Det händer verkligen inte ofta

Men i söndags kväll noterade jag en brännande känsla i halsen och lite småont i kroppen. Sedan tilltog det hela under natten och när väckarklockan ringde tog det inte lång stund innan jag fattat beslutet om att det inte var läge för att jobba. Vabbat har jag gjort många gånger, men hemma pga att jag själv är sjuk, det var längesen. Tror kanske det var mellan jul och nyår 2010. Haha...

Avstod från att knapra Alvedon och kände mej trots detta piggare under eftermiddagen. Idag var planen att köra en tretimmars diabetesutbildning under eftermiddagen. Lite osäker på rösten eftersom jag blivit hes och liksom inte riktigt orkar prata högt och länge. Men det gick rätt bra. Gruppen undersköterskor var en av de bästa jag kört utbildningen för och det blev många spontana skratt! Härligt! En sån föreläsning ger massor av energi, så jag var lite smått euforisk när jag körde därifrån. 

Värst med att vara sjuk är förstås att inte kunna träna. Jag drömde hela dagen om att hals och kropp skulle kännas så bra framåt kvällen att en lugn femkilometersrunda vid MSOK var genomförbart. Men efter kvällsmat var jag faktiskt tvungen att dopa mej för att orka åka upp till klubbstugan och kolla in ungdomstävlingar i OL. Så samtidigt tog jag förnuftet till fånga och la ned funderingarna på att köra det där lätta löppasset. Beröm till övriga familjemedlemmar som sprang varsin sträcka på tävlingen. Ja, Erik sprang faktiskt t o m två sträckor!

Jag brukar vara dålig på att leva som jag lär, så jag ger mej själv en klapp på axeln eftersom jag lyckades med det ikväll.

Och det skulle vara ljuvligt att vakna med en frisk hals imorgon bitti!

Sov gott!

PS Ella låter förresten hälsa att hon gillar fikat allra bäst! DS