Undrar hur många blogginlägg med den rubriken som publicerats det senaste dygnet...
Men mina vänner. Vilken upplevelse jag varit med om. Fantastiskt och förjävligt!
Vi kom upp till ett regnigt Stockholm på fredagkvällen, jag och fru Olin, och hade bokat en övernattning på Scandic Continental. Precis granne med stationen. Perfekt!
Jag var extremt nervös ända sedan jag vaknat på fredagen och hade stundtals svårt att få ihop det med packningen under förmiddagen. Till slut hade jag dock lyckats få ned det jag trodde att jag skulle komma att behöva.
Vi hämtade nummerlapparna efter incheckningen på hotellet. Tog en sväng på mässan och shoppade lite. Ett par tröjor ur Asics Stockholm Marathon kollektionen t ex. Vi sa lite snabbt till varann att det kanske inte var så smart. Tänk om vi inte skulle komma i mål liksom. Hur kul är det då med kläder som det står Stockholm marathon på??? Skitsamma. Efter dessa inköp var vi ännu mer tvingade att ta oss runt och i mål. Träffade också ett par av löparkompisarna på mässan. Alltid skoj!
Lite mat på det innan vi skålade i varsitt glas vätskeersättning och kröp under täcket.
Sov gott till strax efter 05. Lyckades knoppa om och vaknade av Beatas väckarklocka vid 07. Dusch, hotellfrukost och ompackning. Mer vätskeersättning och massor av nerver. MASSOR av nerver. Och en oerhörd ångest över vädret som var så otroligt ruggigt och trist att jag egentligen mest kände för att DNS:a. Faktiskt!
Fjäskade till mej två sopsäckar i frukostrestaurangen som vi klippte till och tog med oss som regnskydd. Sopsäckarna var märkta med texten MATAVFALL upprepade gånger. He he he... Hur tolkar man det?
Framme vid Östermalms IP blev det sedvanlig inlämning av värdesaker och efter skobyte mm också väskinlämning. Sopsäck på och placering i bajamajakö. Lång sådan. Oj oj oj vad kallt... Jag kände mej riktigt ynklig och ensam (bland typ 16 000 andra) och längtade nu bara hem. Fick tankar i skallen som att detta verkligen inte var bra osv osv men slog bort dem efter bästa förmåga.
För er som följt mina inlägg och vet att min mage brukar total balla ur kan jag säga att det faktiskt inte hände denna dag. Har ingen aning om varför.
Sååååå härligt när jag efter att ha besökt baja majan hörde någon ropa mitt namn från en av köerna. Kajsa-gumman!! Blev lite varmare. I alla fall i hjärtat och det var fint att vi i ösregn och blåst tog sällskap till starten alla tre.
Slet av mej sopsäcken ett par minuter innan start och när speakern (vem är hon? denna välbekanta kvinnoröst??) på ett betryggande sätt påminde oss om att vi ses på stadion "om en stund" kom första känsloattacken. Tårar vällde upp i ögonen och gjorde det för ett ögonblick svårt att se.
Och sen.
PANG!
Äntligen fick jag börja springa. Genomfrusen ända in i märgen men nu kunde jag börja försöka göra något åt det. Lufs lufs. Väldigt svårt att inte hamna i ett för högt tempo faktiskt. Jag tyckte massor med gånger under första varvet att jag sprang som en snigel men fann att det gick i både halvmara- och till och med miltempo. Justerade farten omedelbart eftersom jag var väldigt orolig för att tvingas slita onödigt ont sista biten. Krig visste jag att det skulle bli men med vårens knästrul ville jag inte chansa och tänka att det går som det går. Det är inte min grej och speciellt inte i detta sammanhang. Av allt jag läst om innan loppet hade en sak fastnat och det var att ett maraton handlar om att ha disponerat loppet så att det finns kraft kvar till sista milen. That´s where it all begins liksom...
Första varvet på 17 km sprang jag hyfsat lätt. Västerbron gruvade jag mej för och planerade att eventuellt lägga in ett parti med gång här. Om jag upplevde att det tog emot. Inte slösa energi i onödan. Men allvarligt... Västerbron... Så hemsk var den absolut inte. Inte ens på andra varvet. Runt 11 km fick jag magkramper. Blä... Detta är så apjobbigt att kuta med och när det började redan vid 11 km blev jag faktiskt rädd. Kissnödig var jag också. Började alltså planera för ett besök på en bajamaja vid varvning och fram till dess gällde att göra allt för att koppla bort eventuella känningar från magen.
Vips var jag inne på andra varvet... Och överraskande nog hade det onda i magen gett med sej. Däremot var jag fortfarande riktigt kissnödig. Övervägde toabesök fram och tillbaks. Det var ju så obeskrivligt kallt och ett stopp skulle innebära att jag t ex blev ytterligare nedkyld och mina redan totalt genomblöta kläder skulle så att säga bli rubbade "ur läge" med allt vad det innebär. På Gärdet tog jag så mitt förnuft till fånga och klev in i en bajamaja. Vad som hände därinne tänker jag inte berätta mer om, men det var skönt som fan och värt varenda minut. Däremot slet jag sönder nummerlappen när jag med stelfrusna fingrar försökte få de blöta plaggen på plats igen. Grrrrrr! Otroligt vad fumlig jag var!
Sedan var det medvind några hundra meter innan vi vände och fick den jävligaste tänkbara blåsten och regnet mot oss. Här drog jag igång musiken i min MP3. Jag hade tänkt spara den till 30 km men nej. Det gick inte. Jag fick en tanke om att jag skulle bli varm av att lyssna på mina välbekanta löparlåtar och när jag strax efteråt toppat med en bit saltgurka hittade jag värmen.
Mina härligaste kilometrar hade jag alltså mellan halvmarapasseringen och typ 30 km. Jag dansade faktiskt fram här. Mitt pannben kändes orubbligt och jag tänkte flertalet gånger att det här är stabilt. Fan vad jag är stabil. Lätt uppför. Rulla nedför. Opppss! Där passerade vi Liseberg... Nej, vad fan heter det nu... Gröna Lund var det va? Hmmmmm enda tillfället jag inte upplevde att jag var kristallklar i knoppen. Hört att Djurgården skulle vara så segt men jag tyckte den bara swischade förbi. Ärligt alltså.
Hade hittat en tanke nånstans vid 22 km om att det då bara var 10 km kvar till nedräkningen. Det GÅÅÅÅÅR ju bara inte att tänka att man ska springa två mil till, så min skalle bröt ned loppet utan att jag egentligen bad om det. Tacksamt! Så plötsligt var det 9 km kvar, 8, 7, 6, 5, 4, 3...
32 km... Eller kanske redan vid 29-30. DÅ började smärtorna ge sej till känna. Höger knäs utsida och vänster knäs utsida framför allt. Dock kände jag som sagt var av höger knä först och det tog jag som ett gott tecken.
Fortfarande massor av bra tankar som från ingenstans. Stabilt. Dansa. En fot framför den andra. Underbar musik i öronen. Låtar som jag sprungit till tusen gånger förut och som jag ibland är less på gjorde bara mej stark och trygg just då och det behövde jag så mycket.
Så anar jag vittring på 4.30 på Västerbron andra varvet. Wow! Fast jag hade ju inget tidsmål? Nä, egentligen inte. Men mellan 4.15-4.45 var jag god för trodde jag nog. Om kroppen höll. Och visst... Under 4.30 var nån slags önskan mitt i allt regn och rusk.
Sista milen blev ett riktigt krig mot smärtande ben och knän. Mellan 39 och 41 km var det lååååånga kilometrar med upprepade inslag av gång eftersom knäna helt enkelt inte lydde. Det kändes som att jag inte fick med mej underbenen. Läskigt. Lägg lite grym sidovid, typ stormbyar, på det så inser ni kanske något av känslan. Koncentration på en för mej så "korrekt" fotisättning som möjligt. Undvika att kompensera. Vid det här laget gick verkligen inte benen av sej själva... Huvudet fick helt enkelt tvinga dem. En fot framför den andra. Märkligt eftersom jag samtidigt inte kände mej trött.
Jag räknade än en gång på sluttiden och fattade att sub 4.30 var fullt uppnåeligt. Bjöd därför mej själv på ytterligare ett parti gång innan jag trampade igång och sprang den sista kilometern på bra ben som helt plötsligt inte alls gjorde så ont. Visst är det märkligt?
Och herregud vad skönt det var att svänga upp på sista biten och se Stadion några hundra meter bort. Helt sjukt. Jag kommer verkligen klara detta!! Jag bara älgade på som en idiot för att så fort som möjligt få uppleva den där känslan som så många berättat om. Att komma in på Stadion och mötas av en helt fantastisk publik. På väg upp mot Stadion slet jag ur mina hörlurar ur öronen för att till hundra procent kunna ta in sista biten av denna maratonpremiär. Minns hur jag vid ett par tillfällen tidigare suttit på läktaren som publik och hjälpt fram trötta maratonlöpare de sista hundra meterna. Då helt utan några egna funderingar eller drömmar om att själv göra Stockholm Marathon.
Så idag, den 2 juni 2012, glider jag in på Stadion som 39-årig gift tvåbarnsmor helt JÄVLA ÖVERVÄLDIGAD. Var jag får kraften att spurta ifrån fattar jag inte men jag drar på järnet ända in i mål och jag behöver väl knappast nämna att känslorna än en gång rann över. Glädjetårarna började strömma till redan när jag kom in på stadion och vände upp och mötte alla härliga människor som trots detta jävliga väder gått man ur huse för att hjälpa oss i mål. Jag bara äääääälskar er och ägnade faktiskt delar av loppet åt att fundera på hur jag skulle kunna nå fram med min tacksamhet! Måste få säga att Göteborgsvarvets publik har en hel del att lära. Jag mötte så många blickar ute på banan och varenda en sa nåt uppmuntrande och klappade lite extra när de fått "kontakt". Det var mäktigt!
Mitt Stockholm Marathon skulle bara bli ett enda. En utmaning och en upplevelse bland alla andra i löparskor. Jag kan inte säga idag att jag inte tänker göra det igen. Lika lite som jag kan säga att vill göra om det. Oavsett hur det blir med den saken kände jag nästan direkt efter målgång att jag ville återuppleva ögonblicket när jag kom in på stadion, och den allra sista biten in i mål. Fy fan vad just den gav mej mersmak. Det är nästan som när man fött barn. Ni vet hur ont det gör på slutet men också hur stor känslan är när ens älskade bebis ligger där på bröstet. Just DET, är något som åtminstone jag inte kan bli mätt på. Den är värd all smärta man genomlidit. Och lite till.
Några fler bebisar blir det dock definitivt inte. Maraton? Vem vet. Just nu unnar jag mej bara att njuta av min prestation.
Vill också skicka ett grattis till de av mina vänner som under dessa vidriga väderförhållanden, var och en utifrån sina förutsättningar, uträttade stordåd. Några tog sej i mål för första gången, några persade. Ett par klev av, av olika skäl. Ni ska bara veta att
alla är precis lika mycket hjältar och glöm för tusan inte att ALLA KAN!
Nån som orkade läsa allt???
PS Tiden? 4.27.25 och jag är sjukt stolt över min illgula Stockholm Marathon Finsher tröja ;) DS
