Vaknade imorse och kände mej frisk! En efterlängtad känsla mina vänner. Att en dryg vecka kan kännas som en evighet är jag den första att skriva under på.
Lite täppt i näsan och känningar i bihålorna fanns där. Men i kroppen kände jag mej pigg! Inte tillstymmelse till halsont. Jippie!
Så jag gjorde det. Jag sprang en runda. Jättehärligt väder! Visst var det stelt och visst kändes det att jag inte sprungit på åtta dagar. Ömt både här och där faktiskt. Men glädjen inombords...den går inte att beskriva. Jag älskar löpningen så mycket! Så mycket betyder den att jag inte riktigt vet vem jag är när jag inte kan springa. Jag har lyckats leva upp till ett av mina motton, nämligen att se löpningen som min vän. Med allt vad det innebär. Jag vet att jag skrivit om detta förut. Men jag kan verkligen rekommendera er (om ni inte redan kommit dithän) att testa att se på löpningen som en av era allra bästa och viktigaste vänner. Berätta gärna hur ni tänker! Jag menar, det gör ju jag! Vad betyder det där du befinner dej just nu i din träning och vad betyder det i förlängningen. Hmmmmm... Detta är intressant... Kom igen nu! Bjud på lite av era funderingar!
Jag styrde ned till sjön. Inga bugs vilket kändes helt rätt. Fanns inget underlag att greppa i och den där ytliga ishinnan som dök upp på cykelbanan då och då var lätt att parera genom att ta ett steg åt sidan.
Lugn puls rakt igenom. Fine. Inget klipp i steget förvisso men det hade jag heller inte väntat mej. Däremot en sjujäkla portion kärlek och känsla av att vara hemma.
Efter fyra kilometer var jag varm och kunde gärna matat på lite till. Men nej, max fem kilometer hade jag bestämt mej för. Mjukstart. Och jag höll löftet och stannade klockan på 5.12 km som hade gått i 6.02-fart. Promenerade de sista 400 metrarna hem och körde 2 x 10 utfallssteg innan jag gick in och rev loss lite situps, rygglyft, armhävningar och som avslutning plankan.
Sådär ja... Ut med sista förkylningsbacillerna. Och träningsvärken, kom och ta mej bara!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar