Run Of Hope

God morgon vinterland. Vilken överraskning (chock) att dra upp rullgardinen och se marken täckt av snö.

Inte vad jag väntat mej...

Inte hade jag planerat att träna idag heller. Men believe it or nåt, vädret gjorde att jag fick lust!

Kanske det var en känsla av att detta förmodligen är sista "chansen" att få känna hur vinden ger snöflingorna extra fart innan de träffar mej i ansiktet.

Eller så är jag bara tokig i att springa.

Eller både och!

Efter fem kilometer i 5.52-fart utan mer än stelhet i knäet och därtill styrka och noggrann stretch känner jag mej redo att anta denna dagens utmaningar.

En speciell hälsning till alla fina människor som idag kör Spin Of Hope till förmån för Barncancerfonden.

Om jag ger ett bidrag till Barncancerfonden idag kan jag nog kalla min löprunda för Run Of Hope.

Eller?

Helgen inleds med sex

Jag är mycket lyckligt lottad som bara kan knyta på mej löparskorna och sticka ut i världens ljuvligaste natur.

Bytte om till träningskläder så fort jag kom hem från jobbet. Och medan solen så sakterliga höll på att gå ned njöt jag av sex fina kilometrar.

Knäet kändes lite stelt och svagt på nåt vis men det gjorde inte ont. Jag ser fram emot tisdag när jag har tid hos en naprapat. Det ska bli spännande att få en bedömning av mitt lilla bekymmer. Jag har ju min egen teori om vad som är vajsing men jag behöver helt klart hjälp med att korrigering och rehab.

Nu blir det en dusch innan jag ska vispa ihop bearnaisesåsen till kvällens köttbit.

Trevlig helg på er!

Grillkatt

Det är bevisligen inte bara husse som är Weberfreak i familjen...

Ibland kommer det över mej

Som nu ikväll. Efter att sonen berättat att han tänt ett ljus när han var med farmor och farfar i en kyrka i eftermiddag. Jag frågade vem han tände det för och han svarade att han inte visste riktigt. Jag berättade då att jag ibland tänder ljus för de två bebisar som dog i min mage.

Så började tankarna snurra i min skalle. Ännu en gång googlar jag på trisomi 18. Läser lite. Kollar på bilder. Sen kommer tårarna. Blir lite överraskad över min reaktion. Men jag kan känna den där 15 veckors bebisen (kalla dem inte foster för då flippar jag ur) än idag. Jag minns hur jag höll den lilla kroppen insvept i nåt litet tygstycke. Alla fingrar. Tår. Slutna sneda ögon. Den rymdes i min hand vägde som en liten fågel.

Det kan låta så enkelt. Missfall. Naturen hade sin gång. Det var bäst det som skedde. Ja, jag har ju sagt de orden själv. Men att sörja någon som man aldrig fick lära känna är högst märkligt. Som att någon du inte visste vem det var, men som du redan älskade av hela ditt hjärta, var på väg till dej. Men så vänder hon (och han) och försvinner för evigt istället. Det är verkligen svårt att förklara.

I vitrindelen av vår hylla, framför bröllopskortet, står två små änglar i trä. En flicka och en pojke.

Det är mycket som rör sej i fru Grönlunds huvud. Som att hon är fyrbarnsmor till exempel.

Det var det nog fler än en som inte visste.

Ta hand om er. Livet går inte i repris.

Med snövessla till Våffelstugan

Avslutade vår skidvecka med att åka med snövessla upp till våffelstugan. Är det snart våffeldagen så är det!

Förutom att äta våfflor här uppe kunde man dessutom uträtta naturbehov på duo-dasset. Det var bara Camilla som fattades för att min lilla stund på holken skulle varit fulländad. Men naturligtvis fick hon en bild på myshörnan.

Lite jobbigt känns det att nu rafsa ihop sitt pick och pack och imorgon åka söderut. Men...a womans gotta do what a womans gotta do...

Jag längtar dock nåt sjukligt mycket efter en löprunda i skogen hemmavid. Det finns inte mycket som kan stoppa mej från en tur på söndagmorgon! Nån som ska med??

Näst sista dagen

Från mitt liggunderlag konstaterar jag iaf att vi inte haft lika tur med vädret i år. Visst har vi skymtat solen, men det har varit mer moln än klarblå himmel. Många plusgrader och som jag tidigare berättat t o m regn. Underlaget i pisterna blir framåt eftermidagen lite som sorbet av den här kombinationen. Det krävs starka ben och en god portion bakvikt för att ta sej ned i backarna. Inte min favvoåkning, nej, även om jag ändå njutit. Mesta njutningen blir ju enligt min åsikt i ett par minusgrader på manchester med lite lätt nysnö. Vida svängar på skidor som flyger fram och bara blir mer stabila ju mer jag vågar attackera. Grym känsla.

Hem från Björnvallen traskade vi efter ett skoterspår. Oj vad barndomsminnen som väcktes till liv. Vårvinter, hårda skoterspår och ibland t o m skare. Jag saknar mitt Norrbotten..

...och jag älskar mitt liv idag. Som tur är!

Nu har vi alltså bara morgondagen kvar här i Björnrike, innan det är dags att vända söderut igen. För att det ska bli bra fart (i dubbelbemärkelse) i backen imorgon laddar vi med (fj-)ärtsoppa till middag! Turbo!

Utflykt till Klövsjö

När vi fann att det regnade imorse kändes det som att vi ändå ville försöka hitta på nåt kul. Efter en titt på väderprognosen såg vi att det nog skulle vara lite mer chans till uppehåll och t o m sol i Klövsjö som också är en del av Vemdalen.

Sagt och gjort. Vi packade ihop oss utan att stressa och hoppade in i bilen.

Detta skulle visa sej vara ett smart drag. Lagom när vi kom fram till Klövsjö sprack det upp på himlen och solen kunde tränga igenom och värma oss med sina sköna strålar.

Pisterna är inte att jämföra med Björnrikes men det blev ändå flera härliga och jobbiga åk i sorbet!

I morgon bitti hoppas vi dock på manchester under laggarna! Och förstås lite sol!