Usch

Om du inte orkar med mitt gnäll ska du sluta läsa här. 

Samma sak om du inte klarar av svordomar.

Fan vad jag känner mej negativ!

Morgonen med prinsessan var jobbig. Lite jobbigare än vad som för närvarande tillhör vår vardag. 

Eftersom min bil står kvar i Jönkan fick vi skjuts till skolan av Björn. Sedan promenerade jag en förlängd runda hem med förhoppning om att mina onda post Lidingöloppsvader ska mjukas upp litegrann.

Sedan hem, in i duschen och hoppa i lämpliga kläder för dagens jobb. Nattdelegering. 

Åsså är det en sån där JÄÄÄÄÄVLA dag när man känner sej som att man lagt på sej fem kilo över en natt. Svullen åt alla håll liksom! Vad i helvete?

Sänder en tanke till Ella. 

Och fortsätter plocka i garderoben. Kompressionsstrumporna är ett måste idag. Men de ska ju helst inte synas. Provar tre par jeans och alla känns för små. Tanken på att klämma in mej i nåt som jag inte alls är bekväm i och sedan stå som föreläsare på en utbildning känns som en omöjlig ekvation. Big no no bara. 

Till sist är jag klar med hår och make up och ska bara bestämma mej för vilka brallor det blir. Så slänger jag ett öga på klockan. SATANS HELVETE!! Bara 13 minuter till tåget går!!! Och typ 13 minuters promenix. Dagen är full av omöjliga ekvationer...

Sliter på mej kläder och skor och kastar mej iväg ned mot stationen. Springer hela vägen i typ 4.30-tempo. Med mina Lidingöloppsvader, ja. Aj aj. Hejar på Ludvig och kramar snabbt om Emil (som för övrigt tycker jag är onödigt stressad). Känner hur jeansen kast ned och hur det glipar mellan linnet och jeanslinningen. Hoppar inte magen mer än vanligt oxå? Skit?? Vad hände med min kropp? 

Kommer på att jag glömt äta lunch. Kanske ska skita i det så krymper jag igen? Nä, jag vet. Skitdålig idé. 

Negativt var ordet. För sista ggn i detta inlägg. Fan.

Jönköpings central. Dags att dra upp jeansen och hålla in magen. 

Usch.

Reflektion efter norrländsk söndagsmiddag

Tur att det finns byxor med resår. Magen står nämligen i fyra hörn efter värsta paltmiddagen! 

Jösses vad gott! Å jösses vad vi åt! Erik klämde nästan tre och Ella två. Just like that.

Man blir jävligt stolt när man ställer fram paltskålen på bordet och barnen grabbar tag i varsin som de sedan, utan att reflektera ett ögonblick, gör en perfekt smörbrunn i. 

Det norrländska blodet flödar i dem. I löv it!

Årets potatis var nog egentligen inte riktigt redo för ett paltkok för det var svårt att få till en bra smet. Men smaken var det som sagt inget fel på. Nu saknas bara en sak för att paltmiddagen ska vara fulländad. Det är att istället för att ta reda på kaoset i köket, få sjunka ned i soffan framför TV:n och slumra till. Ge sig hän åt paltkoman liksom.

En liten reflektion bara innan jag lämnar er ifred för ikväll. Angående gårdagen. 

Den dominerande känslan efter loppet har ju varit besvikelse. Men den handlar inte om att jag är besviken på tiden. Inte alls. Den står för att jag inte fick veta hur långt min form hade nått. SÅKLART! 

Då lyfter vi blicken och styr mot nya äventyr! 

Vilket är ditt?

Dagen efter

Hade sett fram emot lite sovmorgon men Ella vaknade redan halv sju. Suck. Dessutom var allt knöligt och obehagligt från det att hon slog upp ögonen. Trots att ungen inte hade en tråd på kroppen. Ja, det måste vara ett helvete för henne men herregud. Jag vet inte hur länge till jag orkar!! Imorse kändes det som om vi antingen får köra in henne eller mej till psyk alltså. 

Upp och ner hela morgonen. Bråk till följd av att hon utmanar och prövar oss i olika situationer och bara vägrar lyssna. Trots att jag gör vad jag kan för att välja mina strider kan jag inte acceptera vilket beteende som helst. Och jag tycker det är ännu svårare att bemöta henne när vi inte är hemma. Tror vi får se till att hålla oss på hemmaplan ett tag framöver. 

Hursomhelst kom hon iväg på en cykeltur med farfar efter frukost och då fick vi en timmes andrum. Skönt. Sedan var det åtminstone inget bråk.

Det far igenom huvudet att ett Lidingölopp tar mindre på krafterna än vad vår lilla sexåring gör för närvarande. Jag känner mej alltså helt okej i kroppen. Så här dagen efter. 

Nu sitter vi i bilen på väg hem till Mullsjö. Packa upp och tvätta lite stinkande träningskläder står på programmet. Björn ska ut och cykla mountainbike. Mycket mer än så blir nog inte uträttat idag. Jag är sugen på att koka palt. Undrar om säsongens potatis funkar till det ännu? 

Det är mycket gnäll från mej just nu. Jag vet. Tycker inte det är kul alls men samtidigt så är det faktiskt så som livet är för oss just nu. Jag har aldrig varit en person som strävat efter att hålla skenet uppe. Det är som det är med saker och ting och det får vi helt enkelt förhålla oss till efter bästa förmåga. 

Vad gör du med din söndag? 

Uppdrag slutfört-jag borde vara överlycklig

Jag känner mej inte som en vinnare direkt. Inte som förra året när jag siktade på sub 3 och fullföljde planen fem minuter snabbare till och med. 

Idag gick det (futtiga, jag vet) 31 sekunder långsammare vilket egentligen är fantastiskt bra med tanke på hur förkylningen sänkte mej. 

Jag borde alltså känna mej nöjd som fan och jag önskar verkligen att jag ärligt kunde säga att jag är det. 

Men nix. Jag är så SUUUUUR på att jag inte har fått kuta de där 30 km i den form jag lyckats uppnå för två veckor sedan.

Det var verkligen ingen dans på rosor på Lidingö idag. Benen var inte som de varit sista tiden vilket iofs är helt naturligt. Men att de skulle göra så jävla ont var jag INTE beredd på. Sista milen var det långa partier när jag sprang och enbart koncentrerade mej på att räkna steg. Ett till tio. Om och om igen. Flåset hängde dock med fint och jag kände mej inte andfådd annat än när någon av de mastigare backarna skulle bestigas. 

Jag hoppas jag kan känna mej nöjd när intrycken fallit på plats. 

När vetskapen om att jag fullföljde uppdraget precis som planerat (utifrån befintliga förutsättningar) lyckats trycka bort bitterheten över förkylningen som knep min formtopp.

2.56.16.

Undrar om jag måste ha revansch??

Dagen D

Men godmorgon!

Då rullar bilen alltså mot Stockholm och Lidingö.

Med mej har har männen i mitt liv. Det känns tryggt. Tanken var från början att jag skulle köra upp själv medan övriga familjemedlemmar väntade hos farmor och farfar i Motala. Det hade varit helt okej om inte den där förkylningen kommit emellan. Det känns liksom psykologiskt viktigt att veta att de är med mej däruppe. Dessutom är det ett stort plus att slippa köra själv hem. Ella däremot är kvar i Motala. Det är lugnast så. Och så får hon lite tid att mysa med farmor och farfar. 

Jag måste erkänna att det faktiskt känns lite smått overkligt att jag nu till sist är på väg för att springa iaf. Fy vad det såg mörkt ut i början av veckan.

Självklart har jag fått revidera målsättningen en del. Det låter ju drygt och vågat att säga att jag före förkylningen hade kunnat putsa perset från 2012. Jag brukar inte köra den approachen helt enkelt. Så när jag säger att så var fallet är jag ganska säker på min sak. Men nu har som sagt var en förkylning kommit emellan och sabbat träningsupplägget de två sista veckorna inför LL. Dessutom räknar jag med att den tagit udden av formen. 

Ja, det är såklart trist... Nästan så man skulle kunna skita i att starta. 

Men!

Man kan oxå välja att vara glad för att man överhuvudtaget kan köra! 

Sänka ribban rejält!

Släppa tankarna på att komma in på en viss tid och istället njuta av det kravlösa i en start som denna! Folkfesten! 

Det ska bli härligt!!

Idag bestämmer benen farten. Huvudet ska bara åka med och njuta. 

Och vet ni? Ni kan oxå följa med! Startnummer 42036.

Häng med! 

Nu kööööör vi!:)

Ja!

Jag har bestämt mej. Jag springer på lördag!

Det är total lycka!

Även om jag går omkring och är lite stingslig här hemma (förlåt familjen!) så jublar jag inombords. 

Nu blir det av. Ett av mina riktiga favoritlopp och ett av säsongens huvudmål. Lidingöloppet 30 km.

Målsättningen har jag reviderat radikalt. Putsa mitt pers skiter jag i detta 2013. Jag ska låta benen bestämma och under tiden ska huvudet bara njuta och insupa allt och alla omkring mej.

Lattjolajban på Lidingö! 

Är du där? 

Snigelfart

Usch. Det går framåt (och jag borde förstås vara nöjd med det) men det går i värsta snigelfarten! 

Jag hade inte feber imorse. Positivt. Jag har klarat mej utan hostmedicin för andra natten i rad. Oxå positivt. 

Men kroppen känns fortfarande svag och matt. Intagen av nån skit som verkar trivas alldeles för bra helt enkelt.

Jag hade tänkt jobba som planerat idag. En bokning på fyra timmar bara. Det kändes som att det borde funkat. Men en ängel till kollega som fick lite ändring på sin tur erbjöd sej ta mina timmar. Därmed fick jag ytterligare en dag att ta igen mej. Gulligt va? 

Ute bjuds det på det finaste höstväder man kan tänka sej. Som gjort för löpning. Jävla skit säger jag bara. Idag hade jag för avsikt att fatta beslut om lördagen. Men det går inte. Det finns fortfarande en möjlighet att jag hinner bli bra nog. Så jag tar beslutet imorgon... Idag kom iaf hälsodeklarationen inför loppet. Jag fyllde i och skickade in. På sista sidan kom det sedan upp en text typ "du är tillräckligt frisk för att deltaga..." och jag tänkte att det var precis vad jag ville höra. Fast jag vet att frågorna som ställdes egentligen mest handlade om hjärtrelaterade åkommor. Hade önskat att jag skulle hinna springa åtminstone ett lätt pass innan lördag för att inte chocka kroppen med 30 km Lidingölopp liksom. Eller kan det vara smartare att bara vila kroppen in i det sista? 

Hur tänker du? Jag lyssnar mer än gärna på ditt råd!