Time to go home!

Egentligen har jag ingen lust alls. 

Att imorgon packa ihop, städa ur stugan och återvända hem. 

För ovanlighetens skull har ingen hemlängtan smugit sej på. Det här är ju som ett andra hem för hela vår familj. Vi älskar Björnrike och vi älskar att vara i precis samma timrade lilla stuga med touch av 80-tal. Vi pysslar och plockar nästan som om den vore vår egen numera. Ja, vi har definitivt lite extra omsorg om boendet numera. Helt naturligt efter att ha återvänt x antal ggr! Låt oss hoppas att vi får möjlighet att hyra den även nästa år! 

Samtidigt som vi nu delvis är lite trötta i kroppen efter skidåkningen är vi utvilade till max och har tankat massor med frisk luft och dagsljus! 

Jag har inte åkt utför mer än ett par dagar. Tanken var att åka även idag men Ella kroknade ihop och hade ont än här än där, det drog ut på tiden efter mitt pass på längdskidorna och till sist ställde jag in helt. Det var lika härligt att bara vara ute och lulla runt kring skidåkarna i Björnvallen! Men när Isa och Ebba visade sej i backen fick hon minsann nytt liv! Ja, min kära tremänning Marcus och hans Martina är trevligt nog oxå här!

Familjen däremot har verkligen varit uthålliga i backarna. Jag är imponerad av hur ffa Erik och Ella i det närmaste är outtröttliga! Bortsett från Ellas lilla dipp idag då:) Inga våldsamma vurpor heller och det tackar jag för. Jag är konstant lite sådär typiskt mamma-orolig att nåt ska hända dem för de kör verkligen inte sakta utför pisterna... 

Mitt mål med längdskidåkningen under veckan var att skrapa ihop ca 15 mil. Efter söndag och måndag när jag mådde skräp trodde jag det var kört men jag gjorde en hyfsat fin upphämtning och landar ändå på drygt 13 mil. 

Ja, jag har åkt varje dag. Drygt 2 mil i snitt. Absolut klart godkänt! När jag kände mej lite risig i början av veckan gjorde jag en revidering av mitt mål och hoppades istället på 12 mil. Med den vetskapen har jag ju faktiskt skjutit över målet. Bra Lisa. Klapp på axeln. Dessutom har jag samlat ihop de beryktade 30 mil som Vasaloppet rekommenderar inför Halvvasan. Mentalt mycket viktigt för mej. 

Grymt grymt jäkla sugen på ett pass tidigt imorgonbitti. Men nej, nu behöver jag en vilodag. Vi försöker komma iväg så fort vi kan istället. 

Tack bästa Björnrike för i år! Välskötta backar och nykörda skidspår VARJE morgon (tidigt!) gör att kärleken till det här stället växer ytterligare lite till. Puss och vi kommer tillbaks!

Fjälluften tröttar

Ja här ser det ut precis som det brukar efter första dagen i backarna. Slagna hjältar med en sjuhelsikes aptit! 

Det har varit riktigt fint väder idag. Inte alls så blåsigt som befarat och faktiskt en hel del sol. Ella och Erik har kört utförsåkning med Björn medan jag slitit i längdspåren här i Björnrike. 

Jag mådde dock inte helt hundra när vi åkte upp igår och det kändes fortfarande inte som vanligt imorse. Men det var åtminstone inte sämre. Inget halsont eller så. Bara lite diffust öm i kroppen. Som att nu åker jag på influensa men det blir liksom inget mer... Just nu FÅR det verkligen inte bryta ut heller! Ska ju samla mil inför Halvvasan!

Så även om det var galet kärvt i spåren idag blev det dubbelt jobbigt pga att kroppen "var upptagen med nåt annat". Föret (i kombination med terrängen här uppe) tillät nästan inget annat än diagonalåkning så jag får känna mej nöjd över att jag tränat rejält på det. Si och så med fästet (som så ofta) och det är som om det är kallare på vissa partier av slingan och där var fästet bra. Men där det var mer nysnö var det bedrövligt. Jag kämpade på i ett par timmar och när jag åkte ut på sista korta varvet tänkte jag faktiskt att jag aldrig aldrig hade gjort ett pass med de förutsättningarna för ett par år sedan. Då hade jag snörat på mej löparskor istället. Definitivt! Nu har jag inte ens löparskor med mej... 

Jag tänkte oxå på hur FÖRBANNAD jag varit på skidspåren här förut. Förbannad och livrädd. Jag är fortfarande försiktig (feg!) men jag känner mej trygg på skidorna på ett helt annat sätt idag. I de branta utförslöporna har jag numera inga problem med att kliva ur spåret och ploga lite. Så jag känner att jag behärskar farten. När jag åkt slingorna en omgång vågar jag dessutom stå kvar i spåren längre och jag darrar inte ens i benen. Det låter så banalt men för mej är det magi på riktigt. Jag blir aldrig nån Kalla men min utvecklingskurva på längdskidor är riktigt snygg! Så jag njuter av just det faktum istället för att sörja över att jag inte intresserat mej för denna idrott tidigare i livet. För tveklöst är det så att det syns så väl när det kommer en skidåkare som lärt sej (rätta!) tekniken som barn. Den timingen i åkningen är svårslagen. 

I mina ögon är längdskidor tillsammans med simning de absolut vackraste sporterna som finns, när utövaren har tekniken! 

Nu boostar jag med C-vitamin och ska sedan lägga mej tidigt. Hoppas vara mitt vanliga jag imorgon! Då bär det nämligen först av ut i längdspåren och sedan i pisterna. Kanske vi "åker på" nån av familjerna vi känner och som råkar vara här samtidigt? Det vore kul!

Och tänk att det finns de som går till jobbet... Så lycklig över att vara här! 

 

Startklar

Åh. Nu har jag tagit på mej nattlinnet och krupit upp under en filt i soffan. Trött och nöjd. 

Packningen inför veckan i Björnrike står klar att lastas in i bilen och efter frukost imorgon bitti ska vi alltså rulla norrut. Som vi ser fram emot den här veckan! Maximal avkoppling fast man är i rörelse från morgon till kväll. Frisk luft och trötta kroppar som gör att man somnar gott och ofta tidigt på kvällen. Helt enkelt ljuvligt! Nu ska batterierna laddas och för min del formen på skidorna vässas. Minst 30 mil vill jag ha i kroppen inför Halvvasan. Hur många hinner jag skrapa ihop under veckan?? 15 vore fint! 20 så är jag i hamn med marginal. Men vi får se. Jag vill ju umgås i backarna med familjen oxå! 

Sista dagen på Lernia idag oxå. Jag haaaaatar avsked och avslut alltså. Utan att ångra mitt beslut om att för nu hoppa av vårdlärartåget är det tungt att tänka på att jag inte kommer träffa gänget på Kalkstensgatan mer. Jag har nog inte skrattat så mycket på jobbet sen jag och C var "sambos" på Rosendala för ett antal år sedan. 

Hursomhelst. Jag har gjort mitt val och jag vet varför! 

Djupt tacksam (tack T) för att ha fått chansen! Jag har gjort vad jag kunnat för att lämna så rent efter mej som det går. Säkert är det nåt skräp kvar men då löser vi det i efterhand. Betyg jag glömt kanske... Men precis som jag försökte jobba i bemanningen, går jag hem med känslan av att jag inte har några problem med att komma tillbaks. Oerhört härligt!

Tusen miljarder hjärtligt tack för örhängena, tårtan och blommor (förra veckan). Jag uppskattar det mycket men hade absolut inte förväntat mej en sån avtackning! Vi ses 20 februari...

Jag tänkte faktiskt ha tränat ikväll men insåg att tiden behövdes till packning och förberedelser inför sportlovet. Dessutom var jag sådär trött att jag kände mej snudd på febrig. Så nej, jag avstod. Det har oxå blivit träning lite väl många dagar i rad (typ tio, och då var det dessutom dubbelpass lördag och söndag). Och ja, jag vet. Kroppen måste ha vila. Det går inte att enbart bryta ner och bryta ner. Då kommer skadorna... Som ett brev på posten. 

Med detta i bakhuvudet var det mer än otippat att jag "mellan tvättmaskinerna" igår körde ett brickpass med en grym känsla i kroppen. 50 minuter trainer (uppvärmning och 5 x 4 min på tyngsta!) och därefter 30 minuter löpning. Starkt! Avvaktar lite med anmälan till halv IM dock... Men nog är jag sugen må ni tro. På hemmaplan isf. Det måste betyda att jag kan förvänta mej lite glada hejarop av folk jag känner? Sista helgen i juli. Jönköping it is!

Nu måste John Blund ha varit här. 

#grusiögonen 

#godnatt

Äntligen varma händer

Det var skönt att det blev av iaf. Knappt 50 minuter hann jag staka runt i spåren uppe vid klubbstugan innan jag var tvungen att göra en Gunde och duscha på typ 40 sekunder. När klockan var 18.59 slog jag ned rumpan på stolen i mötesrummet. Dags för styrelsemöte med MSOK alltså. 

Fina skidspår ikväll oxå. Men att det har snöat endel sen igår gjorde föret kärvare. Spåren var heller inte nya för kvällen. Dock fortfarande bra fäste med VR40. 

Jag testade mina nya handskar ikväll. Har problem med att jag fryser och dessutom förfryser fingrarna überlätt. På inrådan av maken (och efter att ha tjuvlånat hans par) inhandlade jag en egen uppsättning av denna extremt fula skapelse idag. Hestras kamelklövshandske med innervante. 

Men att slippa frysa går före utseende. Och dessa är nästan snudd på FÖR varma faktiskt! Knappt jag tror det själv...

Nån mer som brukar frysa om händerna?

Det är ett gift!

Att åka längdskidor i fina spår och därtill ha fäste (-6 grader och VR40 är klockrent) är närmast en religiös upplevelse. Även om de första fyra kilometerna sög ikväll (jag var så jävla sämst!) är jag tacksam över att min tjurskalliga hjärna nötte vidare.

För plötsligt hittade jag igen litet av känslan och fick ett hyfsat flyt i min åkning. Att tekniken är långt ifrån fulländad råder det inga tvivel om. Men det var skönt att jag inte fastnade i den känsla jag hade första kilometerna. Då ville jag mest skita i halvvasan och rabblade "fan vad dålig jag är" som ett mantra. Helt fel inställning, jag vet.

Nu vände det alltså och jag kunde knappt slita mej därifrån trots att jag kört drygt 20 km. Trött blir jag förstås men glädjen är så överväldigande att jag ändå bara vill fortsätta. 

Och gissa vad. Jag har redan lagt på ett par lager VR40. Ifall jag hinner en liiiiiiten sväng innan styrelsemötet imorgon... 

Om utifall att.

Go natt!

Måndag i stall och simhall #nödrim

Om man börjar dagen med att garva så tårarna sprutar åt Johan Glans "Röven" kan det inte gå helt åt skogen... Så sjukt rolig alltså. Jag dör... 

Idag följde jag sim-Rogers upplägg nästan till punkt och pricka, förutom att jag fixade insim på egen hand innan själva passet startade. 

En timme totalt och kroppen var härligt manglad efteråt. Men som sagt. Den där rätta känslan i simningen utblev alltså. Säkert en följd av att jag hoppade över crawlkursen förra veckan och dessutom kört en del längdskidor. (Gäddhänget borde minska under vinterhalvåret va??)

Innan simningen var Ella och jag i stallet. Ännu en måndag på hästryggen alltså och för andra gången var det Laban som gällde. En mindre ponny med mycket egen vilja i boxen men som ändå förvandlas till en ganska trevlig kuse i ridhuset. Ella ville inte ens försöka tränsa honom idag och jag lyckades inte så det var bara be om hjälp från ridläraren. 

Om min stund i simhallen var lite B så var Ellas stund i sadeln desto skojigare. Hon hoppade nämligen idag! Oj, vad snopen hon blev när Laban skuttade över hindret! Inget rädd. Överlycklig! Så var det bara på't igen. Jag blir lycklig i hjärtat när jag ser henne! Hon är ingen fotbollsspelare (tyvärr) utan mycket mer en hästtjej. På onsdag i introduceras dock ytterligare en aktivitet som kan vara hennes element, nämligen dans. Tjejen har sjukt sköna moves och har tjatat om dans ett tag nu så det blir intressant att se om hon gillar det i denna formen! Återkommer!

Erik verkar glad efter skolbytet. Det har inte gått många dagar iofs men än så länge löper allt på fint. Tidiga mornar är väl det som jag tror kommer bli tufft när nyhetens behag lagt sej. Han är ju verkligen en kvällsmänniska ut i fingerspetsarna! Tvärtemot sin mor alltså. Även om jag till viss del ändrat mej sedan jag träffade min nattuggla till man.

Så ja. Det får räcka för nu. Må gott tills vi hörs igen.

Post simträning. Och ja, det ser ut som att speedomössan sitter kvar. Men det är faktiskt en luva. Lovar. Hej!

Dubbelpremiär i helgen

Ja så blev det till sist! Både cykeln och mina klassiska skidor (inköpta i slutet av förra säsongen) är nu invigda.

Hoppade upp på italienaren igår kväll medan Björn fixade maten.

Jag tror jag blev kär faktiskt. Körde fyror på tyngsta och näst tyngsta belastningen och det fanns mer att ge! Passet tog 45 minuter och jag tänkte oavbrutet på en av mina eventuella utmaningar i sommar. Plötsligt kände jag mej sjukt sugen på att göra den!! En halv IM hemma i Jönkan . Nån ska ju komma sist liksom. Kanske blir det jag!

Två pass igår alltså. Mums mums!

Idag stack maken ut på MTB:n efter frukost. Nya dubbdäck till 29:tummaren och han är lycklig som ett barn! Det ÄR skillnad på cykel och cykel...

Under tiden han var ute förberedde jag mina nya skidor och fixade lunch. Så när han kom hem och vi käkat lunch var det min tur. 

Lite besviken att det inte var så fina spår när jag kom upp till klubbstugan. Det har snöat en del och spåren var sladdriga och mitt fäste typ obefintligt. Mötte Sören  i pistmaskinen och insåg att han precis rullat skatebädden. Anade att han oxå skulle köra de klassiska spåren men varför vänta? Bytte till skateskidor och lite längre stavar och så började jag kötta på. Skate och stakåkning om vartannat. I 24 km. Ja, det stämmer att jag faktiskt är lite mallig. Jag kan ju för tusan inte ens åka skidor. Egentligen!

Hem och fika med familjen och sedan packa in dem i bilen för en eftermiddag/kväll i Järabacken. Nä, jag hängde faktiskt inte med... Prioriterade att stanna hemma och städa av och plocka iordning inför veckan som kommer. Insåg dock att jag hade väldigt många timmar tid för mej själv (att dra igång en storstädning var det inte tal om) och simsalabim fann jag mej själv ute på en löprunda! Väldigt lugn sådan och kanske det hade funkat bättre med skridskor än löparskor på fötterna. Vägen var nämligen hyvlad och fullständigt glashal! Så det blev alltså ett försiktigt trippande och faktiskt lite av en seger att komma hem igen utan att ha dragit på arslet. Haha.

Jag känner mej inte alls så krokig av helgens träning men tänkte göra en tidig kväll för att slippa börja veckan med att ligga back med sömnen. Jag har intensiva dagar framför mej både på jobbet och hemma den kommande veckan. Det är nedräkning på riktigt på jobbet och på lördag åker vi till Björnrike för en veckas skidåkning! 

Lite mer än vanligt nu. 

Haft en bra helg?