10 km under magisk himmel

Jag tror banne mej varenda liten stjärna syntes på himlen ikväll. Det är inte ofta det är SÅ stjärnklart.

Jag rev loss en mil i 6.22-fart. Okej, det var inte speciellt snabbt men det kändes riktigt riktigt bra. Kanske kan skylla lite på halkan oxå, när det gäller farten?? Det frös ju på under eftermiddagen vilket resulterade i en hinna av is på gång- och cykelbanor.

Jag fortsätter för övrigt att chockera mej själv med att på ett mycket disciplinerat sätt köra ett enkelt styrkepass efter löprundan. Inbillning eller vad, men jag känner skillnad på kroppen. And I like it!

Tummat alldelens för mycket på sömnen tidigare i veckan så nu blir det till att dyka ned i bingen för att försöka kompensera något av detta.

Sov gott med er!

Återhämtning

Lika viktigt som löppassen själva.

Med respekt för förkylningen som nyss släppt taget om kroppen.

Fast det ryckte i löpartarmen när jag kom hem från jobbet i eftermiddag. Rejält.

Men har jag bestämt mej så har jag. Och det gäller lika mycket när jag ska träna som när jag ska vila. Japp.

Bakade müslifrallor till familjen kom hem från badhuset.

Ledig dag imorgon. Funderar över veckans träning... Och jag har en plaaaaan. Moahahaaaahaaaa...

Frisk! Eller sjuk?

Jag skulle säga både och. Ha ha ha!

Har ni haft en bra helg?

Stiff legs

Riktigt skönt med lite träningsvärk. Det måste jag säga.

Körde sex lugna med sällskap. Lite snö i luften och härlig luft. Mina utfallssteg från igår kändes gott och jag var lite halvseg. Hade nog inte hunnit harkla upp mej riktigt till kl 10. Anyways. Det gick iaf.

Avslutade med lite bålstyrka hemma på mattan i gillestugan. Och va fan... Några till utfallssteg borde väl gå?? Jovisst.

Ont ska med ont fördrivas!

God lördag på er. Snart åker jag till jobbet och pysslar om "tantbröderna"!

På't igen bara

Vaknade imorse och kände mej frisk! En efterlängtad känsla mina vänner. Att en dryg vecka kan kännas som en evighet är jag den första att skriva under på.

Lite täppt i näsan och känningar i bihålorna fanns där. Men i kroppen kände jag mej pigg! Inte tillstymmelse till halsont. Jippie!

Så jag gjorde det. Jag sprang en runda. Jättehärligt väder! Visst var det stelt och visst kändes det att jag inte sprungit på åtta dagar. Ömt både här och där faktiskt. Men glädjen inombords...den går inte att beskriva. Jag älskar löpningen så mycket! Så mycket betyder den att jag inte riktigt vet vem jag är när jag inte kan springa. Jag har lyckats leva upp till ett av mina motton, nämligen att se löpningen som min vän. Med allt vad det innebär. Jag vet att jag skrivit om detta förut. Men jag kan verkligen rekommendera er (om ni inte redan kommit dithän) att testa att se på löpningen som en av era allra bästa och viktigaste vänner. Berätta gärna hur ni tänker! Jag menar, det gör ju jag! Vad betyder det där du befinner dej just nu i din träning och vad betyder det i förlängningen. Hmmmmm... Detta är intressant... Kom igen nu! Bjud på lite av era funderingar!

Jag styrde ned till sjön. Inga bugs vilket kändes helt rätt. Fanns inget underlag att greppa i och den där ytliga ishinnan som dök upp på cykelbanan då och då var lätt att parera genom att ta ett steg åt sidan.

Lugn puls rakt igenom. Fine. Inget klipp i steget förvisso men det hade jag heller inte väntat mej. Däremot en sjujäkla portion kärlek och känsla av att vara hemma.

Efter fyra kilometer var jag varm och kunde gärna matat på lite till. Men nej, max fem kilometer hade jag bestämt mej för. Mjukstart. Och jag höll löftet och stannade klockan på 5.12 km som hade gått i 6.02-fart. Promenerade de sista 400 metrarna hem och körde 2 x 10 utfallssteg innan jag gick in och rev loss lite situps, rygglyft, armhävningar och som avslutning plankan.

Sådär ja... Ut med sista förkylningsbacillerna. Och träningsvärken, kom och ta mej bara!

En markant ökning

Sitter här lite småynklig och gluttar i träningsdagboken från 2011.

Jag brukar inte göra nån grundlig sammanställning av antal sprungna kilometrar. Dock finner jag stort nöje i att jämföra månad för månad och grotta ned mej lite i varför det ser ut som det gör. Nu handlar det faktiskt enbart om en ökning av antalet sprungna kilometrar.

2011 var ett riktigt bra löparår för min del. Jag ökade månadsdosen med drygt 40 kilometer och snittade på 148 kilometer i månaden. Detta är jag sjukt nöjd med. Två förkylningar men inte en enda skada känns oförskämt priviligerat! Ett antal personbästa finns också med under 2011 och det är ju alltid kul.

Det känns bajstrist att börja skriva halsont och förkylning 2012 års träningsdagbok. Det förstår ni säkert. Men jag vet att jag kommer ifatt snabbt bara jag är på benen igen. Träningslusten är nämligen enorm!

Jag grubblar fortfarande lite på mina mål för 2012. Tror jag vet ganska väl vad jag vill med min löpning. Men innan jag smäckar upp dem här på bloggen ska jag suga lite till på statistikkaramellen från förra året.

Atjoooo!

Published with Blogger-droid v2.0.2

Dödsrycket eller så har det vänt

Nånting har hänt. Jag har så jäkla mycket överskottsenergi!

Det är förmodligen den energi som jag annars glatt använder på mina löprundor. Eller snarare som jag boostat under mina rundor.

Visst är det ljuset jag anar i horisonten?

Jag har pillat lite med mina löparprylar idag. Det var mysigt... Laddat in senaste passen i datorn. Fixat hörlurarna till MP3:n. Laddat klockan. Mmmmmm... Till och med funderat på vilka kläder som hade funkat att kuta i blåsten.

Ett par telefonsamtal i förmiddags gjorde också att jag kände att nu vill jag BORT från den här förkylningsplaneten.

Watch out people. Tanten lever!! Yey!

Bara skit

Det där sträva jag kände i halsen som gjorde att jag bestämde mej för att avstå Sylvester visade sej bara vara en föraning om vad som komma skulle.

Nu sitter jag här. Hemma från jobbet för andra dagen. Minns inte när det senast hände. Ont i halsen och kroppen känns som en 90-årings. Blir andfådd bara av att gå uppför trappan.

Har precis sovit middag framför TV:n. Vore det inte för att Ella pussat på mej och frågat om saker titt som tätt skulle jag nog sova än.

Frustrationen över att jag inte kan träna som jag brukar är värsta tortyren och det märks på mitt humör.

Ja, detta var ett litet livstecken från mej. Imorgon önskar jag få vakna utan halsont.

Återkommer med rapport om detta.