Upprättelser

Helgens uteblivna backpass har stressat mej lite. Det ska villigt erkännas. Jag vet ju hur nyttigt det där nötandet upp och ned är inför Lidingöloppet. Så idag var det dags att ta revansch! 

Som jag skrev i förra inlägget känns det aldrig så där busenkelt att komma iväg och köra backpass. Det är förknippat med en hel del "ångest" eftersom det framkallar både mjölksyra och ibland illamående. Det är riktigt jobbigt med andra ord. 

Men samtidigt har det jäkla bra effekt på formen. Och jag använder det lite som ett mantra när jag sliter där i backen. "Jag kommer vara SÅÅÅÅÅ tacksam på Lidingö, för att jag gjorde det här passet". Och ibland visualiserar jag att jag har en hand i ryggen som puttar på uppför. Blicken högt, korta steget och pendla med armarna. Hellre överdrivet sakta och med fokus på dessa tre saker.

Joggar till och från backen som uppvärmning/nedjogg. Det är 2-3 km beroende på hur jag väljer att springa och alldeles lagom för att bli tillräckligt varm inför passet. Men oxå för att bli kvitt värsta stelheten efter passet. 

Åttonde och sista svängen uppför backen får ni hänga med om ni vill:

http://youtu.be/qVoJLMysnYY

Uteblivet backpass genomfört. Check. Det var upprättelse nummer ett.

Upprättelse nummer två kom när jag joggade hemåt. För när jag passerade Thomas brygga, och det var där jag simmade i lördags, var en kommungubbe där och grejade med brunnen. Så jag tog tillfället i akt och stannade för att höra om han visste nåt om kvalitén på vattnet i sjön och jag berättade oxå fast inte så detaljerat, om mina magbesvär i söndags och igår. Jojomänsan. Jag får omedelbart bekräftat att de under sensommaren haft bekymmer med den brunnen... Äckligt och skönt på samma gång. Undrar vems bajs jag dragit i mej liksom...

Nu är det hög tid att styra mot Jönkan och hålla lite delegeringsutbildning för bemanningens undersköterskor! 

Hej och hå! Ludentå!

Våga för att vinna

Det var fanimej inte kul att vakna och känna sej dassig idag igen. Magkramper och upprepade toabesök (say no more) och så den där tråkiga jagharnånskitikroppen-känslan. Fick knappt i mej nån frulle, och då ska ni veta att jag normalt är en riktig frukostmänniska. 

Fasen. Ser mitt träningsupplägg (och det är ett riktigt pusslande denna vecka) ryka redan på veckans första dag. 

Så kom jag på den briljanta idén att åka till simhallen och köra ett pass. Simma funkar ju liksom alltid. Åtminstone nästan och under förutsättning att det är öppet! Guess what?? Det var stängt!!! 

Så jag satsade på att få iväg lilla prinsessan till skolan (prinsen fixar numera allt det där själv) och sedan känna hur kroppen kändes. När jag lämnat henne (efter tusen kramar och pussar, men utan hysterisk gråt-alltid nåt!!) och kom tillbaka hem åt jag en banan och drack en massa vatten. Väntade en stund...och ta mej tusan, kände jag mej inte ganska okej nu iaf? Finns bara ett sätt att få veta. Byt om och stick ut.

Sagt och gjort. Det blev löparmundering och en av mina "rundor jag alltid hinner". Och älskar. Sex kilometer är bättre än noll kilometer! Och vägra kolla klockan även idag. Bara springa lugnt. Överdrivet lugnt i uppförsbackar. 

Döm om min förvåning när jag faktiskt mådde bra hela vägen. 

Så bra att jag klämde till med lite styrketräning idag igen. 

Nu vill jag tro att magen mår bra igen. 

Och jag har lärt mej att det om vattnet du ska simma i luktar skit finns det stor risk att du mår skit efteråt. 

Tips från coachen. 

Puss!

Efter löpningen blir jag glad!:)

Sidoplanka. Fast det går knappt att skönja att jag lyfter kroppen från gräset. Haha.

Sämre kan man ha det! Tjoflöjt!!

Tunga ben! Igen!!

Slalombacken i Gruvered stod på programmet idag och jag har alltid lite ångest och ont i magen inför de passen. Så är det bara. Men sällan känner jag mej så nöjd som efter ett genomfört backpass! Så det är allt med nån skräckblandad förtjusning jag tar mej an backeländet. 

Bara ett litet aber! Jag började redan igår kväll få magkramper och ganska snart efter att jag vaknat imorse drog de igång igen. Var det nåt blaj med vattnet i Mullsjön igår iaf?? Jag hann med x antal toabesök under förmiddagen och när det var dags att ge mej ut i löpardojjorna var jag faktiskt snudd på matt i benen. Lullade iväg över Ruder men kände att det inte var någon idé att bege mej till slalombacken idag. Det var så tungt från första steg. Kanske jag borde vänt om och struntat i träning idag, men se det där har jag ju så evigt svårt för...

Så jag styrde om och körde längs röda spåret istället. Bestämde mej oxå för att inte kolla klockan alls utan bara springa och försöka njuta efter bästa förmåga. Benen blev varken bättre eller sämre under tiden jag sprang. Jag kände mej matt från steg ett och det höll tyvärr i sej. Väl hemma var jag så törstig och som sagt lite skakis att jag blandade till en flaska åkerbärssaft som jag i princip svepte. Älskar smaken av den just den saften och faktiskt så hämtade jag mej något efter nån minut! 

Finns det lite ork kan man ju träna en stund till. Så jag släpade ut min kettlebell och drog igång ett styrkepass i trädgården. 

Mmmmm. Efter det var jag mör. Och inte enbart pga magkramper och flertalet toabesök. 

Har inte mått hundra resten av dagen heller. Sov en stund i solstolen på baksidan t ex. 

Bara det inte är nåt mer på G. Hela familjen har ju t ex nyss varit förkyld och med skolstart och slut på semestrar till höger och vänster är det många baciller som härjar i ens närhet.

Med knappt tre veckor kvar till Lidingöloppet vore det skit att dra på sej en förkylning. 

Så låt oss hoppas på det bästa...  

Har du klarat dej från att bli förkyld sedan jobb/skola dragit igång efter sommaren?

Tålamod!!!

Det känns som att det mesta av min energi just nu slukas av husets lilla prinsessa. För uppe på motgångarna med hennes skol- och fritidsstart är hon för närvarande en riktig utmaning att tas med. Maken till sexårstrots alltså!! Jag minns denna period med Erik som ganska påfrestande men det är verkligen en fis i rymden mot Ellas. Hon har det verkligen skitjobbigt med sej själv och efter att denna period nu hållit i sej sedan i våras och under tiden bara accelererat, till att nu vara nåt alldeles fruktansvärd, är både mitt, Björns och såklart storebrors tålamod i botten. Jag har flera gånger brutit ihop i tårar för att jag känt mej så maktlös och fullständigt slutkörd. 

En del i denna fas är att hon är mer mammig än nånsin. Ena sekunden är det ömhetsbevis till max för att i nästa sekund testa mej och härja värre än värst. Jag vet inte hur många teckningar jag fått sedan skolan började t ex. Och på samtliga står det med spretiga bokstäver "MAMMA" eller "ELLA MAMMA". Det värker i hjärtat när jag inser att hon längtar och förmodligen är lite ynklig med dåligt samvete under skoldagen. Men samtidigt begriper jag att hon växer på många plan just nu och att allt detta är ett uttryck för att hon bryter sej loss ytterligare en smula. Jag önskar bara att det klingar av snart eftersom det är en prövning av stora mått för hela vår familj. Inte sedan turerna med Erik pågick som värst har jag känt mej så nära bristningsgränsen. Även om detta är nåt helt annat är den där maktlösheten och känslan av att jag verkligen har gjort allt och vet inte om jag orkar en dag till precis densamma. Kom tillbaka mysiga förnöjda kloka och gladlynta Ella!

I torsdags blev det inte någon träning alls. Så jag har hittills två vilodagar denna vecka. Torsdag kväll var Björn hemma sent och det var dessutom föräldramöte på Ellas skola. Jag kapitulerade ganska snabbt inför uppgiften att hitta en lucka för träning i det redan späckade schemat. Men på fredag var jag ledig och riktigt sugen på att springa. Så jag av mej ut på en runda i skogen under förmiddagen när Ella ändå var i skolan. Det var riktigt varmt sensommarväder och luften kändes kvav så det blev slitsamma 11 km när jag mest av allt längtade till jag var hemma igen. Jag har såna dagar jag oxå. om nu någon trott nåt annat. Nej, det är väl så att det kommer en reaktion på x-trailen och duathlon förr eller senare. Och på att väldigt mycket energi för närvarande går åt till att hålla ihop som förälder. Onsdagens pass när jag smet ut sent som gick så oförskämt lätt var kanske inbillning. Haha... 

Sensommarvärmen höll i sej och Igår efter jobbet var jag så sugen på att kränga på mej våtdräkten och simma lite i sjön. Lyckades inte lura med mej nån kompis men väl världens finaste simcoach. Troget satt hon på bryggan och övervakade mej där jag simmade fram och tillbaka i en ganska sval Mullsjö. Bilderna nedan talar sitt tydliga språk. Kärlek. 

Jag hoppas inte detta blev säsongens sista pass på öppet vatten. Speciellt inte eftersom jag avbröt redan efter 20 minuter. Det luktade nämligen så fruktansvärt illa av okänd anledning och dessutom hade  jag fått vatten i öronen som gjort mej riktigt yr (åksjuk typ). Kombinationen av detta gjorde att jag liksom tappade stinget och steg upp istället. Ska nog plugga in öronproppar till nästa pass. Är det förresten nån som vet om det är vanliga hederliga öronproppar man kör med?

Nu blir det coltingpannkakor till frukost. Jag har nämligen inte gett upp hoppet om att se bättre ut naken.

Ha en go söndag!

Onsdag

När dagen börjar dåligt brukar den iaf i nio fall av tio sluta bättre. 

På väg till jobbet hade jag en hulkande Ella i telefonen. Ingen drömstart. Björns tur att lämna idag och lilla hönan är mammasjuk deluxe. Då räcker det att de nya strumporna känns för stora och pappa Björn ber henne gå och byta till några bättre för att tårarna ska komma. Jag tänker ofta att man ska välja sina strider, ffa i relationen med barnen, och istället löpa linan ut i de utvalda striderna. Men nu är det svårt alltså. Den lilla prinsessan har nämligen åsikter och synpunkter på det mesta. Och hon gör vad hon kan för att styra oss andra familjemedlemmar. 

Min arbetsdag vill jag helst glömma. Jag kände mej dåligt bemött och orättvist behandlad redan från morgonen. Idag slog det mej att det känns som om deras frustration och bitterhet över arbetssituationen ska tas ut på oss syrror i bemanningen. Man behöver inte slänga sej om halsen på mej när jag kommer ut till de olika arbetsplatserna, men för helvete, behandla mej med respekt! Jag är så less på att ta emot skit eller sånt som gränsar till skit. Men tre av mina fyra hembesök var såna där riktiga highlights och det är ju dem jag kämpar för. Möten med människor. 

Sedan jag kom hem började dock det positiva i tillvaron växa. Tack för det.

Gräddade pannkakor med dinkelmjöl. Barnen älskade dem. Så småningom kröp Ella i säng och somnade med mycket lite krångel runt kl 20. Så bra för henne! 

Och mej! Medan Erik höll ställningarna här hemma smet jag ut på en alldeles underbar löprunda. 7 km i ljunmen luft på riktigt bra ben. Det var första svängen efter helgen, och det kändes tipp topp! Hurra!

Tack fina Erik!

Jag vann!

Ikväll var det jag som vann. Ella har grinat i över en timme och bara vägrat sova. Så otroligt övertrött att hon t ex flippade ur för att hennes hår var obehagligt och hon bönade och bad att jag skulle klippa av det rakt av i nacken. Totalt omöjlig att avleda och totalt omöjlig att tala till rätta. Senast igår hade vi en rejäl sammandrabbning efter att hon varit oresonlig på alla vis och då brast det verkligen för mej. Men ikväll vann jag. För jag lyckades behålla lugnet hyfsat trots att jag var en nanomillimeter från att explodera. Och ja, jag hotade henne med att det faktiskt höll på att urarta till en likadan kväll som vi hade igår. Hotade. En gräslig metod att fostra sina barn med. Men visst tar jag till den ibland, det gör jag. Hoppas inte socialen knackar på dörren nu när jag berättat det...

Det är så uppenbart att Ella har jordens jävla 6-årsfas just nu. Den har accelererat under sommaren och vi har trott (eller kanske mest av allt hoppats) att den ska kulminera under en ganska lång period nu. Men nej, den har verkar ha ett stadigt grepp om henne. Det är klart att den bidragit till att skolstarten blivit så jobbig. Men imorse var det faktiskt första gången hon inte grät hysteriskt när vi kramades och sa hej då. Nej, hon grät faktiskt inte alls! Jag tänker mej att kvällens utspel på något sätt kanske var en rekyl på morgonen? Då tog hon sej samman till max och ikväll slog det bara över. Då orkade hon liksom inte vara stor och duktig skoltjej längre. Har jag månne en poäng?

Ja det är bland annat kvällar som denna jag behöver komma ut och bli lite endorfinhög i löpardojjor. Men nu råkade en vilodag stå på schemat och materialaren är btw ändå borta på jobb.

När jag steg upp igår morse blev jag mäkta förvånad över hur fräsch kroppen kändes. Jag hade mindre ont i baksida lår och vader och kände mej generellt pigg hela kroppen. Piggare än jag gjorde på söndag morgon. What liksom? Min plan om att köra simskolan på kvällen följde jag men jag trodde inte jag skulle kunna vara med på så många av övningarna. Jag förberedde mej mentalt på att det skulle bli nån kilometer frisim på egen hand i sakta mak. Men hej och hå, jag var med på allt utom benspark och fjäril. Chockerade mej själv där! Simningen är så extremt bra alternativ träning att jag har svårt hitta ord! Det är lite som trolleri faktiskt. Önskar att alla fick möjlighet att upptäcka det. Verkligen. 

Eftersom jag är ensam med barnen imorgon kväll oxå klurar jag på hur träningen ska utformas. Det lutar åt en kort löprunda som uppvärmning. Sedan lite svingande med min kettlebell, lite bålstyrka och kanske benstyrka. Så får vi se hur mycket träningsvärk jag belönas med. 

Vilket är ditt bästa pass när du är fjättrad vid hemmet?

Tack och god natt❤

Bra pannbensträning!

Kände mej smått bakis hela förmiddagen och ärligt talat lite orolig för om jag skulle palla den Duathlontävling jag anmält mej till. Fortfarande ömma stela vader och baksida lår som påminde om gårdagen. "Mullsjö x-trail, en halvmara i terräng, på riktigt." Och i någon mening kändes det rätt att känna sej bakis, för det var ett riktigt härligt partaj!

Dagens partaj var en välgörenhetsgrej som två tjejer utanför Jönköping anordnat. Allt överskott gick oavkortat till Cancerfonden. Så mina vänner, idag har jag inte tävlat bara för min egen skull. Det kändes fint, nästan rörande.

Mötte upp Jeanette ute i Lekeryd och vi var båda rätt nervösa. Kolla grejer femtielva ggr. Byta om och glömma ta av sej långbyxor innan cykelskor tas på och sånt ni vet.

Hann prata några ord både med Anna och Sandra innan det var dags att lyssna på genomgången av loppet. Här passade de på att auktionera ut två skänkta tavlor. Tror de gick för runt 4000 styck. Vackert! Cancerfonden kan inte få för mycket pengar.

Undrar hur många vi var egentligen? Över 200? Lite småstökigt när startskottet small av iaf. Men strax lättade det och alla var riktigt duktiga på att visa hänsyn. 

Vi hade pratat lite om att köra tillsammans, Jeanette och jag. Men jag anade att jag skulle ha svårt att matcha denna vältränade kvinna, speciellt i mitt bakistillstånd, så jag sa oxå att om jag sinkade henne för mycket skulle hon köra själv. 

Och mycket riktigt. Tappade henne rätt tidigt på cyklingen. Och även om jag såg henne i princip hela tiden hade jag inte ben för att trampa ikapp. 

Vi hade ganska kraftig vind under cyklingen och vid typ 12 km (av totalt 20) kom dessutom en otäck och iskall regnskur. Jag tackade min lyckliga stjärna för mina glasögon och sände en tanke till Jeanette som jag visste missat att få med sina. 

In för växling taggade jag ned. Mötte Jeanette som gav sej iväg ut på löpning nästan direkt jag kom fram till stången där cykeln skulle hänga. Drack saft, pratade med min materialare, nej make menar jag ju, och började plocka fram en gel.

Så iväg på löpningen. Herregud vilka onda ben! Aj oj aj! Vi sprang två varv på en femkilometersbana i fantastisk skog. Kuperat som utlovats. Och jag måste erkänna att jag emellanåt hade tankar på att kliva av vid varvning. Men där stod ju plötsligt Björn och Ella och hoppsan, jag var redan ute på andra varvet. Klämde ytterligare en gel och kände livet återvända. Andra varvet gick överraskande nog faktiskt lättare än det första. 

Andfådd var jag inte speciellt men benen... OMG. Vilken mental kamp jag hade mot mej själv. Slet och slet och gick i vissa uppförsbackar. Var tvungen helt enkelt!!

Så det blev ett riktigt bra pass för pannbenet idag. Jag har nog kört de flesta av mina tricks för att inte vara kasta in handduken.

1.44.18 blev sluttiden. Milen på 55 minuter i den terrängen kändes riktigt fint! 

Och Anna. Hon gick och vann. Bara sådär. Grymt stark och duktig tjej! Jeanette var ca 5 minuter före mej i mål. Superbra kämpat! 

Hoppas nu oxå att arrangörerna fick in en stor fet slant till Cancerfonden. Gärna mer än de 31000 kr som samlades in vid förra årets tävling.😊