Julbrev 2016

Det är verkligen inte mycket liv i bloggen numera men tamejtusan, när julen närmar sej börjar jag nästan per automatik att klura på årets julbrev. Sen slår jag bort de tankarna ett tag. Jag har ju inte tid. Så slutar det ändå med att jag kapitulerar och ja, här sitter jag nu och gör ett försök att sammanfatta året som gått. 

Året som gått ja. Det har inte varit det bästa året i mitt liv eftersom jag varit framme och sniffat på den berömda väggen. Inte så att jag sprang rätt in i den alltså (tack och lov) men det har ändå varit och är  irriterande segdraget. Trots mitt norrländska lugn besitter jag inte riktigt det tålamod som krävs men jag jobbar på det. Eftersom en stor del av hela den här grejen är jobbrelaterad och jag har som princip att inte skriva om sånt kommer jag inte utveckla det mer än så här. 

Björn däremot verkar stå pall det mesta. Inte nog med att han får ta mycket av min frustration. Han har haft riktigt mycket att göra på jobbet mer eller mindre hela hösten känns det som. Det är tur han har sin cykel att trampa loss på emellanåt. Jag vet ju väldigt väl vad träningen betyder för välbefinnandet och hur man därigenom liksom boostar sej så man bättre står pall för pressen från olika håll. 

Det är nog en smula uttjatat att säga att barnen vuxit mycket det gångna året. Så brukar det nämligen alltid kännas och det stämmer förstås. Numera har vi en ung man och jag tror nästan man kan säga en tonårstjej i huset. Erik 15 år och Ella 9 år. 

För Eriks del närmar sej val till gymnasiet med stormsteg och även om jag anar vartåt det lutar har han inte till hundra procent bestämt sej för vad det blir. Min älskade son fortsätter att imponera genom att gå helt och hållet sin egen väg. Ärligt talat, jag känner ingen så stark som han! Det han gått igenom kunde han allra helst fått slippa men det är förstås en fantastisk lättnad att se att det går så bra för honom! Han har ett fortsatt stort engagemang i MAIS och däremellan blir det mycket dator men också en och annan löprunda. Jag tyckte nog han nämnde Mullsjö x-trail 2017 som målsättning. Fan! Bara han inte slår min tid... 

Ella har tagit ett stort steg i och med att hon slutat på fritids i samband med att skolan började om efter sommarlovet. Jag vet att det kanske låter lite dumt, men jag trodde inte riktigt på det, så då är det extra härligt att den utfasningen faktiskt gått helt friktionsfritt. Det blir mer och mer viktigt med kompisar så det är ganska vanligt med kompishäng efter avslutad skoldag. Hon har slutat på dansen och hunnit testa på innebandy som inte var nån höjdare. Ibland pratar hon om att börja rida igen men det har än så länge inte blivit mer än prat. Däremot har hon börjat spela saxofon och det är ju självklart jättekul men inte alltid klockrent när man kommer hem efter en arbetsdag. Haha... Hon är dock riktigt grym på sax! Att bara få ljud (annat än skrik) i den är långt ifrån självklart men Ella spelar Leende guldbruna ögon till en CD med massa instrumentala låtar så det står härliga till! Jadå. Jag är sprickfärdig av stolthet även över henne! 

Nu tänkte jag avsluta årets julbrev med ett gäng foton och eftersom vi inte skickar några julkort tar jag tillfället i akt och önskar er alla en riktigt riktigt GOD JUL och ett GOTT NYTT 2017! 

Ta hand om er och om varandra ❤