Med gråten i halsen bland blommande lupiner

När jag satte mej på racern imorse och styrde mot Habo kändes det verkligen bara skit. Jag var rätt så pigg i benen efter två dagars vila (!!) men jag hade en klump i magen och stundtals gråten värkande i halsen.

Varför? Jag som brukar tycka det är så KUL att cykla! 

Ja det tog ett tag innan jag lyckades tolka det jag kände men nånstans efter att jag svängt av Habovägen mot Nybrokvarn klarnade det. 

Cykling ÄR kul. Men bara om jag kan välja att göra det som ett komplement till löpningen! Klart att det är så. 

Nu är ju situationen närmast så att jag är förpassad till cykel (cyklarna) och för den delen även simning. För jag kan ju inte springa för närvarande. 

Inte konstigt att jag inte känner samma entusiasm för att trampa runt på cykeln. Vi snackar alltså riktiga i-landsproblem. 

Jag saknar min löpning och det gör mej riktigt låg att som det är just nu, inte ens kunna ta två löpsteg utan smärta i hålfot/häl. 

Trots detta har det ändå känts som att foten varit bättre idag. Har inte känt nån sån markant förbättring förut så jag hoppas innerligt att det är ett steg i rätt riktning. Märkligt nog så ger det mej  motivation till att "orka vila" några dagar till. Men det är väl det här med att när det man gör (oavsett vad det gäller) ger resultat blir man sporrad att fortsätta. 

Som om inte fotkrånglet vore nog så har vi lite väl mycket omkring oss här hemma för närvarande. Maj månad är alltid hektisk men juni ser ut att slå rekord. För nån vecka sej önskade jag mej fler timmar på dygnet. För att hinna med allt liksom. Energi fanns det gott om, men dagarna var för korta. 

Nu är det inte riktigt så längre. Nu är jag trött och sliten och osunt stressad i hela mej. Även om dygnet var fyra timmar längre skulle jag inte orka utnyttja tiden. 

Det är inte alls bra att leva så, men eftersom det är tillfälligt måste det bara funka. 

Ett stundande fönsterbyte v25 (i hela huset) och en massa logistik och "småsaker" som måste klaffa kring detta är anledningen till att tillvaron känns närapå hopplöst kaotisk just nu. 

Och detta samtidigt med annat som brukar hopa sej när det börjar lukta skolavslutning. Jag ska inte inviga er mer i allt som snurrar kring oss just nu. Kan bara konstatera att väggen aldrig känts närmare, om jag säger så. 

Jag skulle må så så så mycket bättre i den här karusellen. 

Om jag kunde springa.

Jag är precis lika enformig som vanligt! 

Men GRATTIS Sverige. Nationaldagen idag! Fantastiskt många flaggor hissade och det är härligt att se även om jag inte tycker det känns givet att fira en dag som denna. 6 juni kommer aldrig bli nån 17 maj. Tror jag. 

Sussa sött nu. Imorgon är en ny dag!