Vad nöjd jag är med årets nyårsfirande.
Vanan trogen stack Beata och jag iväg till Götet på morgonen för att kuta Sylvesterloppet för tredje året i rad. Det är världens roligaste grej, att köra en tävling på självaste nyårsafton. En bekräftelse på hur sjuka vi är med vår löpning liksom. Att bara komma på tanken! Ja, ni hör ju själva. Men fast en del kallar det maniskt och vi själva ibland skrattar åt det så är sanningen den att det finns inget bättre i hela världen! Nä, inte ens sex;) Ha ha ha. Löpning ger den ultimata kicken. Så är det bara. Årets lopp resulterade i att Beata numera kan stoltsera med att hon tillhör gruppen sub 60 på milen. Jag är stolt över henne! Hon är så jäkla stark kvinnan! För min egen del putsade jag en halv minut på tiden jag gjorde 2008. Det är jag jättenöjd med. Framför allt med tanke på att allt höll på rasa när jag på startlinjen märkte att jag inte hade en endaste liten gnutta batteri kvar i min älskade pulsklocka. Som väl var så hade jag vaknat på den sidan när jag inte så lätt låter mej nedslås. Då får du köra på känsla, sa Beata direkt, och jag tänkte bara att jaa, det får jag väl göra då. Det var väl nån mening med det här, var nästa tanke som dök upp i huvudet. Och visst gick det bra det också. Hade en bra dag som sagt var med lätta ben och mycket positiva tankar. (Löpning är så sjukt mycket psykologi.). Hade redan innan loppet tänkt att jag skulle luta mej mot Anders Olssons underbara inställning från Vasaloppet om det blev riktigt riktigt segt. Är jag död? Nää. Då kör jag! Men det behövde jag faktiskt aldrig göra. Det var skön dans i tio kilometer!
Så i mål kom vi alltså. I duschen också så småningom och slutligen, efter att ha lämnat av Beata, nådde jag Eksjö vid 17.30 där övriga familjen befann sig.
Vi hade som jag nämnde i början av inlägget en perfekt nyårsafton. Superb mat, bästa sällskapet och så fick jag utklassa (?) brorsan i singstar. Gud vad bra det lät! Not. Men jag vann iaf . Inte alla dueller, men den AVGÖRANDE. Bäst när det gäller, eller? Sure.
Sovit på stadshotellet i Eksjö. Härligt. Styrde sedan hemåt redan vid lunch. Jag var nog den som hade mest hemlängtan, och Erik förstås. Han saknade Tom-Tom jättemycket.
Efter en stund hemma hörde jag hur mina icebugs skrek på mej i tvättstugan. Vi vill ut! Vi vill käka is! Så vad gör man inte för sina älsklingar... En lugn återhämtingsjogg kan ni väl få. Okej. Det blev 7,5 km i 6.15 fart. Dessutom ingår drygt en kilometers riktigt seg uppförsbacke (Torestorpsleden) på slutet där jag aldrig var under 6.25 fart. Bra Lisa! Fast den där återhämtningsjoggen får du nog ta en annan dag.
Nu ska jag spela spel med Erik och Björn! Den övertrötta prinsessan har äntligen somnat!
Ice is nice! Iaf om man äger ett par icebugs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar