Det är fredag och då ska man vara lite krokig

Även om jag inte haft en supertuff vecka jobbmässigt så känner jag mej riktigt sliten ikväll. Eller så är det så att jag släpper fram det trötta eftersom det är fredag. Det hör liksom den veckodagen till.

Nu sitter vi i bilen på väg hem till farmor och farfar i Motala. Ella har slocknat efter en halv korv med bröd (tack gode Gud att jag också fick en bit eftersom magen skreeeek efter mat) och några chokladbitar. Katten har rullat ihop sej till en kringla i kattburen och jag sitter och byter då och då och byter nåt ord med maken som också håller i ratten.

Anledningen till att vi åker upp till Motala är den att vi ska hämta Erik på Arlanda imorgon vid halv två. Då får Ella och katten vara kvar hos farmor och farfar och vi får dessutom lite kortare väg till Arlanda. Blir bra!

Det ska bli underbart att få hem Erik. Otroligt jäkla underbart.

Fy vad det kränger. Får lov att avsluta bloggandet innan jag spyr.

Sagt av Ella

Ella ligger bredvid mej och ska sova. Även ikväll är det Eriks säng som gäller. Jag har linne på mej och en spinnande katt på magen. När jag lyfter upp min arm för att Ella ska kunna ligga på den ryggar hon tillbaks och stirrar mej i min (för dagen) nyrakade armhåla.
Lisa: Vad är det Ella? Vill du inte ligga på min arm?
Ella: Din armhåla är äcklig.
Och Ella visar med hela ansiktet hur äcklig den är.
Ella fortsätter: Det ser ut som...morrhår!
Jag får svårt att hålla mej för skratt och tar iaf ned armen. Då kryper Ella intill och pussar mej på armen. Sen andas hon in ett djupt andetag med näsan mot min arm. Nu kommer nästa sanning ur hennes mun tänker jag.
Och då säger Ella: Mmmm... Du luktar gott. Faktiskt.

Av detta drar jag slutsatsen att rakade armhålor inte går hem hos min dotter. Det gör däremot lukten av inte helt nyduschad mamma.

Och på tal om lukt så kanske det inte är så illa. Dagens träningspass (50 minuter löpband + styrketräning) gjorde att jag offrade mej på en dusch innan jag bytte om och åkte till nästa anhalt. Minimalt med knorr från knät kändes underbart!

Nu lutar det åt två dagars vila för att vara fräsch till söndag när IKHP bjuder upp till långpass igen. Dessutom kommer både Emelie, Kajsa och Erica vara där! Det vill jag inte missa!

Puss och kram.

Sprungit simmat skypat och saknat

Jag är inne i en trög period vad gäller bloggandet... Det är så konstigt när det blir så för jag har inte precis mindre tankar som snurrar. Men det är som om jag aldrig kommer fram till datorn och kan sätta mej för att skriva. Hela tiden kommer nåt i vägen. Nu när Erik dessutom är i Boden kan man ju lätt tro att jag har mer tid över. Men neeeej då. Det är nästan tvärtom. Nåja, det vänder förr eller senare.

Det blev verkligen ett bra träningspass idag bestående av både löpning och simning. Jag hade tänkt springa runt en mil men fy tusan vilket vidrigt väder jag möttes av när jag kom fram till Jönköping. Det blåste småspik från Vättern och snön som föll i natt hade förvandlats till en geggig sörja på vägarna. Trottoarerna var inte ens skottade. Nä, detta var inget optimalt underlag för mitt knorrande knä och jag lovar att det var svinkallt. För ett ögonblick tänkte jag att jag skulle skita i löpningen och hoppa i plurret direkt...men neeeeej. Inte jag. Ombytt och allt. Jag skulle nog bli besviken på mej själv. Jag kör lugnt. Fem kilometer bara. Det är bättre än inget. Rätt vad det är finner jag mej själv småjoggandes...

Jag kände mej väldigt duktig där jag kryssade fram mellan slask och snö. Det måste jag faktiskt skryta lite med. Inte fasen blev det en mil men åtminstone sex kilometer. Det var okej med knät nästan hela tiden dessutom. Trots slirigt under sulorna. Gårdagens pass på löpbandet och efterföljande styrkeövningar kändes till viss del men inte värre än att kroppen var lite seg. Och just detta gjorde att det kändes superhärligt att glida ned i vattnet och sträcka ut kroppen. Jag simmade 40 minuter och var förstås bara tvungen att testa om det gick att köra crawl längre än 25 meter. Det gjorde det! 50 meter funkade helt okej! Flax, plask, frust. Så JÄKLA kul! Längtar faktiskt redan till nästa simpass. Ni som känner mej vet att det är något jag aldrig trodde jag skulle säga högt!

Eftermiddagen ägnades åt delegeringsutbildning ihop med Anders. Så skönt det är när hela gruppen blir godkända. Det känns som ett kvitto på att man nått fram och det kan väl knappast få en att må annat än prima?

Ikväll har jag skypat med finaste Erik. Han har det så bra uppe i Boden. Imorgon är det tänkt att han ska åka till mormor för att stanna där tills det är dags att åka hemåt på lördag. Vi saknar honom förstås massor här hemma men Ella är nog den som dragit det hela till sin spets. Hon vägrar nämligen sova nån annanstans än i Eriks säng. Det är så mysigt när det luktar Erik om kuddarna...

Ja, så kan det vara! Nu ska jag chilla lite i TV-soffan. Lev väl så hörs vi snart igen!

Sköna söndag

Paltkokning och läxläsning.

Det är vad som försiggår här just nu. När som helst ramlar kusin vitamin med barn in för att njuta av palten ihop med oss! Mys och slurp på samma gång mao!

Jag har hunnit med ett löppass på morgonen också. Gav mej ut strax före nio och fick ihop 12 km innan jag var hemma igen. Knät kändes efter typ 4 km och sedan lite av och till under resterande delen av passet. Det är dock inte outhärdligt. Helt klart är iaf att det INTE gillar ojämnt underlag eller när det är lite halt och alltså inte helt stabilt under sulorna. Det triggar igång det onda. Sammantaget har jag ändå känslan av att det successivt blir liiiite bättre hela tiden. Hoppas jag har rätt!

Ha en skön söndagkväll och ignorera ev jobbångest. Imorgon ska ni ju ha en fantastisk dag på arbetet, eller hur?

Torpeden

Det har varit en lördag i renlighetens tecken. Min bil har fått sej en rejäl omgång, jag har kört några maskiner tvätt och efter lunchen åkte hela familjen till Odenbadet i Falköping.
Det är toppen att simhallen i Mullsjö öppnat igen. Men det finns inget som slår Odenbadets varmbassäng. Den är som en barnbassäng i storlek och har ett golv som är reglerbart. Det går med andra ord att variera djupet i bassängen. Igår var det 90 cm. Perfekt för en dam på 112 cm som nästan lärt sej simma. Och för en storebror som behöver värma sej mellan åken i rutschbanan. Sist men inte minst är det helt suveränt ur föräldrasynpunkt. I det varma vattnet kan t o m jag kolla in när det busas och görs diverse konster riktigt länge!

Både jag och maken kunde köra ett litet träningspass också. Ja, jag hade egentligen vilodag men tänkte att några längder i bassängen nog skulle göra mina ömma armmuskler gott.

Det blev premiär för nya outfiten och det blev succé! Mitt kärringsim blev lite mer av  riktigt bröstsim och det var nåt meditativt över hela upplevelsen. Först och främst en aha-upplevelse typ "är det SÅHÄR det är att simma???". Dessutom var det roligt! Att koncentrera sej på andningen. Andas in, ner med huvudet, andas ut samtidigt, armar och ben som för en framåt under den där speciella tystnaden som råder under vattnet.

Det var ett par gubbar i bassängen samtidigt som mej och de varvade bröst- och frisim och utförde det senare hellre än bra. Jag tror det var precis det som gjorde att mitt huvud plötsligt tänkte "kan de så kan väl jag" och efter ett par längders tvekan körde jag ned huvudet och testade. Jag som alltid brukar få en kallsup, andnöd och smått panik efter typ tre tag upplevde nu något helt nytt! Samtidigt som jag tänkte att herregud, det här är inte vackert, njöt jag och kände mej lite som en torped där jag gled fram! 25 meter klarade jag och jag var nästan euforisk när jag var framme vid kaklet. Det här var en ny upplevelse! Jag kände hur det var omöjligt att hålla tillbaks leendet och jag ville helst springa bort till familhen direkt och berätta om detta stora! Ni kanske minns hur man så intensivt ville att mamma och pappa skulle kolla när man som liten lärt sej nåt nytt? Exakt så kändes det!

Nåväl. Jag höll tillbaks glädjen något och stretade vidare med bröstsim. Jag gjorde ett till försök med frisim och det gick fint ända tills jag fick möte av värsta plaskaren mitt i en inandning. Schlurp glurp och jag var tvungen att hosta och harkla lite. Ur rytm. Okej. Men hallå. Vad gjorde det. Jag var så grymt nöjd iaf.

Framgångar ska firas. Höjer ett glas rött och tänker: Skål för mitt crawl!

Kram och puss från torpeden.

Ja, vad hände med bloggandet?

Jag vet faktiskt inte. Ibland är vardagen helt enkelt bara sån att det är svårt att klämma in en stund för att blogga. Ärligt talat, och som jag tror jag nämnt här vid något tidigare tillfälle, så bloggar mitt huvud mer eller mindre hela tiden. Jag tänker liksom i termer som kan passa här på bloggen. Ja ibland är jag så inne i det så jag inte riktigt vet om jag har publicerat mina funderingar eller ej. Låter kanske konstigt, men för mej är det något av en terapi.

Dagarna som gått sedan senaste inlägget orkar jag inte sammanfatta. Det har med andra ord sett ut ungefär som vanligt.

Mitt knä mår hyfsat nu. Min allra första skada go vänner... Det kan nog vara känning av löparknä och därför har jag förhållit mej till det som om det vore just denna åkomma. Först av allt tog jag det smärtsamma beslutet om att avstå från Jönköpingsjoggen i lördags. Ja, det gjorde nästan ondare att fatta det beslutet än vad knäet i sej gjorde... Länge tänkte jag att jag skulle hänga med och stanna i Kaxholmen. Bara 18 km. Men på förra onsdagens runda insåg jag dumheten i detta och föll även tillbaks på mitt förhållningssätt till löpningen. Hur ska jag ha det egentligen?

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Se på er idrott som om den vore er bäste vän!

Det var nog detta som avgjorde saken. Tanken på att kanske förvärra det redan irriterade knäet och i förlängningen kanske TVINGAS till vila och till att kanske avstå inplanerade lopp. Det vore bedrövligt. Men allra värst vore det nog att drabbas av en skada som ska komma att begränsa mej i hur jag vill utöva löpningen resterande dagar på denna jord. Som en ilsken finne i röven ni vet... Som gör att jag inte kan sitta på vänstra skinka fullt ut för då känner jag bölden. Nej! Jag är helt på det klara med att SÅ VILL INTE JAG HA DET. Och en sak till. Då tror jag inte att jag fortsätter springa. För eller senare "ger jag upp". Men den tanken är så hemsk så den undviker jag helst att ens snudda vid.

Ni förstår vilken betydelse löpningen har kanske?

Hur som haver. Det har blivit kortare och något lugnare men inte färre pass. Mellan 5 och 9 kilometer. Noggrann stretch av bl a rumpstumpen och utsida underben. Tillägg av styrketräning (bl a "musslan"-märkligt namn va?) för de muskler som ofta är svaga och på så sätt är med och ger det berömda löparknäet.

Resultatet på en vecka är ett knä som känns lite bättre men inte helt bra. Utveckling tyder dock på att jag är på rätt spår så jag kämpar vidare och har faktiskt riktigt kul under tiden!

Idag t ex när jag strålade samman med bästa C i arla morgonstund för ett gemensamt styrkepass. Det är verkligen så mycket roligare att styrketräna ihop med någon. Massor av pepp och skratt! Jag hoppas vi får till ett liknande pass nästa vecka. Btw. Hon sprang lite på löpbandet bruden. Bra gjort för en som bara vill cykla! Jag kanske får kompensera med att cykla lite nästa gång.

Få se om jag kan hänga med Emelie och Erica på en del av deras långpass i helgen. Hoppas det.

Mina mål för 2012. Ja ja ja... De KOMMER!!

Ha det bäst så länge!

O som i onsdag och ont

Workshop kring kommunens övertagande av hemsjukvården. Intressant.

Efterföljande löprunda (den sista inför lördagen) med ett knorrande knä. Oroväckande.

Imorgon alternativ träning. Kärringsim. Kolla in min outfit.