ÅÅÅÅHHHH!

Det fanns absolut inte med i beräkningarna att någon skulle bli sjuk mitt i den här karusellen. 

Ella lät lite tät när jag hämtade henne på fritids i eftermiddag. Det blev sedan en slarvkvällsmat i form av jordgubbskräm och mjölk innan vi promenerade upp till lekparken där Ellas klass hade sommarfest. 

När vi så kom hem därifrån kröp hon självmant ned under täcket samtidigt som hon klagade på att hon frös. Tilläggas bör att det varit en riktigt somrig och varm dag idag, så det kändes inte helt logiskt att vilja lägga sej under ett tjockt täcke. 

Febrig är hon alltså, vår lilla fröken. 

En vab-dag (eller fler?) var ju inte precis vad vi kalkylerat med. Men men, det är bara snällt anpassa sej. 

Tänka om. Allt ordnar sej. Alltid.

Dessa ljumma kvällar är som gjorda för stollaryck

Jag har näsan en bit ovanför vattenytan igen och det är en sann lättnad. Inte så att vi har koll på allt den här veckan när så mycket ska funka. Men åtminstone jag har hamnat i ett läge där jag med lite lagom energi försöker ta så lite som möjligt i taget. 

Och jag gläds åt varje sak som bockas av på att göra listan! 

Idag har man och barn varit hos frissan till exempel. Sånt ska ju oxå göras emellanåt även om det tangerar att kvala in under kategorin "våldsamma i-landsproblem". Kolla snyggingarna bara! 

Själv hade jag hunnit hem för att cykla ännu en runda på racern. Denna gång med sällskap av myspluttarna Jeanette och Peter. Åh, jag hade nästan glömt hur jädra skönt det är att ligga på rulle... Amazing! Även om vi tog det betydligt lugnare sista 12 km snittade vi på 28 km/h i vinden, så vi stod nog på rätt bra. Den rundan vi körde har ett parti där man kommer upp i rätt bra fart. Det är farligt härligt att swischa fram i 52 knyck omgiven av lupiner på båda sidorna om vägen. Det är det verkligen. Då jublar lilla jag inombords!

Full rulle (fast inte på cykel) var det även resten av kvällen. Med diverse förberedelser inför fönsterbyte som sagt. En lite pinsam grej som förblivit ogjort sedan vi bytte kök i samband med att vi flyttade hit för sju år sedan, är att foga färdigt en liten del av mosaiken, ovanför och vid sidan av köksfönstret. Men just det tog jag mej an ikväll och nu står det äntligen klart och vi behöver inte skämmas över att vi helt enkelt inte fått tummen ur! Jag är riktigt nöjd med resultatet dessutom! 

Medan fogen torkade till och jag väntade på att kunna börja tvätta åkte jag upp till Konsum och handlade lite smått och gott. Kunde inte passera glassdisken utan att en sån här liten goding slank ned i korgen. Och nu har jag precis, efter fullgjort dagsverke, avnjutit en skål samtidigt som jag bytte några ord med Lena i Ljungsbro. 

Kommer nog somna gott efter det! 

Solig söndag☀️

Vilken härlig sommardag vi haft idag! Det har varit en sån där dag när man knappt tar sej tid för att gå in och kissa. Man vill bara vara ute! Oavbrutet!!

Erik har varit på orientering hela dagen. Det var dags för Skara sommarlandsprinten som är en årligen återkommande tävling inne på sommarland. Efter genomförd bana är det fria aktiviteter inne på området. Och snacka om att de tajmat in bra väder. Hade inte en tanke på solskydd och han var mycket riktigt ordentligt solbränd ffa i ansiktet. Usch då känner jag mej som en dålig mor...

Erik stack redan vid 06.30 och både Björn och Ella sov fortfarande när jag skjutsat iväg honom så jag kröp ner under täcket igen. Vaknade sedan kl 9 av att Ella kröp upp hos oss. En sån grej brukar jag aldrig ha ro till men OMG vad skönt det var!

Efter frulle fyllde jag mina favoritflaskor med saft och vatten, drog på cykeloutfit och rullade iväg på racern. Lite segt till att börja med och en jäkla vind men idag var jag glad i magen hela vägen och det kändes riktigt kul att cykla. 

Tog ungefär samma runda som i fredags, med lite modifikation. Den är faktiskt oerhört tjusig, varierad och lagom kuperad. Stundtals är man verkligen mitt ute i skogen, och detta trots att man sitter på en landsvägscykel! 

Som jag älskar skogen häromkring! Jag blir verkligen så innerligt lyckligt av att befinna mej i denna mäktiga natur. Jo då, visst letar jag fina stigar att springa på (typ hela tiden) men som sagt var. Idag var jag lätt i sinnet och njöt av varje meter jag susade fram. 

Varierat som sagt och när man cyklar ut ur "Trollskogen" passerar man en fin sjö. Här tog jag ett vätskestopp och passade på att fota. Det ser rätt fint ut, eller hur?

Körde ett pass styrka i trädgården när jag kom hem och stretchade, för ovanlighetens skull, nooooooga. 

Jag vet inte om jag inbillar mej men jag tror foten blivit bättre! Det gör mej förstås överlycklig!! När jag steg upp imorse kändes den i stort sett som vanligt och även om smärtan/ömheten kommit och gått lite under dagen så törs jag nog säga att det skett en ganska markant förbättring typ sen i fredags. Ja, jag känner ju efter nåt så in i... Så är det förstås. Men idag har det varit stunder då jag inte ens tänkt på foten, vilket känns väldigt positivt. Ska verkligen försöka hålla vad jag lovat mej själv när det gäller löpvila och det är två veckor initialt. Därefter utvärdera och ta nytt beslut. Jag kör mina rehabövningar och kämpar vidare. 

Säger godnatt med några bilder från dagen!

Lite roligare att leva idag

Sov till kl 8 idag igen. Åh så välbehövligt! 

Hade sedan en härlig förmiddag på stan ihop med Erik som var i behov av kläder till skolavslutningen. Vi gjorde klart våra ärenden och åt lunch (visserligen på donken, men ändå) innan vi styrde kosan mot Mullsjö igen. Skönt att kunna bocka av några saker till på helgens to-do-list. 

Och hemma på Solstugevägen har arbetet så sakteliga fortskridit. Nu ser man faktiskt resultat och det är riktigt härligt! 

Det känns plötsligt som att det blev något lättare att leva! 

Dock går vi på måndag in i den vecka när våra göranden liksom kulminerar och det är något på agendan varje kväll. Varje kväll... 

För att vi på fredag morgon kl 8 ska stå färdiga med husvagnen för att rulla mot farmor och farfar där vi kommer hänga till efter midsommar. Då beräknas nämligen fönsterbytena vara klara på insidan och det är dags att åka hem städa och återställa ordningen inomhus. 

Och börja jobba igen. Fast det undviker jag att tänka på nu. Jag tvingar mej själv att försöka ta minsta möjliga bit av projektet i taget. Något som verkligen inte gör sej självt när man är kontrollmänniska ut i fingerspetsarna. Det är nerverna utanpå för jämnan numera tycker jag. 

Utom när jag tränar!

Idag blev det simning i Mullsjön tillsammans med bästaste Patrik. Andra passet på öppet vatten denna säsong och det blev faktiskt hela 3000 meter! Woop woop! Lite stolt över det eftersom jag inte simmat så långa sträckor tidigare. Lite snabbare går det oxå utomhus även om jag inte har en chans att hänga på Patrik i hans tempo. Det bara fräser till i vattnet så har han passerat mej. Grym kille! Fast idag skrämde han ihjäl mej när jag inte var beredd på att han skulle passera och jag plötsligt ser en vit fot i vattnet... Fan vad rädd jag blev! Trodde såklart det var ett lik som kommit i min väg! Värsta mardrömmen alltså! 

Riktigt kär i min våtdräkt är jag förresten. Det är äkta feeling att glida runt i den!

Ja ni hör. Jag gnetar vidare. Och även om det är galet svårt att få in i hjärnan att det inte är enbart löpning som räknas som träning, så hade jag skitkul på dagens pass. Armarna var dessutom så möra att det faktiskt var jobbigt att veva runt färskpotatisskalaren efteråt... 

Nu får ni sussa sött i era sängar! 

Med gråten i halsen bland blommande lupiner

När jag satte mej på racern imorse och styrde mot Habo kändes det verkligen bara skit. Jag var rätt så pigg i benen efter två dagars vila (!!) men jag hade en klump i magen och stundtals gråten värkande i halsen.

Varför? Jag som brukar tycka det är så KUL att cykla! 

Ja det tog ett tag innan jag lyckades tolka det jag kände men nånstans efter att jag svängt av Habovägen mot Nybrokvarn klarnade det. 

Cykling ÄR kul. Men bara om jag kan välja att göra det som ett komplement till löpningen! Klart att det är så. 

Nu är ju situationen närmast så att jag är förpassad till cykel (cyklarna) och för den delen även simning. För jag kan ju inte springa för närvarande. 

Inte konstigt att jag inte känner samma entusiasm för att trampa runt på cykeln. Vi snackar alltså riktiga i-landsproblem. 

Jag saknar min löpning och det gör mej riktigt låg att som det är just nu, inte ens kunna ta två löpsteg utan smärta i hålfot/häl. 

Trots detta har det ändå känts som att foten varit bättre idag. Har inte känt nån sån markant förbättring förut så jag hoppas innerligt att det är ett steg i rätt riktning. Märkligt nog så ger det mej  motivation till att "orka vila" några dagar till. Men det är väl det här med att när det man gör (oavsett vad det gäller) ger resultat blir man sporrad att fortsätta. 

Som om inte fotkrånglet vore nog så har vi lite väl mycket omkring oss här hemma för närvarande. Maj månad är alltid hektisk men juni ser ut att slå rekord. För nån vecka sej önskade jag mej fler timmar på dygnet. För att hinna med allt liksom. Energi fanns det gott om, men dagarna var för korta. 

Nu är det inte riktigt så längre. Nu är jag trött och sliten och osunt stressad i hela mej. Även om dygnet var fyra timmar längre skulle jag inte orka utnyttja tiden. 

Det är inte alls bra att leva så, men eftersom det är tillfälligt måste det bara funka. 

Ett stundande fönsterbyte v25 (i hela huset) och en massa logistik och "småsaker" som måste klaffa kring detta är anledningen till att tillvaron känns närapå hopplöst kaotisk just nu. 

Och detta samtidigt med annat som brukar hopa sej när det börjar lukta skolavslutning. Jag ska inte inviga er mer i allt som snurrar kring oss just nu. Kan bara konstatera att väggen aldrig känts närmare, om jag säger så. 

Jag skulle må så så så mycket bättre i den här karusellen. 

Om jag kunde springa.

Jag är precis lika enformig som vanligt! 

Men GRATTIS Sverige. Nationaldagen idag! Fantastiskt många flaggor hissade och det är härligt att se även om jag inte tycker det känns givet att fira en dag som denna. 6 juni kommer aldrig bli nån 17 maj. Tror jag. 

Sussa sött nu. Imorgon är en ny dag! 

Jag ger upp!

Jag SAAAAAKNAR att blogga! 

Nog för att min hjärna fortsatt formulera inlägg men det ger ju aldrig den där bekräftelsen från mina läsare som jag älskar. 

Och efter en mysig fikadejt i tisdags, med en person som faktiskt följde min blogg innan jag träffade henne IRL på ett av löpartågen till Visingsö, har jag bestämt mej. 

Jag tar upp det här med bloggandet igen! 

Som ni nog kan räkna ut har det hänt hur mycket som helst sen jag skrev senast och nån sammanfattning av de orkar jag ärligt talat inte knåpa ihop. Ni får helt enkelt hoppa på tåget härifrån! Om ni vill alltså!

Ja och här sitter jag och är ganska frustrerad. 

Just det.

I lördags var jag i Stockholm för att springa Stockholm marathon för andra gången i mitt liv. Taggad som tusan för att göra det under fyra timmar dessutom. Något jag för ovanlighetens skull berättat om för flera i min omgivning. Olikt mej!! 

Enda smolket i bägaren var att jag i början av veckan fått rejält ont i höger hålfot/häl. När jag tänker efter har jag nog haft lite känning där i form av ömhet, sådär till och från, den sista månaden. Men nu slog det verkligen till med full kraft och på tisdagmorgonen kunde jag inte ens gå på foten. Gissa min panik... 

Diklofenak 50 mg x 3 och vila blev åtgärden. Sedan känna efter på en lugn femkilometersrunda på torsdagen. 

Och på torsdagen var det ingen katastrof när jag myste runt på stigarna hemmavid. Men jag var heller inte bra. 

Sen inför maran tänkte jag faktiskt inte alls så mycket på att det skulle hindra mej och kanske till och med stoppa mej. Det var fullt fokus på förberedelserna och allt annat, precis ALLT annat runtomkring, klaffade perfekt! Alltifrån väder, sömn, mental uppladdning och de ack så viktiga toabesöken. 

Jag skulle bara passera mållinjen under fyra timmar och sen få släppa ut alla känslor (tårar) och gå omkring i ett lyckorus med andra marathonlöpare. Ja, ärligt talat så grät jag en skvätt redan i startfållan för det var så jävla häftigt att vara där igen. Och dessutom vara i sån grym form! Hallelujah!!

Sju kilometer höll det. Pigg som attan i benen men strax innan Västerbron fick jag sådär ont i häl/hålfot igen. 

Que?? Redan???

Med en förhoppning om att det skulle klinga av kutade jag vidare i stabil 5.30-fart. Faktiskt utan någon som helst fysisk ansträngning. Jag ber om ursäkt för att jag säger det men så var det! Och om jag nu inte får skryta med att jag nådde mitt mål med sub 4 så tänker jag åtminstone framhäva mej själv genom att tala om hur galet lätta ben jag hade på självaste tävlingsdagen! 

Nånstans kring 15 kilometer insåg jag att detta aldrig skulle hålla fram till stadion. 

Jag skulle få halta runt med ett onaturligt löpsteg och riskera att dra på mej nån mer skit pga det och jag skulle never ever lyckas göra det under fyra timmar. 

Damn!

Tårarna rann okontrollerat. Jag skärpte till mej. Lånade en mobil av en åskådare. Ringde Björn som turligt nog bara var ett par hundra meter längre fram. Och tårarna vällde fram igen. Förstås.

Den graden av besvikelse som jag kände då går nog inte att beskriva riktigt. Den i sej, gjorde fysiskt ont och gjorde mej snudd på illamående. 

Så dålig jag kände mej. Så misslyckad. Så KLANTIG!!! 

Hur tusan har jag kunnat missa signalerna från min kropp? 

Klantarsle! 

Med distans till dagen har besvikelsen lagt sej. Det är klart. 

Nu känns det mer logiskt att det här hände mej. Som att ett och ett är två typ. 

Hela detta året har varit otroligt bra ju! Grym motivation. Stark i kropp och knopp hela vägen. Personbästa i Warszawa (utan klocka och med förkylning i kroppen) och jag började greppa att jag faktiskt skulle kunna vara påväg mot en supersäsong med mina mått mätt. Den känslan födde ännu mer lust att träna plus en stress/rädsla att tappa den här toppformen.

Och det är ju just det här med att balansera mellan en grymt bra form och att dra på sej en skada/överansträngning. 

Den fällan fastnade jag nu i med dunder och brak. 

Platt fall och min marathonsaga var all! 

Så nu vet ni hur det ligger till. Undvik att göra samma misstag säger jag... Och kanske ni borde undvika hela mej nu när jag inte kan löpträna?? Jag är inte riktigt mej själv nämligen.

Hur eller hur får man försöka glädjas åt det som är positivt! Och det är exempelvis att jag har två cyklar och en våtdräkt jag kan leka med så länge. 

Det kunde alltså varit värre. Ja, tänk om jag brutit benet! Glad att det inte är så. 

Annat positivt i tillvaron är uppstarten av Team Nordic Trail i Jönköping. Här finns jag med på ett hörn som ledare och det känns faktiskt som en ära att få vara med och peppa andra löpare på stigar i skogen! Kolla bara vad glada gänget var efter gårdagens kick off vid A6:

 

Ja, det finns som bekant alltid saker att glädjas åt. Som att jag har nytt jobb efter semestern. Barnen är friska och välmående. Jag har en fin man och väääääldigt många goa vänner. Ja listan kan göras hur lång som helst. 

Ändå önskar jag mej bara en enda sak just nu. Att kunna springa. Förlåt att jag är sån...

Men!! Hur har ni det då, nuförtiden?

Jag avslutar mitt bloggande

Nytt år innebär nya möjligheter och utmaningar. Även om jag inte är ett stort fan av nyårslöften får jag inspiration och motivation till att förändra och förbättra!

En sak som grott i mej ett tag och som kommer att innebära en förändring är att jag bestämt mej för att sluta blogga. 

Min lust att uttrycka sej i skrift har egentligen inte minskat. Men det tar en del tid och jag vill ge den tiden till familjen just nu. Dessutom tycker jag att det är jobbigt att inte bara kunna skriva spontant om saker och ting. Mycket av det som rör sej i mitt huvud och som jag vill "skriva av mej" kan jag inte bara släppa ut i cyberrymden så att säga ocensurerat.

Dessutom tvingar jag kanske min omgivning att prata mer med mej framöver om de vill uppdatera sej om hur jag har det! En vanlig företeelse när jag bloggat är nämligen att jag upplevt att människor omkring mej (utan att medge att de följer bloggen) vetat väldigt mycket om vad som händer i mitt liv. Något som jag dock närmast valt att betrakta som smickrande eftersom det ändå betyder att man intresserar sej för lilla mej. 

Hursomhelst. 

Innerligt tack för att just du tagit dej tid och läsa mina rader. På så sätt har du ju faktiskt varit en del av mitt liv. Ibland utan att jag ens vetat om det! 

Du är varmt välkommen att fortsätta vara en del av det om du så önskar och du når mej exempelvis genom Facebook eller min mail lisa.gronlund@hotmail.com.

Jag ska ha ett njutbart och någorlunda kravlöst 2014. Det tror jag att jag och säkert många med mej behöver. 

Vi ses! IRL!

Kärlek❤️