Hett vare här!

Jag får våldsamma flashbacks från året i Pakistan! Upp emot 40 grader i skuggan så nu längtar man ju nästan hem till 10 grader och regn. Haha. 

Nästan, som sagt var.

Vi kom ju fram efter midnatt så alla fyra är en aning krokiga idag. Jag var närmast medvetslös när Ella kom in och sa god morgon vid halv 9.

Har badat (både i havet och en av hotellets pooler) och strosat runt och försökt lära känna närmaste omgivningen. 

Club Dem är inte det lilla hotellkomplexet och vi känner oss som ufo:s vad gäller det här med all inclusive. Det obligatoriska armbandet åkte på så fort vi steg in i hotellobbyn och jag vet verkligen ännu inte riktigt vad jag tycker om det här sättet att semestra på. 

Mer än att det är grymt bekvämt då. 

Imorgon efter frukost ska vi gå på hamam allihopa. Om jag inte är lika seg som idag ska jag försöka ta mej ut på en promenad/löptur först. Kanske jag hälsar på i gymet oxå. Hade förhoppningar om att kunna simma nåt pass oxå. Helst i öppet vatten. Men med de vågor som gick idag känns det inte rimligt. Tyvärr. Vi får väl helt enkelt se hur det utvecklas under veckan!

Semester coming up😎

Äntligen är vi på väg! Hela sommaren har vi haft den här semesterveckan som en morot att se fram emot när vi bland annat kämpat med husfix. 

I skrivandets stund är vi i luften och har en dryg timmes flygning kvar innan vi landar i Antalaya där det utlovats en lufttemperatur på närmare 40 (!) grader. Vi passerade precis Transylvanska alperna och tack vare klart väder var utsikten magnifik. 

Jag var helt inställd på att ta med mej en del av jobbet med förberedelser av kommande lektioner. Haft lite överläggningar med mej själv om vad av materialet jag skulle prioritera som inte tar för mycket plats. 

Och så plötsligt. Typ fem minuter innan vi skulle sätta oss i bilen och åka bara kände jag att "nej, jag lämnar rubbet"!! 

Så fick det alltså bli.

Väskorna är fyllda med tunna sommarkläder, badkläder, cyklop och solskyddsfaktor istället. Ja ja ja. Träningskläder oxå...

Nu ska här kopplas av och njutas. 

Med "Sune åker till Grekland" som uppladdning igår kväll vet dessutom EXAKT hur vi ska få ut maximalt av all-inclusive!

Dagar som passerar i rasande fart

Alltså finns det nån lag som bestämmer hur fort tiden får gå?? Jisses vad det rusar nu nämligen. 

Jag har så kul på mitt nya jobb. Jättejättekul faktiskt. Kollegorna och övriga medarbetare och inte minst eleverna har tagit emot mej med öppna armar. 

Men det är MASSOR av arbete. 

Det har varit åt skogen för sena kvällar för en sömnberoende varelse som jag. Minst 7 timmar alltså. Sover jag som nu, runt 5 timmar blir jag sur och stingslig. 

Så jag blev jätteglad när närmaste kollegan erbjöd sej att köra en del av undervisningen åt mej imorgon. Vilken fin gest! Eller hur? 

För övrigt polstrar de friskt kring mej. För att min arbetssituation ska bli hanterbar och jag ska ha en bra känsla.

Och en positiv känsla, det har jag. Verkligen. Jobbet är lite som en dröm! Och plötsligt står jag där och lever den! 

Cool!!

Hur har du det, på ditt jobb? 

Jag tar inte mina fötter för givet. Gör du?

Nu kan ju rubriken syfta till vilken funktion i kroppen som helst, men eftersom fötterna är det senaste som spökat här fick just de äran att synas lite. Helt enkelt!

Jag kan komma på mej med att "oj, jag har inte ägnat mina fötter en tanke på hela dagen" numera. Det skulle jag säga är helt normalt egentligen men efter en period med plantarfasciit tar jag dem långt ifrån för givet. Vilken lynnig liten jäkel till skada alltså. Oberäknelig och envis som få. Men jag har gett mej DEN på att övervinna den och i mitt återtåg har jag ikväll sprungit hela 5 km (jag vet, kanske lite väl långt) terräng i skogen kring Mosseslätt. Ingen smärta, bara en "aning" och en smula trötthetskänsla i höger fot. Benen däremot. Pigga som tusan! Så det är SVÅRT att inte mosa på. Men den där lilla "aningen" påminner mej om att jag ska hålla tillbaka. Mycket lugnt tempo och mycket mycket försiktigt i uppförsbackar. Allt som frestar hålfoten mer än vad löpsteget gör i s.k. neutralt läge ska undvikas så här i början av återtåget. 

Jag fascinerades av hur mycket som ändå sitter kvar i benen. Otroligt häftigt. Jag är verkligen inte där jag var i löpningen i våras men jag hade föreställt mej att det skulle kännas supertungt att börja om. Men det gör det alltså inte alls! Jag blir faktiskt knappt svettig och de där tunga klumpiga cykelbenen har ännu inte alls känts av ett dugg. Tvärtom känner jag mej seg och stark! Jag vill springa mer helt enkelt!

Kan man köpa tålamod??

Det var intensiva dagar på nya jobbet förra veckan och sjukt nervöst att dra igång undervisning på egen hand. Samtidigt var det ju precis vad jag längtat efter men jag lovar att jag inte var så kaxig på torsdag morgon. Haha... När sedan internet vägrade funka i vår lektionssal blev jag lite lätt stirrig. Ända tills jag fick lov att låna Johans klassrum. Så allt löste sej till det bästa. Eleverna såg inte helt förstörda ut efteråt och det ska bli spännande att höra vad de har för frågor imorgon! 

Bästa Erik kommer förresten hem imorgon. Så jag har en fin "överraskning" som väntar här hemma när jag kommer från jobbet. Längtar nästan olidligt mycket efter honom nu! Tror jag ska försöka få med honom ut på mtb en sväng. Jag är mer än lovligt sugen på en runda i skogen efter helgen i Mora/Sälen nämligen. 9 eller 4,5 mil nästa år. Vad ska jag satsa på och vilka är med mej? Fundera på den du!

Allt är möjligt!

Idag gläds jag med min man. Jag fällde inte några fina kontrollerade tårar när han gått i mål på cykelvasan under 4 timmar. Jag kunde till att börja med inte ens få fram ett grattis. Jag ulkade av gråt istället!! Tårarna rann och orden stockade sej i halsen. 

Att Björn haft sub 4 som mål (samma som jag hade inför Stockholm marathon den 31/5!!) visste jag väldigt väl och jag kunde verkligen känna hur sjukt nöjd och glad han var när han dessutom korsade mållinjen på 3.54. Det är ju bara så galet mycket glädje i det ögonblicket! 

Grattis Björn! Jag är så imponerad! 3.45 nästa år!

Energipåfyllning!

Kom hem från kvällens (ursäkta att jag skriver ordet) Fitcamp och var bara så bubblande glad!

Först världsbästa Jeanette...Tove...vovvarna med Ella på en handduk på gräset under tiden vi tränade. Trots ihärdigt regn fick vi klarblå himmel över oss!

Efter passet gick vi in i MSOK-stugan. Träffade Sören och energiknippet nummer ett, Jessica! 

Lite snicksnackande med dem blev liksom grädde på moset.

Som jag saknat tisdags- och torsdagsträningarna med klubben. Det blev så tydligt efter kvällens möte! 

Lita på att jag kommer att göra er sällsis vid klubbstugan igen! Så fort foten tillåter!

Att det kändes och fortfarande känns så bra efter gårdagens sammanhängande 17 minuter löpning är som en saga. Men jag inser oxå att det är då den riktiga utmaningen kommer in i bilden.

Hålla igen när det känns bra. Ack vad svårt! 

Tack mina älskade vänner för en grymt härlig påfyllning av energi!

Good news!

Jag var för trött för att blogga igår kväll. Första dagen på nytt jobb sitter inte utanpå och dessutom fastnade jag i att kolla jobbgrejer till sent. Det blev tyvärr inte mycket uträttat, var antagligen för trött i huvudet redan då. Så jag satt mest och bläddrade fram och tillbaks i de lektioner jag förberett och tvekade. Är det för mycket material? Eller för lite? Och kan jag verkligen förmedla den här kunskapen till eleverna? Åh jag måste ju plugga som en stolle själv... Eller vänta, näe. Det behöver jag inte... Osv osv höll jag på till efter kl 22.

Förmodligen en helt naturlig men ganska plågsam del av processen när man börjar nytt arbete. 

Ändå känns det KUL, vilket väl är det viktigaste. Jag vill möta eleverna (själv) och liksom få känna på dem. Så det ska bli skönt när jag väl börjar undervisa själv. Jätteskönt! 

På torsdag alltså:)

Sprang andra passet av återtåget igår. 

En sak som är jobbigt när man varit skadad och ska återuppta löpningen är att man (jag) känner efter så in i hejsan när man är ute... 

Varje steg analyseras och jag liksom letar efter känningar av skadan. 

Inte för att jag vill känna nåt. Såklart inte. Utan för att jag är så rädd att jag inte ska lyckas med återtåget. Verkligen skiträdd. 

Även om cyklingen blivit en favorit vill jag kunna alternera med löpning, men TÄNK om jag inte ens kan göra det?? 

Det här med att ens kropp bestämmer över dej och inte tvärtom. Att den inte är nån maskin man kan programmera till att göra hur som helst liksom. 

Det är lite svårt att acceptera!

Några minuters gång som uppvärmning blev det. Sen sprang jag 17 minuter sammanhängande och avslutade med ett par minuters gång. 

Och!!

Det kändes kanon när jag vaknade och steg med på fötterna imorse!

Visst är det grymt?

Nu måste detta bli en toppendag!