Tant har tävlat två gånger denna veckan!

Ja det är nästan så jag får nypa mej i armen. Nu ÄR jag verkligen igång och springer igen! Efter en sommar i princip utan ett enda löpsteg är jag naturligtvis smått lyrisk.

I torsdags klubbmästerskap i terräng och idag blev det omtag på ÖIS-loppet. 

Min Garmin har fått stanna hemma båda tillfällena och jag fattar inte riktigt att jag (i mina mått mätt) springer så pass bra som jag gör. 

I torsdags var jag t ex fast besluten om att inte köra skiten ur mej. Banan vid klubbstugan är 5,1 km och rejält tuff och det här med backar har jag ju inte vågat utsätta fötterna för i nån större utsträckning. "Låt benen bestämma" var mottot och gå inte för hårt. De där fem kilometerna var såklart jobbiga men jag gick inte på mitt max och jag var faktiskt inte mer än 30 sekunder långsammare än förra året. Mycket nöjd naturligtvis och loppet gjorde nog att jag faktiskt själv förstod att nu är jag tillbaks igen! Även om inte båda fötterna är helt hundra ännu (och jag förväntar mej att sista "tillfrisknandet" kommer ta tid) så KAN JAG SPRINGA! Jag var oxå lite lätt euforisk efteråt när jag insett detta. 

Idag plockade jag så upp Alexandra för att tillsammans åka till Ölmstad och än en gång uppleva ÖIS-loppet. Ett 13 km terränglopp med x-trailkaraktär och alltså stark kupering. Att ta mej runt hel under 1.18 var målsättningen och det kan man väl säga att jag klarade med bravur när jag kom in på 1.12.24. Leende! Men nog fasen hade det varit jobbigt... Gaaahhh! Ärligt talat så hade jag helt glömt hur jävliga backar det var. Men bitvis oxå helt fantastisk natur! Stig med sten, gegga och rötter på den del som gick längs Bauerleden. Och så backar på det. Lisa-terräng som Sören skulle beskrivit det. Kan dock erkänna att jag gick i vissa av backarna. Hellre det än dra på mej mjölksyra. Tyckte loppet passerade fortare än jag föreställt mej och vips så var jag i mål! Grattis till Alexandra som blev fjärde dam. Jag tror jag blev nionde. Fick pris (sele till pannlampsbatteriet) och kunde åka hemåt med en positiv dag i minnet. Dessutom visade det sej att jag sprungit snabbare i år än när jag var med sist, 2012. Tack för sällskap Alex och än en gång grattis till fjärdeplatsen!

På en sån förmiddag måste man bara sova middag, så nu slänger jag upp mina trötta ben och blundar en stund. Lycklig.