Lycka<3

Denna morgon bjöd verkligen på det ultimata springvädret enligt mina mått!

Jag betade av mina tio lugna kilometrar i nyvaken skog. Ljuvligare än så blir det liksom inte! Det hade regnat i natt så det blev lite kallt när blöta trädgrenar ville heja fram mej genom att stryka längsmed mina armar där jag sprang fram.

Morgonpassen är mina absoluta favvopass.

Och status på gammelkroppen skulle jag som sjuksköterska säga är u.a.

Det kan komma att bli en ganska behaglig upplevelse på lördag, trots allt!

Status pre marathon

Tro det eller ej men (peppar peppar) jag är nästan helt återställd från förkylningen! Tack kroppen! Tack!!

Torsdag och fredag var öken... Jag mådde verkligen inte bra. Men jag kämpade på med mina hälsokosthuskurer och trodde knappt det var sant när jag vaknade på lördagmorgon utan halsont! Jag var ju bara tvungen att ge mej ut och känna hur det kändes. Så det blev drygt fem superlätta med stadig pulskoll. Inte över 150 var målet (lågt för mej) i maxpuls och förbjudet att kolla nån fart.

Japp. Det funkade. Inte läge för några intervaller, men klart godkänt iaf. Jag var överlycklig där jag dansade fram. Och faktiskt inte med tanke på maran utan allra mest över att jag var ute och sprang igen!

Söndag var jag ytterligare bättre och lurade med mej fru Olin på en 8 km runda där vi såg orm vid tre tillfällen:-( men för andra dagen i rad också fick njuta av göken som gol! Mysigt. Här snittade jag på en medelpuls på grymt låga 114 slag och började fundera på eventuella felkällor... Men visst gick det lätt!

Så nu sitter jag här en måndagkväll och grubblar på hur jag gör med mina sista pass inför lördagen. Det lutar åt en lugn mil imorgon och ett kort pass med stegringslopp som avslutning på onsdagkväll. Sedan vila och mat i lagom mängd resterande två dagar innan det smäller!

Ni är väl med???

Sådär

Då var helgens kalasande avklarat och en ny vecka är här.

Vilka underbara dagar barnen (och vi) fick alltså. Strålande sol och varm luft. Ja, riktig sommar! Fantastiskt härligt. Massa trädgårds- och lekparkshäng har det varit! Grillat hamburgare och ätit marängtårta och rabarberpaj i skuggan av syrenen.

På Eriks dag hade vi besök av lillebror Henke med familj och Dagny och Thure. På Ellas dag kom Ingela och Kjetil hit. Lite utdraget firande kanske men det valde vi själva av flera skäl. Barnen var supernöjda och supertrötta och faktum är att jag tycker mej ana en hangovertendens även ikväll. Inte så konstigt kanske!

Nu är det måndag igen och veckan har kört igång i 200 knyck. I vanlig ordning!

Ella 5 år

Oj vad kalas det varit i helgen!

Imorse var det dags att duka upp brickan med födelsedagsfika till prinsessan Ella som blev 5 år!

Grattis Ella!

Erik 11 år

Idag har vi firat en kille som man nog utan att överdriva kan säga är mitt livs stora kärlek.

Denna kille blev idag 11 år! Grattis Erik!

Förskolans dag

Hann vara med och fira förskolans dag lite på morgonen. Hör vad fint de sjunger!

Ella ses i mitten. I blommig klänning och lila tights.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Depression!!!

Redan igår kväll anade jag oråd när halsen som från ingenstans började svida. Dök omedelbart ned i Esberitoxförpackningen samt redde ett glas C-vitamin. Höll sedan tummarna tills jag somnade.

Sedan vaknade jag otaliga ggr i natt och kände efter och hoppades varje gång att jag känt fel tidigare. Det måste väl vara inbillning. PMS. Pre Marathon Syndrom. Det ligger ju precis rätt i tiden med tanke på nästa lördags happening i la Stockholma.

Men inte.

När klockan ringde vid 06 var det en krokig Lisa som masade sej upp. Ont i halsen och med allmän sjukdomskänsla kroppen för övrigt. Blä:(

Jag fortsatte i sann Esberitoxanda och tog tre tabletter plus en Ipren till gröten. Men trots Ipren känner jag mej skruttig alltså.

Var 17 kom den här skiten ifrån? Och NU? Det känns verkligen som att det inte är meningen att jag ska springa Stockholm Marathon i år.

Min plan för dagen var att jag skulle slängt i mej min gröttallrik och sedan tagit en runda på en 8-9 kilometer men detta fanns såklart inte på kartan. Jag stod liksom inte ens och tvekade kring om jag skulle ut imorse. Det var bara inte möjligt.

Utan att vara däckad så är jag i vilket fall inte alls bra. Flåsar som en bälg vid minsta ansträngning.

Hallå kroppen! Kom igen nu!! Bli bra! Fort!

Ärligt talat vet jag inte hur jag ska tänka med uppladdningen nu... Hade en fundering på att ge det till söndag och om jag är bra då så kör jag. Annars inte. Det är ju inget millopp precis så det känns helt otänkbart att springa om inte jag får känna mej helt okej i kroppen i åtminstone några dagar före det är dags.

Om någon har några synpunkter eller tips på hur jag ska tänka, så snälla dela med er!

Jag har panik!