Idag var namnet Piggelina

Ja jösses vad jag väntat på att få känna den där sköna känslan när benen bara springer på, nästan som av sej själv. När man liksom är trött och stark på samma gång. Känslan under ett bra långpass! 

Jag hade inte laddat för att kuta långt idag. Det blev liksom bara så. Lite längre än milen var planen men när jag väl började byta om kände jag för att springa en del av Mullsjö runt och sa oxå till maken att jag blir borta lite mer än en timme. Kanske en och en halv. 

Två timmar senare var jag tillbaks på Solstugevägen med 20 km löpning i benen. Det var lite trögt i början och efter backen upp mot Havstenshult var jag ordentligt stum i benen. Passerade klubbstugan men sen! Sen lossnade det och jag hade verkligen inte minsta lilla svacka efter det. Benen bara sprang. Ju mindre stig desto lättare gick det. Helt underbart! 

Trötthetskänslan i hålfoten finns där och påminner mej om att ta det varligt. Men efter ordentlig stretch mår fötterna genast bättre. Jag har fortfarande skräcken över att få tillbaks plantarfasciiten och försöker lyssna på kroppen när den säger att jag ska välja nån annan träning än löpning. Och den biten känns faktiskt mer än okej nu även om jag har stunder när jag är trött på att jämt behöva ta hänsyn till fötterna. Fast det är väl egentligen inte mer än rätt att inte ta tassarna för givet! 

Dagens pass blev nummer sju. Så här har jag tränat i veckan:

Måndag: MTB och simning

Tisdag: Löpning (intervaller + löpskolning) och styrketräning (fitcamp)

Onsdag: vila

Torsdag: Löpning (distans, trail)

Fredag: Spinning 

Lördag: Löpning långpass 20 km 

Morgondagen är vigd åt cykling. Det ryktas om 8 mil landsväg så då får rumpan bekänna färg... 

Som många av er förstått så somnade min fina mormor in i måndags kväll. Det var och är tungt. Även om hon var gammal (hon skulle fyllt 85 år i maj, samma dag som Erik) och långt gången i sin demens är det jobbigt. Man kan tycka att riktiga mormor inte funnits med oss på länge men nu är hon dessutom fysiskt borta. För alltid. De där obeskrivligt mjuka händerna och kinderna kan ingen här på jorden stryka längre. Men jag unnar henne samtidigt innerligt att få släppa taget nu. Att hon som alltid haft en sån stark integritet skulle förlora sin person i en demenssjukdom är under all värdighet. Jag kommer minnas din energi mormor! De brunbrända kinderna du alltid hade på våren efter alla mil på skidor. Undrar just hur många ggr du åkt t o r Perjassatjärn? 

Och när vi ändå är på det spåret... Undrar hur många paltar du kokat i dina dar?? Och hur många mjukkakor du bakat? Så många ggr jag stannade hos dej på väg hem från skolan och åt mjukkaka med falukorv och specialchoklad. Så många Snipp snapp vi löst i Året runt och så många Chicago vi spelat. Och så många ggr du smög iväg in till garderoben i morfars och ditt sovrum, senare matrummet, för att hämta en "liten slant" till mej. 

Du var aldrig omöjlig även om du oftast lät lite motvalls till en början. Jag ler faktiskt nu när jag tänker på det... 

Älskade mormor! Nu får du ro och nu kan du se oss alla! Jag tror att du är mäkta stolt där du är, med morfar i ena handen och Bertil i andra. Det är skönt att tänka på och det är skönt att ha så många UNDERBARA minnen med dej. Nu går livet vidare på jorden tills det är min tur och då blir det härligt att se dej igen!

Ja... Ni fattar att nu rinner oxå tårarna här. Jag har gått igenom massor av minnen från mormor den här veckan och ögonen fylls av tårar varenda gång. Men jag antar att det är så det är.

Nu ska vi fixa lite kvällsmat! Som sagt, livet går vidare!