn som är ute och metar i Mullsjön. Erik håller upp en ynklig lite abborre. Lycklig över fångsten som imorgon ska kokas till katten. Jag trampar vidare. Undrar om jag hinner hem före dem?
Det visar sej att det gör jag. Med råge. Hinner stretcha, köra lite bålstyrka och duscha innan de backar upp bilen på garageuppfarten. Perfekt!
Jag kan inte riktigt förklara hur otroligt roligt och härligt det är att springa såna här dagar. I stort sett under hela passet "bloggar jag". Testar olika formuleringar för att beskriva storheten i ett löppass som detta. Analyserar och funderar kring hur jag har hittills har kunnat lyckas så bra med min träning. Jag har verkligen utvecklats! Och det utan någon fanatisk inställning och stenhårt uppstrukturerade träningspass där jag varit spyfärdig av ansträngning.
För mej handlar det mycket om kärlek. Kärlek till löpning. Det är i mångt och mycket DEN som har styrt mitt upplägg. Jag har kört oändliga pass bara på känsla. Men det är ju precis vad kärlek handlar om. Känslor. Eller hur? Att det därtill ska vara roligt är bara ett av mina motton men där måste jag också inflika att det inte ALLTID varit/är roligt. Lägg då till inställningen att löpning är din bästa vän och att er vänskap är livslång. Då får ni svaret på hur ni tar er igenom eller kanske framförallt ut, de dagar det inte känns fullt så översvallande att knyta på sej skorna och köra ett pass.
Ja mina reflektioner kring löpning är många. Och som ni sedan tidigare vet älskar jag att dela med mej av dem. Bara med förhoppningen om att kunna fortsätta inspirera.
På tal om att inspirera. Jag pratade ett par ord med grannen ikväll. Han kom ned på stigen utanför vår häck, iförd löparmundering, precis när jag var på gång att gå in och byta om för min runda. Jag erbjöd honom att låna min eller makens GPS för att han skulle kunna mäta sin runda. Så nämnde jag att det gått bra för Björn i lördags. Milen på ganska exakt 58 minuter. Ja, jag tänkte det, säger grannen då, att kan Björn så borde väl jag också kunna! Han syftar på att maken ännu så länge har ganska många extra kilon att släpa runt på. När jag sedan gjorde mina reflektioner ute i spåret kom jag fram till att även Björn blivit en källa till inspiration! Det är verkligen megahärligt! Grannen skulle jag för övrigt vilja bromsa lite och lyckas få att göra samma stenhårda mjukstart som Björn gjorde. Men där tror jag inte att jag når någon framgång. Han är nämligen en något otålig herre... Flikade iaf in med 10% regeln. Jorå, jag tror han lyssnade.
Skynda långsamt mina vänner. Det får bli dagens kloka ord från mej.
Go natt.
Veckan som gick
Med man och barn på vift (i Motala) blir hela tillvaron så märklig på nåt vis. Vem är jag utan dem liksom? Vad ska jag göra av mina eftermiddagar när inte de behöver nån som fixar middag, tvättar och bara finns när de ropar på mej... Konstigt som sagt.
Men långt ifrån jobbigt eller tråkigt. Eller ledsamt. Saknar gör jag såklart. Men jag är också rätt bra på att njuta av den tillfälligt ensamma tillvaron.
Självklart knyter jag på mej löparskorna. Men mina tår har som sagt var varit lite sargade efter lördagens fyra mil och jag hade ju ett millopp i Motala ihop med maken att se fram emot i helgen. Så det blev två pass. Redan vid andra passet kändes benen ungefär som vanligt. Nice. Sedan var det ju tävling i lördags. Baltzarloppet i Motala och därmed skulle maken premiärkuta en mil i tävlingssammanhang.
Dessutom med sub 60 som målsättning. Min uppgift var att springa med som pacer och pepp. Förutom ett hundratal andra löpare hade vi också sällskap av Beatas man, Anders. Det gick förstås jättebra för Björn. Han klarade målet med marginal och jag känner mej jättestolt över hans bedrift. Oerhört bra kämpat mannen! Som om inte detta var nog, så ställde även finaste Erik upp i knatteloppet. Jag kan knappt beskriva känslan av att se honom komma in på banan och formligen flyga fram de sista 300 meterna. Två kilometer på 8.55 minuter. Mmmmm... Jag kanske hade kunnat hänga på! Men jag är inte säker. Han har ett fantastiskt löpsteg och vill han bara är jag övertygad om att han skulle kunna utvecklas till en mycket duktig löpare. Men framförallt hoppas jag att han kan hitta glädjen i löpningen och känna att han gör det för sin egen skull. För att han mår bra av det. Grattis till att du vågade Erik och till ett väl genomfört lopp. Grattis också till Anders och Beatas Agaton, som även han kutade runt de två kilometerna på en finfin tid! Skoj att ha er med grabbar!
Men för att fortsätta på ämnet tillfällig ensamhet...
Jag njuter också av att stiga upp på morgonen och fixa och äta min frukost utan att behöva smyga för de som faktiskt har semester.
Jag äter kvällsmat framför TV:n.
Jag struntar i att bädda och jag är ganska slapp när det gäller att plocka undan efter mej i köket.
Jag dammsuger kl 22.
Och jag sitter vid datorn alldeles för länge på kvällen...
Det enda som "inte funkar" helt hundra är min sömn. Jag sover nämligen varken speciellt djupt eller gott när jag är helt ensam hemma.
Nu har vi alltså betat av första jobbveckan för min del och bara en återstår innan jag tar lite ledigt igen. Det ska bli riktigt skönt!
Men långt ifrån jobbigt eller tråkigt. Eller ledsamt. Saknar gör jag såklart. Men jag är också rätt bra på att njuta av den tillfälligt ensamma tillvaron.
Självklart knyter jag på mej löparskorna. Men mina tår har som sagt var varit lite sargade efter lördagens fyra mil och jag hade ju ett millopp i Motala ihop med maken att se fram emot i helgen. Så det blev två pass. Redan vid andra passet kändes benen ungefär som vanligt. Nice. Sedan var det ju tävling i lördags. Baltzarloppet i Motala och därmed skulle maken premiärkuta en mil i tävlingssammanhang.
Dessutom med sub 60 som målsättning. Min uppgift var att springa med som pacer och pepp. Förutom ett hundratal andra löpare hade vi också sällskap av Beatas man, Anders. Det gick förstås jättebra för Björn. Han klarade målet med marginal och jag känner mej jättestolt över hans bedrift. Oerhört bra kämpat mannen! Som om inte detta var nog, så ställde även finaste Erik upp i knatteloppet. Jag kan knappt beskriva känslan av att se honom komma in på banan och formligen flyga fram de sista 300 meterna. Två kilometer på 8.55 minuter. Mmmmm... Jag kanske hade kunnat hänga på! Men jag är inte säker. Han har ett fantastiskt löpsteg och vill han bara är jag övertygad om att han skulle kunna utvecklas till en mycket duktig löpare. Men framförallt hoppas jag att han kan hitta glädjen i löpningen och känna att han gör det för sin egen skull. För att han mår bra av det. Grattis till att du vågade Erik och till ett väl genomfört lopp. Grattis också till Anders och Beatas Agaton, som även han kutade runt de två kilometerna på en finfin tid! Skoj att ha er med grabbar!
Men för att fortsätta på ämnet tillfällig ensamhet...
Jag njuter också av att stiga upp på morgonen och fixa och äta min frukost utan att behöva smyga för de som faktiskt har semester.
Jag äter kvällsmat framför TV:n.
Jag struntar i att bädda och jag är ganska slapp när det gäller att plocka undan efter mej i köket.
Jag dammsuger kl 22.
Och jag sitter vid datorn alldeles för länge på kvällen...
Det enda som "inte funkar" helt hundra är min sömn. Jag sover nämligen varken speciellt djupt eller gott när jag är helt ensam hemma.
Nu har vi alltså betat av första jobbveckan för min del och bara en återstår innan jag tar lite ledigt igen. Det ska bli riktigt skönt!
Published with Blogger-droid v1.7.2
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)