Som nu ikväll. Efter att sonen berättat att han tänt ett ljus när han var med farmor och farfar i en kyrka i eftermiddag. Jag frågade vem han tände det för och han svarade att han inte visste riktigt. Jag berättade då att jag ibland tänder ljus för de två bebisar som dog i min mage.
Så började tankarna snurra i min skalle. Ännu en gång googlar jag på trisomi 18. Läser lite. Kollar på bilder. Sen kommer tårarna. Blir lite överraskad över min reaktion. Men jag kan känna den där 15 veckors bebisen (kalla dem inte foster för då flippar jag ur) än idag. Jag minns hur jag höll den lilla kroppen insvept i nåt litet tygstycke. Alla fingrar. Tår. Slutna sneda ögon. Den rymdes i min hand vägde som en liten fågel.
Det kan låta så enkelt. Missfall. Naturen hade sin gång. Det var bäst det som skedde. Ja, jag har ju sagt de orden själv. Men att sörja någon som man aldrig fick lära känna är högst märkligt. Som att någon du inte visste vem det var, men som du redan älskade av hela ditt hjärta, var på väg till dej. Men så vänder hon (och han) och försvinner för evigt istället. Det är verkligen svårt att förklara.
I vitrindelen av vår hylla, framför bröllopskortet, står två små änglar i trä. En flicka och en pojke.
Det är mycket som rör sej i fru Grönlunds huvud. Som att hon är fyrbarnsmor till exempel.
Det var det nog fler än en som inte visste.
Ta hand om er. Livet går inte i repris.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar