Lördag på stan

Bakom varje moln finns solen

Det finns många talesätt som jag tycker liksom är uttjatade... Ja, faktiskt. Men att solen finns bakom varje moln går inte att förneka.

Jag vill inte påstå att det är klarblå himmel men det är i varje fall en och annan lucka i molntäcket just nu! Jag är så innerligt tacksam över detta.

Jag funderar samtidigt på varför det vänt uppåt? Så hejdar jag mej och tänker att, näe...det spelar ingen roll. Jag kommer förmodligen inte att få ett rättvist svar på det hur mycket jag än analyserar. Bara att glädjas istället.

Min dag har helt igenom varit bra.

Den började före kl 07 när Ella tjoade på mej från sitt rum. Jag fattade inte riktigt att klockan var "morgon" så jag försökte först få henne att somna om... Det sket sej. När jag sedan kollade på klockan insåg jag att det var lika bra att masa sej upp för att käka lite gröt inför den stundande löprundan som jag bokat med Beata.

En dryg timme senare bar det av i joggingskorna. Härligt väder och härligt sällskap. Hyfsat lätta ben och helt enkelt fantastisk terräng!

Strax över 15 km blev det. Över rötter, på skrå, uppför, nedför, cykelbana, skogsstig... Gud vad roligt det ÄR att springa! Fatta!! Jag vill bara ha mer! Så fort jag kommer hem längtar jag till nästa pass. Sicken galenpanna jag är...

Efter dusch blev det en tur till Jönköping och lunch på bästa matstället, Picnique. Jag åt en helt gudomlig kronärtskockssoppa med kantareller...och massor av grädde! Så nu får vi se hur magen pallar det.

Rundade av på IKEA för inköp av extrasäng innan det var dags för mej att rulla mot öster där jag skulle tillbringa min kväll. Favorit i repris kan jag väl kalla jobbkvällen eftersom jag fick äran att arbeta ihop med min gamla helgkollega R. Guld!

Nu är det dags att sätta sej i bilen och köra hemåt och hoppas att älgarna inte demonstrerar på vägarna ikväll.

Trevlig lördagkväll!

Jävlar

Ja jävlar satan fan.

En helvetes omysig fredag.

Förbannat.

Fint besök

Han var här igår kväll.

Och jag var lyckligast i världen.

Fråga mej inte hur det gick till, men han var definitivt här.

The real Erik. The one and only.

Nångång vid 18-tiden kom han. Och när jag la märke till honom höll jag först andan. Men han stannade så länge att jag ganska snart var tvungen att börja andas igen.

Som jag njöt.

Och som han tycktes mysa.

Jag hoppas innerligt att han stannar länge...

Torsdagstankar

Avslutade min arbetsdag i tid så jag hann plocka upp sonen på hemväg. Det uppskattade han. Men jag såg på hans ansiktsuttryck när han gick mot bilen att det inte hade varit en bra dag idag. Mammahjärtat värker. Arg som ett bi har han varit av och till sedan vi kom hem. Varje stund med "den riktiga Erik" tänder förhoppningen om att nu har det vänt. Ända tills något går emot honom (och ofta vet jag inte ens vad) och han tänder på alla sju cylindrar på en gång. Jag erbjöd honom att köra förbi pappas hus på väg hem från skolan, för det pratade han om att han ville tidigare i veckan. Men nej, absolut inte. Han ville bara hem så fort som möjligt.

Väl hemma grät han över att han inte hade någon att vara med. Många negativa formuleringar om sej själv kom över hans läppar där han satt i trappan och snyftade.

Jag dukade iaf fram lite fika. Vi snaskade i oss pepparkakor med smör och det var ganska lugnt. Jag berättade att jag inte fått tag på Monica på Socialtjänsten. Han reagerar inte på mina ord. Idag är pappasaknaden inte lika intensiv. Helt klart. Idag regerar ilskan och frustrationen.

Lyckas motivera honom till att göra läxorna. Det är kartkunskap, skriva en berättelse färdigt plus en engelskauppgift. Det går över förväntan. Han är förbannad för att jag, som han uttrycker det, tvingar honom. Men detta eskalerar inte som det annars kan göra, utan han koncentrerar sej kanonbra och jag tänker det jag tänkt så många ggr förut. Han är smart, killen. Otroligt smart.

Hittade en föräldrasida på bris.se och knåpade ihop ett inlägg på ett forum där. Kanske någon därute ser det och svarar? Att få kontakt med någon som är i samma sits som vi, eller som jobbat med barn som i liknande situationer vore ovärderligt. Det måste ju finnas iaf någon. Eller?

Jag har medvetet avvaktat med att hämta Ella på dagis. Erik behöver verkligen få känna att han får all min uppmärksamhet om än bara för en timme. Men nu har han satt sej framför datorn och förmodligen fått nog av mej så jag tror jag rullar iväg mot dagis.

Ha en riktigt skön höstkväll. Tänd ett ljus!

Just nu är det tungt

Att se sina barn må dåligt är det absolut jobbigaste som finns.

Nu är det dags igen och jag lider alla helvetes kval varje gång det sker. Men vad värre är så lider min prins lider tusenfalt. Och eftersom situationen är som den är, är lösningen långt ifrån självklar.

Men tänk vad mycket stöd man får från omgivningen när man bara andas om att det är tungt just nu. Det mail som damp ned i inboxen i eftermiddags värmde oerhört till exempel.

Jag försöker rikta mitt fokus åt "rätt håll" och ta en dag och en sak i taget. Det ljusnar i horisonten. Förr eller senare.

Ikväll blir det intervaller uppe vid MSOK i sällskap av fru Olin. Det blir perfekt att rensa huvudet med det!

Ja, ni som bara dyker in här på bloggen utan att veta nåt om mej och min familj, mitt liv sedan tidigare har nog funnit att den verkligen kan skifta i innehåll. Om det är så att någon skulle önska att komma i kontakt med mej på ett annat sätt än genom att kommentera mina inlägg, går det utmärkt och är bara kul om ni slänger iväg ett mail till lisa.gronlund@hotmail.com!

Tjingeling!

Medvetslös men tacksam

Det är den tid på året då många med mej är sådär sjuuuuuukt trötta. För mej är detta mest uttalat på morgonen och idag var det vedervärdigt. Det gör liksom ont i kroppen och jag mår riktigt illa de första minutrarna efter att jag väl masat mej upp. Men när jag sedan kommit upp och duschat av mej, ja då går det faktiskt. Jag är tacksam över att jag åtminstone inte är helt dränerad på ork under eftermiddagarna, när juvelerna i familjen är slitna och det ska fram mat på bordet så fort det bara går. Det är en kritisk stund i vår familj.

Jag är också tacksam över att jag är frisk igen och det firade jag med ytterligare en runda igår kväll. Bästa Beata och jag drog upp till MSOK och rev av 2 x 3,5 km i maklig takt, dvs i en takt som gör det möjligt att lösa världsproblemen samtidigt. Smart att förena nytta med nöje!

Ikväll ska jag packa ned lite kläder inför helgen i huvudstaden, tillsammans med min coola mamma. Det kommer bli fantastiskt!

Hur ser er dag ut?

Jätteblött och jättekul

Snäll man jag har...

Regnet vräkte ned hela vägen hem från jobbet. Fy fan. Men ut kom jag tämligen omgående sedan jag parkerat min pärla hemma på uppfarten. Visst kan jag känna ett motstånd mot att sticka ut och kuta när regnet står som spön i backen. Konstigt vore väl annat. Men ärligt talat minns jag bara ett tillfälle under de senaste tre och ett halvt åren som jag backat på en löprunda på grund av regnoväder. Idag var förstås längtan efter att springa stor eftersom jag precis kommit igång efter en förkylning. Så att det regnade kändes inte som ett skäl för att stanna hemma. Med keps och MP3 kan jag koppla bort mycket av faktorer omkring mej som eventuellt skulle kunna ha en negativ effekt på min runda.

Jag var mer än dyngsur när jag efter 10 km klev innanför dörren till vårt hus. Men lycklig ända in i märgen. Helt ärligt. Ni fattar inte hur kul det är att springa! Det gör inget att udden av formen är borta för en motionär som jag. Det är inte på nåt sätt mindre kul med själva löpningen! Och tacksamheten över hur kroppen fungerar finns där hela tiden.

Dagens bästa:

Impulslunch på MAX med en betydelsefull kollega. Tack Teuta! Vi måste ses snart igen!

Published with Blogger-droid v1.7.4

Imorse höll jag andan

Jag var väldigt spänd på hur kroppen skulle kännas idag när jag vaknade. Ytterligare en förkylningsrekyl eller? Det var iaf vad jag var beredd på.

Så jag höll andan ett ögonblick och kände efter när jag stängt av alarmet på klockan...

Och nej! Inga känningar av någon förkylning! Hurra! Inte heller någon träningsvärk. Det hade jag å andra sidan hoppats på. Jag har ju aldrig träningsvärk efter löppassen nuförtiden. Ömma muskler vittnar ju om att kroppen utsatts för träning och jag tycker det finns något skönt i den smärtan. Om jag uttrycker det så.

Det betyder att jag kanske ger mej ut en runda i eftermiddag. Om jag får tillåtelse förstås... Men maken noterade förändringen (förbättringen alltså) i mitt humör redan efter gårdagens runda så jag tror inte han motsätter sej ett litet pass.

Vad härligt att vara frisk!

Löparlycka

Jag har just varit ute på första rundan efter förkylningsrekylen jag känt av sedan onsdag förra veckan.

Lycklig som ett barn på julafton när jag fick byta om till löparkläderna. Samtidigt lite orolig för hur tungt det skulle bli. Men mest av allt otroligt sugen på att springa förstås. Otroligt sugen!!

Reflexvästen törs jag inte lämna hemma i dessa älgjaktstider. Jag är ärligt talat jävligt skraj för att skrämma upp nån gammal halvsovande jägare på pass. Förhoppningsvis signalerar västen att jag är en inte-älg. Men säker. Det känner jag mej ändå inte riktigt.

Jag undvek de grymmaste backarna kring Trollsjön och Stråken och försökte hålla farten mellan 6.15-6.30. Bara strutta runt och mysa och njuta och påminna kroppen om denna underbara företeelse. Löpningen.

Klockan sa 6.72 km och 6.18 i snittfart. Benen överraskade men visst, det känns förstås att jag varit sjuk. Jag är inte i samma form och det hade jag inte förväntat mej. Men satan vad kul det känns att få börja om lite från början! Det är ju då man tydligast märker förbättringar. Tja, ni ser. Det går att se nåt positivt i det mesta (allt?).

Det är ju inte hur man har det utan hur man tar det!

Är glaset halvfullt eller halvtomt?

Dagens bästa förresten: Susannes mail med inbjudan till Luciatåget den 10 december. Vem ska med den här gången?

Nya tag

En hel helg med strålande höstväder till ända. Det har varit surt att inte kunnat utnyttja dagsljuset och ge sej ut på en löparrunda.

Men min hälsa har inte tillåtit någon träning och jag har varit den till viljes.

Törs inte ropa hej riktigt ännu, men visst känns det som att det vänt. Inget halsont. Kroppen pigg. Lite nästäppa bara.

Det är dags att ta nya tag och hitta tillbaks till formen och det känns faktiskt både okej och kul.

Tjoho! Här kommer jag!

På promenix med mej själv

Tokhärligt att komma ut.

Men ändå. Jag deppar för att jag inte är iklädd full löparmundering. Ja det är klart.

Samtidigt gläds jag åt att jag iaf är ute och rör på mej lite lätt.

Nu måste det väl ändå ha vänt?

Losing my mind

Ja, det känns som att jag håller på att bli tokig.

Igår hade jag och Beata planerat att sticka ut en lätt runda efter att små prinsessorna gympat klart. Vad tror ni händer? Jo, medan jag sitter och väntar på att Ella ska bli klar inne i gympahallen börjar jag må skrutt. Vill inte riktigt erkänna det för mej själv utan tänker att det nog bara är mitt lata jag som känner motstånd mot att ge sej ut i mörkret. Men så när jag kommit hem känns huvudet riktigt tungt och nåt säger mej att jag borde kolla så det inte är feber på gång. Halsen känns ju fortfarande så jag ska kanske vara lite försiktigt. Termometern visar 37,9 och jag får lov att ringa bästa Beata och ställa in... FAN!

Ja vi har förmodligen haft oturen att drabbas av ytterligare nån liten bacill eftersom även Erik börjat känna sej dålig med halsont och huvudvärk. Hämtade honom i skolan tidigare på dagen.

Idag har dagis stängt och jag hade planerat att vara ledig med Ella. Så blev det förstås men det var mest fokus på sjuklingen Erik som inte alls mått bra. Han har legat stora delar av dagen, men ändå efter lite doping med Alvedon orkat leka lite med Ella och det har funkat över förväntan.

Själv känner jag mej på gränsen till nervsammanbrott. Jag mådde inte helt bra imorse, med lätt förhöjd kroppstemperatur och tungt huvud. Preppade med Ipren och sedan dess har jag varit i stort sett som vanligt. Ffa efter att vi ätit lunch. Det första som händer i mitt huvud då är att jag börjar fantisera om att ge mej ut och springa. Nej, det är nog inte särskilt smart med tanke på att jag trots allt inte var okej när jag vaknade. Men det är bedrövligt när kroppen känns som vanligt... Vila? Varför? Kroppen är inte med på tänket om att avvakta åtminstone en dag till innan jag snörar på mej skorna igen. Den vill bara uuuuuuuut! Abstinens abstinens abstinens... Jag VET. På ett litet kick känns toppformen så oerhört avlägsen och det medför förstås att jag får lite smått panik.

Nåja. Nu är det som det är med den saken. Nån skit har jag (haft?) i kroppen så det är väl bara att intala sej att den måste få bli kvitt snyltgästande virus innan löpningen kan återupptas. Funderar på om jag gav mej ut för tidigt när jag sprang min lilla runda i tisdags. Men va tusan, jag kände mej ju helt bra!! Nej, jag tror tyvärr att detta är en andra omgång med förkylningsskräp som bråkar med oss. Ber till träningsguden att vi får vara förskonade ett bra tag sedan detta släppt taget!

Tjing!

Som en sol

Full av energi och som en sol nästan hela tiden. Det är den här lilla damen i ett nötskal. Just nu är hon väldigt förtjust i att fixa olika frisyrer på sej själv. Hon kan ägna en lång stund åt att sätta upp hårklämmor så det blir precis som hon tänkt. Den ena uppsättningen mer avancerad än den andra. Måhända en blivande hårfrissa? Eller bara egen fåfänga...

Vad säger du kroppen?

När jag kände mej bättre under gårdagen väcktes naturligtvis tanken på att jag kanske skulle kunna komma ut och springa som idag. Jag vill ju inget hellre än att snöra på mej skorna och bara ta en lätt runda i snigelfart. Det kan väl inte vara så farligt.

Nja. Det tror jag kanske inte heller men den här gången ska jag faktiskt ta en eller ett par dagar extra innan jag ger mej på favoritsysslan igen.

Som inläggets rubrik hintar om kämpar jag med att lyssna på kroppen. Jag bläddrade igenom min träningsdagbok och fann att jag faktiskt inte varit krasslig sedan slutet på mars. Till en början trodde jag nämligen att detta var årets första förkylning, men då hade jag glömt den där omgången i våras, veckan innan vi skulle till Björnrike. Då vilade jag fyra dagar... Det är ju för fan ingenting.

Så nu tar jag till med minst FEM och tänker på ett av mina "budord". Bättre välja att vila än tvingas att vila.

Ha ha ha...

Söndag

En söndag som innehöll sovmorgon till strax före nio.

Frukost i lugn och ro. Perfekt kokta men sådär irriterande svårskalade ägg.

Förmiddag i nationaldräkt. Hann stämma av jobbtider, jobbresor och ''vemsomhämtarpådagisnär'' med maken.

Vi blev av med vinterdäcken från min Saab 9-3. Guld.

Sytt gardin till Ellas rum (rosa med glittriga älvor...) och även till lilla köksfönstret.

Monterat ned studsmattan och plockat ihop i trädgården. Nu är det bara husvagnen som ska in på vinterförvaring innan vi kan säga välkommen vinter och verkligen mena det.

Sorterat och röjt i garaget.

Kvällen avslutades med scones och te. Kändes hur lyxigt som helst.

Värt att notera. Jag har inte tränat.

Finaste

I väntan på lunchen idag. Barnen åt först nämligen.

Nu har hon både varit här och åkt vidare. Min alldeles egna lilla mamma.

Och nu är det så tomt och tyst. Trots två busungar, en Björn och en misse i huset.

Aldrig har det varit så jobbigt att säga hej-då. Och ändå så vet jag att vi ses igen om bara ett par veckor. Men just nu vill jag bara ha henne i min närhet och kunna pyssla om henne så mycket jag hinner och orkar.

Sånt är livet. Lite upp och lite ned. Och ganska orättvist ibland.

Men hur man än gör.

Så går det vidare.

Vilken tur!

Det känns allt lite bättre...

Halsen är mindre ond och jag har inga direkta förkylningskänningar i kroppen för övrigt. Det bådar gott. Men hur det än känns imorgon så ska jag vila från löpningen. Jag tror faktiskt att jag fick den här förkylningen av träningsguden själv för att det var det enda sättet att få mej att vila. Vila i mer än två dar. Faktiskt.

Så jag ser det som att jag slagit ihjäl två flugor i en smäll. Betat av en förkylning och vilat ben och pannben på samma gång. Sen kör vi!

Kolla vad härligt det ser ut på bilden här nedan! Jag bara älskar att springa!

Baltzarloppet 2011 omgiven av Björn i svart och Anders i rött!

Frustration

En del saker löser sej av sej självt.

Detta är i de allra flesta fall nåt jag gillar skarpt.

Förutom i den här situationen.

Jag har så satans ont i halsen.

Grrrrrr... Fram till ikväll trodde jag att den ömhet jag känt varje gång jag sväljt med lite tur skulle kunna försvinna tills mitt planerade löppass ihop med lillebror imorgon.

Men nej. Det är kört med den saken.

Lite skönt ändå att jag redan i onsdags beslutade mej för att stå över Billingehusloppet. Brorsan kunde inte komma loss och det var väl största anledningen till att jag bestämde mej för att skippa detta lopp 2011.

Jag behöver alltså inte fundera på om jag ska låta kroppen få helvila mer än ett par dagar nu. Jag har inget val liksom. Det är vila och tillfrisknande som gäller nu.

Jag säger bara en sak. Fy fan.

God natt.

Favorit i repris

Att träffas i Smögen är på väg att bli tradition för oss och kusinerna Kleveland. Det är en ynnest att ha förmånen att kunna hyra ett helt hus på denna underbara plats som ligger ungefär halvvägs mellan oss.
Det finns gott om plats för lek och bus men också för att kunna gå undan och bara vara.

Vi gör egentligen just inget mer än att bara umgås helt kravlöst och det är väldigt avkopplande. Smögen är liksom lugnet självt och det räcker nära på att komma upp på bron och se ön så blir man lugn i själen.

I helgen har kusinerna som vanligt haft jättekul tillsammans. Erik är stora idolen för Nils men även Nora är förtjust i honom och är blixtsnabb med att sticka sin hand i hans när vi är ute. I andra handen har Erik Nils, som i sin tur håller i Ella. Ja, det är väldigt charmigt att se dem. Tack hela familjen Kleveland! När ska vi göra om det?

Jag klämde in en löprunda igår (8 km i tät dimma) för självklart hade jag träningskläderna med mej. Benen var sugna på lite spring och huvudet likaså. Jag är fortfarande beredd på uppförsbacken som borde komma efter Lidingö men det finns inget som tyder på att den är i närheten. Jag tror kanske jag ska passa mej lite. Nånstans i kroppen finns nog spår av både uppladdning men ffa urladdningen som det innebar i terrängspåret förra lördagen. En elitlöpare varnade just för att fortsätta mala på med träningen i samma utsträckning efter ett långlopp. Det är tydligen inte säkert att man känner behovet av återhämtning. Likväl är det precis lika stort. Hmmmm... Jag fick mej faktiskt en tankeställare när jag läste det.

Till helgen är det ett jätteroligt terränglopp i Skövde. Nämligen Billingehusloppet på drygt 10 km. Jag är helt inställd på att springa. Denna veckan har jag försökt att bara mysspringa. Det har blivit tre pass (men kroppen vill ha meeeeeer). Totalt 22 km vilket är knappt hälften av den veckodistans jag legat på inför Lidingö.

Om det blir som jag vill så springer jag ett par pass veckan som kommer och avslutar sedan med Billingehusloppet på lördag.

Men efter det lutar det åt en tids vila från löpningen. En eller ett par veckor. Jag får se. Har inte funderat klart på detta ännu... Det är nämligen ett visst motstånd mot att verkligen genomföra det hela.

Veckan som kommer ser vi fram emot torsdag. Då kommer nämligen mamma ner på snabbvisit. Ella har redan reserverat en plats till henne i sin säng. Välkommen!