...är att farmor Dagnys operation enligt utsago gått bra. Puh!
Min arbetsdag lider mot sitt slut. Hemma är det tomt, förutom katten, och det ska jag utnyttja må ni tro. Fast inte genom att storstäda hela huset. Nä, jag ska mata mina icebugs lite. Fast förresten. Bara om det inte är minus sjutton grader som det var imorse. Lite tungt känns det eftersom min springkompis har flytt till Norge ett par dagar och jag får pola med min MP3 istället om jag ger mej ut.
Hoppas värmaren på bilen hoppat igång förresten.
måndag 3 januari 2011
Nu vet jag
Istället för att gå ut och röka stup i kvarten (hej hej gamla helgkompis...) kan jag ju blogga! Sssssmart tanke! Ja jag fick just nåt il av "vad bra jag mår just nu" liksom! Trots att jag sitter på jobbet! Kan bero på att jag kom att tänka på min matlåda. Den består av underbar lammfärs med chevré, ruccola, soltorkade tomater, pinjenötter och pasta penne. Hur är det man säger? Lite glädjer små!!!
Måndag morgon
Får man blogga på jobbet? Säkert inte. Årets dummaste fråga. Hittills.
Sitter på ett äldreboende i centrala delarna av Jönköping. Trevliga kollegor här. Verkligen. Men jag är trött trött trött. Trots en veckas ledigt är jag sketans trött. Denna hösten har varit tuff. Helt klart. Bytte ju jobb från 1 oktober. Från något jag njöt av varje dag (ja nästan iaf) till något jag suktat efter och trott skulle vara min grej länge. Men kanske blev det inte vad jag föreställt mej. Ärligt talat. Men det känns för tidigt att utvärdera ännu. Det finns saker jag behöver förändra i min nya jobbsituation och om det är möjligt kan det bli riktigt riktigt bra. Fortsättning följer.
Björn är ledig i veckan. Nice. Idag passar han och kidsen på att åka till Motala för att träffa en barndomsvän till Björn, numera bosatt i Kina. Björn är väldigt mån om sina "kompisar från förr". Viktigt. Erik stannar väl hos Thure och om vädret tillåter tar de en skidtur ihop. Dagny opereras ju idag, igen. Håller tummar för att det går fint och att efterförloppet blir mindre smärtsamt än sist. Hon är ett skört kort numera, lilla farmor.
Längtar efter kaffe. Men får göra ett ryck med "kalendern" innan det är dags.
Sitter på ett äldreboende i centrala delarna av Jönköping. Trevliga kollegor här. Verkligen. Men jag är trött trött trött. Trots en veckas ledigt är jag sketans trött. Denna hösten har varit tuff. Helt klart. Bytte ju jobb från 1 oktober. Från något jag njöt av varje dag (ja nästan iaf) till något jag suktat efter och trott skulle vara min grej länge. Men kanske blev det inte vad jag föreställt mej. Ärligt talat. Men det känns för tidigt att utvärdera ännu. Det finns saker jag behöver förändra i min nya jobbsituation och om det är möjligt kan det bli riktigt riktigt bra. Fortsättning följer.
Björn är ledig i veckan. Nice. Idag passar han och kidsen på att åka till Motala för att träffa en barndomsvän till Björn, numera bosatt i Kina. Björn är väldigt mån om sina "kompisar från förr". Viktigt. Erik stannar väl hos Thure och om vädret tillåter tar de en skidtur ihop. Dagny opereras ju idag, igen. Håller tummar för att det går fint och att efterförloppet blir mindre smärtsamt än sist. Hon är ett skört kort numera, lilla farmor.
Längtar efter kaffe. Men får göra ett ryck med "kalendern" innan det är dags.
lördag 1 januari 2011
Bästa slutet och lysande start
Vad nöjd jag är med årets nyårsfirande.
Vanan trogen stack Beata och jag iväg till Götet på morgonen för att kuta Sylvesterloppet för tredje året i rad. Det är världens roligaste grej, att köra en tävling på självaste nyårsafton. En bekräftelse på hur sjuka vi är med vår löpning liksom. Att bara komma på tanken! Ja, ni hör ju själva. Men fast en del kallar det maniskt och vi själva ibland skrattar åt det så är sanningen den att det finns inget bättre i hela världen! Nä, inte ens sex;) Ha ha ha. Löpning ger den ultimata kicken. Så är det bara. Årets lopp resulterade i att Beata numera kan stoltsera med att hon tillhör gruppen sub 60 på milen. Jag är stolt över henne! Hon är så jäkla stark kvinnan! För min egen del putsade jag en halv minut på tiden jag gjorde 2008. Det är jag jättenöjd med. Framför allt med tanke på att allt höll på rasa när jag på startlinjen märkte att jag inte hade en endaste liten gnutta batteri kvar i min älskade pulsklocka. Som väl var så hade jag vaknat på den sidan när jag inte så lätt låter mej nedslås. Då får du köra på känsla, sa Beata direkt, och jag tänkte bara att jaa, det får jag väl göra då. Det var väl nån mening med det här, var nästa tanke som dök upp i huvudet. Och visst gick det bra det också. Hade en bra dag som sagt var med lätta ben och mycket positiva tankar. (Löpning är så sjukt mycket psykologi.). Hade redan innan loppet tänkt att jag skulle luta mej mot Anders Olssons underbara inställning från Vasaloppet om det blev riktigt riktigt segt. Är jag död? Nää. Då kör jag! Men det behövde jag faktiskt aldrig göra. Det var skön dans i tio kilometer!
Så i mål kom vi alltså. I duschen också så småningom och slutligen, efter att ha lämnat av Beata, nådde jag Eksjö vid 17.30 där övriga familjen befann sig.
Vi hade som jag nämnde i början av inlägget en perfekt nyårsafton. Superb mat, bästa sällskapet och så fick jag utklassa (?) brorsan i singstar. Gud vad bra det lät! Not. Men jag vann iaf . Inte alla dueller, men den AVGÖRANDE. Bäst när det gäller, eller? Sure.
Sovit på stadshotellet i Eksjö. Härligt. Styrde sedan hemåt redan vid lunch. Jag var nog den som hade mest hemlängtan, och Erik förstås. Han saknade Tom-Tom jättemycket.
Efter en stund hemma hörde jag hur mina icebugs skrek på mej i tvättstugan. Vi vill ut! Vi vill käka is! Så vad gör man inte för sina älsklingar... En lugn återhämtingsjogg kan ni väl få. Okej. Det blev 7,5 km i 6.15 fart. Dessutom ingår drygt en kilometers riktigt seg uppförsbacke (Torestorpsleden) på slutet där jag aldrig var under 6.25 fart. Bra Lisa! Fast den där återhämtningsjoggen får du nog ta en annan dag.
Nu ska jag spela spel med Erik och Björn! Den övertrötta prinsessan har äntligen somnat!
Ice is nice! Iaf om man äger ett par icebugs!
Vanan trogen stack Beata och jag iväg till Götet på morgonen för att kuta Sylvesterloppet för tredje året i rad. Det är världens roligaste grej, att köra en tävling på självaste nyårsafton. En bekräftelse på hur sjuka vi är med vår löpning liksom. Att bara komma på tanken! Ja, ni hör ju själva. Men fast en del kallar det maniskt och vi själva ibland skrattar åt det så är sanningen den att det finns inget bättre i hela världen! Nä, inte ens sex;) Ha ha ha. Löpning ger den ultimata kicken. Så är det bara. Årets lopp resulterade i att Beata numera kan stoltsera med att hon tillhör gruppen sub 60 på milen. Jag är stolt över henne! Hon är så jäkla stark kvinnan! För min egen del putsade jag en halv minut på tiden jag gjorde 2008. Det är jag jättenöjd med. Framför allt med tanke på att allt höll på rasa när jag på startlinjen märkte att jag inte hade en endaste liten gnutta batteri kvar i min älskade pulsklocka. Som väl var så hade jag vaknat på den sidan när jag inte så lätt låter mej nedslås. Då får du köra på känsla, sa Beata direkt, och jag tänkte bara att jaa, det får jag väl göra då. Det var väl nån mening med det här, var nästa tanke som dök upp i huvudet. Och visst gick det bra det också. Hade en bra dag som sagt var med lätta ben och mycket positiva tankar. (Löpning är så sjukt mycket psykologi.). Hade redan innan loppet tänkt att jag skulle luta mej mot Anders Olssons underbara inställning från Vasaloppet om det blev riktigt riktigt segt. Är jag död? Nää. Då kör jag! Men det behövde jag faktiskt aldrig göra. Det var skön dans i tio kilometer!
Så i mål kom vi alltså. I duschen också så småningom och slutligen, efter att ha lämnat av Beata, nådde jag Eksjö vid 17.30 där övriga familjen befann sig.
Vi hade som jag nämnde i början av inlägget en perfekt nyårsafton. Superb mat, bästa sällskapet och så fick jag utklassa (?) brorsan i singstar. Gud vad bra det lät! Not. Men jag vann iaf . Inte alla dueller, men den AVGÖRANDE. Bäst när det gäller, eller? Sure.
Sovit på stadshotellet i Eksjö. Härligt. Styrde sedan hemåt redan vid lunch. Jag var nog den som hade mest hemlängtan, och Erik förstås. Han saknade Tom-Tom jättemycket.
Efter en stund hemma hörde jag hur mina icebugs skrek på mej i tvättstugan. Vi vill ut! Vi vill käka is! Så vad gör man inte för sina älsklingar... En lugn återhämtingsjogg kan ni väl få. Okej. Det blev 7,5 km i 6.15 fart. Dessutom ingår drygt en kilometers riktigt seg uppförsbacke (Torestorpsleden) på slutet där jag aldrig var under 6.25 fart. Bra Lisa! Fast den där återhämtningsjoggen får du nog ta en annan dag.
Nu ska jag spela spel med Erik och Björn! Den övertrötta prinsessan har äntligen somnat!
Ice is nice! Iaf om man äger ett par icebugs!
Att vara eller att inte vara
Ja inte vet jag. Blogga eller inte blogga. Vet inte heller. Varför i hela friden bloggar folk??? Man har ju massor av annat att göra! Eller?
Hur som helst... Ni kommer märka att vår blogg ändrar karaktär från och med nu. Den får leva lite till, okej, men inte i samma stil som innan.
Like it or not.
Den kanske inte blir så långlivad.
Men god fortsättning på er!
Hur som helst... Ni kommer märka att vår blogg ändrar karaktär från och med nu. Den får leva lite till, okej, men inte i samma stil som innan.
Like it or not.
Den kanske inte blir så långlivad.
Men god fortsättning på er!
onsdag 29 december 2010
Gott nytt!
Om jag säger att julen kom rusande mot oss detta 2010 kanske ni förstår varför julbrevet dröjt?
Ja det hann nästan bli 2011 innan jag fick lite energi och tid över till att sätta mig och knåpa ihop några rader. För det är precis vad som är signifikant för årets julbrev. Några rader...
2010 har passerat i raketfart och naturligtvis har mycket hänt. Framför allt för barnens del. Erik har redan gått halva trean och blivit stor, i många avseenden. Hans fötter närmar sig mina (Lisas) i storlek. Han tänker och uttrycker funderingar och tankar på ett, ja jag hatar egentligen att använda ordet men gör det iaf, vuxet sätt. Klokaste killen i hela universum, det är han utan att överdriva ett skit! Skriver jag att han är snygg så stryper han mig. Men det är han också. Hmmmm...inte bara bra det här med att barnen lär sig läsa och manövrera en dator på egen hand...
Ella fortsätter att vara något av en duracellkanin, men en alldelens förtjusande sådan. En glädjespridare som sätter allas tålamod på prov dagligen. Den lilla fisloppan genomskådade årets tomte dessutom, strax efter att hon lämnat sin älskade samling nappar till densamma. Ja ja, nåt ska hon väl ha för att hon var så chantil. Det är en dagisprinsessa som älskar lila och rosa och volanger, glitter och tingeltangel till max. Adorable!!
Björn och Lisa försöker så gott det går att få ihop familjepusslet med allt vad det innebär nuförtiden. Att Lisa började på nytt jobb i höst har inneburit en förändring i planeringen och tänket här hemma. Men vi anpassar oss så smått dag för dag. Mitt i allt tycker jag ändå vi lyckas rätt bra med att leva här och nu (utan att "fånga dagen", vilket är det mest stressande uttryck jag kan komma på. Idiotiskt, enligt min uppfattning) och vara tacksam i vår lilla värld. För med två ljuvliga varelser som förgyller varje dag kan man egentligen inte vara annat. Det är bara lite svårt att komma till insikt med det emellanåt, när allt och alla svischar fram på nåt slags höghastighetståg.
Inför 2011 önskar vi oss...en perrong att kliva av det tåget på då och då!
Skål och ha ett fantastiskt 2011 allesammans!
Ni vet var vår brevlåda bor;)
Ja det hann nästan bli 2011 innan jag fick lite energi och tid över till att sätta mig och knåpa ihop några rader. För det är precis vad som är signifikant för årets julbrev. Några rader...
2010 har passerat i raketfart och naturligtvis har mycket hänt. Framför allt för barnens del. Erik har redan gått halva trean och blivit stor, i många avseenden. Hans fötter närmar sig mina (Lisas) i storlek. Han tänker och uttrycker funderingar och tankar på ett, ja jag hatar egentligen att använda ordet men gör det iaf, vuxet sätt. Klokaste killen i hela universum, det är han utan att överdriva ett skit! Skriver jag att han är snygg så stryper han mig. Men det är han också. Hmmmm...inte bara bra det här med att barnen lär sig läsa och manövrera en dator på egen hand...
Ella fortsätter att vara något av en duracellkanin, men en alldelens förtjusande sådan. En glädjespridare som sätter allas tålamod på prov dagligen. Den lilla fisloppan genomskådade årets tomte dessutom, strax efter att hon lämnat sin älskade samling nappar till densamma. Ja ja, nåt ska hon väl ha för att hon var så chantil. Det är en dagisprinsessa som älskar lila och rosa och volanger, glitter och tingeltangel till max. Adorable!!
Björn och Lisa försöker så gott det går att få ihop familjepusslet med allt vad det innebär nuförtiden. Att Lisa började på nytt jobb i höst har inneburit en förändring i planeringen och tänket här hemma. Men vi anpassar oss så smått dag för dag. Mitt i allt tycker jag ändå vi lyckas rätt bra med att leva här och nu (utan att "fånga dagen", vilket är det mest stressande uttryck jag kan komma på. Idiotiskt, enligt min uppfattning) och vara tacksam i vår lilla värld. För med två ljuvliga varelser som förgyller varje dag kan man egentligen inte vara annat. Det är bara lite svårt att komma till insikt med det emellanåt, när allt och alla svischar fram på nåt slags höghastighetståg.
Inför 2011 önskar vi oss...en perrong att kliva av det tåget på då och då!
Skål och ha ett fantastiskt 2011 allesammans!
Ni vet var vår brevlåda bor;)
fredag 10 december 2010
Uppvärmning
Känner att jag måste förvarna er om att snart kommer årets julbrev att publiceras här på bloggen! Känns riktigt kul att skriva lite här igen nu när jag haft en paus på ungefär ett halvår.
Lyssnar på hur barnen pratar med varann i bakgrunden. Kvitter kvitter från Ella... Hon älskar verkligen uppmärksamheten från storebror. De är båda hemma från skola respektive dagis sedan i onsdags eftersom de är förkylda. Ella har dessutom ögoninflammation.
Själv börjar jag så smått klättra på väggarna av att gå hemma med dem båda så i eftermiddag blir det en liten resa till stan. Jag tror att de också mår bra av att se nåt annat än mej. Jag är ganska sur när vi är hemma så här nämligen.
På snart återseende alltså!
Ha en fin dag.
Lyssnar på hur barnen pratar med varann i bakgrunden. Kvitter kvitter från Ella... Hon älskar verkligen uppmärksamheten från storebror. De är båda hemma från skola respektive dagis sedan i onsdags eftersom de är förkylda. Ella har dessutom ögoninflammation.
Själv börjar jag så smått klättra på väggarna av att gå hemma med dem båda så i eftermiddag blir det en liten resa till stan. Jag tror att de också mår bra av att se nåt annat än mej. Jag är ganska sur när vi är hemma så här nämligen.
På snart återseende alltså!
Ha en fin dag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)