Det är ett gift!

Att åka längdskidor i fina spår och därtill ha fäste (-6 grader och VR40 är klockrent) är närmast en religiös upplevelse. Även om de första fyra kilometerna sög ikväll (jag var så jävla sämst!) är jag tacksam över att min tjurskalliga hjärna nötte vidare.

För plötsligt hittade jag igen litet av känslan och fick ett hyfsat flyt i min åkning. Att tekniken är långt ifrån fulländad råder det inga tvivel om. Men det var skönt att jag inte fastnade i den känsla jag hade första kilometerna. Då ville jag mest skita i halvvasan och rabblade "fan vad dålig jag är" som ett mantra. Helt fel inställning, jag vet.

Nu vände det alltså och jag kunde knappt slita mej därifrån trots att jag kört drygt 20 km. Trött blir jag förstås men glädjen är så överväldigande att jag ändå bara vill fortsätta. 

Och gissa vad. Jag har redan lagt på ett par lager VR40. Ifall jag hinner en liiiiiiten sväng innan styrelsemötet imorgon... 

Om utifall att.

Go natt!