Försummar jag mina närmaste när jag lever min dröm?

Om jag sitter i soffan för att koppla av är det väl lika bra att jag också gör det. Kopplar av alltså. 

Jag blir lite tokig på mej själv ibland. Jag har så svårt att varva ned och ta det lugnt. 

Den senaste tiden är det där nåt jag funderat en hel del på. 

Om jag ska vara krass så består mitt liv av jobb, familj och träning. Jobba gör jag för att jag måste (ja, mest av allt är det så även om jag för den delen har ett rätt trevligt jobb) och de andra två älskar jag mer än alla stjärnor på himlen.

När jag återupptog träningen efter att Ella var född kändes det extremt svårt att få ihop tillvaron. Målet var att jag skulle träna två ggr i veckan men jag minns hur evigt svårt det var att se VAR i schemat jag skulle kunna klämma in dessa pass. Så småningom blev två pass till tre, sedan fyra och på den vägen är det. När jag var upp i en dos om fyra ibland fem pass i veckan kände jag att (och jag vet att jag uttalat det till mina närmaste) att jag nått mitt max i hur mycket träning som ryms i mitt liv. 

Nu är det inte så att jag gillar att mäta träningsdos i antal pass. Tvärtom så tycker jag att det är det sämsta måttet på hur mycket jag tränar. Kvalitét före kvantitet gäller. Men det ger ändå en fingervisning om ökningen som skett och jag vet inte ens om jag vågar göra en jämförelse av hur mycket tid jag numera lägger på att svettas... 

Idag landar jag oftast på runt sju pass i veckan. Och som jag antydde i stycket ovan så är det dessutom avsevärt mycket mer tid i träningskläder vi pratar om. Hatar vilodagarna. Tvingar mej till dem. Tvingar.

Jag begriper inte riktigt själv att det ser ut så och vad som är än mer anmärkningsvärt är att jag numera har en aktiv man här hemma. Alltså "konkurrerar" jag lite med honom om tid till träning. Eller hur man nu väljer att se på det. Styrketräningen kör vi ofta tillsammans dock och allt som oftast är även Ella med på ett hörn.

Nu till min fundering.

När tillvaron ser ut som den gör hos oss måste det såklart vara så att vi gör avkall på något. Vi prioriterar annorlunda. 

Det som gror i mej är om jag faktiskt försummar mina barn i och med all träning. Det sitter långt inne och är svårt att ta orden i min mun men jag tänker på det en hel del. Var går gränsen för när det blir för mycket ego i det hela? Eller är det så att man som förälder alltid har dåligt samvete när man inte ägnar 100% av sin tid åt barnen? Jag vill verkligen tro på att om jag mår bra så gör även mina barn det. 

Hur tänker du?

Den insikt som kom till mej igår kväll när jag satt där som på nålar i TV-soffan var iallafall den att jag bara måste lära mej att koppla av emellanåt. Vare sig det handlar om att slappa en timme framför Skavlan eller ta en vilodag (kanske t o m vilodagar) från träning måste jag öva på att faktiskt tillåta mej själv att ta det lugnt. Förvalta den tiden lika bra som den då jag svettas.

Bjussar på lite bilder som avslutning. Vi hade åtminstone en strålande fin början på helgen. Men igår försvann värmen och ersattes av spöregn och iskalla vindar. April it is...

Fredagsfys i korta brallor! Fru Wiberg vid min sida!

Lördagmorgon simmade jag en timme. Kände mej lite sliten och då är simningen sååååå bäst. Nästan enbart jobba med armar/axlar passade perfekt! Märken efter simglasögon i timmar efter avslutat pass dock...

Björn och Ella hängde med på en promenix på stigar kring lusthuset och Stråkens bro på lördag eftermiddag. Mysigt med kaffe utomhus men jag blev påmind om att det är säsong för paddor nu. Ja, efter mitt skrik lär det väl inte undgått någon som var ute i skogen den dagen.

Just det! Stråkens bro! 

Glad! Behöver jag nämna att detta togs BEFORE paddan??

...och på söndag åkte mysse på igen. Men trots friska vindar var kroppen stark och glad när vi tillsammans susade fram genom skogen!