Regnar som satan ute. Kom igen nu bara. Känn inte efter.
Just do it:-)
Regnar som satan ute. Kom igen nu bara. Känn inte efter.
Just do it:-)
Igår skulle mycket bli gjort var det tänkt.
Men det såg den här lille krabaten till att det inte blev...
Hans skadade klo hade utvecklats till en massiv infektion i hela sista tån på höger framtass. Ont hade han så han skrek och skakade i benet.
Så det var ingen annan råd än att boka tid hos veterinären för att få hjälp.
Detta resulterade i ett jojofarande fram och tillbaks och ett tag såg det ut som om jag inte skulle kunna få ihop det med jobbet alls. Men det löste sej och jag blev 45 minuter sen vilket mina kollegor (och chefen) hade överseende.
Väl på kvällen var det två slutkörda varelser här hemma. Misse fortfarande vinglig av narkosen och matte av allt farande och oron för hur det skulle gå. Tom-Tom hör ju familjen till och det är fruktansvärt varje gång han inte mår bra. Och nej... Detta var inte första gången. Han är dyr i drift den lille plyschbollen. Men också helt underbar. Sovit under mitt täcke även inatt (med dumstrut på) vilket är standard när han är skadad. Fast jag är den av oss som "plågar" honom och exempelvis klipper klor och som nu, tvättar hans sår och klämmer ur var ur dem, är det till mej han kommer för att krypa upp och nästan tacka mej... Jag kunde inte bädda min säng imorse för där under täcket hade nämligen Tom-Tom krupit ned igen, efter att ha fått sin frukost och sin medicin.
Jag fick god lust att krypa ned där jag med, men näe. Nu ska jag istället köra gårdagens tänkta löprunda!
Ha en fin onsdag:-)
Min alldelens egen 39:e födelsedag.
Jag har blivit sjungen för, fått paket och härliga kramar av familjen. SMS och massa grattisar via FB.
Ute blommar vitsipporna för fullt. Solen skiner och det är 19 grader varmt.
Vad mer kan man önska sej?
Nu tycker jag hemskt synd om alla er som plågas av allergier så här års. För jisses vad naturen slagit om till grönt bara på ett par dagar. Jag säger bara ÄNTLIGEN!
Vi har som vanligt haft kanonmysigt i Ljungsbro. Massor av god mat med bästa sällskapet. Ella har fått en rejäl dos av Magnus och idag lyckades jag t o m få låna honom en stund när det var dags för Kanallöpet.
Solen gassade verkligen och munderingen för dagen med korta tights och kortärmat var helt rätt.
Off we went!
Självförtroendet var väl inte på topp efter att ha haft bekymmer med knäet sedan mitten av januari. Bara ett intervallpass på hela våren liksom. Mitt mantra "att jag är tränad för det här" kändes inte helt relevant, även om jag har lika många mil i benen som förra våren.
Nåväl. Vi rullade igång och jag landade ganska snart på en hastighet runt 5.17-5.20 utan större ansträngning.
Hade väl en liten svacka vid 6-7 km, vilket jag oftast har, men ffa var det väl mentalt jobbigt att inte veta hur länge farten skulle hålla. Fick slå bort tankar om att jag intervalltränat för dåligt för att kunna fixa tempot in i mål.
Banan var lättsprungen de första 8.5 km. Sedan avslutades den med 1500 meter uppför. Nice i värmen. Visste att jag hade en stigning framför mej och var lite orolig för om jag skulle ta slut helt där.
Men i vanlig fru Grönlund-ordning var jag tvärtom stark i den långa avslutande uppförsbacken. (Tack Stråken för det!)
Jag plockade ganska många i den där sista backen och den känslan är ju lika skön varje gång. Hade lite tendens till frossa och var förstås sliten men ändå med krut kvar i gammelkroppen.
Inget pers idag men jag är faktiskt riktigt nöjd ändå med mina 53 minuter.
Och att inte ha en gnutta känning i knäet är faktiskt en stor seger i sej.
Väl kämpat Magnus. Nästa gång ses vi Götlaborg!