Fina prestationer

Nästan hela dagen har tillbringats i Ulricehamn där Björn, Sören och Pär cyklat Västgötaloppet. 70 km med ganska många höjdmeter i härligt solsken och 20 grader. 

Det är hur kul som helst att vara med som publik men jag är lika lättad varje gång det är över och ingen har vurpat och skadat sej. En olycka händer så lätt och i MTB kan konsekvenserna snabbt bli ganska stora. 

Men som ni ser på bilden här är alla gubbsen välbehållna även om de var lite slitna:

Själv har jag känt mej småkrasslig hela dagen. Frusen och som om nåt är på G att bryta ut. Hade planerat att kuta en sväng när vi kom hem och tvekade därför lite inför det. Men jag gav mej iväg och kände ganska snart att det bara var otroligt skönt att få springa. Absolut ingen sjukdomskänsla i kroppen! 

Njöt av lugnet i skogen... När jag kom ut på vägen mot Hästbråten och skulle svänga vänster på stigen över hygget längs med röda spåret var det absolut knäpptyst. Så otroligt fridfullt! 

På fötterna hade jag mina Inov-8 med inläggen i. Kunde bara inte låta bli dem idag. Vi snackade löparskor på jobbet i torsdags och jag gick förstås igång till max. När jag beskrev mina trailfavoriter (dvs dessa) kunde jag i princip känna känslan av hur man i dem flyger fram över stock och sten och bara känner sej skitsnabb trots att man inte är det. De är ju, tror jag, 6 mm drop vilket kanske inte är optimalt direkt efter en plantarfasciit. Men herregud, jag kunde bara inte motstå dem idag! 

Det blev 8,5 km och "nytt" distansrekord på ganska bra ben! Sista 500 m kom en lätt trötthetskänsla i höger fot men aldrig nån smärta och så här efteråt känns det som vanligt. Ja det verkar som att jag precis enligt plan kommer kunna köra milen nästa helg när alla andra (ni vet ju hur det känns) är i Stockholm på Lidingöloppsfesten! Längtar!

Det gick förresten att shoppa i Ulricehamn! Hittade bl a den här lyktan till balkongen! 

Fredag och jag känner mej stormrik

Det är säkert inte något unikt att det där idylliska fredagsmyset kan bli lite hursomhelst. Ja det har t ex hänt att Ella grinat sej igenom hela kvällen och det tillsist gjort att alla blivit mer eller mindre osams. Trötta familjemedlemmar med minimalt tålamod bäddar ju egentligen inte alls för nån slags mysidyll. 

Så det är lite av ett lotteri det här med fredagsmys!

Ikväll hade vi tur och fick en jättefin stund ihop. Åt god middag med ett glas rött till på balkongen(!) trots att maten inte var klar förrän kl 19. Bara suga ur det allra sista av sommaren och njuta av dessa fina dagar med behaglig temperatur!

En sån här kväll kan verkligen få mej att känna mej rik. Och märk väl. Det handlar inte huvudsakligen om pengar! 

Under veckan har väl ytterligare ett par pusselbitar fallit på plats på jobbet. Det är stört omöjligt att lägga band på glädjen jag känner här. Jag njuter stort! Trivs nästan för bra (kan man göra det förresten?) med mina kollegor och speciellt en har ju i princip vänt ut och in på sej själv för att jag ska få bästa starten och trivas. Det har hon som ni hör lyckats hundraprocentigt med! 

ALLT är förstås inte kul, men jag inser mer och mer att längtan och nyfikenheten på att få undervisa på heltid har varit större än jag förstått! När jag en gång i tiden inte kom in på lärarhögskolan utan på sjuksköterskeprogrammet la jag drömmen om att arbeta som lärare på hyllan längst in i ett avlägset förråd. Och nu har jag alltså plockat fram den igen och LEVER den! Kanske inte exakt på det sätt jag en gång tänkt mej, men inte för den skull sämre. I nuläget känns det till och med bättre än så. Samtidigt som jag får lära ut får jag nämligen inspirera, motivera och möjlighet att i stor mån forma dessa blivande undersköterskor. Och allt bygger på, håll i er, relationer och förtroende!! En av delarna i sjuksköterskeyrket som jag fascineras stort av och älskar med det jobbet.

Nu kommer den alltså igen, fast i ett annat sammanhang! Hallelujah! 

Det är helt klart ett positivt flow just nu. På många plan. Jag ska göra vad jag kan för att bevara det! 

Kolla bara. Den här blomman som jag fick av en vän i maj lever ju exempelvis fortfarande. Jag kan om jag vill!:)

Nu ska jag kolla klart på Hungerspelen innan det är dags att sova. Imorgon ska vi heja fram bl a Björn och Sören som cyklar Västgötaloppet i Ulricehamn. Jag känner en massiv träningsvärk komma krypande efter styrkepasset igår så det ska bli spännande att se hur justerad jag är imorgon... 

Myspysfredag på er alla!

Sida vid sida igen

Eller kanske snarare framför (och vid nåt tillfälle faktiskt oxå bakom, förmodligen av ren vänlighet) har jag haft mitt lilla kex med mej runt reflexbanan ikväll. Nästan som före plantarfasciiten alltså. Fattar ni hur härligt det är? 

7,5 km är bara så gräsligt för kort för två pladdrande tanter som vi... Snicksnackandet tar liksom inte slut. 

Här bland reflexerna sprang vi och avhandlade än det ena, än det andra.

 

Förutom att jag haft en bra dag på jobbet var dags för ett besök hos Jessica i eftermiddag. Som vanligt var det mycket fniss och galenskap och det är väl lite av ett under att jag kommer därifrån med en snygg klippning för emellanåt skrattar vi så vi är dubbelvikta... Helt underbart! Det är så förmånligt att bara kunna sätta sej i frisörstolen och koppla av. Jag vet så väl att jag kan lita på att resultatet blir lyckat, både vad gäller färg och frisyr. Tack goaste Jessica!! Tack! 

När jag kom hem hade Ella krupit ned i sängen och Björn låg bredvid henne. Men alltså, hennes blick när jag kom in för att säga godnatt!! Den kärleken som bara strålar om hela henne. Hur kan man älska nån så mycket som man älskar sina barn alltså?? Det är ju så att det gör ont emellanåt! 

En fin person som just nu är med om detta stora när man precis blivit förälder och känslorna och kärleken till det lilla livet växer fram är Anna. Grattis gumman! Det barn som får en mamma som du är ett mycket lyckligt lottat barn. Snart snart hoppas jag få komma och snosa på eran fina Alicia! 

Dröm sött.

Smärta

Idag fick jag ont. 

Kom hem från jobbet och backade upp bilen på garageuppfarten i vanlig ordning. Ella var totalt förstörd och grät oavbrutet eftersom jag deklarerat att vi inte kan pyssla tillsammans förrän EFTER middagen. Var ju tvungen att kvickt fixa käk till storebror som skulle på säsongens första hemmamatch med MAIS! 

Packade ur bilen och gick sedan till postlådan och det var här smärtan kom över mej.

För i dagens post hittade jag startbeviset till LIDINGÖLOPPET!! 

Alltså helt seriöst! Det gjorde fysiskt ont i hela mej! Jag vill inget hellre än att vara med!  

Trots att jag meddelat försäkringsbolaget att jag inte kan starta pga att jag är mitt i rehaben efter min plantarfasciit. Ja, jag har till och med fått pengar utbetalda för startavgiften. 

Trots det. Så klack det till i mej för ett kort ögonblick. 

Är det helt kört? Skulle jag verkligen inte kunna åka upp och ta mej runt de där 30 km? 

Å sen bara. 

Min inre röst.

"Nej Lisa."

Och så smärtan. 

Besvikelsen över hela situationen blir till en fysisk smärta. 

Det tog emot nåt så in i helvete bara att titta på startbeviset. 

Och ännu värre. Att riva av plasten och lägga det bland våra papper för återvinning. 

Jag är inte helt säker. Men jag tror att jag kan ha pratat högt med mej själv under tiden. 

Jag har ju länge vetat att det inte skulle bli nåt Lidingölopp men detta blev spiken i kistan.

Härifrån gäller nu att hitta igen lyckan i att jag faktiskt är igång och springer regelbundet. Samt att det dessutom går riktigt bra. 

Jag hade den i mej senast igår när jag var ute och kutade med Jeanette och Tove för första ggn på fyra månader.

Så den blev bara tillfälligt undanskuffad i eftermiddag! 

Ella då. Jo hon grät ända tills jag lyckades övertala henne att hjälpa mej forma fetaostbiffarna. När hon vid min sida körde ned händerna i köttfärsen och började göra biffar. Då vände humöret på en femkrona och hon kvittrade precis som hon brukar. 

Vad är det med fetaostbiffar egentligen? Förutom att de är väldigt goda! 

Nu är festen slut i Nyhemshallen. 

Dags att hämta storebror!

Feelings

Jag brukar inte snöa in på politik här på bloggen men det här valet har sannerligen berört och jag kan helt enkelt inte låta bli. Att vakna upp imorse och se valresultatet var mycket känslosamt. Definitivt. Den starkaste känslan var faktiskt ett gnagande obehag, en slags klump i magtrakten. 2014 handlade valet mest om ett parti som vunnit alldeles i hästväg för mycket mark i vårt land. 

Och det skrämmer mej. 

Det skrämmer mej på riktigt. 

Hur började Hitler sin bana liksom... Jag ryser ända in i märgen och tänker på vårt besök i koncentrationslägret i Dachau förra sommaren. Inte för att jag tror historien upprepar sej på det viset. Utan för att det blev så VERKLIGT att en stark ledare faktiskt lyckats förvrida skallen på en hel nation och mer därtill. 

Det tror fan att det går kalla kårar längs ryggraden när man ser det här partiets frammarsch.

Må det goda segra över det onda.

Bara det.

Amen.

PS Jobbat, varit hos tandis med Erik, sprungit med mina juveler, varit på föräldramöte. Också. Bland annat. DS

Nu ska jag krama Björn.

Vem kramar du?

Hög tid

Att formulera blogginlägg pågår ständigt i mitt huvud men den senaste veckan har jag helt enkelt prioriterat bort att sätta tankarna på pränt.

Men ikväll tänkte jag uppdatera er lite smått.

Vi börjar med jobbet. Nya jobbet som är så vansinnigt roligt att när en arbetsdag är slut längtar jag till nästa. Relationer med både kollegor, andra medarbetare och förstås elever växer så sakterliga fram och hela den här processen är som bekant utmanande men helt fantastisk. Vad gäller min roll i pusslet börjar jag mer och mer se mönstret och jag anar hur saker och ting hänger ihop lite bättre för varje dag. Det är verkligen en tillfredsställelse! Inte en enda sekund ångrar jag att jag kastat mej ut i den här nya världen. Tvärtom. Jag ÄLSKAR det!

Jag inbillar mej att familjen oxå mår bra av min nya jobbsituation. Det blir mer "fyrkantigt" här hemma vad gäller rutiner men det tror jag bara är till gagn för oss alla. Mest av allt är det nog så att jag trivs med det och då smittar det av sej! Jag som aldrig haft ett jobb som inte inkluderat kvälls- och helgtjänstgöring har fått litet av ett nytt liv och det är verkligen ingenting annat än positivt!

Positivt är det oxå med mina fötter. De tar myrsteg framåt, javisst, men när jag nu kan se tillbaks flera veckor i tiden begriper jag att jag är verkligen på väg åt rätt håll.

Att säga att det är underbart är milt uttryckt.

Det har varit berg- och dalbana och kommer säkert fortsätta vara så ett tag framöver. Men sett ur ett längre tidsperspektiv går det FRAMÅT.

Ingen tvekan om den saken.

Jag springer nu knappt 8 km terräng, om någon undrar vilka distanser jag kommit upp i. Sista helgen i september ska jag mangla en mil. Det blir som ett symboliskt Lidingölopp fast här hemma i min skog. Jag längtar.

Annars är det huvudsakligen cykel och ffa MTB som gäller. Idag t ex, så mötte jag Emelie vid Hallby och vi rullade ut till Olsbo och testade cykellistans teknikbana. Jättenyttigt och jag blev så trött av koncentrationen som krävdes. Säkert var jag ganska spänd dessutom. Klickade dock bara ur foten medvetet tre ggr under drygt 5 km. En gång fastnade jag på en stock så ena foten lossade men annars var det en brant uppförsbacke med lite trix i som fick mej att tveka, och då är det kört. Strax efter ett liknande parti nedför ochjag var feg och knäppte loss... Det är jag i ett nötskal. Men vi hade skitkul ändå och konstaterade att det var en bedrift i sej att bara ge sej på banan. Bäst av allt att vi hann prata lite om smått och gott på vägen dit och hem! Tack E!

Nu har hög tid att uppdatera bloggen bytts ut mot hög tid att krypa i säng.

Kram och god natt!

Ursäkter

"Just nu gör jag helt tvärtemot vad jag predikar".

Ja, så lät det när jag stod nere i hallen i eftermiddag och min käre make kikade fram i dörröppningen.

Jag radade upp ursäkt efter ursäkt för att inte träna.

Jag kände verkligen efter...

Ni kanske betraktar mej som kompromisslös och målmedveten vad gäller min träning. Men sanningen är den att JAG ÄR PRECIS SOM ER ALLA ANDRA! 

Det är för varmt. Det är för kallt. Jag har ätit eller för den delen druckit för lite. Jag har ätit för mycket för nära inpå. Favoritkläderna är smutsiga. Jag har mer lust att baka (!) och ta reda på tvätten från igår (!!). Jag ska nog vara hemma och finnas hos Ella och Erik. 

Sen snöade jag in på ursäkter riktade mot en specifik typ av träning. Simma i sjön-kallt i vattnet och fan vet om jag ens kommer i våtdräkten efter Turkietveckan. Simma i simhallen-kommer hem såååå sent (20.30) och missar godnattkrama Ella, löpning- nähä, inte två dagar i rad och vänster fot är lite öm efter gårdagen 6 km, cykel-landsväg nä brrrrrr vad kallt, och då måste cykeln pumpas, och hela passet tar sån tid, fylla vattenflaskor, och var är mina cykelglasögon?? Cykling-MTB tar oxå såååå lång tid, flaskor ska fyllas och sen är det ju lite farligt oxå. Tänk om jag kör omkull i min ensamhet. 

Ja så här höll jag på och dividerade fram å tillbaks med mej själv ett tag. Men solen sken och maken puffade för att jag verkligen skulle komma iväg. Så helt plötsligt hörde jag mej själv säga till honom att "ja även om jag bara är ute en timme är det ju bättre än inget". En nick från Björn och sedan gick jag och bytte om till cykeloutfit. 

Damn!! Just do it!

Jadå. Det stämmer att vi är hemma igen! Och det är precis hur skönt som helst! En seg hemresa dock och vi var inte i Mullsjö förrän strax efter kl 02.30 natten mot söndag. Försenade pga att incheckningssystemet på flygplatsen i Antalya kraschat ihop och kaoset var ett faktum. Här syns en del av folkmassan som köade för att få checka in sitt bagage.

Men var det ren och skär glädje att komma till jobbet idag. Mina kollegor har fixat till nya lokalerna så fantastiskt bra och trivselfaktorn steg till det tredubbla mot innan. Ja, jag gick faktiskt omkring i nya delen och småmyste och log för mej själv... Vi är sablar så på gång nu! 

Tjolahopp!!