Sjukstuga

Halv sex imorse tjoade en skållhet prinsessa från sitt rum.

Redan igår kväll tyckte jag mej höra att den hosta hon dragits med i typ en vecka liksom lät lite rossligare. Men hon var pigg och glad för övrigt så jag tänkte inte mer på det.

38,5 visade termometern och hon klagar på ont i hals och mage.

Vad göra när man har en dag framför sej som är ganska fullspäckad med diverse (mer eller mindre) måsten???

Detta är vad jag har på programmet:

@ Skjutsa Erik till skolan

@ Bädda, ta reda på tvätt, dammsuga

@ Klippa och färga håret och då var det tänkt att även Ella skulle passa på att få håret klippt

@ Lämna in bilen på in- och utvändig tvätt

@ Inhandla färdkost inför morgondagens löparäventyr plus försöka få tag på ett par Newline kompressionsstrumpor

@ Handla mat

Ingen vidare tajming att barnen är sjuka en sån dag. Hur hemskt det än låter så kommer jag att dopa prinsessan med Alvedon och försöka effektivisera mitt besök i stan så mycket det går.

Jag håller tummarna för att det går skapligt.

Själv mår jag bra iaf...

Mörkt och ruggigt

Inte konstigt att jag och många med mej känner sej slitna. Mörkt och ruggigt och idag blåser det dessutom svinkalla hårda vindar. Denna hösten/vintern känns bara värre än värst. Börjar undra om jag inte är skapt för att gå i ide. Det känns nämligen som att jag bara vill kura ihop mej och sova djupt och länge. Jag är iaf evigt tacksam över att jag inte åkt på nån förkylning (ännu!) för det florerar många onda sådana omkring mej just nu. Och som om inte det vore nog, så har kräksjukan brutit ut på skolan... Bara förbereda sej på vår "tur".

Jag undrar verkligen var energin har tagit vägen. Eller kanske är det så att vi ska sakta ned och gå lite mer i slow motion den här tiden på året? Vi kanske är skapta så, vem vet? Hur det än är så rimmar det inte med tillvaron omkring oss, för den snurrar som bekant värre än värst just så här inför julen. Filosofen i mej säger att vi i större utsträckning nog borde lyssna till kroppen och om den nu säger bromsa, är det kanske precis vad vi ska göra. Istället för att forcera den framåt ytterligare.

Inte vet jag. Tror ändå att mitt envisa springande gör att jag mår tvåhundra procent bättre än vad skulle gjort om jag inte haft det. Faktiskt. Men det är lite magert med motivation just nu. Honestly. Att skrapa ihop fyra mil i veckan är tyngre nu än vad det normalt brukar vara. En liten trigger vad gäller motivationen är dock som bekant att förse sej med ny utrustning. Oavsett det gäller ett par vantar, pannlampa eller nya skor får åtminstone jag en kick av att sticka ut med ny utrustning av något slag. Så idag shoppade jag mej ett par nya löparskor! Tyckte att jag behövde det liksom. Fast jag är kanske lite tråkig, för det blev ett par exakt likadana Nike som jag har. Det är femte upplagan av Structure Triax som inhandlas och jag tror jag ska drista mej till att kasta bort de två äldsta paren nu...

Bild lånad från sportamore.se

Jag har fått preliminärbesked av bästa Suss om vem jag ska snarka ikapp med efter Luciatåget. Pasi Salonen blev det nu alltså inte...utan troligen söta Lina som också var med på förra årets Tomtetåg och stolt medlem i Runner´s Five som för övrigt omfattas av Suss, Miranda, Alex och Thomas. Lina som sprang som en oljad blixt på Berlin marathon! Fy fan vicken speed hon hade! Har ni förresten varit inne på Mirandas blogg och läst om hennes äventyr från Oslo i helgen? Om inte så tycker jag ni ska göra ett besök och det även om ni inte är löpar-nördar. Bruden sprang Bislett 24 h. Runt runt runt på en bana som var typ 550 m lång. Läs hennes berättelse och inspireras och imponeras. Hon delar verkligen med sej frikostigt! AV ALLT!

Å vad ska man käka ikväll tro... Vardagsmat suger... Jag har verkligen gett upp hoppet om att den där Chao-Li någonsin ska komma tillbaks. Hoppas han har det bra där han nu är. I alla fall...

Livet går vidare. Och jag med det. Det är inte så dumt trots allt.

So long!

I huvudet denna fredag

Igår kväll somnade jag som en stock strax efter halv nio. På nåt sätt släpper jag fram tröttheten nu när jag vet att målsnöret är precis bakom knuten. Ja det är till och med så att det känns som att jag ska stupa precis innan målet. Fast jag tror det finns en stark psykologisk komponent i detta. För man orkar och klarar så oerhört mycket mer än man kan tro. Om man bara har rätt fokus. Och just fokus har jag sedan ett par dagar fullständigt struntat i. Jag vill bara över mållinjen nu.

Kanske var det en av anledningarna till att det var riktigt jäkla apsegt att ta sej ut på en löprunda i eftermiddag. En annan var vädret. Fy fan vad grinigt!! Blåst och regn. Först en skur från ena hållet. Sedan en skur från andra hållet. Man borde ha medalj för att man överhuvudtaget ger sej ut i sånt här väder, tänkte jag när jag sprang de första stegen.

Kroppen var inte alls med på noterna heller. Det är märkligt hur det kan kännas som att man aldrig sprungit en meter förut. Det känns stelt och onaturligt och flytet jag brukar ha i steget är som bortblåst. Idag gjorde det också ont både här och där vilket är högst ovanligt. Knäna knorrade och vaderna kändes ömma och stela. Typiskt att det händer nu när Luciatåget bara är två veckor bort. Eller är det just därför det händer? Jorå... Jag känner igen mönstret... Men vem vet. Denna gången kanske det inte bara är min hypokondriska ådra som ger sej till känna utan en skada PÅ RIKTIGT!!! Gaaahhhhhh! Fasa!

Så jag lufsade runt och bestämde mej för att släppa all press och stress (som bara kommer från mej själv) i ett försök att lyssna på kroppen.

Det gick aldrig lätt. Men "smärtan" släppte vid Landhs och när jag stoppade klockan hade jag iaf sex kilometer i benen och det hade gått i 6-fart trots att jag upplevde att jag lufsat. Hmmm... Helt okej.

Psykologi var ordet.

Och imorgon blir tre...FYRA!

Ha en toppenfredag!

Skön söndag

Tretton fina med fru Olin efter frukost medan herr Olin hade span på tjejerna när de lekte. Tacksamma ben som dock inte blev lätta förrän efter en sisådär nio kilometer. Jo det är klart att det är en härlig känsla samtidigt som det blir lite långdraget om jag ska behöva vara ute i minst nio kilometer för att kroppen ska fatta att vi är ute och springer, eller hur? Närå. Jag vet att jag kan hamna i såna perioder. Just nu känns det ändå ganska vältajmat eftersom Luciatåget går av stapeln om tre helger. Då hoppas jag kunna göra en favorit i repris och ta mej till Gränna och förhopningsvis även de sista fem kilometrarna ute på Visingsö. Mmmm... Det vore ballt. Sen ett julbord och lite skaka rumpa på det. Jag kan inte beskriva med ord hur mycket jag ser fram emot att träffa alla dessa goa människor igen! Beata skvallrade dessutom om att Pasi Salonen med fru skulle vara med. Och mitt i allt detta...lilla jag!

Nu ska familjen strax styra kosan mot Gränna och se om Camilla har vaknat!

Ha en skön söndag!

Paltkoma

Tre paltar senare sitter jag här med ögonen i kors. Erik klämde två. Ella som är under inlärning åt en halv. Bra jobbat mina barn! Det märks att det finns rejält norrbottniskt blod i er båda. Jag är så stolt.

Lite dåligt samvete över att Björn missar kalaset, men det får väl bli favorit i repris ganska snart bara han kommer hem från Tyskland.

Jag blev lite sentimental under tiden jag fixade med palten. Min fina paltslev som Bertil gjort till min födelsedag 950502. Så sorgligt att han inte är med oss längre.
Och mormor...som väl är den som lärt mej koka palt. Inte så att jag direkt gjort det under hennes handledning, men åtskilliga gånger äro de då jag sett henne förbereda och så småningom färdigställa en paltmiddag. Mormor har egentligen aldrig kunnat dela med sej av sina recept eftersom alla ingredienser varit "på en höft". Sötaste lilla mormor. Ändå har jag genom att iaktta henne lyckats få knas på hur en paltsmet ska vara i konsistensen för att paltarna varken ska bli för lösa eller för hårda. Hur jag gör?? Tja, det är såklart "på en höft"! Om jag bara bodde lite närmre dej mormor, så skulle du få smaka!

Nej det blev ingen resa till Motala. Jag vet inte riktigt vad exakt som fällde avgörandet. Men jag tror det var trötthet. Trötthet hos både mej och barnen. Så efter lite överläggningar med mej själv beslöt jag att så får det bli. En hemmahelg. Punkt slut. Och jätteskönt. Ett löppass blir det imorgon iaf, tack vare familjen Olin. Så då blir jag inte helt sinnessjuk nu heller. Ha ha ha...

Saknar maken men njuter så gott det går av två ljuvliga barn!

Fredagsmys

Medan Erik roar den rastlöse Tom-Tom kollar en sömnig Ella och jag på Barda.

Vi har köpt pizza ikväll och tjuvstartat med lite julmust.

Pratat några ord med maken som har det kanoners nere i Tyskland.

Imorgon bitti har vi ingen tid att passa. Jävligt skönt.

Första veckan som ensamma mamman-check!

Bättre flyt ikväll

Jag noterar en markant förbättring i flytet här hemma ikväll. Samtidigt ser jag likheterna med hur det funkade förra hösten när Björn var borta i två veckor. Knorr, protester, tårar av saknad och oroliga nätter (vilket vi är annars är förskonade från) nästan hela första veckan. Sedan släppte det liksom.

Mornarna har hittills varit kanon och jag har berömt båda barnen för hur de bitit ihop och skyndat sej utan bråk.

Kvällarna däremot har kunnat urarta rätt stort. Högljudda protester över minsta sak och till sist har jag helt enkelt inte orkat mer...

Men nu ikväll har det varit helt annorlunda. Lugna och harmoniska barn som ätit ordentligt, fått glass med chokladsås som belöning och när bolibompa var slut snällt kröp ner i sin säng alternativt ställde sej i duschen.

Vad skönt.

Jag är typ tusen procent medveten om att deras protester till stor del beror på hur vi vant dem att det brukar fungera här hemma. Och nu är det ganska mycket krock i sammanhanget samt en trött mamma som ändå tycker att vi kirrar det här rätt bra.

I alla fall när vi gör det tillsammans.

Jag kommer fortsätta att beundra alla er som lever ensamma med ett eller flera barn till jag dör.

God natt älskade!

Ensamma mamman är trött

All respekt till alla ensamstående med barn. Wow vilka hjältar. Jag undrar hur ni får ihop era liv...

Nästan en vecka har nu gått och jag har haft minst ett sammanbrott om dagen. Jag konstaterar (skyller på) att vår familj inte är anpassad efter de förutsättningar som ensamstående har, utan vår situation bygger på att vi är två vuxna som hjälps åt. Det känns lite skönt att tänka så.

Jag hade planerat att fly till farmor och farfar i Motala i helgen. Dels för att få ett litet avbrott och kanske gå på badis på lördag men också till stor del för att få möjlighet att ge mej ut och träna. Jag märker att jag blir lite smått tokig av att inte få träna som jag brukar och paniken inför hur jag ska klara 45 kilometer den 10 december växer i takt med att jag inte kan "springa fritt". Fy vad bortskämd jag är. Jämfört med hur jag har det dessa ynka två veckor känns det verkligen som att jag kan "springa fritt" bara maken är hemma. Verkligen.

Tyvärr har farfar åkt på en förkylning så vi får väl se imorgonbitti hur det utvecklats. Lite onödigt att utsätta oss för smitta om han är genomförkyld. Sånt är livet. Man måste gilla läget, gilla gillalala läget...

Det går upp och det går ned

Med det mesta.

Sista veckan har jag t ex nästan inte bloggat alls. Det tycker jag inte om. Jag älskar ju att blogga.

Men ibland är det helt enkelt för mycket annat att fixa med i ekorrhjulet. Jag kommer inte ens dithän att jag kan sätta mej framför datorn på kvällarna. Jag stupar i säng innan helt enkelt.

Förra veckan resulterade i närmare fyra mil i löparskor. Jag kommer dock att ha det lite knöligare med att komma ut de närmsta två veckorna eftersom maken är i Tyskland. Men det ska nog fixa sej. Det gäller bara att se alternativa tillfällen och sedan utnyttja dessa.

Som idag. När jag hade lite tid emellan jobb och utvecklingssamtal. Tro det eller ej men jag kom ut på en superhärlig åttakilometersrunda i glappet! Fortfarande frostigt ute i skogen, men strålande sol. Jag njöt av att minusgraderna medfört att marken nu liksom bär lite bättre och jag slapp komma hem som en sån lortgris.

Ella har egentligen gympa ikväll men kompisens gympastrejk har smittat av sej lite. Eftersom detta inte är likt Ella AT ALL bestämde jag mej för att okej då, vi hoppar gympan idag. Vi får se vad det ger...

Nu väntar ett kök i kaos på mej.

Jag tror inte det dröjer länge tills vi ses igen.

Första passet med MSOK

Nu är det genomfört (inte avklarat, det låter så negativt!). Första träningspasset med MSOK. Gissa om jag gillade det? Svar: JAAAAAAA!

Tisdag betyder intervaller och fru Olin och jag var på plats i ganska god tid. Vi blev två grupper. De snabba, lite mer storsatsande grabbarna (gubbarna???) och så den grupp vi kom att haka på, nämligen ungdomsgruppen. Smaka på ordet. Det är värt att åka upp till MSOK-stugan bara för att få hänga med ungdomsgruppen. Eller hur!

Hur som helst. Jag varken dog eller kräktes och dessutom kändes det hur kul som helst att köra i grupp på det här viset. Jag som förr om åren alltid avskytt att springa tillsammans med andra måste nu säga att jag faktiskt föredrar att utöva löpning i grupp eller med sällskap. Åtminstone vill jag ha en övervägande del av den sortens löpträning. Sedan kan en ensamrunda på en dryg mil vara rena meditationen. Så är det förstås också. Men varation i träningen känner jag blir mer och mer viktigt ju längre jag håller på med löpningen. Något som jag tycker känns märkligt är detta att löpning bara blir roligare och roligare hela tiden! Varför blir jag inte less liksom? Nä, jag blir verkligen inte det. Tvärtom! Kära vänner, har ni benen i behåll så borde ni ge det en chans!

Jag har lekt med tanken på att dra igång någon löpargrupp på min arbetsplats. Fan vad det vore skoj! Köra typ en gång i veckan och få dela med mej av min löpglädje. Kanske lyckas inspirera några andra och få coacha dem medan de bygger upp sej de där första månaderna. Hjälpa dem att fastna för denna enkla men effektiva träningsform. Undrar om det skulle gå att genomföra?

Känslan efter massagen igår har hållit i sej även idag. Jag har med andra ord knallat runt med en känsla av att jag är orubblig och det är förstås inte dumt alls. Bugar och bockar för dej som skapade förutsättningarna för mej att få testa detta. Glad och tacksam över att du finns i mitt liv numera!

Mina underbara barn har varit precis så underbara som bara de kan vara idag. Bara det kan man ju glädjas åt en hel kväll. Trots att egentligen inget har förändrats i situationen kring min prins har hans sinnesstämning och humör stabiliserats oerhört mycket. Det är tydligt att han har kommit för att stanna längre än bara någon timme och faktum är att han emellan dipparna faktiskt till och med mår BÄTTRE än på länge. Visst är det fantastiskt?

Och Söt-Göta är Söt-Göta no matter what. Hon är orubblig utan taktil massage den damen. Mycket mamma nu är det dock och det är nästan synd om Björn emellanåt. Som igår kväll när hon skulle nattas... Medan Björn ligger och läser Mamma Mu med jordens inlevelse och de där typiska mamma mu- och kråkanrösterna, ligger Ella bredvid och ylar mammaaaaaa mammaaaaaa i princip konstant. Då gick det bara inte att hålla sej för skratt. Och det gick inte heller att stålsätta sej och låta Björn läsa klart. Nä, jag smög in och avlöste honom lite fint och tio minuter senare (högst) sov hon med min hand i sin. Jag vill gosa med din arm, är något hon kör med i stort sett varje kväll, och då ligger hon och håller i min hand. Mysgumman.

Sådär. Nu tror jag det är dags att runda av med lite Wordfeud innan ögonlocken blir så tunga att de åker igen. Sov gott med er alla! Och hoppas Magnusson och Sandholm hittat hit nu!

Hösttrött

Det är bara måndag och jag känner mej så där trött som jag brukar göra på fredagar... Orkar liksom inte ta tag i nåt här hemma. Var hemma efter halv sex och  middagen var klar strax efteråt. Strök några skjortor till maken medan han stod vid spisen. Tur att jag tog tag i det så fort jag kommit hem. Annars hade det nog inte blivit gjort.

Har haft en jättebra dag för övrigt. Möte på förmiddagen. Givande och intressant sådant.

Sedan premiär för att få taktil massage. Herregud vad härligt! Jag har känt mej så harmonisk och lugn inombords efter det. Faktiskt! (Kanske den bidrog till tröttheten jag känner ikväll?) Bokade ny tid i början av december men skulle önska att det var imorgon. Alla människor borde få njuta av den sortens beröring. Det var bättre än förväntat!

Efter lunch med två kollegor var det dags att köra utbildning igen. Fint flyt idag och till och med tekniken var med oss. Skönt!

Jag funderade ett tag på att sticka ut och springa en lätt runda, men nej. Idag vilar jag!

Imorgon däremot. Då händer det grejer! Då ska jag nämligen testa att vara med MSOK på deras tisdagsträning. Det vankas intervaller och jag kommer säkerligen att känna att jag lever. Kul ska det bli! Och jo...jag har lurat med mej Beata...förstås... Jag tycker vi är modiga!

Resten av kvällen ska jag bara softa. Det är inte varje dag...

Min torsdag

Består av arbete till kl 15. Ella är frisk vad jag vet (jag började kl 07 så hon sov när jag smög ut genom ytterdörren) och har gått till dagis i vanlig ordning.

Efter jobbet blir det en tur till Löplabbet. Visserligen har de inte hört av sej om att mina skor har kommit men jag vill iaf lämna in mitt CV och med lite tur så finns skorna i butiken också.

Sedan blir det rally hem för att hämta Ella från dagis (maken reser idag) och sno ihop lite kvällsmat till familjen.

Sista passet inför lördagens lilla utmaning genomfördes igår kväll ihop med min vapendragare Beata. Åtta kilometer i lugn fart. Jag fattar inte hur jag ska stå ut med två vilodagar nu bara. Det spritter i benen redan och jag gissar att mitt humör kommer att vara sådär bra framåt fredag kväll.

Jag funderar lite på om jag ska öka min träningsdos ytterligare framöver. Som det är just nu har jag absolut inga känningar nånstans och längtar ärligt talat bara efter mer. Det enda problemet är tiden. Tiden jag inte har alltså. Eller tiden jag TROR att jag inte har. För det var ju så när jag återupptog löpningen efter att ha varit gravid med Ella, att jag inte begrep hur jag skulle få till mina tre pass i veckan. Jag hade t o m tänkt att två pass får vara bra det också om det är mycket annat nån vecka. Mottot att den bästa träningen är den som blir av levde jag efter redan då. Idag ler jag lite åt den här perioden... Iofs var det en omställning då jag började jobba igen i november, men samtidigt blev det nästan enklare att få in träningen i tillvaron när denna blev mer strukturerad.

Här är jag nu. Inte sällan med både fyra och fem pass i veckan. Tanken på att testa att köra nåt pass i veckan på morgonen, medan resten av familjen sussar sött, har dykt upp i skallen igen. Får fundera lite vidare på det här...

Wow! Den håller!

Jag hann krama lite på mina juveler innan jag bytte om till träningskläder efter jobbet i eftermiddags. Ut i duggregnet bar det sedan och det var ljuvligt att springa. Helt underbart faktiskt! 13,25 fina kilometrar i skogarna runt Ryfors och kring Stråken.

Inte ett spår av de två senaste dagarnas löpning och i mitt huvud dyker strax meningen upp. Nu håller kroppen!

Tack älskade kropp. Jag ska belöna dej med att låta dej bli ännu starkare. På sikt. Jag skyndar långsamt. Tre år har det tagit att nå hit. Till en nivå jag bara kunnat drömma om och som jag egentligen inte har något emot att stanna på. Jämför med andra och den är inte alls nåt märkvärdig. Jämför med mej själv den är över förväntan jättebra! Att det inte gör ont, är stumt eller segt utan istället känns otroligt lätt och roligt när jag som sagt var är ute tredje dagen i rad är ett fint formbesked för snigelspringaren i Mullsjö.

Och vet ni?

It´s all about INSTÄLLNINGEN. Det är inställningen till löpningen som är den stoooooora hemligheten. Pricka rätt där och ni har en vän för livet.

Kära svägerska. Ingela. Angående gårdagen... Vilken prestation! Det är så härligt att höra dej. Eller rättare sagt att "läsa dina rader". Varje ord du skriver ler mot mej och jag är oerhört stolt över dej. Mest av allt är jag dock glad för din skull. Du är en bra bit på väg och har så mycket roligt att upptäcka med i och med din löpträning framöver! Vi får hugga det i sten ihop. Att ALLA KAN. Kanske i en klippa i Bohuslän om en dryg månad? Och om motivationen tryter vet du var jag finns ;) Jag har oändligt att dela med mej av!

Fyrtioårskrisen knackade mej på axeln idag igen. Jag fick nämligen syn på att Löplabbet söker en deltidsanställd säljare. Wihooooo! Ett par lördagar i månaden. Nån fredag. Jag måste bara se om jag överhuvudtaget har nån chans. Tänk att få dela med sej av sin kunskap och sina erfarenheter till ännu fler! De som kommer till Löplabbet är nog iofs redan frälsta redan. Mer eller mindre. Men inspiration kan man inte få för mycket av. Åh, jag tror jag skulle älska detta!
Är ni gulliga och håller tummarna för mej? Tack!

Nu är det dags att flytta över Ella från TV-soffan där hon slocknat, till hennes säng. Hon ska på kalas hos Hilda imorgon och Björn följer henne.

Erik och jag åker till Göteborg lördag till söndag för att förlusta oss på Liseberg och sedan sova en natt på hotell. Mysigare än mysigast. Mmmmmm.

Lev väl!

Lite plåster på såren

På nåt vis kändes det så. När jag igår dundrade in i mål och putsade mitt pers på milen med 3 minuter och 12 sekunder.

Det blev en abrupt start efter en veckas ledighet. Måndag, tisdag, onsdag var nämligen tre tuffa dagar på jobbet. För lite sömn gjorde också att jag var väldigt sliten när jag kom hem till familjen. Redan på tisdag kväll var jag gråtfärdig och kände mej förtvivlad över hur jag ska få ihop livet nu efter att jobb, dagis och skola dragit igång. Jag hade tänkt ge mej ut på en löprunda och behövde det egentligen mer än väl för att skingra alla tankar. Men när klockan slog 20.30 och jag skulle ge mej av enligt plan var jag totalt färdig. Jag kröp i säng i stället. Efter att ha fixat klart ett par "måsten" här hemma. Det ord som ekade i mitt huvud tills jag somnat var otillräcklig. Jag kände mej otillräcklig. Överallt. På jobbet och hemma. Utan att direkt längta tillbaks till lata semesterdagar var detta vad jag brottades med.

Nu vet jag ju (gammal som jag är) ganska väl hur jag fungerar och därför fanns det väl mitt i förtvivlan samtidigt nåt slags lugn. Jag kände igen mej. Been there. Done that. Liksom. Strukturälskare ogillar när de inte har struktur. Då mår de dåligt. Jag har höga krav på mej i alla sammanhang (utom möjligtvis när jag springer, kanske är det anledning till min kärlek till löpningen) och det blir svårt att leva upp till dessa när det blir för mycket och strukturen rasar. Vad jag lärt mej med åren är dock att jag de här perioderna inte är evighetslånga. Även om det inte går att se målsnöret när de pågår. Nä, de är snarare ganska korta. I min personlighet finns nämligen en förmåga att snabbt som en iller skapa någon form av ordning i kaoset. Och vips, så är livet hanterbart och till och med helt underbart igen!

På Blodomloppet igår fick jag alltså en trevlig överraskning. 2009 sprang jag 10 km på 55.10 och jag var jävligt slut efteråt. 2010 en minut långsammare. Igår var en helt annan upplevelse. Ett fint kvitto på att jag fortsätter att utvecklas som löpare. Riktig sann löparlycka!

Jag ville förstås komma in sub 55 och kände att allt därunder skulle vara en seger. Det kändes dock svårt att tagga till efter en svinstressig dag på jobbet och jag försökte för kung och fosterland att byta fokus och inrikta mej på uppgiften jag hade framför mej. Det kändes förstås inte alls som innan Göteborgsvarvet, men det kändes ändå okej när jag stod där på startlinjen bland alla möjliga människor. Långa och korta. Tjocka och smala. Gamla och unga. Nybörjare och rutinerade löpare.

Jag deltog lite lätt i uppvärmningen. Tänkte på att trots att jag inte är någon snabbspringare så har jag vid detta laget ryggsäcken full av erfarenheter som ger mej försprång. Jag vet exakt vad jag har framför mej när ett millopp väntar. Jag har lärt känna min kropp och mitt pannben och vet hur de reagerar. Hur de fungerar på olika distanser, i olika hastigheter.

Det finns en sån grundtrygghet i att bära med sej en sådan ryggsäck. Det är faktiskt väldigt svårt att förklara känslan. Men tänk er att ni på något sätt kan plocka upp precis det "verktyg" ni behöver ur ryggsäcken. När som helst. Oavsett vad det är ni behöver så har ni det mer er. Det är mäktigt! Unstoppable brukar ofta vara första låt i MP3:n på tävling och det finns en anledning till det. Det är nämligen precis så det kan kännas!

När starten gått blev det extremt trångt. De hade förlagt start- och målområdet till knektaparken i år och det var allt annat än ett smart drag, enligt mej. Jag stod i princip helt still i nästan en minut och sen följde ett sick-sackande utan dess like. I ungefär tre kilometer var det kringelikroklöpning och allt annat än ett jämnt tempo. Det blev några slags mini-intervaller och fler än en gång duckade jag för armbågar. De som är ca 185 cm långa (oftast män) är livsfarliga. Deras armbågar skulle förmodligen krossa mitt näsben om de träffade. Vid ett par tillfällen kunde jag inte hålla tyst, utan jag ropade "håll till höger" för att jag skulle ha en chans att smita förbi på deras vänstersida. Det är nämligen en oskriven regel (LAG!) att långsammare löpare håller till höger och de som är snabbare och springer gör det till vänster. På arrangemang som t ex Blodomloppet och Vårruset funkar detta uselt. Det är surt. Även om det är ett jippo till stor del så borde ledningen upplysa om denna grundregel så att alla har chans att göra loppet på sitt sätt. Lite vett och etikett eller vad man nu ska kalla det. Likaså spottar man inte hejvilt omkring sej när det är så trångt. Jag blev föremål för en smärre spottdusch igår och mådde riktigt illa efteråt. Usch.

Eftersom förhållandena inte var de bästa första kilometrarna tänkte jag att jag nog får lägga ner detta med att förbättra mitt pers. Det går helt enkelt inte att ta igen de minutrar jag tappade då på grund av trängseln.

Men så plötsligt, kanske efter fyra kilometrar, lättar det och jag kan rulla på fint. Jag låg kring femfart ett bra tag och var stark som en björn. (Kanske för att jag sprang i makens, Björns, namn??) Trodde jag skulle krokna ihop mot slutet, men inte då. Då ökade jag istället och låg på 4.45 eller strax under. Hela vägen log jag och njööööööt! Det är inte klokt det här tänkte jag också. När "dör" jag? Orkade inte riktigt räkna på en eventuell sluttid för jag trodde inte jag skulle fixa 55 minuter med så stor marginal som jag sedan gjorde. Jag tänkte istället att oavsett vad jag kommer i mål på för tid är det här flytet värt mer! Ja, som jag skrev efter Lidingö 15 km förra året, är känslan under loppet mycket viktigare än tiden.

Nej, jag "dog" aldrig. Jag slet i stort sett inte alls. Visst, medelpulsen var hög, men benen var pigga som bara den hela vägen runt och jag krämade inte ur allt ur kroppen. Inte på långt när. Feg som jag är...

Det känns inte omöjligt att komma under 50 minuter på milen längre. Det är inget mål. Nej, inte alls. Men det känns otroligt häftigt att ha det inom räckhåll. Milen är och har aldrig varit någon favoritdistans. Längre än så vill jag att benen ska ta mej! Om en månad ska de transportera mej 30 kilometer till exempel.

Björn då? Hur gick det för honom? Jo, det gick okej får jag nog säga. Han ställde ju upp på 5 km och har vilat sitt knä i drygt en vecka ingör detta. Det var ett smart drag skulle det visa sej eftersom han inte kände av det alls till att börja med. Plättlätt gick det också och därför kunde han bara inte låta bli att springa. Det höll i fyra kilometer. Sen kom smärtan. Så sista kilometern promenerade han. I mål var han på 33 minuter tror jag och jag bara ber en bön att han inte pajade knät på riktigt nu. Jag vill nämligen fortsätta att dela det här intresset med honom och peppa honom inför Göteborgsvarvet nästa år dit vi båda är anmälda. Men lite vila och mer Iprengel nu så ska nog gubben kunna komma igen.

Ha en fantastisk dag mina underbara vänner!

Mot en veckas ledighet

Två veckors arbete och det är dags att vara lite ledig igen. Ja, det är väl lite lagom fördelning kan jag tycka. Synd att den inte vara i evighet.

Nästa vecka är det alltså jag som befinner mej på hemmaplan med barnen. Sista veckan innan det drar igång på allvar med jobb, skola, fritids och dagis. Hoppas på fint väder så jag får möjlighet att sola och bada lite med de små (?) liven. Maken tajmade ju verkligen in finväder på sina sista veckor. Lite avis är jag men väntar med att bli jätteavis tills jag ser väderutvecklingen för kommande vecka. Jag kanske får sol varenda dag!

Sedan i onsdags har vi haft kusin Caroline på besök. Lyckan är stor för Ella och katastrofen ett faktum varje gång Erik vill ha Caroline för sej själv. Det skriks gråts och dras i den låsta dörren när hon inte får vara med. Och det är svårt det där. För man kan inte tvinga 10-11 åringar till att leka med en 4-åring. Åtminstone inte hela tiden. Däremot har vi väl försökt intala dem att de vinner på att "släppa in" Ella kortare stunder då och då. Men det är ganska mycket protester trots det.

Ikväll tar vi iaf med oss husvagn och "alla" barn inklusive hårbollen och åker till Eksjö. Äntligen ska jag få träffa little brother litegrann. Vad mysigt! Imorgon blir det en tripp till Astrid Lindgrens värld och det ska bli fantastiskt spännande att se Ellas reaktion ffa när hon möter Pippi.

Sedan har vi ju en jubilar i familjen denna veckan, närmare bestämt på söndag. Då fyller nämligen Björn 45 år. Så när jag slutar jobbet idag blir det en tur till A6 för att ordna med en present.

Just precis nu längtar jag hejdlöst efter att få snöra på mej springskor och ge mej ut en runda. Vilade både igår och i förrgår så nu kliar det i springtarmen minsann. Men detta ska det rådas bot på så fort vi anlänt till brorsan!

Trevlig fredag till er alla! Å massa glada hejarop och styrkekramar till min snygga moster Anita som nu kämpar för att genomföra Fjällräven Classic!

Veckan som gick

Med man och barn på vift (i Motala) blir hela tillvaron så märklig på nåt vis. Vem är jag utan dem liksom? Vad ska jag göra av mina eftermiddagar när inte de behöver nån som fixar middag, tvättar och bara finns när de ropar på mej... Konstigt som sagt.

Men långt ifrån jobbigt eller tråkigt. Eller ledsamt. Saknar gör jag såklart. Men jag är också rätt bra på att njuta av den tillfälligt ensamma tillvaron.

Självklart knyter jag på mej löparskorna. Men mina tår har som sagt var varit lite sargade efter lördagens fyra mil och jag hade ju ett millopp i Motala ihop med maken att se fram emot i helgen. Så det blev två pass. Redan vid andra passet kändes benen ungefär som vanligt. Nice. Sedan var det ju tävling i lördags. Baltzarloppet i Motala och därmed skulle maken premiärkuta en mil i tävlingssammanhang.
Dessutom med sub 60 som målsättning. Min uppgift var att springa med som pacer och pepp. Förutom ett hundratal andra löpare hade vi också sällskap av Beatas man, Anders. Det gick förstås jättebra för Björn. Han klarade målet med marginal och jag känner mej jättestolt över hans bedrift. Oerhört bra kämpat mannen! Som om inte detta var nog, så ställde även finaste Erik upp i knatteloppet. Jag kan knappt beskriva känslan av att se honom komma in på banan och formligen flyga fram de sista 300 meterna. Två kilometer på 8.55 minuter. Mmmmm... Jag kanske hade kunnat hänga på! Men jag är inte säker. Han har ett fantastiskt löpsteg och vill han bara är jag övertygad om att han skulle kunna utvecklas till en mycket duktig löpare. Men framförallt hoppas jag att han kan hitta glädjen i löpningen och känna att han gör det för sin egen skull. För att han mår bra av det. Grattis till att du vågade Erik och till ett väl genomfört lopp. Grattis också till Anders och Beatas Agaton, som även han kutade runt de två kilometerna på en finfin tid! Skoj att ha er med grabbar!

Men för att fortsätta på ämnet tillfällig ensamhet...

Jag njuter också av att stiga upp på morgonen och fixa och äta min frukost utan att behöva smyga för de som faktiskt har semester.

Jag äter kvällsmat framför TV:n.

Jag struntar i att bädda och jag är ganska slapp när det gäller att plocka undan efter mej i köket.

Jag dammsuger kl 22.

Och jag sitter vid datorn alldeles för länge på kvällen...

Det enda som "inte funkar" helt hundra är min sömn. Jag sover nämligen varken speciellt djupt eller gott när jag är helt ensam hemma.

Nu har vi alltså betat av första jobbveckan för min del och bara en återstår innan jag tar lite ledigt igen. Det ska bli riktigt skönt!

Published with Blogger-droid v1.7.2

Hög en tisdag

Jag är åter på jobbet efter semestern. Hela denna arbetsveckan (som slutar på torsdag för mej) och på måndag är jag bokad på samma ställe. Har inte varit så länge på ett och samma ställe sedan jag började i bemanningen för snart ett år sedan så det kändes lite konstigt. Men eftersom det är en form av korttidsavdelning är det så mycket enklare och bättre för alla parter, inte minst patienterna, med kontinuitet.

Minnena av helgen som gick gör fortfarande att jag ler stort. Läser Mirandas blogg, Suss blogg, Emelie Andersens blogg på RW och återupplever den del av äventyret som jag var delaktig i om och om igen. Det går liksom inte att återge den energi och glädje jag är fylld med så här efteråt! Jag var hög efter Tomtetåget ett bra tag minns jag, och förmodligen kommer även detta rus att uppfylla mej ett bra tag framöver! Alla dessa otroliga människor! Så olika, men förenade genom intresset för löpning. Elit och motionär. Sida vid sida. Skämt och skratt hela vägen. Erfarenhetsutbyte. You name it!

Alltså ni FÅR inte missa detta! Oavsett om ni vill springa 5, 10, 15 km eller hela vägen kommer ni att känna er välkomna i gemenskapen! Våga nu! Kom igen! Luciatåget 10/12, då hoppas jag vi ses!

Jag har lämnat en DVD med de (typ 200??) bilder som Björn fotade i lördags, på Hudoteket idag efter jobbet. Så när Sommartågsmamman nummer ett kommer imorgon har hon ytterligare material att titta igenom och sålla bland. Jag hittade ett par favoriter direkt! Men Elisabeth, som var den "riktiga fotografen" hade sannerligen lyckats fånga många härliga ögonblick hon också.

Förresten, jag blev stoppad på stan idag (på väg till Hudoteket, svettig och trött efter jobbet) av jnytt.se och föremål för kort intervju och FOTOGRAFERING!! "Jaha, åsså skulle jag vilja ha en bild?!?" Arggggh! Nej, för helvete! blev till "Öhhhh, jaså?" samtidigt som jag ler som en akut skitnödig TÖNT.
Skämt åsido. Jag bjuder på det. Jag är inte snyggare än så. Lika bra att inse. (Men jag kan springa! FYRA MIL!!!)

Jag kunde förresten inte hålla mej längre idag utan gav mej ut en runda på en mil. Grymt nyfiken på hur kroppen skulle kännas. Och jorå, den var i fin form faktiskt. Det var inte de lättaste benen, men väl 5.58-fart. Dock gjorde speciellt EN tå riktigt ont och jag noterade efteråt att den faktiskt börjat anta en mörkare färg. Frågan är hur länge den ska göra ont? På lördag är det ju Baltzarloppet i Motala och jag ska lotsa in maken under en timme hade jag tänkt. Ber till träningsguden. Please please please...

Jäklar. Nu har jag suttit och drällt framför datorn till halv elva. Jag som skulle sova! Det blir inte mer än så här ikväll, hur gärna jag än vill.

Sov gott!

Mysigt vara ensamma mamman

Jag har haft en kväll med kidsen on my own. Det kan vara hur mysigt som helst. Björn är uppe i Motala och hälsar på, kommer hem imorgon. Förnämligt att kunna kombinera nytta med nöje på det sättet. Han passade nämligen på att boka in några kundbesök i grannskapet och avslutade alltså med att svänga förbi hos sin mor och far.

Här hemma har vi bara tagit det lugnt. Erik och jag promenerade till dagis och hämtade Ella. Eller rättare sagt, vi tog sparkcyklarna med oss. Det tyckte Ella var kul. Fast det räcker iofs med att storebror är med och hämtar. Hon är väldigt stolt över honom och det har jag full förståelse för.

Käkade ugnspannkaka till middag. Lika bra att göra det enkelt för sej när man är ensam. Dessutom var jag så utomjordiskt trött att t o m själva tanken på matlagning kändes jobbig.

Medan jag tog mej i kragen och fixade maten sprang Erik och Ella i vattenspridaren. Vädret var ju fantastiskt ute! Precis ljummet. Å vad skoj de hade! De är så härliga när de kommer in i ett sånt där "lek-il" ihop. Ingen konkurrens och inget bråk. De har bara jätteroligt och verkar totalt avskärmade från omvärlden. Mammahjärtat ler varje gång det sker!

Åt gjorde vi på balkongen, innan det blev basketmatch (eller nåt liknande??) på gatan. Jag fick också vara med en stund. Faktiskt!

Sedan var Ella helt kaputt och stensomnade utan bokläsning. Ja, några varv med "hästarna goppulerar" krävdes förstås. Och Emil i stereon.

Erik tillverkar tidningar som ges ut med jämna mellanrum. Ytterligare ett nummer låg på bänken i köket när jag kom ut från Ellas rum. Jag häpnar varje gång jag läser vad han skriver. Han är otroligt duktig på att formulera sej!

Själv har jag precis läst ut en bok. "Familjens projektledare säger upp sig" av Gunilla Bergensten. Kan inte säga att den uppfyllde mina förväntningar, men visst hade den sina poänger. Absolut. Eftersom jag emellanåt tröttnar så vida pass på det här uppdraget att vara den med helikopterperspektiv över familjen tänkte jag att jag kanske skulle få lite nya infallsvinklar och sätt att se det hela på. Ja, det fick jag väl också. Bara det att det kändes som något så negativt, att vara projektledare. För mej handlar det ju i grund och botten om kärlek till min familj! Nä, det blev för mycket av det här tugget om könsroller hit och könsroller dit och hur vi uppfostrar våra barn. Nu ska jag läsa nåt jag blir glad av, nämligen Runners World!

Blogglust vs tids- och sömnbrist

Nope. Den ekvationen går inte ut.

Jag hade huvudet fullt av funderingar och formuleringar och stor lust att bombardera bloggen med dem. Men det blir som alla vet inte alltid som man tänkt sej. Att kvällen har för få timmar har jag börjat lösa genom att vara uppe på tok för länge och för mej är det den absolut sämsta lösningen. Jag blir ju folkilsken när jag inte får min sömn vilket förstås blir resutatet av att jag somnar vid midnatt och har väckarklockan som hoppar igång kvart över sex. Jag är i stort sett medvetslös med bara sex timmars sömn i kroppen och viftar jag inte ned klockan i golvet med en smäll så är jag sur som en citron. (Tills jag fått mitt kaffe.) I värsta fall händer både och.

Mmmmm... Därför säger jag god natt redan. Om mina formuleringar kring skolavslutning, nya löpardojjorna, en viss försäljare och semestern som är i antågande känns lika viktiga att prata om imorgon kanske jag syr ihop ett inlägg med det innehållet. Annars dyker det säkert upp nåt annat "hett" att delge er.

Sweet dreams.

Published with Blogger-droid v1.7.1

Varning!

Ni som levt i tron om att jag är en pryd person (ja om det nu mot alla odds finns någon) må vara varnade. Om ni vill fortsätta leva i den tron ska ni sluta läsa här.

Ni är varnade.


I natt inträffade följande i familjen Grönlunds sovrum. Både herr och fru Grönlund sov, och i sängen mellan dem låg även prinsessan Ella och sussade sött. Fru Grönlund som ju sedan några månader tillbaka kommit underfund med att hennes mage inte riktigt är vän av laktos hade fuskat rejält med vad hon ätit under eftermiddagen. Som grädde på moset hade hon dessutom tryckt i sej fem chokladpraliner och njutit stort innan hon kröp i säng. Det var, bokstavligt talat, skitsamma med tanke på vad hon ätit tidigare.

Gasutvecklingen i fru Grönlunds mage hade ökat markant redan innan hon skulle gå och lägga sej som sagt och strax efter midnatt var den maximal. Bara att lätta på trycket alltså...

Av någon outgrundlig anledning blev det inte en sån där ordinär smygare som luktar fan, utan fisen liksom skrek när den kom till världen. Strax efter föddes en likadan. I samma ögonblick flyger herr Grönlund upp ur sängen. Han formligen kastar sej fram mot altandörren. Öppnar densamma på vid gavel och tittar yrvaket först åt höger, sen åt vänster och så till höger igen.

Då undrar fru Grönlund vad hennes make egentligen håller på med.

Hon fick följande svar:

-Tom-Tom! Var är Tom-Tom??? Jag tror han är i slagsmål! Jag hörde hur han skrek!


Hoppas inte historien upprepar sej i natt. Det var jävligt svårt att sova efter den skrattsalvan. Men å andra sidan har jag skött mej vad gäller avhållsamhet från laktos idag. Dessutom har jag kutat en härlig runda på nio kilometer så eventuella gaser är redan utsläppta i friska luften.

Med dessa rader säger jag god natt.

Och förlåt för detaljerna. Hoppas ni inte tar avstånd vare sej från mej eller bloggen i fortsättningen. Kungen fiser faktiskt också. Och Silvia med.